Livekonsert på ’Palais d’Hiver’ i Lyon, Frankrike

The Beatles flög till Lyon på tisdagseftermiddagen. Deras ankomst till Lyons flygplats, skapade en hel del tumult i ankomsthallen, vilket framgår av videon nedan. Vi får även se bilder från när The Beatles anländer till arenan. samt några osynkade bilder från själva konserten. Speltid: 2 min 37 sekunder.

The Beatles fördes till hotellet Royal Place Bellecourt i Lyon City.

Denna tisdag spelade grabbarna bara en konsert, kl. 21.30, på the Palais d’Hiver de Lyon på Rue Louis Guérin, Villeurbanne. Konserten sågs av 3 500 åskådare.

En knapp minutlång video med The Beatles när de anländer till arenan och lite från själva konserten.

Som nämnts tidigare framförde The Beatles samma 12 låtar på varje konsert:
Twist And Shout, She’s A Woman, I’m A loser, Can’t Buy Me Love, Baby’s In Black, I Wanna Be your Man, A Hard Day’s Night, Everybody’s Trying To Be My Baby, Rock And Roll Music, I Feel Fine, Ticket To Ride och Long Tall Sally.

The Beatles åker tillbaka till hotellet och lämnar Lyon på kvällen dagen efter.

The Beatles Europaturné inleds i ’Palais des Sport’ i Paris, Frankrike

The Beatles sista Europaturné inleddes denna söndag med konserter i Palais des Sports på Place de la Portes de Versailles i Paris.

På London Airport var det väldigt tunt med fans. Det framkom att Londons Airports flygplatstjänstemän vägrade tillåta fans att vinka av bandet och påstod att The Beatles själva hade bett om det. Både grabbarna och Brian Epstein reagerade med indignation eftersom de absolut inte hade sagt något sådant!

The Beatles och deras följe anlände till Paris-Orly airport kl 09.55 och skjutsades direkt till George V hotel. Vid hotellet väntade cirka 50 fans, vilket var avsevärt färre än vid deras tidigare besök i Paris.

The Beatles var kvar i Paris fram till kl. 13.15 den 22 juni 1965 då de flög vidare till staden Lyon.

Mycket snabbt och bullrigt fylldes salen av ungdomar mellan tolv och tjugo år. Alla var redan exalterade: de ropade högt till varandra, visslade och sjöng. Vissa bar svarta skjortor med inskriptionen: ”I love the Beatles”, andra i hattar med porträtt av de berömda beatlarna. Vissa bar masker, andra bar slogans. Broschyrer var utspridda i hallen. Tittarna uppmuntrades att gå med i klubben Friends of the Beatles. Andra broschyrer var på uppdrag av administrationen.

Mycket ihärdigt och mycket artigt bad hon allmänheten att inte bli galen, att inte döda vaktmästare, att inte bryta stolar och i allmänhet inte ge deras beteende en förevändning för myndigheternas ingripande; om ”något sådant” händer igen kommer administratörerna inte längre att kunna arrangera konserter för de artister du älskar så mycket. Konserten började. I den första delen dök inte Beatles själva upp. Totalt uppträdde fem ensembler: Mostiku, Jest, Les Haricots Rouge, Yardbirds och Les Polleks.

The Beatles sjöng i exakt trettiofem minuter, sedan gick de av scenen och återvände inte ens för att buga ännu en gång. De förklarade detta med att de efter den sista låten faller mer eller mindre utmattade bakom scenen. Tempot, rytmen i framförandet, den starkaste känsloladdningen som de gör allt med, tröttar ut dem till det yttersta.

Salen efter konserten såg ut som ett slagfält. Fragment av stolar, rester av kläder. I hörnen snyftade tvåhundra eller trehundra flickor, slitna i stycken, med vilt rufsigt hår, snyftande: de hade inte styrkan att överleva den ”hemska tragedin” – farväl till gudomen. Och de där trettiofem minuterna som de sjöng är oförglömliga. Fantastiska sångare och bra musiker.

The Beatles spelade två konserter i Palais des Sports, en kl. 15.00 och en kl. 21.00. Båda konserterna sågs av 6 000 åskådare. Publiken var betydligt mer Beatlesvänliga än vid deras konserter 1964. Förutom The Beatles var även bandet The Yardbirds med på scenen. Båda konserterna spelades in av den franska radiostationen Europe 1.

