I väntan på att läsa Thomas Andrés recension av Paul McCartneys senaste album McCartney III i vårt kommande nummer av Beatles Nytt, kan man ta del av vad Dagens Nyheters recensent Alexandra Sundqvist tyckte om Pauls album på utgivningsdagen den 18 december 2020.
När Paul McCartney i höstas började posta ledtrådar – som alla hade siffran tre gemensamt – på nätet, stod det snart klart vad som var i görningen. Medan andra använt den ökade hemmatiden under pandemin till att rensa i garderoben, gå långa promenader eller skaffa husdjur har McCartney stängt in sig för att slutföra albumtrilogin som han började spela in redan innan The Beatles splittrades.
När soloskivan ”McCartney”, en småskalig hemmainspelning där McCartney trakterar alla instrument själv och backas upp på kör av sin dåvarande fru Linda, skickades ut till journalisterna 1970 var det med en presstext om att han nu lämnade bandet för gott.
Länge hade han varit Paul med hela världen. Mot slutet en kostymklädd nickedocka i tidernas kanske största pophysteri. Nu ville han vara McCartney och markerade distansen från kompiskvartetten som varit hans liv med att döpa skivan till just det.
Dåtidens musikkritiker såg inte på hans beslut att flyga solo och vända ryggen åt den kommersiella popmusiken med blida ögon. Brittiska musikmagasinet Melody Maker skrev bland annat att McCartneys första soloskiva var ett bevis på att den enda talangfulla i The Beatles var… producenten George Martin.
Ännu värre gick recensenterna åt lofi-skivan ”McCartney II” från 1980.
Med tiden har dock de båda albumen, som återutgavs 2011, släppts in i värmen och ses i dag som som smått ikoniska. Där den första inleddes med ett ogarderat Beatles-klingande intro i form av ”The lovely Linda” (som avslutas med ett garv, nästan som vore det ett skämt) – men sedan hängav sig åt ett mer allvarsamt låtskrivande som kulminerade i trumtrippen ”Kreen-Akrore”, var ”McCartney II” en elektronisk lekplats fylld av experimentlusta och smittande humor.
Att de båda skivorna hamnade i skuggan av John och Yokos mer utlevande, magnetiska Plastic Ono Band är lika förståeligt, som det är sorgligt.
Paul McCartney är nämligen många saker. Men sällan excentrisk.
Det finns en inbyggd distans i hans låtar, det personliga ramverket till trots. Så också på nya ”McCartney III”, som ges ut 50 år (!) efter solodebuten. Han är inte direkt typen som häller ur sig privata texter.
Trots att han tidigare släppt album där han spelat merparten av instrumenten själv är det först nu, under månader av karantän, som han väljer att tillfoga ett släpp i albumserien. Varför, kan man fråga sig?
Svaret tycks finnas i just isoleringen och att han gjort musik på samma premisser och med ett liknande tillvägagångssätt som 1970. Han har låtit melodierna komma med ensamheten och metodiskt gett dem lager på lager av orkestrering. Också nu låter han spåren spänna mellan det experimentella, närmast konstrockiga som i öppningslåten ”Long tailed winter bird” – ett fem och en halv minuter nedstigande i kalla, karga klanger, och det mer lättsmälta. ”Deep deep feeling” är ett åtta minuter lång introspektion av känslolivets nåd och många helveten, allt mot distinkta trummor, en sugande synt, elgitarr och suggestiva körpålägg.
Det här är på sätt och vis McCartney när han är som bäst – en verkligt fri kompositör, som låter sångerna vindla fram. Svänga, kränga, gira, rocka genom mörkret. Öppna sig långsamt. Bjuda lyssnaren på motstånd.
Men en McCartney-skiva vore just inte en McCartney-skiva utan värme, och säg motljus. I så väl ”Find my way” som ”Seize the day” släpps de gladlynta gitarrerna och melodierna in, medan han med en plockande gitarr i ”Pretty boys” närmar sig exploateringen av unga skönheter i populärkulturen, ett ämne som han har stor insikt i.
Och där bränns det ordentligt.
Bästa spår; ”Deep deep feeling”