Söndagen bjöd parisarna på två föreställningar med The Beatles på Olympia Theatre på Boulevard des Capucines i Paris. Detta var den tionde konsertdagen.
Det första offentliga tillkännagivandet av Carnegie Hall-konserten dök upp i New Yorks tidningar denna söndag och alla biljetter såldes ut inom sex timmar efter att kassan öppnades.
Så var dagen då äntligen här med den officiella listan över TOP 100-låtar i tidningen Cash Box, vilken förkunnar att förstaplatsen på listan innehas av låten I Want To Hold Your Hand med The Beatles. Detta var något som grabbarna kände till sedan några dagar tidigare, men nu kom tidningen ut i verkligheten i USA med sin TOP 100-lista.
Inne i tidningen kan man läsa att andelen amerikanska radiostationer som spelar I Want To Hold Your Hand med The Beatles hade ökat sedan förra veckan från 39 % till hela 98 % !
Innan föreställningarna på kvällen fick The Beatles bland annat ägna sig åt att ta del av alla brev från deras fans, som levererades dagligen till deras rum på George V Hotel.
Harry Benson: Varje dag levererades en stor påse med fanpost till deras rum på George V Hotel, och Beatles satte sig faktiskt ner och läste breven och tittade på fotografierna av tjejerna som fanns med i kuverten. Vem tror du fick de flesta beundrarbreven? Ringo! Det mest intressanta är att Ringo fick flest brev från fans. Sedan, i fallande ordning, George, John och den sista av de fyra, Paul.
Dezo Hoffman berättar: Ringo var faktiskt den mest populära Beatlen i Frankrike, kanske för att han såg mest ut som franska pojkar.
George Harrison: Vid ingången till scenen ropade killarna Ringo, Ringo! Sedan jagade de vår bil.
Ringo Starr: De här killarna jagade oss över hela Paris. Hittills har fler och fler tjejer varit intresserade av oss.
Paul McCartney: I Frankrike blev jag förvånad över att bara pojkar följde oss i massor.
George: Vi blev besvikna över att vi inte såg några av de vackra franska kvinnorna vi hade hört så mycket om.
Paul: De hade nog tjejerna hemma.
George: De hölls troligen inlåsta eftersom Frankrike har strikta katolska lagar.
Paul: Fans är konstiga.
Lördagen den 25 januari gav The Beatles två föreställningar på Olympia Theatre i Paris. Dag nio av 16.
____________________________________________
Denna dag sändes den intervju som The Beatles hade givit för American Forces Neetwork dagen innan. Den sändes i ett program som hette Weekend World.
Den här dagen, – den 24 januari 1958, som var en fredag – spelade John Lennon och Paul McCartney för första gången tillsammans på The Cavern Club i Liverpool. Då kallade de sig för The Quarry Men Skiffle Group. För John och Paul blev denna spelning på The Cavern den första av flera hundra spelningar – de flesta givetvis under namnet The Beatles. Och dessa hundratals spelningar ledde till att The Cavern Club blev synonymt med bandnamnet The Beatles och gjorde därmed stället till ett av de mest historiska ställena i musikvärlden.
De som stod högst på listan över musiker som spelade denna dag på The Cavern Club var the Merseysippi Jazz Band.
Under det att John Lennon och Paul McCartney precis hade börjat sina musikaliska karriärer, så var det en annan storhet som nu uppnådde världsberömmelse – Elvis Presley!
Just denna dag, säkrade Elvis förstaplatsen på UK-listan med sin låt Jailhouse Rock.
________________________________________________________-
Beatleshistorikern Mark Lewisohn daterar nedanstående låt till januari 1958, där inledningstexten Wake up in the morning påminner om McCartneys låt I Lost My Little Girl (I woke up late this morning). Mark påpekar dock att The Quarry Men aldrig framförde låten live.
Det finns tyvärr inte någon aktuell Beatlesversion. Men nedanstående version är en hemmagjord mixning av The Beatles sång och en instrumental version framförd av Canastra.
