UK EP-release: The Beatles No. 1
Även denna veckas fredag innebar att skivbolagen släppte nya skivor. Denna fredag var det dags för EMI att släppa The Beatles tredje EP i UK på Parlophone. EP:n innehåller fyra låtar som hade hämtats från deras debutalbum Please Please Me. EP:n fick titeln The Beatles No. 1.
Skivan släpptes enbart i mono med katalognumret GEP 8883.
På sid 1 hittar vi låtarna I Saw Her Standing There och Misery, vilka båda är skrivna av Lennon-McCartney.
På sid 2 hittar vi låtarna Anna (Go To Him) och Chains, som är skrivna av Arthur Alexander respektive Gerry Goffin och Carol King. De senare var gifta med varandra och skrev låten ursprungligen för den amerikanska flickgruppen The Cookies 1962. Och året efter tog The Beatles och gjorde sin egna tolkning av låten.
Så här låter The Cookies version av Chains.
I likhet med de övriga EP-skivorna, hade presschefen Tony Barrow skrivit omslagstexten även till denna skiva. Så här lyder texten på EP-konvolutets baksida:
Each time I settle down to pen a set of paragraphs for the sleeve of another new Beatle release, I am able to recall fresh sets of honours and triumphs which have come the way of this fabulous foursome in the brief ‘tween-discs spell.
Every Beatle-cut disc adds to the outfit’s greatness by topping the charts. The Please Please Me LP turned out to be the fastest-selling album ever issued on any of the EMI group of labels. Within weeks of its release the Twist And Shout EP topped the extended play charts, outsold almost every contemporary pop single in earshot and notched up sales in excess of a quarter of a million.
The release of this latest batch of constantly requested stage-show favourites in EP form coincides with the first anniversary of The Beatles’ arrival on the pop scene. They seem to have achieved so much during this first stand-out year that, short of getting themselves a Fan Club branch on the moon* or something equally incredible, I doubt if there are many more strengths for them to go on from or to!
I SAW HER STANDING THERE is already a pretty permanent fixture of The Beatles’ self-penned repertoire. It has a strong tune, a solid beat and one of the most effective sets of lyrics produced to date by the Lennon/McCartney team.
MISERY is a second vehicle for the voices of John and Paul. Their joint delivery is so accurate that it comes over on record almost like a self-duet performance. It tells a delicate lost-love story sadly and hauntingly.
ANNA brings out a curiously satisfying quality of plaintive rawness in John’s voice. The number is one of his personal favourites.
CHAINS is (or are!) used to bind together the voices of George, John and Paul in a hard-hitting finale to this pungent little programme.
*For the information of earth dwellers, the address of THE OFFICIAL BEATLES FAN CLUB is c/o Anne Collingham, First Floor, Service House, 13 Monmouth Street, LONDON W.C.2.
____________________________________
Dessutom kom det ut ännu en skiva med Beatlesanknytning denna dag – också det på Parlophone. Den här skivan är med Billy J. Kramer with The Dakotas och A-sidans låt – I’ll Keep You Satisfied – är skriven av Lennon-McCartney.
____________________________________
Och inte nog med detta, samma dag kom ännu en Lennon-McCartney-komposition ut på skiva. Denna var med The Rolling Stones, som hade fått låten I Wanna Be Your Man av radarparet Lennon-McCartney. Enligt författaren Christopher Sandford som har skrivit boken Mick Jagger is just cool släpptes I Wanna Be Your Man med The Rolling Stones på Decca F.11764 denna dag och gick direkt upp på tolfte plats på singellistan i UK. Skivan gavs även ut i USA, men där hade den inte några större listframgångar.
______________________________
Live: Odeon Cinema, Cheltenham, Gloucestershire
Samma kväll inledde The Beatles sin fjärde Brittiska turné med ett framträdande på The Odeon Cinema på Winchcombe Street i Cheltenham, Gloucestershire. Denna turné, som gick under namnet The Beatles’ Autumn Tour var deras fjärde turné inom nio månader. Gaget låg på £ 300 per kväll.