Den första konserten sändes i radion den 27 juni 1965 mellan kl. 13.00 och kl. 14.00 i programmet Musicorama. Den andra konserten sändes live på radiostationen Europe 1 mellan kl. 21.00 och 23.00. Programmet hade fått titeln Les Beatles (en direct du Palais des Sports).

Kvällskonserten filmades även av den franska televisionens Channel 2 och visades den 31 oktober 1965 mellan kl. 19.30 och kl. 20.00 i ett program som kort och kort hette Les Beatles. Tv-tittarna fick se elva av de tolv låtarna och i en lite annorlunda ordning än vad som framfördes på scenen:

Twist And Shout, She’s A Woman, Ticket To Ride, Can’t Buy Me Love, I’m A Loser, I Wanna Be Your Man, A Hard Day’s Night, Baby’s In Black, Rock And Roll Music, Everybody’s Trying To Be My Baby och Long Tall Sally. Denna sista låt framfördes som ett extranummer, vilket var väldigt ovanligt på konserterna med The Beatles. I Feel Fine filmade också, men verkar inte ha ingått i sändningen.

På kvällen efter konserterna fick de besök på hotellet av den populära franska sångerskan Françoise Hardy.

Efter mötet med Françoise Hardy på hotellet drog grabbarna gick vidare till the Castel Nightclub på Rue Princesse nr. 15, där de festade vidare till långt in i gryningen.

Under hela Europaturnén bestod The Beatles set av följande 12 låtar:
Twist And Shout, She’s A Woman, I’m A Loser, Can’t Buy Me Love, Baby’s In Black, I Wanna Be Your Man, A Hard Day’s Night, Everybody’s Trying To Be My Baby, Rock And Roll Music, I Feel Fine, Ticket To Ride och Long Tall Sally.

Europaturnén slutade den 3 juli 1965 i Barcelona, Spanien och bestod av totalt 15 konserter utspridda över nio dagar.

_______________________________________________

The Beatles som karikatyrer i schweizisk tidning

Den schweiziska tidningen Tribune kom denna dag ut med en karikatyr av The Beatles.

Israel vägrar ge tillstånd för The Beatles att uppträda – Beatles som storpolitik

Beatles verk har inte något konstnärligt värde och deras framträdanden orsakade hysteri och upplopp bland unga människor.

Den engelska sångaren Cliff Richard banade vägen för Israels nej till artister som förstör den israeliska fina ungdomen. Se mer om det nedan.

Beatleskonserten som aldrig blev av.

Enligt en välkänd källa i den svenska underhållningsbranschen är en inställd konsert också en konsert, eller hur?!

Nedan en liten lektion i hur staten Israel behandlade The Beatles och hur de försökte krypa till korset 43 år senare.

Konsertarrangören Shmalik Zimach berättar:

1965 utfärdade den israeliska kommittén för att tillåta framträdande av utländska artister en dom om att The Beatles verk inte hade något konstnärligt värde, och deras framträdanden orsakade hysteri och upplopp bland unga människor.

Zimach tackade nej till en begäran om att låta bandet uppträda. Det var ett stort misstag och en skam för israelerna, för Israel, för landet.

Ungefär år 2008 beslutade Israel att be The Beatles om ursäkt för att Liverpool Four-konserten ställdes in, som var tänkt att hållas i landet 1965. Formell ursäktsbrev skickades via den israeliska ambassaden i London till Paul McCartney, Ringo Starr och släktingarna till John Lennon och George Harrison.

Den inställda konserten, som var tänkt att äga rum för 43 år sedan, kallades av de israeliska myndigheterna för

ett missat historiskt tillfälle. Tyvärr ställde Israel in konserten på grund av brist på budgetmedel och ställningen för flera politiker i Knesset, som vid den tiden trodde att framträdandet kunde korrumpera israeliska ungdomars sinnen,

Utan tvekan var detta ett enormt missat tillfälle att förhindra er, människorna som formade en generations sinnen, från att komma till Israel och tala till den israeliska ungdomen som beundrade och fortsätter att beundra er.

Alon Gan, historiachef vid Seminar Kibbutzim College, lektor vid Tel Aviv University säger::

I början av 2008 rapporterade den israeliska pressen om en diplomatisk händelse som var både underhållande och obekväm. Den israeliska ambassadören i Storbritannien gjorde sig besväret att resa från London till Liverpool, till Beatles Museum, för att ge Julia Baird, John Lennons syster, ett ursäktsbrev från staten Israel: år 65 när du blev inbjuden till Israel. Tyvärr ställdes din turné i Israel in på grund av bristande budget och för att några politiker i Knesset då kände att din prestation kunde sprida lågkvalitativ kultur och ha en korrumperande effekt på israelisk ungdom.