De första ljudspåren av låten kommer från The Get Back Sessions, där Lennon och McCartney leder gruppen igenom en livlig återgivning av låten med stämsång vid ett avbrott av repetitionen av One After 909.
Denna inspelning från Get Back Sessions från den 3 januari 1969 läckte ut så den hamnade på diverse bootlegs under titeln Wake Up In The Morning. Det som är intressant med inspelningen är hur väl John och Paul mindes låten och texten efter mer än ett decennium som låten legat i träda.
Väl framme vid år 2003 valdes denna råa men färdiga inspelning ut bland bonusmaterialet till albumet Let It Be . . .Naked, där vi får lyssna till cirka en och en halv minut av det två och en halv minut långa framförandet. Här fick låten sin rätta titel – Because I Know You Love Me So.
Förutom fredagens två konserter, spelade The Beatles in en intervju för the American Forces Network (AFN) radio service, som sändes dagen efter. Intervjuare var en militär instruktör, sergant Harold ’Hal’ Kelley (HK), som var radiokorrespondent för radiostationen. Intervjun ägde rum på George V Hotel på eftermiddagen. Han hade med sig en bandspelare av märket Nagra III.
Så här blev intervjun:
HK: This afternoon in our Paris studios we’re visiting with four young men. And if I just mention their first names, such as Paul and George and Ringo and John, I doubt if you’d know about whom we’re speaking. But if I said we’re here this afternoon with the Beatles, and if we were in England, I think we’d get a great big rousing ‘Hurrah!’ Wouldn’t we, boys?
Paul McCartney: Oh yeah.
HK: Well, let’s see. We have to my right here, Paul McCartney. Paul tell us, how did the Beatles get going? How did you start?
Paul: It’s a funny story, really. You know, it was back in the old days. We were all at school together, really, you know. We grew up as school teenage buddies, and things. It developed from there, really.
HK: Well, did you sing together around school, or…?
Paul: Yeah. George and I were at school together and John was at the school next door, and Ringo was at Butlins. And we just started playing guitars, and things. And it went on from there, really, as far as I’m concerned.
HK: Well you say those were the olden days. Now within the past year, you have mushroomed in tremendously… almost out of sight popularity. What was the click? What levered this great rage for the Beatles?
Paul: Well, it’s funny really. I think it was the Palladium show, you know, the television show in England. And then following hot in the footsteps we had the Royal Variety Command Variety performance.
Paul: It’s difficult to say that, actually. Royal Variety Command Performance for the Queen Mother, you know. And it all came up from there, really. The national newspapers got ahold of it. And they got ahold of Ringo.
John Lennon: And Mike Brown found out about it.
Paul: Mike Brown found out about it, yeah. A lot of columnists and things got onto the idea and started calling it Beatlemania.
HK: Lets ask a question here of George Harrison. George, what is the status of rock and roll in England today? Is that what you call your music?
George Harrison; No, not really. We don’t like to call it anything. But the critics and the people who write about it, you know, they have to call it something. So they didn’t want to say it was rock and roll, because rock’s supposed to have gone out about five years ago. And so they decided it wasn’t really rhythm and blues, so they decided to call it the Liverpool sound – which is stupid, really, because as far as we were concerned it was just, you know, the same as the rock from five years ago.
HK: Can you describe Liverpool’s sound?
George: Well, it’s more like the old rock, it’s just everything’s a bit louder. More bass and bass drum, and everybody sort of sings loud and shouts. And that’s it!
HK: Is the Liverpool sound, then, the sound in the UK today? In England?
George: Yeah, well, that’s, you know, all the records now… everybody’s sort of making records in that style.
HK: Let’s ask Ringo here. Now, you’re the drummer. We caught your act at the Olympia the other evening. How long have you been beating those skins?
Ringo Starr: Oh, about five years now. I’ve been with the boys about 18 months, with other groups before that. So that’s five years.
HK: Since you boys have gained your current popularity, have there been many other organizations trying to imitate you, or perhaps take the thunder away from you? Let’s ask John Lemmon [sic] this.