Detta var gruppens första serie med konserter där de var den obestridda huvudattraktionen. Förutom The Beatles, som var högst upp på listan av grupper, deltog följande artister: The Rhythm & Blues Quartet, The Vernons Girls, The Brook Brothers, Peter Jay & The Jaywalkers och The Kestrels. Konferenciern under hela turnén var Frank Berry.
Tilläggas kan att skriken från publiken var så höga så ingen – inte ens The Beatles själva – kunde höra mer än någon enstaka ton av det som spelades!
Kay Wilson berättar: Jag stod i kö hela natten för att köpa biljetter till mig själv och min vän Jackie Jagger för att se Beatles på Cheltenham Odeon.
Jackie Jagger: För att få biljetter tillbringade Kay hela natten i kön. Hennes mamma hade gjort varm choklad åt henne så att hon kunde köa hela natten utan att frysa.
Kay Wilson: Och det var värt det. Vi var 15 respektive 14 år gamla. Vi blev avundade av alla våra vänner eftersom vi hade platser på första raden.
Jackie Jagger: Vi hade biljetterna A1 och A2. Vi satt precis framför George Harrison. Vi var båda galen i honom då. I slutet av konserten var vi båda helt hesa, men nästa dag dök bilden med oss upp på en sida i tidningen Eco. Det var en fantastisk kväll som jag aldrig kommer att glömma. ”
Joe Reese: Jag var 17 år och min vän Mike Stoatie och jag åkte till deras konsert den 1 november 1963. Vi skrek under hela den första konserten och kom sedan tillbaka och ropade under hela den andra konserten.
Mike Stoati: ”Jag har varit ett fan sedan jag var 16 år.”
Dagen efter, lördagen den 2 november 1963, kunde man läsa följande rubriker i The Daily Mirror:
Beatlemania! It’s happening everywhere.. even in sedate Cheltenham
(Beatlemania!. Det händer över allt . . . till och med i lugna Cheltenham)
Det här tros vara första gången som man sett ordet Beatlemania i tryck. Innan årets slut kom ordet att vara spritt över i stort sett hela världen.
The Beatles framförde följande tio låtar på samtliga ställen under turnén:
I Saw Her Standing There, From Me To You, All My Loving, You Really Got A Hold On Me, Roll Over Beethoven, Boys, Till There Was You, She Loves You, Money (That’s What I Want) och Twist And Shout.
Nedan ser ni en papperslapp med lite anteckningar om vilka låtar de skulle spela och vem som skulle presentera låtarna.
Listan kom den 17-åriga studenten Joe Reese (bild och kommentarer tidigare i denna artikel) över dagen efter det att hon hade varit på konserten. På lördagen gick hon till The Beatles hotell – Savoy Hotel, Montpelleier och väntade utanför i hopp om att få se beatlarna. De två beatlar hon faktiskt träffade var Ringo Starr och John Lennon. Hon sa att hon inte hade något autografblock, men gärna ville ha deras autografer. Ringo kollade i en av sina fickor och fick fram nedanstående papperslapp, där det redan hade skrivits en del titlar med mera. Allt var handskrivet av Paul McCartney. Låtarna stämmer emellertid inte fullt ut med listan ovan, som anges vara de tio låtar som gruppen framförde kvällen innan och alla andra kväller på turnén. Men det är ett intressant föremål i alla fall. På baksidan av lappen skrev John Lennon och Ringo Starr sina autografer.
Detta blev den enda konserten som The Beatles höll i Cheltenham.
Här är en intervju som gjordes denna kväll av en italiensk tv-reporter med The Beatles på The Odeon Cinema i Cheltenham. Till detta några bilder från grabbarna på scenen när de framför delar av låtarna Till There Was You, Money och Twist And Shout.
