George Harrison och Ringo Starr tog tåget från London till Liverpool. John Lennon och Paul McCartney tog flyget från Heathrow Airport.

Dagen började ganska lugnt för beatlarna. Det var inte så ofta som grabbarna fick träffa sina familjer i Liverpool.

_________________________________________

Television: Juke Box Jury

Lördagen den 7 december blev en verkligt arbetsam dag i Liverpool för våra idoler. På eftermiddagen spelade The Beatles in ett specialprogram av Juke Box Jury för BBC Television på The Liverpool Empire Theatre inför 2 500 Liverpoolfans som tillhörde Northern Area Fan Club Convention. Efter en paus spelade de live på scenen inför samma publik på samma ställe, vilket också tv-filmades. På kvällen bar det därefter iväg till intilliggande Odeon Cinema på London Street för två sedvanliga konserter. Puh! är nog det rätta ordet efter en sådan dag.

Specialprogrammet av Juke Box Jury spelades in på The Empire Theatre mellan kl. 14.30 och kl. 15.15. För värdskapet i den populära showen stod David Jacobs. Programmet gick ut på att panelen – som i det här programmet bestod av de fyra beatlarna – skulle lyssna på ett dussin aktuella singlar och ge sina utslag om de skulle bli en hit eller en miss.

I publiken fanns medlemmar från The Beatles’ Northern Area Fan Club. Programmet sändes senare samma kväll mellan kl. 18.05 och kl. 18.35 och sågs av inte mindre än 23 miljoner tittare!

Den första låten som panelen skulle ge ett utlåtande om var I Could Write A Book av Liverpoolgruppen The Chants. Och så här låter den!

Om denna tyckte John Lennon: It’s gear. Fabulous. Fab. It’s it.

Paul McCartney om låten: I talked to The Chants recently about the disc. They said it’s powerful. It is.

Ringo Starr: I’ll buy it.

George Harrison: It’s great. Enough plugs and they’ve got a hit.

David Jacobs till publiken och tittarna: Are they being too generous?

Hur som helst var The Beatles eniga om att tycka att låten skulle bli en hit.

Nästa låt att bedöma var Elvis Presleys Kiss Me Quick. Och den låter så här:

Paul: The only thing I don’t like about Elvis now is the songs. You know, I love his voice. I used to love all the records like ’Blue Suede Shoes’ and ’Heartbreak Hotel,’ lovely. But I don’t like the songs now. And Kiss Me Quick, it sounds like Blackpool on a sunny day.” (publiken skrattar och applåderar).

Ringo: Last two years Elvis has been going down the nick. I didn’t like it at all, no.

George: I must admit I didn’t like it very much. Not at all. It’s an old track. And I think, seeing as they’re releasing old stuff, if they release something like ’My Baby Left Me’ it’d be number one. Because Elvis is definitely still popular, it’s just the song’s a load of rubbish. I mean, Elvis is great. He’s fine. But it’s not for me.

John: Well, I think it’ll be a hit because it’s Elvis, like people said. But I don’t think it’ll be very great. (comically) I like those hats, though, with ’Kiss Me Quick’ on it! (publiken skrattar).

Ännu en låt som The Beatles trodde skulle kunna bli en hit.

Tredje låten som skulle bedömas var The Hippy Hippy Shake med The Swinging Blue Jeans som låter så här:

Ringo: I liked it. I thought it was good. But it’s not as good as the original by Chan Romero. It still swings, and it should sell. I hope it does, anyway.

George: I think it could possibly be a hit, because I know for a fact that The Hippy Shake’s a very popular song around here. We used to do it ourselves.” (John skrattar lite komiskt och fansen hurrar).

George säger vidare: I know a lot of the groups around here do this song, and they’re expecting somebody to come up with a new version of it. I think it could possibly be a hit. I like the way the Bluejeans did it, but I still prefer Chan Romero’s version.

John: Yeah, I think it’ll be a hit because they sort of re-made it for the last one, and it’s better. Especially without that banjo. I like Bill Harry’s version as well. I think it’ll be a small hit, at least. (publiken skrattar).

Paul: I think it’ll be a hit too, because I don’t think it matters much about the Chan Romero record being greater, ’cuz I don’t think many people will remember the fact that he did it, and he wrote it as well. You know, I don’t think people will remember. They’ll just think of it as a new song.

Ännu en låt som grabbarna var eniga om skulle kunna bli en hit.

Fjärde låten var Paul Ankas Did You Have A Happy Birthday?

George: Yes I did, thank you. (publiken skrattar). But I mean, If I’d have heard the record first, I maybe would have cut that out. (publiken skrattar igen). You know, I definitely don’t like it. It’s not for me. (jokingly) And I didn’t get the flowers either that he sent me. (publiken skrattar igen).

Paul: Well, I don’t like it either, because of that little crack in his voice. He sounds, you know, off his head. (publiken skrattar). Instead of ’Happy Birthday’ it’s (med en komisk röst) ’Woo woo woo!’ (publiken skrattar) It’s a bit off, and I don’t like it.

John: (skämtsamt på toppen av sin röst) I LIKE IT !!! (publiken skrattar). I don’t like these sort of sob songs, and it sounds as though he’s on tremelo, technically. You know, it sounds a bit wobbley. Anyway, I don’t like it.

Ringo: Uhh, I didn’t like it at all. It’s such a big drag, man, the way it sounded, you know.

