Inspelning och mixning av ’Your Mother Should Know’ och ’Hello, Goodbye’

Ny vecka, ny måndag och åter till EMI Studios på Abbey Road i London för inspelningar. På plats i Studio Two var The Beatles, producenten George Martin och ljudteknikern Geoff Emerick samt biträdande ljudingenjören Ken Scott.

Inspelningssessionen började kl. 22.00 och  höll på ända tillkl. 02.30 på tisdagsmorgonen. Nu skapande man den slutliga monomixningen av Your Mother Should Know och spelade in den första tagningen av Hello, Goodbye.

Man skapade fem monomixningar av Your Mother Should Know, numrerade 21-25. Detta var kvällens första arbetsuppgift. Den sista av dessa monomixningar fick bli masterversionen. En stereomixning skapades den 6 november 1967.

 

 

Hello, Goodbye single artwork - Germany

En tysk utgåva av singeln ’Hello Goodbye/I am The Walrus’, släpptes på
Odeon med skivnummer O 23 660 den 11 november 1967.

 

Låten Hello, Goodbye  var komponerad alldeles för sent för att kunna vara med i filmen Magical Mystery Tour. Trots detta var titeln nämnd i eftertexterna till filmen. Låten fick istället bli föremål för The Beatles nästa singel.

Huvudinspelningen gjorde på 14 tagingar, med piano, trummor, orgel och tamburin. Låten hade i det här läget arbetstiteln Hello, Hello. Tagning nr 14 bedömdes vara den bästa. På denna överdubbade man maracas, bongotrummor och tamburin.

Innan sessionen var slut, skapade man två reduktionsmixningar för att få utrymme för ytterligare överdubbningar. Dessa mixningar fick nummer 15 och 16. Den senare blev den som kom att användas vid kommande inspelningar. Den innehöll alla instrumenten på spår ett av de fyra tillgängliga spåren på bandet.

Paul McCartney:
”Hello Goodbye” var en av mina låtar. Det handlar om allt och ingenting. Efter den svarta randen finns det alltid en vit rand. Detta är en mycket fantastisk egenskap att vara. Jag tror att dess skapelse påverkades av Tvillingarnas tecken: dualitet. Det är ett så djupt tema av universum, dualitet – man-kvinna, svart-vit, ebenholts-elfenben, hög-låg, rätt-fel, upp-ner, hej-farväl – så det var en väldigt lätt låt att skriva. Det är bara en låt om dualitet där jag är på den mer positiva sidan. ”Du säger hej då, jag säger hej.” Du säger, ”Stopp”, säger jag, ”låt oss gå.”  

John Lennon:
McCartney igen. Försöker skriva en singel. Inte hans bästa arbete.

Alistair Taylor berättar lite om hur det gick till:
När Jane Ashe var borta brukade Paul ringa mig och säga: ’Jag är uttråkad, kan du komma till Cavendish Avenue så tar vi en whisky och cola?’ Så en kväll skojade han och jag och han frågade: ”Har du någonsin tänkt på att komponera musik? ” ”Herregud, självklart inte”, svarade jag. ”Det är väldigt lätt,” sa han. – Vem som helst kan skriva en låt.

 – Kom igen, Paul. Var inte dum. Om så vore fallet skulle alla skriva musik.

– Låt oss skriva en låt. I matsalen hade han ett gammalt handgjort harmonium, ni vet, den där lilla orgeln som luft pumpas in i av stora pedaler i botten. Han lyfte på locket och sa: ”Så, du sätter dig på den här kanten, så sitter jag på den här.” Jag var på de höga tonerna och han låg på de låga tonerna. Och när vi började trampa som galningar sa han: ”Vet du vad jag vill att du ska göra? Spela vilken ton som helst, vilken ton som helst. Oroa dig inte för vad du kommer att få, tryck bara på tangenterna med båda händerna efter behov, så vill jag att du ska ropa ut de motsatta orden. Det är det, och sedan skriver vi en låt.”

– Så jag höll med: ”Ja, okej.” Vi började med att spela rytmdelen genom att helt enkelt trycka på tangenterna. Sedan skrek han: ”Vit”, och jag skrek tillbaka: ”Svart.” Och vi fortsatte: ”Kom in”, ”Gå ut”, ”Hej”, ”Adjö” och så vidare, och detta varade i ungefär fem minuter. Sedan började vi skrika olika svordomar, och jag kände mig så rolig att jag ramlade ur stolen och vi stannade, och han sa: ”Här har du en sång.” Jag minns inte att vi hade någon form av melodi då. Det bör noteras att melodier var lika svävande runt Beatles som puppor i maj. Vissa förvandlades till ljusa fjärilar, medan andra vissnade och dog. Jag undrade alltid om Paul skrev låten som han gjorde eller om den redan fanns i hans huvud.  

Paul McCartney:
Slutet lät inte särskilt bra förrän Emerick höjde reverbet på tom-tom-trummorna och sedan blev det bara liv.

Ljudingenjören Jeff Everett
The Maori Ending är ett exempel på Beatles innovativa användning av slut i sina inspelningar. I det här fallet introducerade de ett kallt slut följt av en icke-relaterad koda, som på samma sätt banade väg för fade-in/fade-in-kodan i slutet av ”Rain” och ”Strawberry Fields Forever .

Det kan noteras att den bokade inspelningssessionen den 4 oktober 1967 blev inställd.