Här är bilder från The Beatles på scenen plus lite publikbilder. Denna video är dock utan ljud. Videon nedanför är med ljud men utan publikbilder.
Nedan lite livebilder med ljud med brottstycken ur låtarna Boys, Till There Was You, She Loves You, Money (That’s What I Want) och Twist And Shout.
Nedan ett antal sidor från programbladet som trycktes upp för The Beatles Autumn Tour, som pågick mellan den 1 och den 13 november 1963.
_________________________________________
Nedan ett reportage om Brian Epstein och hans musikimperium i tidningen Coventry Evening Telegraph från just den 1 november 1963 av William Thomas.
Lite väl svårt att läsa från tidningssidan ovan, men nedan följer ett försök till översättning av artikeln innehåll.
En smal sidoingång till en byggnad på Monmouth Street i Soho leder till en knarrig trappa som tar en upp in i hjärtat av popimperiet. På bottenvåningen finns anslagstavlor med namn i grönt, gult, rött och svart med artisterna The Beatles, Gerry and The Pacemakers, Billy J. Kramer and The Dakotas, Tommy Quickly och Cilla Black.
Rummet har en mjuk belysning och på heltäckningsmattan står fem vanliga stolar runt ett skrivbord med ett integrerat barskåp. Det finns rosa blommor av plast vid fönstret. Musiktidningar ligger utspridda på bordet . En skivspelare spelar i hörnet. Från detta rum revolutionerar den 28-årige lysande unge mannen Brian Epstein den brittiska popmusikindustrin.
Auktoritativ, vänlig, f.d. skolpojke på en kommunal skola låter sina rastlösa händer tala för sig när han diskuterar gitarrister, trummisar och solister som gjorde honom till en av de bästa managerna i showbranschen på bara ett år. Pengar är vad han undviker att tala om, men allt han rör vid blir guld. Show-tjänstemän förväntar sig att han tjänar minst 250 000 £ i år. Epstein själv diskuterade aldrig sådana siffror. Ödmjukhet kommer lätt för honom, men bakom denna blyghet ligger energin som har tagit den brittiska popvärlden med storm.
Med sitt Liverpool-Beat tog Epstein över där Bill Haley och resten av rock and roll-folket lämnade. Han har förstått smakerna hos en ny generation skivköpare. Det här är unga 13-åriga tjejer, oroliga för sin första kärlek och akne, som samlar sig vid entréingångarna till teatrarna där hans artister uppträder. Dessa tjejer är redo att lämna Cliff Richard och Adam Faith till sina äldre systrar. I år har hans grupper redan sålt över tre miljoner skivor och har nått toppositionerna på listorna i Sverige, Australien, Tyskland, Holland, Japan, Belgien och Frankrike. Beatles-EP:n Twist And Shout, sålde 150 000 exemplar under de första två veckorna och blev den första EP som slog sig in på Storbritanniens topp-10-lista. Endast förförsäljningen av deras nuvarande hit, She Loves You nådde nästan 250 000 exemplar. Dessutom blev deras album Please Please Me, det snabbast sålda albumet i brittisk pophistoria. Liknande framgångar har banden Gerry & The Pacemakers och Billy J. Kramer & The Dakotas fått. Epstein tog också nästan Cilla Black och Tommy Quickly till en lika snabb framgång. Två medlemmar av The Beatles, John Lennon och Paul McCartney, fungerar också som låtskrivare och har fem hits: Please Please Me, From Me To You, Bad To Me, She Loves You och Do You Want To Know A Secret.
Alla deras låtar – och det finns redan mer än hundra av dem – publicerades på förlaget Northern Songs där styrelseledamöterna är Lennon, McCartney, publiceringsveteran Dick James och naturligtvis Epstein. Det är obestridligt att Epstein monopoliserade alla aspekter av denna verksamhet. Han hittar band, ser till att de får rätt klädstil, blir deras agent, marknadsför dem med pressavdelningen, organiserar presstäckning av sina artister och sitter i styrelsen för företaget och publicerar deras låtar. Men allt detta görs på ett vänligt sätt.
