Live: Olympia Theatre, Paris

Söndagen blev den fjärde dagen då The Beatles med flera artister framträdde på Olympia Theatre i Paris.

Det ovanliga med denna dag var att man spelade tre föreställningar istället för de två som man brukade ha varje kväll.

Dessutom sändes matinéföreställningen live i en radioshow kallad Musicorama på Parisradions station Europe-1 mellan kl. 13.00 och kl. 14.00.

Framträdandena med Trini Lopez och Sylvie Vartan sändes först, följt av fem låtar med The Beatles; From Me To You, This Boy, I Want To Hold Your Hand och Twist And Shout.

Dessutom bör tilläggas att trots de svala recensionerna efter de första föreställningarna på Olympia Theatre, började fransmännen att köa ordentligt för att se konserterna. Från och med nu var i princip varje föreställning fullsatt och det var klart att de kom för att se The Beatles i första hand, och Trini Lopez och Sylvie Vartan i andra hand.

Radio: ’Saturday Club’d

Innan tisdagskvällens föreställningar av The Beatles’ Christmas Show spelade The Beatles in en musiksession för BBC:s Radio Show Saturday Club.

The Beatles spelade in sex låtar på The Playhouse Theatre i London: All My Loving, Money (That’s What I Want), The Hippy Hippy Shake, Roll Over Beethoven, Johnny B. Goode och I Wanna Be Your Man.

Inspelningen gjordes mellan kl. 14.30 och kl. 16.00, inklusive repetitionstid. Första gången programmet sändes var på the BBC Light Programme den 15 februari 1964 mellan kl. 10.00 och kl. 12.00, under det att gruppen var i USA.

I showen ingick också gruppens BBC-inspelning av I Want To Hold Your Hand från avsnittet av Saturday Club från den 17 december 1963.

De två första låtarna sändes också på the BBC General Overseas Service, mellan kl. 10.31 och kl. 10.59, samtidigt som programmet Saturday Club sändes. The Beatles version av Johnny B. Goode kom sedermera med på samlingsalbumet Live At The BBC från 1994.

Efter inspelningarna tog de sig till Finsbury Park för kvällens två föreställningar av The Beatles’ Christmas Show.

_________________________________________________

Live: The Beatles’ Christmas Show, Astoria Cinema in Finsbury Park, London

Detta blev The Beatles tolfte kväll med föreställningar av The Beatles’ Christmas Show på Astoria Cinema.

Live: The Beatles’ Christmas Show, Astoria Cinema in Finsbury Park, London

The Beatles’ Christmas Show fortsätter även denna fredag med två föreställningar. Detta var dag nio av The Beatles 16-dagar långa julshow.

______________________________

Även om Ed Sullivan var den första amerikanska tv-personligheten som ingick ett avtal med The Beatles, passade tv-personligheten Jack Paar på att göra en liten kupp för att placera Beatleshistorien i sitt program The Jack Paar Show på NBC, d.v.s. mer än en månad innan The Beatles framträdde hos Ed Sullivan på CBS. Detta gjorde han genom att visa ett klipp med The Beatles som framförde låten She Loves You från BBC-dokumentären The Mersey Sound. Dessutom visade han bilder från en konsert med The Beatles i Bournemouth från den 16 november 1963 då de framförde låten From Me To You. Programmet fick blandad kritik.

Brian Epstein var mycket arg på BBC för att de hade sålt det här klippet till en konkurrent till Ed Sullivan. Det störde hans egen marknadsföringsstrategi för The Beatles i Amerika. Dessutom oroade han sig för att Ed Sullivan också skulle var arg på tilltaget. Brian Epstein hade lovat Ed Sullivan att han skulle vara den första och enda amerikanska tv-personligheten som skulle få visa The Beatles.

Jack Paar: Det finns en åsikt att det var Ed Sullivan som först introducerade tittarna till The Beatles, men så är det inte. Jag gjorde det en hel månad före honom. Jag måste erkänna att jag då inte kunde ha föreställt mig att dessa killar skulle lämna ett sådant märke i musikhistorien. Jag hade ingen aning om att de skulle förändra landets kultur med musik. Jag tyckte att de var roliga. Jag visade dem som ett skämt.

I början av tv-programmet läste annonsören för The Jack Paar Show upp en lista med de som skulle vara med i showen, inklusive från London ett specialprogram med de hyllande Rock’n’Roll-stjärnorna The Beatles.

Programmet inleddes med ett par som satt på en stol och drog en monolog. Efter att ha tagit upp ett ämne om tonåringar bakom ratten, vände han plötsligt konversationen till ett annat ämne och började prata om The Beatles. Efter att ha övertygat sina tittare om att The Beatles bara intresserade honom som ett psykologiskt, sociologiskt fenomen, visade han hur flickorna blev galna på Beatleskonserten. Under demonstrationen av denna film gav Paar sina kommentarer, som ofta avbröts av skratt från publiken i studion.