Oturligt för Anka, tyckte beatlarna att detta skulle bli en miss. Se bild nedan.

Det blev knappast bättre resultat när Shirley Ellis framträdde med The Nitty Gritty Song.

John: Uhh yeah. I like it. I thought it was somebody else. I’ve never heard of Shirley Ellis. I like all those kind of things. I’ll buy it. But I believe it won’t be a hit.

David Jacobs: Who did you think it was?

John: At first I thought it was Mary Wells. I liked that.

Paul: The same as he said. In fact, I will say exactly the same ’cuz I agree with him. I love these kind of records but I don’t think this one will be a hit, ’cuz I dunno… It doesn’t say anything.

Ringo: You know, we all like this sort of thing. I’d buy it, but I don’t think it’ll be a hit.

George: Well, it definitely won’t be a hit, in England anyway. It probably will be, or probably is already in the States. But I don’t think it’ll be a hit. The public haven’t got ’round to that sort of stuff yet. When they do, I mean, that would be…

David Jacobs: You mean British teenagers are behind the Americans in their taste?

George: Yeah I mean, just lately they’ve been going for some more way-out stuff, and Rhythm and Blues, and THIS sort of thing we’ve always liked. We’ve liked it for years. And it still hasn’t caught on in England.

Paul: Well it’s just that people who buy the records, their taste doesn’t match the teenagers generally. Lots of teenagers love this kind of music but don’t buy it, because they don’t buy records.

Trots gruppens relativt positiva kommentarer var alla eniga om att låten var en miss.

Nästa låt till rakning var I Can’t Stop Talking About You med Steve (Lawrence) and Eydie (Gorme).

Paul: Uhh, yeah. I don’t think it’s a good’n. It’s alright. That kind of thing is catchy. It may be catchy, but I just don’t think it’s good, generally.

Ringo: I like it, you know. I think she carries them, actually. (skratt från publiken).

George: I think it’s equally as good as (sings) ’da de-de-de-de de-de da-deee.’ It’s great, I like it, the sort of relaxed style of both. Yeah, I like it and I think it’s a hit. It could easily make the twenty. So relaxed.

John: I don’t like it as much as their last one. I don’t even like it… I usually like everything Goffin and King write, but not this one. It’s too sweet, you know. de-da-de, you know. A bit Christmassy, maybe. They’re relaxed because they’re getting on a bit. I don’t like it, though. It’ll be a vague hit.

David Jacobs: A vague one.

John: A vague hit.

George, Paul och Ringo tyckte låten var en hit.

Därefter var det dags att bedöma Do You Really Love Me Too (Fools Errand)? med Billy Fury.

David Jacobs: Do you really love me too, Ringo?

Ringo: Not you. (publiken skrattar)

Ringo: I didn’t like it, you know. I’ve never bought one of his records, but he’s very popular, so it’s just uhh… no.

George: Not bad, but it was okay, but I wouldn’t buy it. And I thought the guitar is just exactly the same as Cliff’s. In fact, it’s only about a note difference.

John: He just said the bit about the beginning, didn’t he, being like Cliff’s one. The tune’s not bad. It’s quite pleasant, but I don’t like gallop tunes. It’s one of those you gotta hear again… uhh, tomorrow. (publiken skrattar).

Paul: I quite like it, and the same things John said jokingly. The only thing I thought, as well as the guitar bit being like the Cliff Richard bit, the tune is just a little bit like (sings) ’Well I feed the cows and I milks the sheep and I… But I still think it’ll be a hit. (skratt och applåder från publiken).

Så svaret på Billy Furys fråga blev – nej, en miss.

Dags för Bobby Vinton och hans låt There! I’ve Said It Again.

George: Umm, it’s quite nice, but I mean, I don’t think the record buying public buys this sort of stuff, I mean, the majority — which will make it a miss. But you know, it’s quite alright. I wouldn’t buy it me-self.

John: Uhh, well, I dunno. What is Bobby Vinton doing? He’s bringing the oldies back. He might do it, but people always cover them over here. But especially anything old. You know, everybody does it all at once. And he missed it with the last one here. (loudly, comically) I THINK HE’S GONNA MISS IT WITH THIS ONE TOO!! (skratt från publiken).

Paul: Umm, yeah. I think the thing about bringing back old songs and doing them these days, teenagers don’t really want old songs brought back. I’m sure they’d like to have songs that they can call their own instead of bringing back their mum and dad’s songs.

David Jacobs: Well now, just a minute. What about Frank Ifield and all that lot?

Paul: Yeah, okay.

George: What about Mule Train? (skratt från publiken).

Paul: Yeah well, you’re probably right. But I’m sure that if you could get songs these days as GOOD as the old ones, only new songs, that would be ten times better.

John: Frank Ifield… that’s just practically the same as the old.

David Jacobs: I might tell you that I’m terrified of disagreeing with you chaps, you know, in front of all these people. However, let’s see what Ringo says. Ringo.

Ringo: I liked it, you know. It’s nice and smooth. And if you’re sort of staying in one night – and not alone – put it on. (skratt från publiken). But yeah, right. It won’t sell.

David Jacobs: Thank you, Don Juan Starr.

Ännu en miss, enligt beatlarna.

Den nionde låten var Love Hit Me med The Orchids.

David Jacobs: Three Coventry school girls called the Orchids on ’Love Hit Me.’ John Lennon.

