Live: Olympia Theatre, Paris
På dagen begav beatlarna sig till konstnärskvarteren i Montmartre där de bland annat kunde beskåda denna målning:
Det här var också dagen då The Beatles var med om en fotosession där de klädde ut sig i franska hattar och andra franska attribut.
Från och med denna torsdag den 16 januari 1964 till och med torsdagen den 4 februari 1964, med undantag för två lediga dagar, spelade The Beatles två eller tre konserter per kväll på Olympia Theatre på Boulevard des Capucines i Paris. Showen innehöll nio olika akter.
Nedan ser vi programmet med alla artisterna och med The Beatles som avslutningsakt. Det som också är intressant är att en av akterna innehöll ekvilibristiska svenska artister! På vänstersidan nedan i programmet hittar ni en artist som går under namnet Les Hoganas. De kallade sig egentligen för Trio Hoganas och var en svensk akrobattrupp som var verksamt internationellt med ett unikt varieténummer. Truppen var verksamt mellan åren 1956 och 1975. Trions medlemmar vara alla födda i slutet av 1920-talet. Eftersom de kom från Höganäs i Skåne hette de från början Trio Höganäs. De ursprungliga medlemmarna i truppen var Göthe Persson, Egon Larsson och Boris Bengtsson. Persson och Bengtsson efterträddes senare av Gert Karlsson och Egon Larssons danskfödda maka Bende född Malling.
Trion väckte uppmärksamhet med sin konster, främst med den så kallade ”tandlinan”, där två av medlemmarna höll en lina utsträckt med tänderna medan den tredje utförde balansnummer på den.
Så där kan vi notera att det var ytterligare några svenska artister som har uppträtt tillsammans med The Beatles, inte bara Lill-Babs, Doris (Svensson), Boris (Rock-Boris Lindqvist), The Telstars med Mona Skarström, Gals & Pals, Jerry Williams, Trio Mé Bumba, The Mascots, The Violents, The Kays, The Shanes, The Moonlighters och The Streaplers.
Dock var The Hoganas de enda svenska artisterna som uppträdde tillsammans med The Beatles utanför Sverige!
The Beatles var de som avslutade showen. Under sejouren hade The Beatles två lediga dagar – den 21 och den 28 januari 1964.
Första sidan på programmet för spelningarna på Olympia:
Låtarna som The Beatles spelade på Olympia var:
From Me To You, Roll Over Beethoven, She Loves You, This Boy, Boys, I Want To Hold Your Hand, Twist And Shout och Long Tall Sally.
Denna premiärdag inleddes med en utsåld matinéföreställning på Olympia. En stor del av publiken bestod av studenter. På kvällen spelade de in för en mer vuxen publik. Olympia var en imponerande musikteater med en publik som garanterat hade klätt upp sig för att avnjuta den bästa underhållningen som Paris hade att erbjuda. Här fanns också flera så kallade kändisar, såsom: Catherine Deneuve, Petula Clarke, Johnny Holiday, François Hardy, Richard Anthony, Brian Epstein och George Martin med sin första fru Sheena Chisholm.
Tyvärr var stället inte helt förberett för denna typ av underhållning. Trots att bandets kvällsföreställning togs emot på ett artigt sätt, så blev stämningen något dämpad i och med att teaterns proppar gick vid tre olika tillfällen med det avbrott som då följde. Detta med anledning av att det elektriska systemet inte var förberett för de moderna förstärkare som The Beatles använde sig av.
Paul McCartney berättar: On the first night, we had a bit of trouble because we suddenly found out that there was a radio programme just sort of plugging into everything. They had overloaded all the amps, and they all went ‘Bomf!’ They like the wilder stuff over there, so we stuck in a wilder number to finish off with.
Derek Taylor berättar:
Backstage there was a mob of French photographers eager for pictures of The Beatles. At one stage a fight broke out after one of them was disallowed from taking exclusive pictures. The trouble spilled onto the stage, and Paul McCartney was forced to stop singing to call for order. George Harrison narrowly avoided having his guitar damaged by the mob.With the tensions mounting, there was bound to be an explosion and eventually it came, in two loud bangs: one at the Olympia Theatre, where photographers demanding pictures were confronted with the huge bulk of [press officer Brian] Sommerville’s jaw and collectively laid one on it; and the other at the hotel, when a [Daily Mail journalist Vincent] Mulchrone-led press deputation loudly demanded and ultimately gained brief access to the group. Backstage at the Olympia concert, onlookers had a fabulous time witnessing the fight between French photographers, Sommerville, Epstein, the gendarmerie and anyone else who got in the way of fists, cameras and batons. That was only one part of a shambles of an evening. The great Bruno Coquatrix (who put on all the Olympia shows) came backstage after the performance and told an unsmiling entourage that he was proud – ‘C’est magnifique!’ – to have had such a satisfactory evening. Vraiment? C’est un mess. The electricals broke down twice; though the whole evening’s entertainment was so shapeless anyway, and running so late, that it hardly mattered. Les Beatles were privileged to tread the Olympia’s hallowed boards in the wake of such performers as Chevalier, Piaf, Aznavour; but there was little awe in The Four’s own perception of the event.
Polis tillkallades och grabbarna kom fram till att man inte skulle tillåta någon person bakom scenen för resten av spelningarna på Olympia.
Beväpnade poliser från Paris omringade teatern och The Beatles lämnade scenen under en hel del kaos.
Publiken var inte den publik som de var vana vid. De äldre hade klätt upp sig i frack och långa klänningar, som om de kom för att se en premiär på en film eller ett balettstycke.