Jack Paar: Jag förstår att vetenskapen arbetar med ett botemedel mot detta. Dessa killar har så galna frisyrer och när de vrider på huvudet och håret börjar röra sig blir tjejerna som galna. Är du orolig för insikten att om några år kommer dessa tjejer att rösta, uppfostra barn och köra bil? Jag visar dig bara vad som händer om du åker till England och jag vill att du ska ha en rolig kväll. Och nu, här är Beatles.

Efter att ha berättat om handlingen under The Beatles framförande av låten She Loves You, som slutade med ett högt skrikande från den kvinnliga publiken, var Paar tyst.

Efter att publiken i studion applåderat artigt sa Paar i en allvarlig ton: Det är bra att veta att England äntligen har stigit till vår kulturella nivå.

Efter publikens skratt informerade Paar sina tittare om att Ed Sullivan kommer att ha The Beatles i februari.

Uppenbarligen kände Paar behovet av att rättfärdiga sin Beatlessändning för sina sofistikerade fans och förklarade därför att: … vårt mål var bara att visa en äldre publik, som vanligtvis följer mitt arbete i England, vad som sker.

__________________________________

I Hamburg denna dag, spelade Tony Sheridan in låten Sweet Georgia Brown, som han hade spelat tillsammans med The Beatles i maj 1962. Den här gången hade han skrivit en ny text som innehöll anmärkningar på The Beatles hårlängd och deras fans.

Live: The Beatles’ Christmas Show, Astoria Cinema in Finsbury Park, London

The Beatles fjärde dag av 16 med sin The Beatles’ Christmas Show, innehöll även den två föreställningar.

Det var inte någon julshow dagen efter – den 29 december 1963. Föreställningarna började igen dagen efter.

______________________

BBC:s radioprogram Saturday Club innehöll en skivönskan från The Beatles själva! De ville höra I’ve Been Good To You av The Miracles.

______________________

Den 28 december 1963 fanns en stor annons i musiktidningen Billboard med rubriken The Beatles Are Coming. Annonsen gick från nedre högra hörnet på sid 6 till nedre vänstra hörnet på sid 8.

Under texten hade man placerat Beatles frisyrer och logotypen för skivbolaget Capitol.

Vid den här tiden visste flesta amerikaner inte vem eller vad The Beatles var. Men skriverier om bandets framgångar hemma i Storbritannien hade redan kommit in i amerikanska tidningar.

______________________

Samma dag publicerade tidningen The New Yorker en intervju med Brian Epstein. Man tror att detta var den första seriösa artikeln i USA om The Beatles och deras manager. Intervjun placerades i tidningen under den kända rubriken The Talk Of The Town. Intervjun ägde rum på Regency Hotel i New York City i november 1963 där Brian bodde.

Live: The Beatles’ Christmas Show, Astoria Cinema in Finsbury Park, London

Fredagen den 27 december blev The Beatles tredje kväll med föreställningen av The Beatles’ Christmas Show på Astoria Cinema i London.

___________________________

The Times: What Songs The Beatles Sang by William Mann

Samma dag kunde man i tidningen The Times läsa en numera mycket känd och intressant artikel av tidningens musikkritiker William Mann. Artikeln handlar om The Beatles musik under deras första period av Beatlemania.

Artikeln blev beryktad för sina referenser till musikaliska termer som pandiationiska kluster och eolisk kadens*) och blev ett inlägg som gjorde att detta blev tidpunkten då John Lennons och Paul McCartneys komponerande nästan började tas på seriöst allvar bland etablerade kritiker.

The outstanding English composers of 1963 must seem to have been John Lennon and Paul McCartney, the talented young musicians from Liverpool whose songs have been sweeping the country since last Christmas, whether performed by their own group, the Beatles, or by the numerous other teams of English troubadours that they also supply with songs.

I am not concerned here with the social phenomenon of Beatlemania, which finds expression in handbags, balloons and other articles bearing the likenesses of the loved ones, or in the hysterical screaming of young girls whenever the Beatle Quartet performs in public, but with the musical phenomenon. For several decades, in fact since the decline of the music-hall, England has taken her popular songs from the United States, either directly or by mimicry. But the songs of Lennon and McCartney are distinctly indigenous in character, the most imaginative and inventive examples of a style that has been developing on Merseyside during the past few years. And there is a nice, rather flattering irony in the news that the Beatles have now become prime favourites in America, too.