John: Well you know, it’s just a big cop, or pinch. It sounds… If it had come out before the Crystals and the Ronettes it would’ve been great. They’ve even got that, what is it… castanets?

Ringo: Tambourine.

John (högt och fnissandes):Tambourine, is THAT what it’s called!! (skratt från publiken).

John: It’s quite nice, but it’s sort of the British version, you know, which… although the song’s original, I think. But it sounds… doesn’t sound right.

Paul: It’s okay. It sounds great for an English record, though, you know. Because about a year ago, if someone had brought this out and said ’Listen to this record,’ I don’t think you would’ve believed that it was an English one. It’s marvelous, the sound things. And I think it’s great. I like it.

Ringo: It’s good, you know. I wouldn’t buy it. It may sell a few but not that many. (beatlarna skrattar).

George: I thought it was quite nice. I liked the idea of the British records sort of being on the way to boom-chicka-boom-chicka, all this. I like the American stuff like the Crystals, I mean, even though it is a pinch, you know. I’d rather they pinch the Crystals than carry on doing the stuff they’ve been doing.

The Beatles gav tre röster för en miss och en röst för en hit.

David Jacobs: They say that it will be a miss, which in fact is most unfortunate, because we do have sitting in the audience three young ladies called The Orchids. Stand up, young ladies. There they are. (publiken applåderar)

George skämtandes: Sorry! Didn’t mean it!!

John (bytte kortet MISS mot HIT): I’ll change it to hit! (skratt bland publiken).

John: I’ll buy it! I’ll buy two!

David Jacobs skrattar.

John (på ett komiskt sätt): I didn’t know you were here!

David Jacobs (skrattandes): John thinks it’s a lousy trick but we’ll get on to the next record.

Programtiden höll på att ta slut, så det blev inga kommentarer kring den sista låten I Think Of You med The Merseybeats.

Så det blev omröstning direkt, vilket slutade med att låten ansågs bli en hit!

David Jacobs: This is where I say that unfortunately we have to take our leave of you. So, on behalf of the Jury, that’s John Lennon, Paul McCartney, Ringo Starr, and George Harrison. Don’t forget to join the Beatles later at 8:10 on BBC television tonight. And join us at the usual time next week for another session of Juke Box Jury. Goodnight.

Trots att programtiden var slut och inga mer inspelningar skulle göras, fick grabbarna ändå rösta på tre ytterligare låtar, vilka de alla trodde skulle bli hits; Shirley Jackson med Broken Home, Gene Vincent med Where Have You Been All My Life och slutligen The Bacherlors med Long Time Ago.

Sammanfattningsvis kan man säga att de flesta av beatlarnas förutsägelser om skivornas framtid visade sig vara korrekta. Endast tre av deras bedömningar visade sig vara felaktiga.

___________________________________

Live, television: It’s The Beatles

Efter framträdandet i Juke Box Jury var det dags för grabbarna att spela in en specialkonsert på Liverpool’s Empire Theatre. Detta var The Beatles första spelning i hemstaden på hela fyra månader.

Föreställningen ägde rum inför 2 500 medlemmar i The Beatles’ Northern Area Fan Club, mellan kl. 15.45 och 16.30. Föreställningen filmades i sin helhet av BBC och 30 minuter av föreställningen sändes samma kväll mellan kl. 20.10 och kl. 20.40 i ett specialprogram kallat It’s The Beatles.

Nedan ett utdrag från liveförställningen på Liverpools Empire Theatre med de fyra sista låtarna från konserten I Want To Hold Your Hand, Money (That’s What I Want) och Twist And Shout samt avslutning i form av en instrumental version av From Me To You.

Nedan en inspelning som varar cirka 29 minuter, men utan rörliga bilder, tyvärr. Låtförteckningen under videon.

Ringo på trummorna
From Me To You (kort version)
I Saw Her Standing There
All My Loving
Roll Over Beethoven
Boys
Till There Was You
She Loves You
This Boy
I Want To Hold Your Hand
Money (That’s What I Want)
Twist And Shout
From Me To You (repris)
Övergång till Third Man Theme från filmen Den tredje mannen.

Tekniska problem i kombination med brist på repetitionstid innebar att balansen på ljudet var under standard, tyvärr.

Både The Beatles och chefer på BBC uttryckte sin oro över de dåliga filmbilderna, vilka inkluderade frånvaron av Ringo Starr när han framförde sin låt Boys samt att tv-producenten fokuserade på fel medlemmar i The Beatles under vissa typiska spelmoment.

Efter konserten spelade BBC in en två minuter kort intervju med The Beatles som de använde på juldagens sammanställning av tv-programmet Top Of The Pops.

________________________________________

Live: Odeon Cinema, Liverpool

Detta var The Beatles enda konsert i Liverpools Odeon Cinema. Det var dessutom den 28:e dagen på turnén som i sitt fullständiga namn hette The Beatles 1963 Autumn Tour of the UK and Ireland.

Tilläggas kan att dessa två spelningar på The Odeon Cinema inte var med på turnéplanen från början, utan lades till efteråt tack vare den stora efterfrågan på grabbarna och deras konserter.

När väl allt detta var överstökat tog sig The Beatles den korta resan till Odeon Cinema på London road där de gav två kvällskonserter. Polisen hade stängt av Pudsey Street för allmänheten så att gruppen kunde komma fram till Odeon Cinema obehindrat.

