En vilodag för The Beatles nio månaders inspelningar

The Beatles hade hållit på i nio månader med att spela in albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. De hade inte spelat in varje dag, men mer eller mindre fortlöpande. Så denna söndag blev en vilodag för beatlarna.

John Lennon:
Arbetet tog nio månader. Men vi tillbringade inte all den tiden i studion – vi jobbade, tog en paus, gick tillbaka till jobbet, vilade och jobbade igen. Jag gillade bara att vara nedsänkt i och utanför jobbet. Men efter hand blev jag lite uttråkad. Som regel tog det mest intensiva arbetet med våra andra album cirka tre veckor. Sedan saktade vi ner en vecka och bedömde sedan vad vi hade gjort. Pepper blev vårt dyraste album, och bolaget var förstås indignerat. De var irriterade över kostnaden för att förbereda omslaget, och så vidare och så vidare. Och nu hänger den förmodligen på varje vägg.

Nigel Hartnup, assistent till fotografen Michael Cooper:
Albumet var dock inte färdigt än. Peter ville ha flera presenter med i skivkonvolutet; ett sergeant Pepper-vykort, en uppsättning sergeantlappar, en vikbar kartongskylt, en falsk mustasch och två märken.

Paul McCartney:
Vi ville redan från början lägga in små souvenirer i konvolutet, men det var för svårt att genomföra. Skivbolaget var tvunget att bita ihop eftersom det var något dyrare än deras vanliga skivkonvolut som kostade två pence. Tanken bakom Pepper för mig var att ge tillbaka så mycket vi kunde. Alla vi Beatles minns att vi gick in i skivaffärer när vi var barn. Lördag morgon var min lediga tid att shoppa. Vi gick i skolan hela veckan, gjorde läxor och så, men på lördagsmorgonen gick jag med fickpengarna jag hade sparat till skivavdelningen på Lewis. Där satt tjejer med stora frisyrer och drömmande lyssnade på Johnny Mathis sjunga ” A Certain Smile”. Och du kommer och börjar gå igenom 45 rpm- skivor och 78 rpm-skivor; ursprungligen var de 78:or, och sedan när vi växte upp blev de 45:or.

Och jag blev lurad ett par gånger. Jag minns att jag köpte Ray Charles ”Rock Pile” – skiva . Jag gillade What’d I Say, men det var en instrumental. Det var Ray Charles Orchestra, det kanske inte ens var Ray Charles, så jag spenderade mina heliga pengar, mina sparade fickpengar så länge, och jag spenderade dem på en skit. En annan gång köpte jag en Little Richard-skiva som var ett av hans spår och resten var Buck Rams band. Jag hatade det. Vi hatade det alla.

Så när vi kom till Pepper bestämde vi oss för att vi skulle göra albumet som vi alltid velat göra. Vi kommer att spendera så mycket tid som behövs. Vi har ingen brådska. Vi har inga turer som vi behöver vara med på, vi är höga, vi mår bra; Vi var lugna över allt detta. Vi ville att det här albumet skulle vara väldigt, väldigt fullt. Jag ville ha ett bra omslag, jag ville att det skulle fyllas med bilder. Jag ville ha något som jag kunde titta på på bussen från Lewis som jag brukade. Jag tog upp skivan ur den bruna papperspåsen och tittade på den. Vissa album kunde jag titta på i en halvtimme, bara titta på dem. Det här var skivkonvolutens tid. Därför ville vi fylla albumet med olika godsaker. En av idéerna var att göra ett konvolut där vi skulle lägga saker som vanligtvis finns i serier: vi ville ha dekaler som vi kunde klistra på själva eftersom vi hade sådana när vi var barn. Dessa var alla barndomsminnen. Jag var tvungen att slåss med EMI även för tjockleken på kartongen. EMI har alltid försökt använda tunnare och tunnare kartong. Jag sa: ”Lyssna, när jag var liten älskade jag mina skivor, de var coola och jag ville förvara dem säkra och ha tjock kartong för att skydda mina skivor. Det är allt jag vill göra – ge barnen som köper våra skivor något för att hålla dem säkra.” – Ja, Paul, vi kan inte göra det, tjockleken på kartong som ni vill ha. Om vi ​​kan spara en cent, ett öre, kommer du inte att märka skillnaden. – Fan, jag klarar det! Den här kartongen är tunn! Men jag fick min tjocka kartong. Jag har alltid bråkat om dessa saker. Det spelade ingen roll för mig på något sätt. Senare blev jag utskälld för detta: ”Åh, han var alltid påträngande, han var alltid en PR-man.” Sanningen att säga, ingen annan skulle ha gjort detta! Det måste göras, och jag bodde i London och kunde säga till dem: ”Jag kommer om tio minuter för att prata med dig om kartong,” sätt dig i en taxi, åk till Manchester Square. Vår idé var att ge folk en skiva som var jävligt bra, med ett tjockt omslag som skulle hålla i åratal, med ett omslag man kunde titta på för evigt, fylld med godsaker, gratispresenter med mera, men till ett pris en vanlig skiva!

Det här var vad vi ville göra. De protesterade mot oss: ”Nej, det här kommer att öka kostnaderna”, så konvolutet med småsaker borde vara mer praktiskt. Så det blev en Sergeant Pepper-insats som man kunde klippa ut saker ur och förvandla den till ett märke, en mustasch och en bastrumma. Detta var vad de kunde ge oss. Vi slogs som djävlar, jag säger er. Vi tänkte: ”Vi är Beatles, inte något taskigt band.” Vi ger dig mycket pengar och du kan göra eftergifter till oss. ”Allt vi försöker göra är att ge folk ett bra köp, de kommer att köpa mer eftersom det är en bra affär, och de kommer till nästa,” så det verkade väldigt smart för oss.”  

Nigel Hartnup:
EMI sa att de redan var över budget och inte skulle spendera några pengar på det, men Peter var fast besluten att genomföra idén. Så på söndagen träffades vi i studion och jag fotograferade bilderna han hade förberett och gjorde utskrifter som han kunde ta med sig. Han designade sedan ett kartongark som placerades inuti. 

Arket som ingår i det uppvikbara albumkonvolutet till ’Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band’.
Design: Peter Blake.

Albumets inre bilaga innehåller ett porträtt av generalmajor James Melvyn Babington – befälhavare
för 1:a kavalleribrigaden i Sydafrika, 1902. Porträttet var bland en samling krigsvykort
som ägdes av Peter Blake.

Barry Miles, författare till bl.a. boken Paul McCartney: Many Years Ago:
Idén att ge extra värde till sina fans fick Paul och John att bestämma sig för att istället för en reklamtext på omslaget skulle de skriva ut texterna. Förlaget protesterade omedelbart och beslutade att detta skulle minska försäljningen av nothäften. Det här var första gången någon skrev ut texter, även om de allra flesta popgrupper inte hade spelat in eget material tidigare, så för de flesta av dem hade frågan aldrig ens uppstått. Paul tror att det med största sannolikhet var idén från Gene Mahon, designern de anlitade som projektkoordinator.

Det var Gene Mahon som tog en rad från texten till Being For The Benefit Of Mr. Kite! och infogade den som sluttext på baksidan av skivkonvolutet: A splendid time is guaranteed for all. Gene Mahon var också den som skapade skivbolaget Apples logotyp.