Epstein är mycket artig, kanske på grund av sin scenträning. Innan han blev chef för familjens möbel- och tv-kedja i nordvästra England var han student vid Royal Academy of Dramatic Arts tillsammans med Tim Seeley, Sean Phillips, Joanna Dunham, Tom Kortenay och Suzanne York. Det var i en av dessa butiker som han började sin musikaliska karriär genom att öppna en skivavdelning.
Brian: Mina assistenter sa till mig att det var stor efterfrågan på det lokala bandet The Beatles. Men jag har aldrig hört talas om dem, och inte heller mina leverantörer. Okänt för mig då, spelade de i en klubb bara hundra meter från mitt kontor.
Epstein hittade dem, tecknade ett ledningsavtal med dem och gjorde stjärnor av dem. Hans första knep var att locka artister som Little Richard, Joe Brown och Bruce Channel för att fylla salarna så att publiken kunde se The Beatles. Men skivbolagen var inte intresserade av dem. Både Decca och EMI pekade artigt Epstein mot dörren och förklarade att de inte tyckte om hur The Beatles lät. Eftersom Epstein insåg att det enda säkra sättet att uppnå framgång inom showbranschen är att spela in en hit riktade han sina ansträngningar dit. Och George Martin, en av cheferna vid EMI gav med sig och skrev ett kontrakt med The Beatles. Deras första skiva (Love Me Do) var en måttlig framgång. Andra skivan – Please Please Me – gick upp i toppen på listan tidigare under året.
Epstein ser aldrig tillbaka. Han tog hand om bandet Gerry & The Pacemakers, och deras första album nådde också toppen av listorna. Billy J . Kramer and the Dakotas blev också stjärnor över en natt. Alla dessa grupper kännetecknas av ett jordiskt, hårt ljud och ett tätt rytmiskt ackompanjemang som har blivit känt som The Liverpool Beat.
Vidare, till skillnad från många blivande sångare, är hans artister tillräckligt smarta, vet hur de kan försvara sig under intervjuer och hanterar publiken när något går fel på scenen och håller tillbaka sina fans. Med sina royalties, konsertroyalties, reklam, tv och radio tjänar hans band nu nästan 20 000 £ per vecka, och av det tar Epstein 25 procent.
Denna plötsliga framgång och lycka förändrade hans livsstil. Från att vara en säljare av bekväma möbler och tv-apparater har han blivit en nyckelfigur i brittisk popmusik. Det tysta livet i hans föräldrars hem i Childwall, har för den rök- och spritfria ungkarlen förändrats med pendlarresor med flyg och nattåg mellan Liverpool och det nyligen öppnade kontoret i London och ett rum på Grosvenor House Hotel på Park Lane. Hans dagliga korrespondens hanteras av tre maskinskriverskor och ett team av sekreterare hanterar alla brev från fans. Men det har inte överväldigat, säger Brian, och det verkar vara sant. Alla Epsteins artister har konsoliderat sin framgång på kort tid. Julsäsonger, turné, filmning och många inspelningar planeras. I ett företag där berömda namn försvinner i glömska över natten verkar Epstein stanna länge.
Tony Barrow, gruppens pressagent:
Vi hade planer på att lämna våra små kontor i Monmouth Street i oktober. Dessa lokaler på två våningar var planerade att användas som det nya nationella huvudkontoret för den officiella Beatles-fanklubben. Brian flyttade sin ledningskarriär i Liverpool till London. Han åtföljdes av några av de mest intresserade och kunniga anställda i sin personal. Vi var tvungna att flytta till en större byggnad på Ergill Street, bredvid London Palladium Theatre. Kvinnan med guldrösten, Lori McCaffrey, chef för telefonväxeln på Liverpoolkontoret, blev en av Brians anställda som flyttade till London. Tyvärr var fanklubbens sekreterare, Freda Kelly, tvungen att stanna hemma av familjeskäl. Jag såg fram emot flytten eftersom det blev omöjligt att arbeta i ett så trångt kontorsutrymme, inte bara med de fyra stora utan också Cilla Black och Gerry and The Pacemakers, Billy J. Kramers & The Dakotas, bandet The Big Three och The Fourmost.