På Odeon Cinema, strax efter kl. 18.00, samlades alla fyra beatlarna runt tv:n för att se sig själva i Jukebox Jury-programmet, som hade spelats in tidigare på eftermiddagen. Detta skedde strax före deras första show på scenen.

Tv-apparaten hade hastigt förts till Odeons omklädningsrum. Det fanns emellertid inte någon antenn, så man försökte lösa det genom att sätta en bit tråd på en hängare. Ett tag fungerade (faktiskt!) allt tillräckligt bra när de tittade på programmet. Sedan började störningarna förstöra bilden, så pass mycket att de inte kunde se sig själva när de satt i juryn. En av journalisterna försökte fixa problemet, men misslyckades. Då försökte George Harrison, som hade jobbat som elektrikerassistent tidigare. Inge förändring på bilden, tyvärr. Man bestämde att man skulle ta in en tv-tekniker. Och nu var det bara 15 minuter innan programmet skulle sändas! Teknikern kom inom några minuter och plötslig fungerade allt!

Även vid dessa två konserter spelade de de vanliga tio låtarna.

Jag tror säkert att denna hektiska och fullmatade dag och kväll, kanske blev grunden till det som formades i Ringo Starrs tankar när han efter all filmning den 19 mars 1964, tämligen uttröttat lär ha sagt A Hard Day’s Night.

Live: Guildhall, Portsmouth, Hampshire

Som berättats tidigare blev The Beatles konsert i Guildhall i staden Portsmouth, som skulle ha ägt rum den 12 november 1963, framflyttad på grund av att Paul McCartney fick maginfluensa. Och nu var det dags att genomföra den uppskjutna konserten denna tisdag den 3 december 1963.

Den här dagen skulle The Beatles egentligen ha påbörjat en fyra dagar lång semester från konserter med mera. Nu blev det inte så och denna konsert blev gruppens andra och sista framträdande på The Guildhall efter att de hade besökt stället den 30 mars 1963.

Detta blev samtidigt den 27:e speldagen på The Beatles’ Autumn Tour 1963, som skulle hålla på ända fram till den 13 december 1963.

Enligt uppgift från beatleshistorikern Mark Lewisohn deltar The Beatles i Southerns-tv program Day By Day denna kväll.

Jag antar att det gällde sändningen som spelades in den 12 november, då The Beatles tyvärr fick ställa in konserterna, vilka spelades denna dag i stället.

Här kan ni lyssna på intervjun som gjordes den 12 november i Portsmouth och som sändes i tv-programmet Day By Day den 3 december 1963.

Television: The Morecambe And Wise Show

The Beatles omtalade och uppskattade framträdande tillsammans med komikerparet Eric Morecambe (John Eric Bartholomew, 1926–1984) och Ernie Wise (Ernest (Ernie) Wise 1925-1999) i Morecambe And Wise Show, filmades i ATV (Associated TeleVision):s Studio C i Elstree Studio Centre på Eldon Avenue i Borehamwood, Hertfordshire den här måndagen.

Elstree Studio Centre ska dock inte blandas ihop med den intilliggande Elstree Film Studio! Men programmet kom inte att sändas förrän i april 1964!

På förmiddagen repeterade de inför själva filmningen som ägde rum under eftermiddagen.

Här kan ni se hela showen med låtar och skämt. The Beatles framförde låtarna This Boy, All My Loving, I Want To Hold Your Hand och Moonlight Bay.

Showen, som var i svartvitt har blivit färglagd, och resultatet kan du se om du klickar på nedanstående länk.

https://www.facebook.com/100373351546415/videos/154096409286931

The Beatles framförde tre låtar inför en väldigt liten studiopublik. Först spelade och sjöng de This Boy och All My Loving. Därefter var det dags för några sketcher med Eric Morecambe och Ernie Wise följt av The Beatles framförandes I Want To Hold Your Hand.

Därefter fick de sällskap av Eric Morecambe och Ernie Wise för diverse skämt och en hjärtlig version av den gamla godingen Moonlight Bay.

Det här programmet av The Morecambe And Wise Show visades på ITV network lördagen den 18 april 1964 mellan kl. 20.25 och kl. 21.00. Det sändes i repris den 24 juli året efter i programmet The Best Of Morecambe And Wise.

Ljudinspelningen av Moonlight Bay finns med på skivan Anthology 1 från 1995.

Efter deras sista låt, la John, Paul och George undan sina instrument och tog en kort promenad på scenen till det ställe där Morecambe och Wise hade gått på. Ringo stannade kvar på sitt trumpodium.

Det som härefter följde var äkta komedi. Morecambe kallade de tre beatlarna för ’The Kaye Sisters’, som egentligen var namnet på en brittisk kvinnlig trio som agerade i slutet av 1950-talet. Samtidigt skrek han till Ringo: Heeellllo Bungo! varefter han fortsatte att ägna sig åt kvicka repliker, påhittade och delvis manusskrivna tillsammans med John Lennon.

Wise och de tre beatlarna tyckte att de skulle göra något tillsammans. Under det att de klädde ut sig i halmhattar och randiga kavajer började de sjunga på låten Moonlight Bay i cirka 44 sekunder. (En låt skriven 1912 av Madden/Wenrich och som gjordes populär genom Doris Day i filmen med samma namn 1951).