För att få ordning på de olika versionerna av svaret på frågan, vem är den rättfärdige mannen som inte tillät Beatles att uppträda i Israel, kommer jag att dela upp dem i andan av den historiografiska diskurs som har varit utbredd på senare tid : först versionerna av historiker av den ”gamla skolan”, och sedan den ”nya” (revisionister). Den främsta boven i de gamla versionerna är undantagslöst generaldirektören för utbildningsministeriet (och Yossi Sarids far) Yaakov Schneider. De flesta artiklar i ämnet anser honom vara ”mästarskurken”. Om du till exempel går till en artikel om Beatles på walla-pedias webbplats kommer du att läsa följande:

“The Beatles förbjöds att uppträda i Israel på grund av motståndet från utbildningsministeriets generaldirektör Yaakov Schneider , som var rädd för deras inflytande på unga människor.” [Texten har sedan ändrats där (och på Wikipedia, från vilken den kopierades) för att återspegla informationen i denna artikel.] Samma version uttrycks i artikeln ”57 mest skamliga händelser i Israels historia”, publicerad på Nanas webbplats för Israels 57-årsjubileum. Naturligtvis stod inställningen av Beatles-framträdandet på hederslistan, och det beskrivs så här: ”Det var ett glädjefyllt 60-tal, Beatles var på toppen av popularitet. Den bästa gruppen genom tiderna ville glädja folket som satt i Sion, men utbildningsministeriet tyckte annorlunda. Generaldirektören för utbildningsministeriet, Yaakov Schneider (Yosi Sarids far), fruktade att om Beatles kom till Israel skulle de ha ett dåligt inflytande på den oförstörda israeliska ungdomen. Nä, de kom inte.”

En annan version från den ”gamla skolan” lägger skulden på en kvinna som är på modet att hata – Golda Meir. Denna version distribuerades av avdelningen för samhälle och ungdom vid Utbildningsministeriet. Denna avdelning släppte nyligen en artikel med titeln ”Information om israeliska premiärministrar”. Under rubriken ”Några intressanta fakta om den fjärde premiärministern” står det: ”Hon tillät inte Beatles att uppträda i Israel eftersom hon trodde att de ”korrumperade ungdomen”. Denna version upprepades av många värdiga människor. 2001 påminde Israel Segal [journalist] i en intervju hur ”Golda Meir förbjöd Beatles att komma in i Israel och kallade dem bärare av en ”degenererad kultur”.

De nya historikerna ser den här historien annorlunda. Som ni vet har postmodern och postsionistisk diskurs skapat ett sätt att skingra legender. Viljan att motbevisa vanliga versioner och revidera det förflutna gick inte förbi detta ämne. En bred och intressant recension i denna anda finns i Ynets uppslagsverk: Yossi Nahamies ger olika versioner av svaret på frågan ”vem är skyldig” och skriver så här: om ungdomens ”Beatlemania”. .. Men på senare år håller denna legend, liksom många andra, gradvis på att skingras. Nahamies erkänner att pedagogiska överväganden påverkade beslutet, men förnekar att det fanns en officiell resolution: ”Staten Israel har aldrig officiellt förbjudit Beatles att komma in i Israel.” Den första alternativa förklaringen från New School var ekonomisk: brist på valuta. Beatlologen Yarden Uriel, Dr Maoz Azaryahu och Yossi Nahamies noterar (oberoende) att Israel under dessa år led av en akut brist på utländsk valuta och därför ”kommissionen som bemyndigats att godkänna utgifterna för värdefulla pund beslutade att det fanns tillräckligt med utländska artister som hade redan blivit inbjuden till Israel det året” (Nahamies).

