Beatlesvecka

George Martin visar hur man spelar luftgitarr. Bland eleverna syns Paul McCartney med nacken mot kameran, John Lennon med glasögon, George Harrison vid kontrollbordet samt en bakgrundsfigur i form av Ringo Starr.

På kvällen tisdagen den 8 mars 2016 somnade Sir George Martin in i stillhet. George föddes den 3 januari 1926 i Highbury, London och uppnådde den aktningsvärda åldern av 90 år.

En av de som gjorde att den tragiska nyheten spreds rätt snabbt under onsdagen den 9 mars, var Ringo Starr, som på Twitter skrev:

“God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara. George will be missed xxx”

Under dagen har det kommit en ständig ström av kondoleanser på sociala medier från när och fjärran. Allt ifrån de allra närmaste som Sean Ono Lennon till övriga beatlarna Ringo och Paul. Så här uttryckte Paul McCartney Sir Georges bortgång:

“I’m so sad to hear the news of the passing of dear George Martin. I have so many wonderful memories of this great man that will be with me forever. He was a true gentleman and like a second father to me. He guided the career of The Beatles with such skill and good humour that he became a true friend to me and my family. If anyone earned the title of the fifth Beatle it was George. From the day that he gave The Beatles our first recording contract, to the last time I saw him, he was the most generous, intelligent and musical person I’ve ever had the pleasure to know.”

George Martin en vanlig dag på jobbet. Här sitter han i kontrollrummet på EMI Studios i England och lyssnar på en av många inspelningar. På andra sidan fönsterrutan ser vi delar av inspelningsstudio 2.

Sir George Martin kommer för all framtid att vara förknippad med The Beatles musik, även om hans aktiva tid med The Beatles – 1962-1970 – utgör en förhållandevis liten del av hans musikaliska karriär som kompositör, musiker, arrangör, producent m.m.

Sir George började sin musikaliska bana vid Guildhall School of Music and Drama, där han gick mellan åren 1947-1950. Där studerande han piano och oboe. Efter examen arbetade han på BBC:s avdelning för klassisk musik. Han började på skivbolaget EMI 1950 där han producerade humorskivor av olika slag tillsammans med Peter Sellers, Spike Milligan m.fl.

Georges karriär kom att spänna över hela sex decennier under vilka han arbetade inom musik, film, television och liveframträdanden. Han har dessutom deltagit i ett flertal välgörenhetssammanhang. Som ett erkännande för sin gärning inom musik- och populärkulturen erhöll George utmärkelsen Knight Bachelor 1996.

Men vi kanske ska ta det lite mer från början. George Henry Martin föddes I norra London 1926. Hans far Henry var snickare, som förlorade sitt jobb under den stora Depressionen på 1920-talet. Familjen levde i en tvårumslägenhet som låg ovanpå en affär och delade den kommunala toaletten med övriga hyresgäster i byggnaden.

Modern, Betha Beatrice, skötte distributionsbilen för tidningen the London Evening Standard.

Som tonåring fick George ett stipendium. När kriget kom flyttade hela familjen av säkerhetsskäl till Bromley i sydöstra London, där han gick i läroverk.

Han arbetade som tepojke på Krigskontoret och på sin fritid började han spela i ett dansband. Han hade själv lärt sig spela piano redan vid sex års ålder. 1943 anslöt han sig till the Fleet Air Army. Under sin tid vid flottan, hade en lärare vid Guildhall School of Music i London upptäckt Georges kreativa talang och 1947 började han studera där. Han studerade pianospel och som andrainstrument fick han lära sig att traktera oboe. Den som han gick i lära hos var ingen mindre än Jane Ashers (Paul McCartneys flickvän under några år) mamma!

När han började som assistent på EMI:s skivbolag Parlophone 1950, höll man fortfarande på att framställa masterskivor direkt live i studion. Här fanns inte utrymme för några större misstag!

EMI har dessutom precis fattat det kommersiellt ödesdigra beslutet att inte längre framställa skivor med lång speltid. Istället satsade man på att erbjuda symfonilängdskivor i form av 78-varssinglar, där var och en hade en speltid på cirka fyra minuter och 15 sekunder.

Huruvida en inspelning var lyckad eller inte avgjordes inte av hur färsk eller nydanande tolkningen av det aktuella stycket var, utan hur troget det var originalet.