Morecambe rusade vidare i en beatleperuk och kavaj utan slag och skrek ’Yeah yeah yeah’ och oförglömligt ’I Like It!’ (från Gerry And The Pacemakers hitlåt).

Detta nummer fick avsluta showen och under det att eftertexterna rullade på tv-skärmen tog sig Ringo ner från sitt podium. Trots att The Beatles faktiskt uppträdde tillsammans med diverse komiker i olika program genom åren var detta humornummer deras allra bästa.

___________________________

Live: Grosvenor House Hotel, London

Efter deras framträdande på The Morecambe And Wise Show, spelade The Beatles på en välgörenhetskonsert i danssalongen i det exklusiva Grosvenor House Hotel på Park Lane för att dra in pengar till förmån för de som hade drabbats av polio.

Den här konserten ingick dock inte i The Beatles’ Autumn Tour 1963. Tillställningen var en typ av cabaret med en publik som hade klätt upp sig inför kvällen.

The Beatles rapporterade efteråt att de inte gillade tillställningen, speciellt inte som den respektabla publiken rusade mot scenen när showen var över. Grabbarna såg till att denna typ av evenemang inte skulle drabba dem i framtiden.

Låtarna som de framförde på den här spelningen bestod av följande sju låtar: I Saw Her Stadning There, From Me To You, This Boy, I Want To Hold Your Hand, Till There Was You, She Loves You och Twist And Shout.

______________________________________

Den här dagen släpper Capitol i Kanada den första skivan med The Beatles. Skivan fick titeln Beatlemania! With The Beatles.

Hur det förhåller sig med skivor som släpps i England, USA och Kanada förklaras i nedanstående video.

_______________________________________

Nedan är första sidan av ett brev som Brian Epstein skrev denna dag till Jack Babb, som var Ed Sullivans koordinator för företagets talangjägare.

Brevet skrev Brian för att försäkra sig om att både The Beatles och Gerry And The Pacemakers skulle få ledande platser bland de artister som skulle uppträda på Ed Sullivans shower enligt tidigare överenskommelser. Brian kunde inte hitta dessa överenskommelser i brevet, varför han la till dessa paragrafer så att de kom med i avtalet. Han själv såg inte några problem med att han kompletterade kontraktet, men skrev ändå att han ville ha en bekräftelse på ändringarna.

Journalisten John Caine berättar:
Kenn Brodziaks lyckodag som promotor var den 5 juli 1963, när han ordnade så att The Beatles skulle spela i Australien. Brian Epstein gav honom sitt muntliga samtycke till detta. Det ursprungligt förhandlade gaget för en 16-dagars turné var £ 1500, men när kontraktet officiellt undertecknades den 2 december 1963 hade Brian höjt priset till 2500.

Promotorn Ken Brodziak:
Jag fick The Beatles genom tur och instinkt. I juni 1963 gav mig en agent i London en lista med fem artister med orden: ”Jag har några bra band som jag rekommenderar att du bjuder in till Australien.” ”Okej”, sa jag, “men jag vill inte bjuda in fem grupper. Jag tar bara en, och om det fungerar, bjuder jag in resten. ” ”Bra”, svarade agenten, ”vem vill du ha?” ”Jag tar Beatles”, sa jag. Det är allt. Jag visste ingenting om den här gruppen, förutom att deras namn lät bekant, kanske för att de spelade i Tyskland.

Live: Rialto Theatre, York

Den här onsdagen blev The Beatles sista resa till the Rialto Theatre i staden York. De hade framträtt här vid tre tidigare tillfällen under 1963: den 27 februari, den 13 mars samt den 29 maj.

En polisbil tilldelades att eskortera The Beatles i deras limousine – en Austin Princess från stadsgränsen till Rialto Cinema. Men eftersom de var ute i god tid, bestämde de sig för att först stanna vid ett motell i York på Tedcaster Road för att äta en bit mat till många besökares glädje.

Journalisten Chris Titley berättar:
Polisen avbröt hela helgen för just denna dag. Totalt 100 poliser utplacerades, inklusive specialkonstaplar. St. John’s Ambulance Service tog in ytterligare volontärer för att hjälpa tjejerna som förväntades svimma under The Beatles uppträdande. Under hela deras turné samlades stora folkmassor runt deras platser och försökte få en glimt av musikerna. Men överkonstapel Cyril Carter förväntade sig inte något bråk.

Cyril Carter: Vi förväntar oss att ungdomen i York ska vara ett gott exempel för andra mindre städer.  

Chris Titley: En plan utvecklades som innebar att blockera gatorna runt Rialto. Teaterchef Derek Lacy hade ett annat problem: hur får man ut fyra män från teatern utan att vara omgiven av en folkmassa. I grund och botten kontaktade han unga fans för att dela med sig av sina idéer i denna fråga. Bland deras förslag var att klä ut sig till telefoningenjörer eller landa en helikopter på taket till Rialto.

John Blunt, kolumnist på tidningen Evening Press klagade och klagade: Fråga alla tonåringar som kommer till vår stad om de kan namnge fyra beatlar. Be sedan samma tonåringar om namnen på andra kända personer. Låt oss säga FN: s generalsekreterare, eller till och med namnet på vår premiärminister. Ofta kommer inte svaret så lätt. Det bara är så. Detta är vår känsla av värderingar i den moderna världen. Han kritiserade inte de hårt arbetande, sympatiska beatlarna för allt skrikande, liv och rörelse, bland folkmassorna när de dyker upp. Men han fördömde fansen.