Nästa förkrossande slag mot ”den gamla skolan” fick Ari Davidovichs dokumentär ”Väntar på året”. Tom Segev, historiker och journalist för tidningen Haaretz, såg filmen och skrev i sin krönika: ”Den här veckan avslöjades för första gången ’historien bakom den här historien’.” Malka Epstein var mor till Brian Epstein, som var mamanger för The Beatles. 1962 ville hon imponera på sina släktingar i Israel och bjöd in sin son att ta med Beatles till Israel på turné. Epstein kontaktade impresariot Giora Godik. Godik visste ingenting om Beatles och avvisade erbjudandet. Istället tog han in Cliff Richard – med stor framgång. Med tiden insåg Godik sitt misstag; under tiden köptes Beatles framträdande av en rivaliserande impresario, Yaakov Ori. Godik förlät sig inte för en sådan försummelse och bestämde sig för att ingen skulle få vad han vad han missade, enligt principen ”antingen jag eller ingen”. Hans advokat, Alex Zack, mindes hur de två åkte till Jerusalem tillsammans, kom till Knesset och Godik berättade för alla som kom i hans väg att de långhåriga Beatles var en fruktansvärd kulturell fara och kunde förföra ungas omogna själar. israeler. Medlemmarna i finanskommissionen trodde på honom, vägrade ge Ori pengar och talet ställdes in. Så det handlar om personlig ambition, inte kulturell ideologi.” och föreställningen ställdes in. Så det handlar om personlig ambition, inte kulturell ideologi.” och föreställningen ställdes in. Så det handlar om personlig ambition, inte kulturell ideologi.” En version baserad på Davidovichs film och Segevs artikel stärktes av ”Israels chefsbeatolog” Yoav Kutner. Kutner tog advokat Godicks version för given och såg till att sprida ”sanningen” i ett flertal artiklar och intervjuer. I artikeln ”Yosi Sarids pappa frikänd” skrev han: ”Det är dags att motbevisa ryktet om Yossi Sarids pappa. Det är inte på grund av honom; och det fanns inget beslut av regeringen och utbildningsministeriet, som de alltid sa. Det var en rivalitet mellan impresarios. Jag vet inte vem som startade ryktet om Yossi Sarids pappa. Jag har forskat på Beatles i 30 år och jag distribuerade det själv. Det har alltid använts för att säga vilket puritanskt tillstånd vi har och hur vi inte ger ungdomarna vad de vill ha. Men allt detta är osant, nu är det en motbevisad legend. Faktum är att Kutner har både rätt och fel. Han gör rätt i att rättfärdiga Yossi Sarids pappa. Yaakov Schneider borde verkligen vara berättigad: för det första var generaldirektören för utbildningsministeriet vid den tiden inte han, utan Dr. Hanoch Rinot; för det andra var Schneider inte medlem i den ”interministeriella kommissionen för godkännande av turnéer av utländska artister”. Å andra sidan är påståendet om den ”vederlagda legenden” felaktigt. Kutner har fel när han helt rättfärdigar statsapparaten. Poängen här är inte bara impresariots rivalitet. Helt av en slump, när jag skrev en artikel om israelisk-tyska relationer på 60-talet, stötte jag på skrynkliga, sjaskiga pärmar från statsarkivet. Så jag bekantade mig med dokumenten från ”den interministeriella kommissionen för godkännande av turnéer för utländska artister.” Denna kommission grundades i januari 1956, och i andra stycket i listan över mål för dess verksamhet står det att den ska ”kontrollera den professionella nivån” för dem som vill tala i Israel. Kommissionen leddes av den biträdande generaldirektören för utbildningsministeriet (i mitten av 60-talet innehas denna position av Avner Israel), och den inkluderade representanter för utrikesministeriet, finansministeriet, tv-avdelningen och Radiosändningar, Inrikesdepartementet m.fl. Denna kommission var huvudsakligen engagerad i förhandlingar med impresariot.

En studie av protokollet visar att en av de främsta anledningarna till att många ansökningar avslagits var den ”tyska frågan”. Till exempel, när Godik bad att få ta med sig Wienisbaletten, fick han villkoret att det inte fanns några tyskar bland gruppmedlemmarna som skulle komma till Israel. En annan impresario som ville ta med Wiens barnkör fick avslag med förklaringen att utrikesministeriet motsatte sig det österrikiska lagets prestation ”under rättegången mot Eichmann”. Vissa förfrågningar avslogs under artikeln ”yrkesnivå”. Till exempel avslogs en begäran om att föra tonårssångaren Angelito till Israel med följande motivering: ”En anställd på Voice of Israel, Mr. Gihon, lyssnade på denna artists skiva och uttryckte en negativ åsikt om hans konstnärliga nivå. Det beslutas, på grundval av herr Gijons åsikt, och med tanke på de många framträdandena av andra utländska artister, att avslå Angelitos begäran om en turné.” Innan vi går vidare till diskussioner om Beatles är det värt att uppehålla sig vid två andra händelser i dåtidens kulturliv: de kan betraktas som en prolog och bakgrund. Den 16 juli 1963 fick Godick tillstånd från kommissionen att ta in Cliff Richard och hans grupp. I september flög Cliff Richard till Israel; tidningen Geva Carmel beskrev hans ankomst så här: ”2000 unga män och kvinnor väntade på Lods flygplats på ankomsten av sin idol … När Richard klev av planet föll en hysterisk skara fans över honom, vilket även polisen inte klarade av.” Som ett resultat av ”hysterin” kring Cliff Richard tändes en varningslampa bland fredens väktare och handen som skrev på turnétillståndet blev snålare.