John: Well, I suppose, a couple of people have jumped on the… railway carriage. I mean, the bandwagon. But it doesn’t really matter, you know, because it’s flattery and it promotes the whole idea of us if we’re away, and there’s a few little Beatles still going to remind people of us.
HK: Paul, let’s go back to you for a moment. Whenever anyone sees your pictures, the first thing that strikes them is, naturally, your hairdo.
Ringo: Hairdon’t.
HK: Or hairdon’t! Some people have written as though you were having the sheepdog cut, or perhaps an early Caesar. What do you call it, and how come you cut it that way?
Paul: To us it just sort of seems the natural thing, really, because it all arose… we came out of the swimming baths one day, and you know how your hair, sort of, flops about after the swimming baths. Well, it stayed that way, you see, when nobody bothered to comb it. And it sort of stayed in a style. So we’ve never really called it anything, I don’t know, until the papers got ahold of it, and they called it the Beatle style. So I suppose we go along with them now, really.
HK: Do you go to the barber at all?
Paul: Well, you know, now and then. Do and don’t.
HK: Just to keep it trimmed.
Paul: Yeah, just to keep it trimmed. But sometimes we do it ourselves, you know.
John: With our feet.
Paul: The other thing is, its really only our eyebrows that are growing upwards.
HK: We’ve been told that in England today there’s this Beatlemania going on. What would you say Beatlemania is? That all the girls scream when they see you, and perhaps faint waiting in line. Let’s be immodest a moment. What is the attraction?
George: I don’t know!
John: I think it’s that dressing gown.
John: George’s dressing gown is definitely a big attraction.
Paul: No, I don’t think any of us really know what it is. We’ve been asked this question an awful lot of times, but we’ve never been able to come up with an answer yet, because I think it’s a collection of so many different things, like, happening to be there at the right time, at the right moment. [sings] ‘But the wrong face…’ No, but a little bit of originality in the songs, a little bit of a different sound. I don’t know. It’s an awful lot of things. Maybe the gimmick of the haircut, as well. The luck getting into the national press at the right time. It’s an awful lot of luck.
John: It’s all these things and more!
HK: Well, you mentioned songs. I understand you boys write your own material.
Paul: John and I write them. This is Paul speaking. John and I write.
HK: Paul, yes. How do you think up an idea? Do you get together regularly, or an idea pops in your mind and you say ‘Let’s sit down and do it’?
Paul: Erm, if an idea does pop in your mind, then you do sit down and say ‘Let’s do it,’ yeah. But if there’s no ideas, and say we’ve been told we’ve got a recording date in about two days’ time, then you have got to sit down and sort of slog it out. But you normally get, first of all, just a little idea which doesn’t seem bad. And you go on, and then it builds up from that. It varies every time though, really.
HK: Paul, we’ve seen you here at the Olympia. Can you compare the French audience with what you’re familiar with back in England?
Paul: Well, there’s a lot of difference, because in England the audiences are 75% female. Here, 75% male. And that’s the main difference, really. Because they still appreciate it, but you don’t get the full noise and the atmosphere of a place.
George: No screams.
HK: No screams and fainting. Why is it 75% boys?
George: I don’t know, but I think they don’t let the girls out at night.
John: I think it’s your dressing gown!
George: Somebody said that they still have to have chaperones, a lot of them, you see. Whereas in England they’re out. It’s funny. It’s the same in Germany, all the boys like the rock, and it’s usually the same on the continent. I don’t really know why.
HK: ’I Want To Hold Your Hand’ is number one on the hit parade, and we have a copy of it here right now, so let’s sit back for a moment and listen to it.
HK: How did you come to write that, ’I Want To Hold Your Hand’?
Paul: This was one of those songs we were told we definitely had to get down to it. We had to get working. So we went and we found an old disused house. We were sort of walking along one day. We just thought ‘We’ve got to really get this song going.’ So we got down in the basement of this disused house, and there was an old piano there. It wasn’t really disused. It was, sort of, rooms to let. We found this old piano and we started banging away there.
John: And I played organ.