Van Wilson: Ledningen för Rialto Theatre fick hundratals förfrågningar om autografer och till och med en klänning som ägaren ville att The Beatles skulle signera så att hon kunde lägga upp den på en välgörenhetsauktion.

Journalisten Chris Titley berättar: På kvällen den 27 november 1963 stötte 400 Beatlesfans ihop med barriärern av poliser utanför Rialto Cinema och sjöng oupphörligt: Vi vill ha Paul, George, Ringo, John. Några av dem stod i kylan i mer än fem timmar, men bara en flicka skadades.

Samtidigt var det dag nummer 22 under gruppens höstturné 1963.

__________________________________________

Den här dagen sändes Granada TV Late Scene Extra med programmet Scene at 6.30 med The Beatles, vilket spelades in den 25 november.

Dessutom hade nu försäljningen av singeln She Loves You nått en miljon exemplar i UK samtidigt som det nya albumet With The Beatles hade kommit upp i en försäljningssiffra på en halv miljon exemplar!

Live: Regal Cinema, Cambridge

The Beatles’ Autumn Tour 1963 var nu inne på sin 21:a speldag, vilken denna tisdag ägde rum på The Regal Cinema i Cambridge.

Detta var The Beatles andra och sista föreställning på The Regal Cinema. Första gången de spelade här var den 19 mars 1963.

Innan de två föreställningarna skulle genomföras, uppträdde The Beatles live i det lokala nyhetsprogrammet East At Six Ten på BBC. Programmet sändes mellan kl. 18.38 och kl. 19.01 där de blev intervjuade i omklädningsrummet på The Regal Cinema av reportern Jean Goodman.

Jean Goodman : Hur länge tror du att Beatles håller?
John : Cirka fem år.
Jean Goodman : Kommer bandet att vara tillsammans?
John : Jag vet inte.

I likhet med de övriga spelningarna framförde The Beatles följande tio låtar:

I Saw Her Standning There, From Me To You, All My Loving, You Really Got A Hold On Me, Roll Over Beethoven, Boys, Till There Was You, She Loves You, Money (That’s What I Want) samt Twist And Shout.

Här en video med lite stillbilder hämtade från när The Beatles var på The Regal Cinema i Cambridge den 26 november 1963.

The Beatles stannade över natten på University Arms Hotel, cirka fem km från Cambridge. På hotellet intervjuades de av den amerikanska journalisten Michael Braun, som samlade in material till en bok som beskriver deras väg till berömmelsen. Den boken kom ut första gången 1964 och har titeln Love Me Do – The Beatles’ Progress.

Dagen efter fick John Lennon, lite lagom förklädd, en guidad tur på universitetets colleges av en student som sedermera blev en känd regissör vid namn Tony Palmer, som bl.a. gjorde filmen All You Need Is Love.

The Beatles på första sidan på ’Record Mirror’

Den här dagen kom Record Mirror-tidningen ut med en bild med The Beatles på förstasidan med rubriken: The Beatles i fullfärg.

Det råder ingen tvekan om att The Beatles uppnådde otrolig framgång 1963. Vi är mycket stolta över att Record Mirror var den första som skrev om dem bland nationella musikpublikationer. Så det är naturligt att vi valde den här gruppen när vi nu bytte till färgformat.

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr har fått nästan alla utmärkelser som underhållningsindustrin kan få. I år var de lysande i Sunday Night at the London Palladium, slog kassarekord över hela landet och deltog i Royal Variety Show. Omslagsbilden togs av den lysande fotojournalisten Dezo Hoffman som jobbade på Record Mirror.

Sedan kom det fler nyheter om den kommande filmen med The Beatles, som utan tvekan var den dyraste filmproduktionen för det kommande året. Manusförfattaren Alan Owen arbetar mycket nära sina stjärnor och deras chef, Brian Epstein.

Inspelningen av den kommande 90-minutersfilmen ska börja i februari 1964. Handlingen i filmen kommer att baseras på det tumultartade livet som The Beatles själva lever, men det har ännu inte beslutats om den ska handla om faktiska händelser eller fiktion.  Samtidigt arbetar John Lennon och Paul McCartney mycket hårt med att ta fram möjliga sångidéer för filmen. De kommer att skriva all musik till filmen, och som ett resultat kan det finnas ett dussin nya kompositioner.

Den senaste Beatlessensationen med det otroliga antalet förhandsbeställningar på såväl gruppens andra album som den kommande singeln I Want To Hold Your Hand, leder säkert till att de alla fyra kommer att få delta den 7 december i BBC:s program Juke Box Jury.

Live: Winter Gardens Theatre, Bournemouth, Hampshire

Denna söndag blev den enda dagen då The Beatles uppträdde i Winter Gardens Theatre på Exeter Road i Bournemouth. Däremot uppträdde de på Gaumont Cinema i samma stad vid hela åtta tillfällen.

The Winter Gardens öppnade 1937 som en inomhusarena för spelet bowl. Senare blev det omgjort till en konsertsal och användes då även som teater. 2007 fattade de styrande i staden beslut om att riva byggnaden, trots alla kampanjer från lokala invånare som ville att den skulle finnas kvar.

