Förhandlingarna mellan Brian Epstein och Ed Sullivan avslutade
En spelledig dag för The Beatles, men en nog så viktig dag för The Beatles framtid. Denna dag avslutades förhandlingarna mellan Brian Epstein och Ed Sullivan i USA, vilket framöver slutade med att The Beatles skulle få vara huvudattraktionen i tre shower i februari 1964.
Här är kontraktet som skrevs på av Brian Epstein den 18 november 1963.
Historien bakom vem som egentligen såg till att The Beatles kom till USA är rätt snårig, vilket tydligt framgår av nedanstående översatta citat med ett flertal intressenter i ämnet.
Bruce Spizer:
Enligt Epsteins anteckningar träffade han Sullivan i sin svit på Delmonico Hotel måndagen den 11 november. Det första mötet var tydligen bara Epstein och Sullivan.
Brian Epstein själv:
Viktigare än någonting annat, jag träffade Ed Sullivan. I New York åkte jag till hotellet för att träffa honom. Jag tyckte att han [Sullivan] var en mycket vänlig person.
John Kovacs , chef för the University of Rochester Institute of Popular Music berättar:
Sullivan lärde sig om Beatles popularitet från Peter Prichard, hans begåvade talangjägare som letade efter begåvade unga artister i Storbritannien.
Bruce Spizer igen:
Jack Babb, som var talangkoordinator för Sullivans show, letade i Europa efter potentiella artister för detta program. Han fick hjälp av Peter Pritchard, en teateragent i London som också fungerade som Sullivans koordinator för Europas talangsökning. Pritchard blev goda vänner med Sullivan och Babb. Han kände också Brian Epstein, som han ibland tog kontakt med för att få lite råd. I september 1963 började den brittiska pressen skriva om Beatles, och de började dyka upp regelbundet på radio och i tv.
John Kovacs igen:
I september informerade Peter Pritchard New York om Beatlemanians framväxt och tillväxt. I september var Sullivan själv i London och han besökte Pritchard, som sedan skickade Sullivan alla tidningsurklipp om gruppen. Sullivan fick troligtvis också reda på situationen på flygplatsen [31 oktober] genom att läsa tidningsrapporter.
Walter Cronkite, tv-ankare på CBS:
Egentligen var den första tv-sändningen i amerikansk tv som The Beatles var med i, var i mitt program med kvällsnyheter. Vi hade en rapport från London och vi förberedde en historia om dessa fyra otroliga killar som sjöng i Liverpool och hade stor framgång i the Midlands. Vi skickade en reporter, jag tror att det var Morley Seifer, som gjorde den första delen, och rapporten sändes ut i tv. Ed Sullivan, som var en stor tv-presentatör, kontaktade mig så snart mitt program hade börjat sändas. Han frågade: ”Vem var de fyra killarna?” Jag svarade: ”Jag kommer inte ihåg det. Nu ska jag titta på manuset. ” Jag sa till honom vad de hette och han sa: ”Jag ska försöka få dem till min show.” Detta var början på deras ankomst till USA. Jag tror att det skulle ha hänt ändå, men de kom hit precis som jag sa.
John Kovacs berättar vidare:
Pritchard kontaktade snart Brian Epstein och samtal var planerade till mitten av november 1963 vad gäller kommande framträdanden.
Bruce Spizer fortsätter:
Innan han lämnade för att åka till New York [5 november] kontaktade Epstein Pritchard, som sa att han skulle försöka ordna ett möte själv med Sullivan om The Beatles medverkan i hans show. När Brian svarade att han själv ville förhandla fram ett avtal bad Pritchard att Brian skulle ringa honom när han kom till New York så att han kunde ordna ett möte med Sullivan. När Epsteins flyg hade startat till New York började Pritchard prata om The Beatles med Sullivan och gav honom en rapport om Royal Variety Show. Pritchard noterade det enorma svaret som The Beatles hade fått och uppmuntrade Sullivan att bjuda in The Beatles till sin show. Sullivan, som påminde sig om den stora publiken på Londons flygplats, visade intresse, men något extra behövdes för att göra gruppen mer populär, eftersom gruppen var tämligen okänd i Amerika vid den här tidpunkten.Pritchard informerade Sullivan om att Beatles var den första gruppen ”långhåriga pojkar” som blev inbjudna att spela för drottningen av England. Detta övertygade Sullivan att överväga att ta med bandet i sin show.
Tony Barrow, The Beatles presschef:
Vid den här tiden hade vi redan preliminärt kommit överens om att skicka The Beatles till New York under första halvan av 1964 ( notera – detta hänvisar till avtalet med Sid Bernstein om att uppträda i Carnegie Hall 12 Februari 1964).