Till exempel, när en impresario bad om att få ta med Johnny Halliday fick han följande svar: ”Baserat på information från Dr. Cultural Relations vid utrikesministeriet) om den negativa inverkan av Johnny Hallidays framträdanden på ungdomar, beslutades det att avbryta det principiella förhandsgodkännandet till denna sångares framträdande. Förhandsgodkännande gavs i god tid före Cliff Richards turné och de negativa fenomen som åtföljde framträdandet av denna ”idol”. Det aktuella beslutet togs efter att det stod klart att Johnny Hallyday är samma typ av artist som Cliff Richard, vars framträdanden i Israel ledde till masshysteri bland ungdomarna. Det beslutades att kommissionen inte skulle tillåta turnéer för artister av denna typ, vars framträdanden påverkar ungdomen negativt, leder till upprördhet och störningar av den allmänna ordningen. Således lämnades begäran (daterad 22 januari 1964) från två impresarios, Avraham Bogatir och Yaakov Ori, om att föra Beatles till Israel vid fel tidpunkt.

En vecka senare, den 28 januari, sammanträdde en kommission under ledning av Avner Israel. Mötesprotokollet består av sju punkter, bland annat den lakoniska resolutionen 691: ”Beslutat: Avvisa av rädsla för att Beatlesgruppens framträdande kan ha en dålig effekt på ungdomen.” Ori och Bogatir överklagade, och kommissionen beslutade att göra en grundlig kontroll av gruppens konstnärliga kvaliteter. Utrikesministeriets representant i kommissionen vände sig till de anställda vid ambassaderna i de länder där Beatles uppträdde och bad dem uttrycka sin åsikt. Bland kommissionens protokoll finns ett urval av tidningsanteckningar från olika länder, som beskriver världen ”Beatlemania”. Vår press stod inte heller åt sidan. Den här historien är också hennes fel. När tidningar fick reda på kommissionens beslut att omdiskutera Beatles ankomst stödde de flesta artiklarna som dök upp förbudet, uttryckte förakt för Beatles konstnärliga värde och kritiserade deras ”billiga stil”. Tidningen La Merhav skrev den 23 februari 1964 enligt följande: ”Det är inte klart vilka andra argument kommissionen behöver för att inte tillåta ankomsten av de fyra engelsmännen, vars blotta närvaro orsakar hysteri … Vi har ännu inte glömt kontroversen orsakad av Cliff Richards tal … Let it be” The Beatles finns kvar på skivan. Men även det är för mycket.”

Den grövsta av alla i sin föraktfulla inställning till Beatles var tidningen Maariv. Journalisten Tzachi Lavi inledde sin artikel med att säga: ”Det sunda förnuftet i kommissionen för framträdanden av utländska artister kommer förhoppningsvis att döda ”buggarna” som hotar våra fält.” Chefen för kommissionen, Yisraeli, uttryckte sin åsikt i ett samtal med Lavi på följande sätt: ”Detta är hets till instinkter genom dålig smak.” Lavie skriver vidare: ”Flera ledamöter i kommissionen brydde sig om att lyssna på dessa skrik – ”yaa-yaa-yaaaa” – som kan döda riktiga buggar… Den allmänna reaktionen var: För låg nivå. I en intervju som generaldirektören för utbildningsministeriet, Dr Renot gav till tidningen Davar, tvekar han inte att erkänna att han är obekant med gruppen, men av vad han har hört om den drar han slutsatsen att det finns ”inget musikaliskt eller konstnärligt värde” i deras arbete. , och det finns bara sensualitet, stimulerande aggression, översvämmad av sexuell upphetsning. Den 16 mars, efter en grundlig underrättelseverksamhet i Israel och utomlands, träffades kommissionen igen – för att diskutera överklagandet – och antog resolution nummer 709. Här är den, ord för ord:

”Kommissionen behandlade ett brev från Institutionen för kulturella relationer från utrikesministeriet, samt åtskilliga anteckningar om Beatles, publicerade i israeliska och utländska tidningar. Kommissionen kom till slutsatsen att den tidigare nämnda gruppen inte borde tillåtas att turnera av följande skäl: 1. Av alla artiklar och anteckningar – inklusive de som positivt refererar till deras framträdanden – följer att denna grupp inte har det minsta konstnärligt värde. 2. Denna grupps framträdanden ledde till masshysteri och våld bland ungdomarna. Det fanns personer som även efter det försökte göra motstånd mot domen. Baruch Guillon, ordförande för den israeliska impresarioorganisationen, skrev ett argt brev till kommissionens ordförande: ”Jag informerar dig härmed, å impresarioorganisationens vägnar, att vi anser att den tidigare nämnda gruppens vägran att tala oacceptabelt ur alla synpunkter se.” Men kommissionen stod fast och vägrade att hålla en diskussion till. Som svar på brev som bad att ompröva kommissionens beslut, svarade pressekreteraren vid utbildningsministeriet A. Oren: ”Vi fick negativ feedback om Beatles-konserterna inte bara från vuxna utan också från många pojkar och flickor från olika länder . Alla tror att det inte finns något konstnärligt värde i Beatles framträdanden. Det finns heller inget hälsosamt ungdomsnöje i dem, utan bara smittsam masshysteri.

Något senare kom det till Knesset. MP Uri Avnery lämnade in en parlamentarisk utredning till den biträdande utbildningsministern Aharon Yadlin. Avnery frågade vilka överväganden som styrde kommissionen och ställde samtidigt en knepig fråga: ”Vet ministern till att för några månader sedan tilldelade Storbritanniens drottning medlemmarna i gruppen Order of the British Empire? Avser utbildningsministeriet därför att diskutera denna fråga igen?” Den biträdande utbildningsministern svarade från Knesset-podiet på följande sätt: ”Baserat på kritiska artiklar publicerade i Israel och utomlands, och på grundval av ett flertal rapporter och fotografier, kom kommissionen till följande slutsats: ur en konstnärlig synvinkel, detta grupp har inget värde. Gruppens framträdanden – var de än ägde rum – åtföljdes av hysteriska skrik, våld och överdrifter från ungdomarna … Kommissionen var medveten om priset, men trots detta var beslutet just det, av de skäl som jag angav ovan. Enigheten mellan statsapparaten och pressen i frågan om otillåtligheten av Beatles framträdanden i Israel kräver att man tittar på denna historia i ett bredare sammanhang.

Ett karakteristiskt kännetecken för 60-talet var statsapparatens försök att sätta en barriär på vägen för farliga trender som trängde in från utlandet och försökte fängsla unga människor med en kultur av låg kvalitet, ”överfylld av sexuell spänning”. Kommissionens beslut om Beatles var ytterligare en tegelsten i den kulturmur som staten försökte bygga för att fortsätta stödja den hackade livsstilen. En annan slutsats som kan dras av denna berättelse gäller yrkesverksamma inom området mytfördrivning. Det är något oroande med det faktum att Babels torn av historisk revidering vilade på en skakig grund. Ett kort vittnesmål från filmen om Godik fördes över till Tom Segevs historiekolumn och fick honom att dra slutsatsen att ”det handlar om personlig ambition, inte kulturell ideologi”; och sedan kom den främsta Beatle-myndigheten i Israel, Kutner, till undsättning och bidrog till att skingra legenden om enhetens ”Beatlofobi”. Fakta visar att det utan tvekan pågick en kamp relaterad till kulturideologi. De visar också att ibland är myter och legender inte mindre sanna än vittnenas berättelser och minnen. Det mest slående exemplet på detta är ”myten om Beatles” eller ”legenden om Liverpool Four”, om vilken 13 politiker en gång bestämde att det inte fanns något konstnärligt värde i deras arbete.        

_________________________________

Paul McCartney ignorerade hatgrupper som fanns mellan Israeler och Palestinier och accepterade en inbjudan från Israel att spela under firandets av Israels 60th Yom Ha’Atzmaut-jubileum. Spelningen ägde rum på Ganei Yehoshua Park i Tel Aviv, där McCartney därmed blev den första beatlen att spela i Israel. Inför ccirka 40 000 fans spelade han bland andra låtar Hey Jude och Give Peace A Chance.

Nedan har man reproducerat en biljett från konserttillfället.