Paul: Yeah. There was a little old organ there too. So we were just having this sort of informal jam session down there. And we started banging away, and suddenly just a little bit came to us. I think it was just the catch line. And so we started working on it from there. We got our pens and paper out, and we just wrote the lyrics down. And, er, eventually you know, we had some sort of a song. So we went back and we played it to our recording manager, and he seemed to like it. So we recorded it the next day.
HK: Do all your songs have a basic theme or story or message?
John: Erm, no.
Paul: That was a quick answer!
HK: That was quick.
Paul: They don’t, but there’s one thing that nearly always seems to run through our songs. People always point it out to us. That’s the ‘I’ and ‘you’ and ‘me’ always seems to be in the title. You know, I want to hold your hand, she loves you, love me do, and things like this. Well, I think the reason for that really is that we nearly always try and write songs which are a little bit more personal than others, you see. So by having these prepositions, whatever you call them, I and me and you in the titles, it makes the songs a little bit more personal. I think that’s the only sort of basic message that does run through our songs.
HK: Now, you coined this ‘Yeah, yeah, yeah’. Isn’t that really sweeping England right now?
John: Yeah, well, that was sort of the main catch phrase from ’She Loves You’ But we stuck that on. We’d written the song nearly, and we suddenly needed more, so we had ‘Yeah, yeah, yeah’. And it caught on, you know. They use it for… if you’re gonna be ‘with it’ or ‘hip.’
HK: It’s sort of a trademark for you boys now.
John: Yeah, we’ll have to write another song with it.
HK: Paul, what do you think of your trip to the States? I understand in about a week or 10 days you’re going to be on The Ed Sullivan Show. Could you tell us about it?
Paul: Yeah, that’s right. We’re gonna do Ed Sullivan’s show in New York. And we’re taping one for later release, I think. And we’re looking forward to those, and then we go down to Florida, Miami. Can’t wait! And we do another Ed Sullivan there, but I think before that we do Carnegie Hall, don’t we?
The Beatles: Yeah.
HK: How were you selected for Ed Sullivan? Was he in England and caught your act or something?
George: When we were flying back – this is the story we heard – we were arriving from Stockholm into London Airport, and at the same time the Prime Minister and the Queen Mother were also flying out, but the airport was just overrun with teenagers. There was thousands of them waiting for us to get back. And Ed Sullivan was supposed to have arrived at that time and wondered what was going on and, you know, he found out it was us arriving. And also our manager went over to the States with another singer called Billy J Kramer, and he did a couple of TV shows over there. And while he was over there, our manager got the bookings with Ed Sullivan. But he’d also heard of us from this London Airport thing. And that’s about it.
HK: And how about a movie? Is there a movie in the future?
Paul: Mmm, yeah. We’ve been asked by United Artists to do a feature movie.
HK: Will it be dramatic, or just strictly wrap around your singing?
Paul: Oh, we don’t know yet, really, what it’s going to be like. I don’t think we’ll have to do an awful lot of acting. I think it’ll be written ’round the sort of people that we are, and there’ll be four characters in it very like us.
HK: Do you plan to compose two or three songs specifically for the film?
Paul: Actually, we’ve got to compose six songs specifically for the film. We’ve got to get down to that, too. That’s a job.
HK: And you boys really haven’t had much of a chance to see Paris, have you?
George: Not really, no.
HK: What do you think of it so far?
George: Well, it’s nice. Quite nice.
HK: How about the French girls compared to the British girls?
Ringo: Oh, we haven’t seen any yet!
HK: John?
John: Yeah well, I’m married so I didn’t notice ’em.
HK: We’ll go back to Paul, then.
Paul: I think they’re great.
HK: You’re single.
Paul: Yeah. I think the French girls are fabulous.
George: But we have seen more French boys than French girls. So I mean, you know, we can’t really tell.
HK: Well, perhaps when you get to The Ed Sullivan Show there will be more girls for you.
George: I hope so.
Ringo: Yeah.
HK: Any of you been to America before?
George: Yeah, me. I went in September just for a holiday for three weeks.
HK: Just George Harrison. Well, I see our time is up, boys. Thank you very much, Beatles, for being our guest on AFN this afternoon on Weekend World.