Även vid detta turnéstopp, som var det trettonde på The Beatles’ 1963 Autumn Tour, spelade The Beatles följande tio låtar:

I Saw Her Standing There, From Me to You. All My Loving, You Really Got A Hold On Me, Roll Over Beethoven, Boys, Till There Was You, She Loves You, Money (That’s What I Want) och Twist And Shout.

Förbanden bestod av Peter Jay and the Jaywalkers, en Joe Meek-grupp från London, The Vernon Girls som bildades i the Vernon Football Pools Company i Liverpool på 1950-talet, The Brook Brothers från Winchester, The Kestrels, en grupp som sjöng i stämmor från Bristol, The Rhythm and Blues Quartet samt en komiker som också var konferencier – Frank Berry.

Nyheten om med vilken hastighet Beatlemania spreds även i USA gjorde att det vid denna konsert fanns hela tre kamerabesättningar på plats – en från ABC, en från CBS och en från NBC. Alla tv-bolagen hade fått tillstånd av Brian Epstein. Tv-bolagen filmade delar av The Beatles framträdande samt publiken i Winter Gardens Theatre. John Darsa från CBS passade också på att få en kort intervju med John Lennon och Paul McCartney. William Sheehan från ABC var också väldigt entusiastisk över The Beatles framträdande.

Resultatet sändes i den amerikanska televisionens nyhetsprogram, den 18, 19 och 21 november samt den 7 december 1963.

The Beatles bodde på the Branksome Towers Hotel och det var till detta ställe som Terence Spence, en fotograf från Life Magazine och dennes assistent blev inbjudna.

Tyvärr slumpade det sig att The Beatles inte lyckades dyka upp när det var dags för att ta fotografier, vilket medförde att de inte kom med på omslaget till Life Magazine den 13 januari 1964, som tidningen hade planerat.

Spencer har senare sagt: The Beatles must be the only people in showbiz ever to have turned down a Life cover.

Brian Epstein var givetvis angelägen om att The Beatles skulle komma på omslaget till Life, men eftersom grabbarna inte dök upp i tid, blev det inte av. Istället var det Geraldine Chaplin som fick inta omslagssidan i det aktuella numret av tidningen.

Trots att de inte kom med på omslaget, innehöll tidningen ett uppslag på hela åtta sidor med The Beatles under rubriken:

Four Screaming Mopheads Break up England – Here Comes Those Beatles.

Med text av Timothy Green och fotografier av Spencer varnade artikeln amerikanerna för att låta sig omfamnas av den kommande invasionen. Man pekade på all polisstyrka som behövdes för att hålla fansen i schack och hur skolor hade förbjudit eleverna att ha Beatlesfrisyrer.

Som bekant erövrade de USA – inte minst genom sina uppträdanden i Ed Sullivan Show. I och med detta skrev Life om The Beatles i den största showbusiness-historien som tidningen hade gjort.

Till slut hamnade de ändå på omslaget till Life, vilket ägde rum den 28 augusti 1964 med rubriken:

The Beatles – They’re here again and what a ruckus

Dessutom ingick en sjusidig artikel som dokumenterade deras resa till kändisskapet.

Mer livebilder nedan från The Beatles framträdande på The Winter Gardens Theatre denna kväll fångat av NBC News i USA.

Reportern Alexander Kendrick från CBS var speciellt nedlåtande mot The Beatles och deras framträdande och även om deras fans.

När han pratade om gruppens fans sa han: Some of the girls can write.
Om The Beatles sa han att de hade: dish-mop hairstyles. Kendricks sammanfattning av gruppen löd: They symbolise the 20th century non-hero,
as they make non-music, wear non-haircuts and give nonemersey.
(De symboliserar 1900-talets icke-hjältar när de gör icke-musik, bär icke-frisyrer och ger ingen nåd.).

Ytterligare lite rörliga bilder från The Beatles i The Winter Gardens Theatre i Bournemouth. Det är lite hackmat vad gäller låtarna, men kul ändå att se.

Här ser vi bandets autografer på omslaget till Middlesbrough Evening Newsletter, undertecknat den 16 november 1963. Detta var en 20-sidig special tillägnad The Beatles kommande föreställning på Stockton-on-Tees nästa vecka den 23 november 1963. Dessa autografer mottogs under en välgörenhetsmiddag som hölls efter konserten.

Television: Move Over, Dad

Innan onsdagskvällens konserter på the ABC Cinema i staden Plymouth, intervjuades The Beatles inför ITV-showen Move Over, Dad, som producerades av the Westward Television Company.

Programmet Move Over, Dad (flytta på dig farsan) presenteras som en glad ny show med betoning på ungdomens intressen. Intervjun med The Beatles leddes av presentatören Stuart Hutchison i Westward Television Studios på Derry’s Cross i Plymouth. Programmet sändes söndagen den 16 november 1963 mellan kl. 17.15 och kl. 17.45.

Och så här blev intervjun:

Stuart Hutchison:
Nåväl Paul, hur mår du efter att ha svimmat, som vi har läst om?

Paul McCartney:
Jag svimmade faktiskt inte. De var bara vad tidningarna skrev. De hade missförstått alltihopa. Jag blev bara lite sjuk med influensa, vet du. Det är okej idag, tack.

Stuart Hutchison: Mår du bra?

Paul (med komisk röst): Bra. I själva verket bra.

Stuart Hutchison: Hur mår de andra? Hur ska du inte smittas …?