John Kovacs igen:
New York-promotorn Sid Bernstein har alltid hänvisat till sig själv som var den som tog The Beatles till Amerika. Bernstein, som ofta berättade historien om hur han organiserade två av The Beatles föreställningar i Carnegie Hall den 12 februari 1964 har dock utmanats av Beatlesexperten Bruce Spizer. Det viktigaste som var kontroversiellt angående Bernstein är att han arrangerade att The Beatles skulle uppträda redan innan Ed Sullivan inledde förhandlingar för deras söndagsprogram den 9 februari. En närmare titt på Bernsteins berättelse, liksom Sullivans, avslöjar att det finns en möjlighet till vissa felaktigheter med bådas historier.
Spenser Leigh:
Sid Bernstein studerade politik vid New School i Greenwich Village. Läraren instruerade klassen att läsa brittiska tidningar varje vecka för att se hur de täckte brittisk politik.
Hämtat från Sid Bernsteins intervju med Glyn Emerson år 2001:
Glyn Emerson:
Hur hörde du om Beatles?
Sid Bernstein: 1962 tog jag en kurs vid New School for Social Research. I den här kursen valde professorn ett antal böcker som vi borde läsa, liksom några engelska tidningar. Jag hade ingen tid att läsa böcker, så jag bestämde mig för en mycket liten engelsk tidning som skickades med flygpost. Det var en bra tid att läsa engelska tidningar. Och där läste jag några små anteckningar om en grupp från Liverpool som orsakar mycket ”hysteri”. I slutet av kursen var jag så full av Beatles, även om jag inte hade hört en enda ton, att jag sa till mig själv: ”Jag måste hämta dem.” Vid den tiden var jag med på att organisera konserter för Brooklyn Paramount, där jag tog över efter Alan Fried eftersom han var i stora problem med mutor. Jag var värd för Murray K. och våra shower var livliga.
Sid Bernstein:
Jag stötte på The Beatles hela tiden. Den engelska pressen var alldeles vilda och grabbarna fick ständigt mycket beröm i tidningarna. Men i staterna, nej. Vi lyssnade inte på deras skivor. Och jag bestämde mig för att jag skulle ta dem över till Amerika.
Spencer Leigh:
Eftersom General Artists Corporation inte visade något intresse kontaktade Bernstein Beatlesmanagern Brian Epstein, för hans räkning.
Sid Bernstein:
General Artists Corporation trodde att jag var tonårsspecialist och jag hade aldrig hört talas om dem förut. Och i allmänhet brydde sig britterna inte om vår verksamhet. Jag ringde Brian Epstein hemma, som fortfarande bodde i Liverpool då, kom fram till honom och försökte få honom att tänka på att The Beatles skulle komma till USA. Han sa, ”Amerika lyssnar inte på våra skivor. Jag vill inte att mina killar ska spela i en tom hall. Och här är vi superpopulära. ” Han sa att jag var den första amerikanen som ringde honom, redan före Ed Sullivan. Jag vann honom genom att säga, ”Jag ska förse dina killar med Carnegie Hall.” ”Vad sägs om den 12 februari?” – föreslog jag. Det är Lincolns födelsedag och jag var säker på att jag kunde få hallen. Jag erbjöd Brian $ 6500 för två shower. Efter det var allt jag behövde göra var att få dem till Carnegie Hall (popsångare var inte tillåtna i Carnegie Hall vid den tiden). Det var i september 1963. Jag hörde inte The Beatles musik förrän de började sända dem på radion.
John Kovacs:
Sid Bernstein påstår sig ha kontaktat Epstein våren 1963. Även om detta är en rimlig möjlighet, är det mer troligt att denna kontakt ägde rum i november, eftersom Bernstein utnämnde Bud Halliwell som den person som gav honom Epsteins telefonnummer (vid den tiden var Halliwell ansluten till Epstein, vilket hjälpte den senare på marknaden för Beatlesskivor). Epstein var villig att underteckna ett avtal med United Artists om att släppa filmen och Sullivan att visas i TV-showen redan innan The Beatles fick en amerikansk hit eftersom båda avtalen kunde ses som marknadsförande. Brian tvekade dock att gå med på uppträdandet i Carnegie Hall, eftersom grabbarna inte ännu hade någon hit i USA.
Sid Bernstein:
Det faktum att Beatles var okända i Amerika fungerade för mig. Carnegie Hall hade en policy att inte bjuda in rockband där, men de visste inte vem The Beatles var när jag gjorde arrangemang med dem. Jag gick till ledningen för denna teater. Jag måste säga att de avslog till och med Elvis [Presley], och ett år innan det försökte jag själv få Chubby Checker [den amerikanska ”twistkungen”] dit. Först var de kallsinniga till min idé, men jag lyckades övertyga dem om att The Beatles framträdande i Carnegie Hall skulle bidra till internationell förståelse. Dessa magiska ord – ”internationell förståelse” – påverkade dem så mitt förslag accepterades till slut.