Frankfurt var huvudkontoret för the American Forces Network (AFN) radio service. När intervjun var slut skickade Harold bandet till huvudkontoret. Där togs det emot av en kille som hade ansvar för specialfall. Han hette Eddie Pennipecker, så vitt Harold minns. Han hade aldrig hört talas om The Beatles förut, så när han fick det här bandet lade han det bara på hyllan.
Fredagen förlöpte med två konsertframträdanden på Olympia Theatre i Paris. Nu hade man kommit till dag åtta av 16 dagar med föreställningar.
Nedanstående färgfilm är tillräckligt ovanlig för att vi gärna vill visa den. Däremot vet ingen exakt från vilken dag filmen är tagen, annat än att det är från någon av föreställningarna på Olympia Theatre i Paris. Den som berättar om det hela lär vara Micky Jones som bland annat spelar trummor under Trini Lopez framträdande i samma show som The Beatles.
Här är diverse blandade filmbilder med ljus som är tagna på The Beatles på Olympia Theatre i Paris den 16, 17 och 24 januari 1964.
Förutom kvällens konserter denna torsdag spelade John Lennon och Paul McCartney in en enkel demo av låten One And One Is Two, som var tänkt för Billy J. Kramer. Inspelningen gjordes i badrummet i deras svit på hotellet – George V Hotel. Efter inspelningarna skojade John Lennon genom att säga: Billy J is finished when he gets this.
Eftersom John och Paul hade ett pressat schema när det gällde att producera låtar, skickades demo direkt till London så att den kunde spelas in av Billy J. Kramer.
John Lennon var inte särskilt nöjd med resultatet och kommenterade bland annat: Ytterligare ett misslyckat försök av Paul att skriva en sång.
Billy J. Kramer gillade inte heller låten och insisterade i stället på att få spela in låten Little Children, skriven av J. Leslie McFarland och Mort Shuman, skulle spelas in för den amerikanska marknaden. Och så blev det också.
Efter Pariskonserterna kom Paul McCartney till The Fourmosts studio och spelade upp låten One And One Is Two på bas. Brian O’Hara i The Fourmost: Låten hade inget innehåll och vi kunde inte göra något med den.
The Beatles själva var inte speciellt förtjusta i låten, så det var kanske inte så konstigt att den till slut gavs bort till Mike Shannon som släppte sin version den 8 maj 1964 under artistnamnet The Strangers With Mike Shannon.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-4196694-1385226656-2997.jpeg.jpg)
Ännu en konsertdag – dag sju – med två förställningar på Olympia Theatre i Paris för The Beatles.
I USA släpptes denna dag tidningen National Record News en specialutgåva med The Beatles. Special BEATLES Issue med titeln ’Beatlemania’ Sweeps U.S.
Onsdagen den 22 januari 1964 var dag sex av 18 dagar som de uppträdde på Olympia Theatre i Paris. Även denna dag gav de två föreställningar. De körde envist på med sina åtta låtar när de avslutade showerna:
From Me To You, Roll Over Beethoven, She Loves You, This Boy, Boys, I Want To Hold Your Hand, Twist And Shout och Long Tall Sally.
Måndagen inleddes med att Capitol Records släppte sitt första album med The Beatles – Meet The Beatles!.
Capitol hade varit långsamma med att förstå The Beatles potential, så den mindre skivetiketten Vee-Jay hade hunnit ge ut albumet Introducing The Beatles 10 dagar tidigare. Capitol var ett systerföretag till Parlophone och båda var dotterföretag i EMI-koncernen.
Därför var underrubriken – The First Album By England’s Phenomenal Pop-Combo – felaktig, eftersom albumet Introducing The Beatles hade släppts mer än en vecka tidigare. Men det var förvisso första albumet på Capitol-etiketten.
Meet The Beatles! blev en stor succé som kapitaliserade på allmänhetens alltmer växande efterfrågan på gruppens musik.