John Lennon (med en klagande röst): Vi mår bra, tack.

George: Åh, vi mår bra. Ja, allt är bra.

Stuart Hutchison: Tar du någon förkylningsmedicin nu?

Paul: Ja, jag tar allt möjligt. Allt som finns.

John (dämpad): Totalt ett halvt dussin piller. (Paul hummar instämmande)

Stuart Hutchison: Vad sägs om alla dessa evakueringsplaner som ni för närvarande håller på med? Ni lämnade en av platserna förklädda som poliser.

The Beatles: Nej, nej!

George Harrison: Vi ändrade inte på något. Vi satte bara på oss polishjälmar . . .

Paul: Bara för skojs skull, vet du.

George: Ja ja.

Paul: Polisen sa, Åh, låt oss har roligt och så satte de på oss polishjälmarna.

George: Vi hoppade ut ur skåpbilen, du vet … Pressen var där, och de tog bilder av oss när vi hoppade ut i dessa hjälmar. Och nästa dag …

Paul: Nästa dag läser du i tidningarna …

George : … här är de klädda.

Ringo Starr: Har du någonsin sett en polis i en kardborrerock?

John: Jag såg det. Det var 1832 tror jag.

Ringo: Han förstår, som du kan se.

Stuart Hutchison: Hade ni hjälmarna direkt på huvudet över håret?

Paul: Ja ja.

Ringo: Naturligtvis.

John: Tja, vi kunde inte ha lagt på dem under vårt hår. (Beatles skratt)

Stuart Hutchinson: Jag läste också i tidningen idag att någon sa att ni bär peruker!

Ringo: (högt) Det gör vi inte!

Paul: Det gör vi inte. Det ska vara rättvist. Känn!

Stuart Hutchison: Sant. Bra, ja. Åh, på det här programmet för några veckor sedan sa någon att Beatles fick klippa håret eftersom lockarna var så långa att ni inte kunde se fåglarna. Hur skulle du kommentera detta?

John: (ropar) Det är en smutsig lögn!

George: (skrattar)

Paul: Vi ser tillräckligt bra. Jag kan se tillräckligt bra, tack, John.

George: Det kan inte vissa av oss göra. (skratt)

Stuart Hutchison: Ser ni fram emot spelningen idag?

The Beatles: Ja!

Paul: Naturligtvis.

Stuart Hutchison: Tja, alla ser fram emot att träffa er och ni är redan här. Tack så mycket killar.

The Beatles: Tack.

John: Tack själv.

Titta på intervjun genom att klicka på länken nedan!

http://www.beatlesarchive.net/wp-content/uploads/2019/05/interview-beatles-stuart-hutchison-plymouth-11-13-1963.mp4?_=1

______________________________________

Live: ABC Cinema, Plymouth, Devonshire

Kvällens föreställningar ägde rum på den tionde turnédagen på The Beatles’ 1963 Autumn Tour och man gav två konserter på the ABC Cinema på George Street i Plymouth, Devon.

Förbanden denna kväll var The Kestrels, Peter Jay and the Jaywalkers, the Vernon Girls och komikern Frank Berry.

Det var så pass kaotiskt utanför the ABC Cinema, där gruppen hade förskansat sig i sitt omklädningsrum, att de var tvungna att smugglas ut från stället för att ta sig till intervjulokalen. De smugglades ut via en sidodörr och in genom en sidodörr på den intilliggande byggnaden, som var the Athenaeum Theatre. Westward användes sig då och då av stället som ett studioannex, varifrån man kunde ta sig direkt till företagets huvudstudio på Derry’s Cross, via en sammanlänkad tunnel. Beatlarna följde denna rutin för att uppträda i Move Over, Dad. Och sedan var det bara att återupprepa smugglingsvägen – fast i andra riktningen – för att vara tillbaka i the ABC Cinema för två konserter. Grabbarna tog sig tillbaka till konsertsalen cirka två timmar innan den första konserten skulle dra igång.

Nedan finns också några rörliga bilder från The Beatles framträdande på ABC Cinema i Plymouth.

Journalisten Rick Cowdery berättar: I kväll, när han var i det kalla omklädningsrummet innan han gick på scenen, började Paul frysa. För att förhindra att Paul skulle få influensa en gång till, rusade ljudteknikerna Ted Sparrow, som bodde i Lipson, en förort till Plymouth, hem för att hämta ett elektrisk element för att värma rummet där Paul satt.

När han kom hem tog han försiktigt med sig albumet Please Please Me. När han var tillbaka i omklädningsrummet med det elektriska elementet frågade Sparrow grabbarna om de ville skriva sina autografer på skivkonvolutet. Naturligtvis var de tacksamma för hans insats och skrev villigt sina autografer på albumet, som finns avbildat nedan. Grabbarna skrev sina autografer med en tjock penna, vilket resulterade i att autograferna blev både väldigt uttrycksfulla och ovanligt stora.

I juli 1995 berättade Ted Sparrow historien för Plymouth Evening Herald. Bilden nedan visar Ted hållande albumet och ett program för The Beatles konserter. Det går dock tillbaka till oktober 1964.

The Beatles återvände till Plymouth vid ett ytterligare tillfälle, den 29 oktober 1964 för ett uppträdande på the ABC Cinema.

______________________________

BBC-dokumentären The Mersey Sound sändes i repris i BBC-tv – men denna gång över hela nationen med start kl. 19.10.