Till och med deras fans ute på gatan var bara några glada gossar som sprang efter grabbarnas limousine och skrek Ringo! Ringo! Beatlarna var missnöjda med att det inte fanns några trevliga fransyskor som de hade hört så mycket talas om tidigare. De var tydligen hårt hållna, eftersom de satt hemma på grund av den stränga katolska religionen i Frankrike.
Showen på Olympia sändes också på radio, vilket var en anledning till att propparna gick hela tiden under föreställningen med The Beatles. De hade satt upp extra mikrofoner och efter bara en enstaka takt på en av låtarna, så gick propparna. Det tog rätt lång tid att rätta till detta fel.
George Harrison: The highlights of the Paris trip were that we discovered Bob Dylan’s Freewheelin’ album and sat around playing it all the time, and that I Want To Hold Your Hand went to No. 1 in the USA.
Så här kunde det låta den 16 januari 1964 under de två föreställningar som de spelade denna kväll på Olympia Theatre i Paris. Här kan vi höra brottstycken från låtarna Roll Over Beethoven, I Saw Her Standing There och Boys.
Och så här låter det när The Beatles framför följande låtar under den första föreställningen denna kväll. Tyvärr utan rörliga bilder:
0:00 – From Me To You
1:53 – I Saw Her Standing There
4:35 – This Boy (Intro, Cuts out.)
4:46 – Twist And Shout
7:45: – Long Tall Sally (Audience Claps Along, Some Sing)
9:39 – From Me To You Reprise, Cuts out.
_____________________
______________________________________
The Beatles på förstaplatsen i USA
När de är på George V Hotel efter föreställningarna får de ett telegram som berättar att utgåvan av den amerikanska musiktidningen Cashbox den 25 januari 1964 kommer att presentera The Beatles singel I Want To Hold Your Hand på förstaplatsen på deras skivlista.
Brian Epstein var alldeles till sig efter telegrammet från Capitol Records i USA. Brian rusade in i rummet där alla var samlade och skrek: Hey, look. You are number one in America! I Want To Hold Your Hand hade gått upp på förstaplatsen! Detta var något som grabbarna och Brian Epstein hade satt som mål att de skulle göra innan de tog sig över till USA.
I Want To Hold Your Hand hade klättrat från plats 43 direkt upp till förstaplatsen! På samma lista från den 25 januari 1964 hittar vi The Beatles även på plats 51 med She Loves You på Swan Records med skivnummer 4152.
Alla var givetvis väldigt uppspelta efter denna glada överraskning. Och det skulle givetvis firas!
George Harrison berättar i The Anthology:
It was such a buzz to find that it had gone to number one. We went out to dinner that evening with Brian and George Martin. George took us to a place which was a vault, with huge barrels of wine around. It was a restaurant and its theme was… well, the bread rolls were shaped like penises, the soup was served out of chamber pots and the chocolate ice cream was like a big turd. And the waiter came round and tied garters on all the girls’ legs. I’ve seen some pictures of us. There is a photograph around of Brian with the pot on his head.
George berättar vidare: It was a great feeling because we were booked to go to America directly after the Paris trip, so it was handy to have a number one. We’d already been hired by Ed Sullivan, so if it had been a number two or number ten we’d have gone anyway, but it was nice to have a number one.
We did have three records out in America before this one. The others were on two different labels. It was only after all the publicity and the Beatlemania in Europe that Capitol Records decided, ‘Oh, we will have them.’ They put out I Want To Hold Your Hand as our first single, but in fact it was our fourth.
Ringo Starr minns i The Anthology: The Beatles celebrated until 5am. Almost immediately after hearing the news, Brian Epstein took a call from a Detroit promoter offering the group $10,000 for a single concert.We couldn’t believe it. We all just started acting like people from Texas, hollering and shouting, ‘Ya-hoo!’; I think that was the night we finished up sitting on a bench by the Seine; just the four of us and Neil. In those days we’d promise Neil £20,000 if he’d go for a swim. He’d go for a swim and we’d say, ‘No, sorry.’
Derek Taylor, som var reporter på tidningen Daily Express, var tillsammans med The Beatles på deras resa i Frankrike och var närvarande när bandet fick reda på att de hade nått förstaplatsen på den amerikanska hitlistan.
I remember the Great Happening in the George V, when The Beatles learned that they were Number One in Cashbox magazine with ‘I Want To Hold Your Hand’. In response to a message from George, I hurried along with Harry to their suite and found them all there, happier than I had ever seen them, Brian clutching his telegram containing the good news. The euphoria was infectious. I went to telephone Joan [Taylor] from George’s room. He took the phone from me and spoke to her for the first time: ‘Mrs Taylor, we’re Number One in Cashbox with our record! Isn’t it great!’ It was sweet indeed, then; somehow everything now seemed possible, for all of us. The column would write itself – and who cared about a boring old column anyway? The Beatles were Number One in America!
Derek Taylor minns:
Harry (Benson) and I together posed a great photograph: Brian and Paul with hands clasped behind their heads, George with telegraph, John with guitar, and Ringo just sitting. It was the last really good picture we would accomplish together on that trip. For the rest of the week, we kept trying for an exclusive; but the goodwill was fast dissolving and all four were uncooperative, reclusive and rude. The strain of the Paris trip was beginning to tell. There was so much happening. Norman Weiss arrived from the General Artists Corporation agency to talk contracts for the US; the American film producer Walter Shenson came for pre-production meetings on A Hard Day’s Night, and George Martin was there to make German versions of some of the hits: all this on top of concert performances The Beatles didn’t really want to do, now that the bravest New World was beckoning with such promise. They were also being solicited daily, nightly and mightily by a very large and importunate press corps, ranging from the bulky and famous Vincent Mulchrone of the Daily Mail to their then favourite photographer, Dezo Hoffmann (and including others neither so bona fide nor so friendly). And through it all, John and Paul were trying to write songs for A Hard Day’s Night.