Artie Pomerantz, fotograf:
Sid Bernstein var min vän. Innan Sid kontaktade The Beatles hade han ingenting och var en olycklig konsertpromotor. Hans första stora konsertkarriär var Izi Morales, en berömd flöjtist och dirigent på 1940-talet. Konserten skulle äga rum i Miami, på Hotel Fontainebleau, i november 1950. Strax före konserten hoppade Izi Morales, då 33, i poolen, fick en hjärtinfarkt och dog. Sid arbetade med blandad framgång och blev till slut utan pengar. Han var redo att sluta sitt jobb på William Morris byrå och börja arbeta tillsammans med en kille med någonting annat. Hans sista arbetsdag på byrån blev tragisk. Han fick ingenting av firman. Han tittar på telefonen, tar upp luren och ringer till Brian Epstein i London. Han säger, ”Jag är Sid Bernstein från William Morris byrå, och jag skulle vilja bjuda in Beatles till New York.” Brian sa till Sid att gå till *** och lade på luren. Sid blev väldigt arg. Han har fortfarande möjlighet att ringa samtal, och det här är hans sista dag på byrån. Han ringde igen och sa, ”Brian, jag pratar om Carnegie Hall nu!” Brian svarade kortfattat: ”Skaffa det.” Så Sid, som aldrig hade sagt ett ord till någon om Carnegie Hall tidigare, pressade dem och organiserade en föreställning.
Joe Bogart, musikchef för DoubleVey-MC-A:
Det var en rivalitet mellan radiostationerna om vem som skulle sända eller vara värd för konserten. Jag var tvungen att resa till England för att skaffa ett avtal med Brian Epstein om att The Beatles skulle spela på Madison Square Garden. Epstein själv kom dock till New York. Han bestämde sig för att The Garden var en för stor plats och valde istället Carnegie Hall.
Spencer Leigh:
Samtidigt gjorde Bernstein arrangemang för att Shirley Bassey och Tony Bennett skulle uppträda, så att de kanske hade kommit överens om ett samarbete med dessa artister som skulle vara bra för dem.
Från Sid Bernsteins intervju med Steve Siegel 2008. Steve Siegel:
De flesta känner dig som mannen bakom The Beatles uppträdande i Carnegie Hall 1964. Visste Carnegie vem de bjöd in? Sid Bernstein : Nej, och det gjorde de verkligen inte. Jag kände en kvinna som organiserade föreställningar på Carnegie. Vid ett tillfälle möttes våra vägar på en stormarknad. Jag sa till henne att det finns en engelsk grupp på fyra killar som har blivit ett fenomen, och hon borde bjuda in dem. Innan det fanns inga rockband på Carnegie, så när jag lade fram detta förslag trodde hon att det var en stråkkvartett. Och jag sa inte något annat till henne. När hon såg alla dessa folkmassor var hon inte så glad.
Steve Siegel:
Vissa tror att Ed Sullivan upptäckte The Beatles. De spelade på hans show den 9 februari, tre dagar före Carnegie-konserten.
Sid Bernstein:
Så var det verkligen. 1963 var Ed och hans fru Sylvia på semester i Europa och återvände till USA via Heathrow Airport. Det hände att han såg en enorm skara barn som välkomnade ett brittiskt rockband från en turné i Tyskland. De återvände hem som hjältar. När han frågade tjänstemannen på flygplatsen vem det var fick han höra att det var Beatles, den mest populära musikgruppen i England. Han erkände för mig att han trodde att de arbetade med djur eller något på grund av deras namn. Sedan fick han reda på att jag hade ordnat för deras framträdande nästa år. Och han bjöd in dem till söndag, tre dagar före min konsert. Prata om tur.
Från Sid Bernsteins intervju med Glyn Emerson 2001.
Glyn Emerson:
Hjälpte du The Beatles att komma med i Ed Sullivan Show? Sid Bernstein : Ed Sullivan bokade ett möte med gruppen för söndagen. Jag ordnade med dem på onsdagen, Lincolns födelsedag. Han bjöd in dem efter att ha hört att en amerikansk arrangör hade ordnat med dem den 12 februari 1964. Han erbjöd dem en show tre dagar före Carnegie, 9 februari. Prata om tur. Alla trodde att jag var ett geni. Också han greps av denna uppståndelse, och som jag bjöd han in dem till sin show redan innan de slog igenom
Brian Epsteins nästa möte med Ed Sullivan, kom att äga rum nästa dag, den 12 november, då med Peter Pritchard närvarande.