Capitol lanserade en omfattande reklamkampanj för det nya albumet. En reklamaffisch i form av ett snäckskal förbereddes med texten 3 miljoner Beatles-skivor sålda i England. Efter en tid byttes texten ut till 3 miljoner Beatles-skivor sålda i Amerika. Originalutgåvan av Meet the Beatles! producerades i fabriker i Scranton i Pennsylvania och i Los Angeles, i Kalifornien.
The Beatles själva anlände till USA den 7 februari 1964, två dagar innan deras numera världsberömda framträdande i The Ed Sullivan Show.
Skivan kom således ut under det att The Beatles befann sig i Paris, bara tre dagar efter det att de hade fått information om att deras singel I Want To Hold Your Hand skulle inta förstaplatsen på Cash Box-listan.
_____________________________________________________________
Denna dag var The Beatles värd för Paris radiostation Europa 1:s ungdomsprogram Salut les Copains, en daglig radioshow som alla franska tonåringar älskade. Programmet leddes av DJ Daniel Filipacchi. Studion låg bara 300 meter från The Beatles hotell George V Hotel.
Intervjun som The Beatles hade gjort dagen innan för Paris radiostation Europe-1 sändes denna dag mellan kl. 12.00 och 12.30 i programmet the Robert Marcy Show.
Denna måndag blev The Beatles femte speldag på Olympia Theatre i Paris, med två föreställningar. Dagen efter skulle de dock få en dags välbehövlig vila från konsertarrangemangen.
Söndagen blev den fjärde dagen då The Beatles med flera artister framträdde på Olympia Theatre i Paris.
Det ovanliga med denna dag var att man spelade tre föreställningar istället för de två som man brukade ha varje kväll.
Dessutom sändes matinéföreställningen live i en radioshow kallad Musicorama på Parisradions station Europe-1 mellan kl. 13.00 och kl. 14.00.
Framträdandena med Trini Lopez och Sylvie Vartan sändes först, följt av fem låtar med The Beatles; From Me To You, This Boy, I Want To Hold Your Hand och Twist And Shout.
Dessutom bör tilläggas att trots de svala recensionerna efter de första föreställningarna på Olympia Theatre, började fransmännen att köa ordentligt för att se konserterna. Från och med nu var i princip varje föreställning fullsatt och det var klart att de kom för att se The Beatles i första hand, och Trini Lopez och Sylvie Vartan i andra hand.
Denna lördag var den tredje dagen med ytterligare två föreställningar på kvällen på Olympia Theatre i Paris tillsammans med toppartisterna Trini Lopez och Sylvie Vartan.
Cash Box Magazine, 18 januari 1964:
Vi kan inte låta bli att notera fenomenet som kallas Beatlemania, som har spridit sig över hela England och nu omsluter även USA, med viss nostalgi och kanske lite avund. Allt detta påminner om dagarna i det inte så avlägsna förflutna, då den amerikanska pressen och andra medier greps av en liknande besatthet av dåvarande nykomlingen Elvis Presley. Precis som Presley före dem har Beatles fyllt rubriker och stora tidningsartiklar, varav de flesta försöker förklara deras sociala relevans med pretentiöst djup.
Först kl. 14.00 tog sig beatlarna upp ur sängarna. Det var kanske inte så konstigt. Dagen innan hade varit fullbokat med aktiviteter, konserter och firandet av deras första USA-etta – I Want To Hold Your Hand – höll ju på fram till kl. 05.00 på morgonen!
Fredagen denna vecka blev The Beatles andra dag på den långa sejouren på Olympia Theatre i Paris.
Efter gårdagens föreställningar var tidningsrecensionerna väldigt svaga. The Beatles hade ännu inte slagit igenom i Frankrike.
Före kvällens konserter började Paul McCartney och John Lennon på att komponera nya låtar.
Väl på teatern var det dags att förbereda sig.
Som vanligt framförde de följande åtta låtar: From Me To You, Roll Over Beethoven, She Loves You, This Boy, Boys, I Want To Hold Your Hand, Twist And Shout och Long Tall Sally.
Här ett klipp från The Beatles föreställning på Olympia Theatre den 17 januari 1964.