THREE OF THEM COMPOSE
The strength of character in pop songs seems, and quite understandably, to be determined usually by the number of composers involved; when three or four people are required to make the original tunesmith’s work publicly presentable it is unlikely to retain much individuality or to wear very well. The virtue of the Beatles’ repertory is that, apparently, they do it themselves; three of the four are composers, they are versatile instrumentalists, and when they do borrow a song from another repertory, their treatment is idiosyncratic – as when Paul McCartney sings ’Till There Was You’ from ’The Music Man’, a cool, easy, tasteful version of this ballad, quite without artificial sentimentality.

Their noisy items are the ones that arouse teenagers’ excitement. Glutinous crooning is generally out of fashion these days, and even a song about ’Misery’ sounds fundamentally quite cheerful; the slow, sad song about ’This Boy’, which features prominently in Beatle programmes, is expressively unusual for its lugubrious music, but harmonically it is one of their most intriguing, with its chains of pandiationic clusters, and the sentiment is acceptable because voiced cleanly and crisply. But harmonic interest is typical of their quicker songs, too, and one gets the impression that they think simultaneously of harmony and melody, so firmly are the major tonic sevenths and ninths built into their tunes, and the flat submediant key switches, so natural is the Aeolian cadence at the end of ’Not A Second Time’ (the chord progression which ends Mahler’s ’Song of the Earth’).

Those submediant switches from C major into A flat major, and to a lesser extent mediant ones (eg the octave ascent in the famous ’I Want To Hold Your Hand’ are a trademark of Lennon-McCartney songs – they do not figure much in other pop repertories, or in the Beatles’ arrangements of borrowed material – and show signs of becoming a mannerism. The other trademark of their compositions is a firm and purposeful bass line with a musical life of its own; how Lennon and McCartney divide their creative responsibilites I have yet to discover, but it is perhaps significant that Paul is the bass guitarist of the group. It may also be significant that George Harrison’s song ’Don’t Bother Me’ is harmonically a good deal more primitive, though it is nicely enough presented.

WELCOME VARIETY
I suppose it is the sheer loudness of the music that appeals to Beatle admirers (there is something to be heard even through the squeals) and many parents must have cursed the electric guitar’s amplification this Christmas – how fresh and euphonious the ordinary guitars sound in the Beatles’ version of ’Till There Was You’ – but parents who are still managing to survive the decibels and, after copious repetition over several months, still deriving some musical pleasure from the overhearing, do so because there is a good deal of variety – oh, so welcome in pop music – about what they sing.

The autocratic but not by any means ungrammatical attitude to tonality (closer to, say, Peter Maxwell Davies’s carols in ’O Magnum Mysteriumthan’ to Gershwin or Loewe or even Lionel Bart); the exhilarating and often quasi-instrumental vocal duetting, sometimes in scat or in falsetto, behind the melodic line; the melismas with altered vowels (‘I saw her yesterday-ee-ay’) which have not quite become mannered, and the discreet, sometimes subtle, varieties of instrumentation – a suspicion of piano or organ, a few bars of mouth-organ obbligato, an excursion on the claves or maraccas; the translation of African Blues or American western idioms (in ’Baby It’s You’, the Magyar 8/8 metre, too) into tough, sensitive Merseyside.

These are some of the qualities that make one wonder with interest what the Beatles, and particularly Lennon and McCartney, will do next, and if America will spoil them or hold on to them, and if their next record will wear as well as the others. They have brought a distinctive and exhilarating flavour into a genre of music that was in danger of ceasing to be music at all.
/William Mann, The Times

_______________________

*) John Lennon själv, som skrev Not A Second Time berättade flera år senare att han ännu vid det tillfället inte hade en aning om vad Aeolian cadence (Eolisk harmoni) betydde. Han tyckte att det lät som exotiska fåglar.

Med avseende på avslutningen av Not A second Time så visar sig att samma ackordföljd som i den sista satsen av Gustav Mahlers Das Lied von der Erde.

Om man studerar Not A Second Time närmare finner man att dubbelversen har 14 takter och brygga och refräng hänger intimt ihop med totalt tio takter. I bryggan kan man märka av en svag färgning på det andra Am-ackordet i form av en sexa. Denna binder ihop ackordet med det följande ackordet som är ett lite oväntat Bm. De eoliska (moll-) kadenser som nämns om detta stycke är just på detta ställe. Via ett inskjutet D-ackord hamnar kadensen i E-moll istället för det väntade G:et. Men ackordet D har i E-moll även en s.k. dominantisk funktion, liksom B-moll som är en molldominant. Lennon använder sig av båda och han använder sig också i låten av s.k. färgningar; liten sjua, på slutet även en stor sjua (majsjua), stor och liten nia, sexa och susfyra.

____________________________

Granada Television visar denna dag en repris av The Beatles mycket komiska samtal med Ken Dodd, som spelades in den 25 november och sändes för första gången den 27 november 1963 i programmet Scene at 6.30.