De dagar då vi höll presskonferenser var platsen som en upptagen läkarmottagning, där journalister stod i kö med artister och väntade på en unik möjlighet för dem också. Även utan den förälskelse som orsakades av besökande artister. Jag är inte säker på vilka av oss som var mindre glada över nyheten att flytten skulle behöva skjutas upp till våren 1964, och att vi var avsedda att tillbringa vintern på Monmouth Street omgiven av ett växande berg av post, i väntan på uppmärksamhet från fanklubbens personal, som då placerades på golvet ovanför mitt kontor. Mitt i allt detta kaos arbetade jag frenetiskt för att starta en karriär inom inspelning för Priscilla Maria Veronica White, även känd som Cilla Black. Den här unga rödhåriga sångerskan från Liverpools berömda Scotland Road har precis släppt sin första singel med Lennon och McCartneys Love Of the Loved.
_______________________________________
Lite om hur arbetet med The Beatles första film kom till.
Albert Goldman (författare till boken The Life of John Lennon):
Trots att Walter Shenson var rädd för att skapa ett alltför realistiskt manus till regissören Richard Lester, gav han sig för Brians krav, som ville att han skulle överlåta arbetet till Alan Owen, en kille från Liverpool som skrev manus för tv.
Walter Shenson (producent av A Hard Day’s Night):
Sedan tog vi in en bra manusförfattare, Alan Owen, en Liverpoolbo, som trodde att han bäst kunde fånga Beatles särskilda humor. Att få manusförfattaren Alan Owen var ett lyckligt drag. Vi pratade med ett dussin andra författare och de hade alla fruktansvärda idéer, som att Beatles kör runt i en trailer full av attraktiva unga tjejer.
Paul McCartney: De flesta [filmer vi har sett] har en otrolig historia om en DJ som var tvungen att jaga bandet. Dessa berättelser såg bara hemska ut.
John Lennon: Vi ville inte göra en dålig film, så vi insisterade på att en riktig författare skulle skriva manuset. Brian säkrade en filmbesättning under ledning av Lester och hittade manusförfattaren Alan Owen.
Paul: Alan Owen skrev [tv-pjäsen] No trams to Lime Street med Billy Whitelaw som vi såg på tv.
John: Lime Street är en berömd gata i Liverpool där prostituerade brukade samlas. Vi letade efter en manusförfattare, de gav oss den här killen, och han kunde skriva dialoger som om de yttrades av riktiga Liverpoolbor. Vi kände till hans arbete och gick därför med på det.
Walter Shenson: Alan Owen hade aldrig skrivit komedi förut, men han var en stor författare och Brian Epstein och Beatles tyckte att han skulle vara ett bra val. Vi kunde inte få det först. Han var upptagen med att arbeta med Lionel Barts musikal Oliver – en brittisk musikal baserad på Charles Dickens bok The Adventures of Oliver Twist – arrangerades 1960. 1963 arrangerades musikalen på Broadway i USA. Sedan sköts showen upp. Jag ringde honom, hans agent ringde mig och Brian Epstein kallade till en presskonferens för att tillkännage den kommande inspelningen. Jag sa till Alan Owen och Dick Lester att jag ville filma en eftertrycklig teatralisk, överdriven dag i Beatles liv. Han [Alan] frågade försiktigt: ”Hur är det?” ”Nästa vecka kommer de att spela i Dublin,” säger jag, ”Gå dit, gå med dem, och berätta för oss när du kommer tillbaka.” Och så gjorde han det.