The Beatles presskonferens på ’Dodger Stadium’ i Los Angeles
Innan konserten höll The Beatles en presskonferens. Frågorna dominerades än en gång av kommentarer kring John Lennons uttalande om att The Beatles är populärare än Jesus. John upprepade vad han sagt under de tidigare presskonferenserna, men den här gången bad han inte om ursäkt.
The Beatles livkonsert på ’Dodger Stadium’ i Los Angeles
Den näst sista livekonserten med The Beatles ägde rum denna söndag i Dodger Stadium på Elysian Park Avenue i Los Angeles i Kalifornien kl. 20.00. Bara dagen innan den absolut sista livekonserten, som ägde rum på Candlestick Park i San Francisco.
På grund av fortsatt kritik i pressen och dåligt med sålda biljetter, utfärdade Brian Epstein ett uttalande:
Den här turnén är utomordentligt framgångsrik jämfört med förra året. Det har varit mycket bättre i år vad gäller ökat intresse för turnén och vi spelar faktiskt inför en större publik. Här i Los Angeles var det till exempel 36 000 personer på Hollywood Bowl-konserten. Kvällens konsert på Dodger Stadium är 10 000 fler. Någon pratar om nedgången i popularitet, men allt som kan sägas är att uppslutningen helt enkelt är enorm. När vi avslutar den här turnén kommer det att ha varit 400 000 personer som sett våra konserter. Sid Bernstein har redan gjort en officiell inbjudan till The Beatles att spela på Shea Stadium sommaren 1967.
’Dodger Stadium’ i Los Angeles, Kalifornien.
The Beatles gav sin konsert inför 45 000 åskådare. Biljettpriserna låg på fyra olika nivåer: $ 3, $ 4.50, $ 5.50 och $ 6. De allra billigaste biljetterna var reserverade för medlemmar av den amerikanska armén.
En biljett till ’Dodgers Stadium’ för $ 4.50.
En biljett för $ 6.50 till The Beatles konsert på ’Dodgers Stadium’.
Här en biljett för de som tillhörde pressen.
En detaljerad plan utarbetades för att få Beatles till Dodger Stadium och sedan eskortera dem tillbaka. En av de som hade utsetts till att vakta The Beatles var Jack och han berättade om det så här:
Ungefär en timme före föreställningen körde Jim och jag och två av våra chefer upp till huset där Beatles bodde. Inom två mil från huset stod bilar parkerade i täta rader på båda sidor om vägen, med tonåringar som trängdes runt dem. Vi körde uppför backen på en enfilig slingrande väg till ett hus vars uppfart hade blockerats av stadspolisen. Huset var omgivet av vakter. Efter att de gigantiska elektroniska grindarna öppnats körde vi in på platsen. Stigar hade skapats genom buskarna runt huset och en del av det bakre staketet hade brutits loss. När vi såg dem åt de lunch. Det var få människor – Tony Barrow, David Crosby och The Road Managers för The Beatles. Ungefär en halvtimme senare åkte jag iväg i en pansarbil utan Beatles. Vi följdes av en limousine full av säkerhetsvakter och folk från huset. När vi gick följde nästan alla tonåringar efter oss. De skrek, tutade, gjorde vilda manövrar på bilar och råkade nästan ut för en olycka vid varje tur! När vi svängde in på motorvägen stannade limousinen så att ingen bil kunde följa efter oss. Trots det följde ungefär sju bilar efter oss, och när vi kom till den utsedda platsen, som låg cirka två mil från stadion, öppnade jag dörren till pansarvagnen och visade killarna att Beatles inte var inne. De blev väldigt arga! Många av tjejerna började gråta. Sedan gick de. Åtta minuter senare kom The Beatles fram till oss i en misshandlad skåpbil av märket Chevrolet skåpbil och hoppade in i en pansarlastbil. När vi gick hemifrån väntade Jim på att Beatles skulle komma in i skåpbilen. Han sa: ”Medan jag väntade kom John Lennon ut och han hade en liten gummiboll. Han slog den i väggen medan han pratade med David Crosby. Sedan steg de in i skåpbilen med sina roadies och jag körde före dem i en limousine. Skåpbilen körde fram till en bepansrad lastbil på parkeringsplatsen och Jack och Jim hjälpte de fyra in i lastbilen. Jack fortsatte historien: ”Det fanns inga platser, så de bara stod på golvet. När vi kom till stadion blev de väldigt oroliga, för när vi passerade staketet rusade tjejerna dit också. Den armerade bilen parkerades omedelbart bakom scenen.
Promotorn för konserten hade bara engagerat 102 säkerhetsvakter till arenan. Vilket skulle visa sig vara långt ifrån tillräckligt.
Först ut av beatlarna på väg till scenen var George Harrison.
Efter George Harrison, ser vi här John Lennon, Ringo Starr och Paul McCartney på väg till scenen på basebollarenan.
The Beatles började sin konsert kl. 21.33.
Ringo Starr må vara kortast av beatlarna, men han är trots detta högst upp på scenen vid sitt trumset.
John Lennon sjunger smäktande med Ringo Starr bakom honom vid sitt trumset.
En glatt leende Paul McCartney med John Lennon närmast kameran. Bakom John Lennon ser vi George Harrison med sin delvis skymda gitarr.
Här visar John Lennon upp ett riktigt fighting face.
Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr och John Lennon.
Paul McCartney sjunger och spelar i sin gröna kavaj med en skjorta med fjärilsmotiv under.
George Harrison säger några ord till publiken mellan ett par låtar. Paul McCartney förbered sig bakom George.
Ringo Starr kör sitt specialnummer ’I Wanna Be Your Man’
George Harrison sjunger sin egen låt ’If I Needed Someone’ medan Paul McCartney och John Lennon sjunger stämsång till höger. I mitten Ringo Starr.
En stilstudie på George Harrison när han sjunger solo.
En sammanbiten Mal Evans nedanför scenen, där vi ser Ringo Starr vid sitt trumset.
John Lennon i sin typiska pose med särade ben sjungandes och spelandes.
Här har ett par vakter tagit hand om två exalterade fans.
John Lennon längst bort till höger sjunger solo medan Ringo Starr trummar på och Paul McCartney och George Harrison sjunger skön stämsång.
Bob Ubanks från radiostationen ’KRLA’ pratar med The Beatles presschef Tony Barrow under konserten.
The Beatles tackar publiken efter sista låten. Först ner för trappan Ringo Starr följd av George Harrison, en vinkande Paul McCarney samt John Lennon.
Redan före klockan hade blivit 22.00 hade grabbarna lämnat scenen, vilket innebär att de drog sina elva låtar på cirka 27 minuter.
Efter konserten ser det ut så här vid sidan om scenen, som The Beatles har lämnat. Mal Evans är den som samlar ihop det hela åt grabbarna.
Polisen var tvingade att använda sig av batonger för att hålla publiken på behörigt avstånd efter konserten. En stor del av publiken tog sig igenom grindarna. Flaskor och pinnar kastades mot poliserna innan ordningen kunde komma under kontroll. En hel del av publiken var kvar i arenan långt efter det att The Beatles hade lämnat den.
Efter konserten var det dussintals som hade skadats och 25 personer var till och med arresterade när fans rök ihop med polisen i samband med att de rusade mot huvudingången när konserten var över. The Beatles limousine tvingades vända efter det att fans hade börjat klättra på bilden. The Beatles drog sig tillbaka till lokalerna nedanför musikestraden.
Tony Barrow minnas han också:
Vid det här laget under turnén hade de flesta listat ut när den sista låten skulle framföras – i regel var det Long Tall Sally. Till och med innan The Beatles började spela upp Little Richards låt, invaderade hundratals fans gräsmattan och omringade de den bil som vi hade tänkt att åka iväg med. Så snart The Beatles hade lämnat scenen var vi beredda att åka iväg. Men då hade hundratals om inte tusentals av åskådarna ställt sig i vägen för vår färdväg. Vår chaufför skrek: Håll i er stadigt! Sedan lade han in backen på bilen och så åkte vi baklänges på planen i en halsbrytande fart. Panikslagna fans kastade sig ur vår väg. Jag var förvånad att vi inte åkte in i någon av alla människorna. Men detta trick misslyckades ändå och chauffören gav upp sitt försök. I högsta hastighet körde chauffören mot en nedgång i marken på andra sidan planen och körde snabbt ner i tunneln utan att fansens såg oss. Under två timmar var vi fångar i bandets omklädningsrum för vår egen säkerhets skull. Extra poliser hade tillkallats för att rensa upp bland alla fans på planen.
Vår egen flyktbil , som vi hade hoppat på att kunna använda var så pass skadad att vi inte kunde använda den. Två flickor till och med sprang iväg med bilnycklarna som en souvenir. Alla fyra beatlarna började misströsta och vi trodde att vi kanske skulle tvingas övernatta i omklädningsrummet för att klara oss.
Ringo Starr bröt tystnaden genom att i en låg röst säga: Kan jag få gå hem till min mamma nu, snälla? Kan jag?
Man gjorde ytterligare två fruktlösa försök att komma ut med oss alla genom att använda en limousin som lockbete. Även ett tredje försök misslyckades. Vi fick åka i en ambulans som lyckades köra rakt in i en hög med staketbräder, vilket ledde till att vi inte kunde komma längre. Till slut kom ännu fler poliser från Sheriffens avdelning som lyckades eskortera oss i säkerhet i en bepansrad vagn. Tyst för oss själva återupprepade vi Ringo Starrs hjärtskärande bön: Vi vill gå hem nu, Kan vi det, snälla?
In 1966 the road was getting pretty boring and it was also coming to the end for me. Nobody was listening at the shows. That was OK at the beginning, but it got that we were playing really bad, and the reason I joined The Beatles was because they were the best band in Liverpool. I always wanted to play with good players. That was what it was all about. First and foremost, we were musicians: singers, writers, performers. Where we ended up on a huge crazy pedestal was not really in my plan. My plan was to keep playing great music. But it was obvious to us that the touring had to end soon, because it wasn’t working any more. On the last tour of America the most exciting thing was meeting people who came to the shows, not the shows themselves. We’d played the stadiums, we’d played to the big crowds, and still we were only doing our thirty-minute show!
Till slut kunde beatlarna lämna arenan i det bepansrade fordonet från ett helt annat hörn av arenan. De återvände direkt till det hyrda huset i Beverly Hills innan de skulle flyga vidare till San Francisco vid 16-tiden dagen efter.