Det var denna erfarenhet som gjorde att George bestämde sig för att försöka få en ändring till stånd, trots att han fick ägna mycket tid åt att övertala sina konservativa överordnade på EMI om nödvändigheten att en förändring måste göras för att affärerna skulle gå ihop sig.

Tålamodet och taktsinnet som han använde sig av vid diskussionerna med de temperamentsfulla ledarna Sir Malcom Sargent och Sir Thomas Beecham, gjorde att han blev rätt stark i sin argumentationsteknik. Trots detta fick han lite rykte om sig att vara en ”vilde” i denna rätt slutna inspelningsvärld.

Vid den här tiden fanns det knappast mer än ett dussin producenter i Britain och de övriga tittade snett på George när han blev befordrad till chef för den lilla Parlophoneetiketten. George började avvika från den strikta formeln för klassisk music. Nu spelade George in skotska dansband och traditionell jazz. George vände sig djärvt till nya talanger och till de som utövade humor, vilket var utmanade för etablissemanget vid den här tiden.

Första hitten fick han med inspelningar av Flanders and Swann, som han upptäckte 1956, som spelade på en teater i det ofashionabla Notting Hill. Han fortsatte med inspelningar av Beyond the Fringe-teamet, That Was The Week That Was och The Goons (med bl.a. Spike Milligan). Han gjorde också Rolf Harris till en stjärna och lyckades locka till sig Peter Sellers för en inspelning av klassikern Goodness Gracious Me.

Så ser man tillbaka på tiden före Beatles, så fick George kämpa på många olika sätt för att försöka komma vidare. Parlophoneetiketten var något man från EMI:s sida såg ner på i det här läget.

Hur som helst var det till George Martin och hans Parlophonetikett som Brian Epstein vände sig till 1962, när i stort sett alla andra skivbolag hade tackat nej till The Beatles. Och det var George Martin som skrev kontrakt med The Beatles i juni månad detta år.

Genom att ge gruppen ett kontrakt, tänkte sig George att gå emot den konventionella bild och kunskap som man hade vid den här tiden gällande popmusik.

Fram till nu hade faktiskt inte någon popgrupp gjort succé, utan det var i stället individuella sångare och sångerskor som var populära på listorna, t.ex. Elvis Presley och Tommy Steele. Det kan tilläggas att George Martin faktiskt tackade nej till att spela in Tommy Steele!

I det här läget letade George Martin till en rival till Cliff Richard, som var väldigt populär som sångare tillsammans med The Shadows.

Efter att ha besökt Liverpool för att se och höra gruppen spela på the Cavern, förstod han rätt snabbt att det var summan av de fyra musikerna som utgjorde en möjlighet till stjärnstatus. Han påverkade också gruppen, som bekant, att byta ut Pete Best mot en annan mer stadig trummis.

Två ytterligare beslut som George Martin tog, kom att visa sig vara av avgörande betydelse. Först insåg han att EMI inte skulle stötta honom för att ge gruppen, som kom från provinsen (!) något större stöd. George övertalade därför vännen Dick James att starta ett notförlag, Northern Songs, som skulle göra reklam för gruppens musik.

Det andra beslutet, mot hans bättre vetande, var att han tillät gruppen att spela in en låt som de hade gjort själva för deras andra singel efter den första Love Me Do. Framtill nu var det väldigt få musiker som skrev sitt eget material och George var ännu inte övertygad om kvaliteten på det som John och Paul skrev. Han veknade dock något när han fick höra Please Please Me. I januari 1963 blev singeln den första av tolv singlar på raken som nådde förstaplatsen på Englandslistan och även den första av alla de 30 listettor som George Martin är pappa till totalt – inklusive Beatles listettor.

Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr, George Martin och John Lennon jublar efter att ha fått en guldskiva för singeln ”Please Please Me” 1963.

Här förevisas ett tiotal album – ej med gruppen the Beatles – som Sir George Martin producerat och som har hamnat på förstaplatsen på poplistorna. Som synes, är det inte bara solobeatlarnas plattor utan även skivor med artister som Gerry & The Pacemakers, Jeff Beck m.fl.

Historien om Sir George Martin och inte minst hans samarbete med The Beatles kommer vi att skriva om i höstnumret av BN! Håll ut!