Paul McCartney intervjuas för ’Radio Luxembourg’

Efter det att dubbelalbumet The Beatles hade blivit klart för att ges ut, tillbringade beatlarna ett flertal veckor på olika ställen, var och en för sig. Antingen vara de på semester eller så arbetade de med sina egna soloprojekt. Inför gruppens ovilja att tillsammans göra reklam för det kommande dubbelalbumet gav Paul McCartney denna onsdag en två timmar lång intervju för Radio Luxembourg.

Intervjun ägde rum hemma hos Paul McCartney på Cavendish Avenue nr 7 i London. Paul  kommenterade bara de låtar som han hade skrivit eller sjungit på med undantag för låtarna Happiness Is A Warm Gun och Good Night.

Den som höll i intervjun var den nye programdirektören för Radio Luxembourg, tidigare australiensiske radio-Disc Jockeyn  Tony Macarthur. Han uttryckte sin förvåning över att albumet inte var en form av fortsatt utveckling av albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Paul McCartney förklarade det sålunda: It’s another step, but it’s not necessarily in the way people expected. Han sa också att låtarna var lättare att framföra live, därmed pekande på att det kanske fanns en potential för att gå ut på scenen igen efter att vara ifrån den i över två år.

Intervjun sändes först den kvällen efter, den 21 november mellan kl. 19.30 och kl. 21.30. Programmet innehöll också bidrag som spelats in separat från Judith Simons, popkorrespondent för tidningen Daily Express.

Här kan vi höra intervjun utan låtar.
Speltid: 17 minuter och 12 sekunder.

 

Tony Macarthur: Paul, I’d like you to talk about the LP in general.

Paul McCartney: What do you want me to say about it, Tony?

TM: The songs I think are perhaps a surprise to some people, because I think a lot of people expected another step from Sgt Pepper.

PM: Well it is another step, you know, but it’s not necessarily in the way people expected. On Sgt Pepper we had more instrumentation than we’d ever had. More orchestral stuff than we’d ever used before, so it was more of a production. But we didn’t really want to go overboard like that this time, and we’ve tried to play more like a band this time, only using instruments when we had to, instead of just using them for the fun of it.

TM: Is this for any sort of concept of being able to do the things live?

PM: Yeah. And also for the concept that we like playing together. That’s the main concept.

TM: The first track on the LP is Back In The USSR. Could we just talk about this particular track, because it’s a wild, rocking thing.

PM: Yeah. Um, that’s a track which… it just sort of came. Chuck Berry once did a song called ‘Back In The USA’, which is very American, very Chuck Berry. Very sort of, er, you know, you’re serving in the army, and when I get back home I’m gonna kiss the ground, and you know, can’t wait to get back to the States. And it’s a very American sort of thing, I’ve always thought. So this one is like about, in my mind it’s just about a spy who’s been in America a long, long time, you know, and he’s picked up, and he’s very American. But he gets back to the USSR, you know, and he’s sort of saying, ‘Leave it till tomorrow, honey, to disconnect the phone,’ and all that. And ‘Come here honey,’ but with Russian women. You see, what it is, it concerns the attributes of Russian women.

TM: Ob-La-Di, Ob-La-Da.

PM: I like most kinds of music. So I haven’t got a ‘bag’ as they say… except the big black one in the hall outside. And ‘Ob-La-Di, Ob-La-Da’ and ‘USSR’ and ‘Martha’ are three different songs altogether. And in fact all of mine are, on the LP. I’m pretty diverse because I mean, I haven’t got one sort of thing. So this, I’ve no idea why it’s Jamaican or anything. Just ’cause I like that kind of thing.

TM: Did you write this song on your own? I mean, is this a combination of Lennon/McCartney?

PM: I think it was mainly me. Mainly me. John’s a bit more Nigerian influenced.

TM: Happiness Is A Warm Gun. This is a ballad that’s very interesting. Perhaps although you didn’t sing this particular song you’d like to talk about it, Paul.

PM: I’d like to talk about it ’cause I like it, you know. It’s a favourite of mine. The idea of the ‘Happiness is a warm gun’ thing is from an advert in an American paper. It said, Happiness is a warm gun, sort of thing, and it was ‘Get ready for the long hot summer with a rifle,’ you know, ‘Come and buy them now!’

It was an advert in a gun magazine. And it was so sick, you know, the idea of ‘Come and buy your killing weapons,’ and ‘Come and get it.’ But it’s just such a great line, ‘Happiness is a warm gun’ that John sort of took that and used that as a chorus. And the rest of the words, I think they’re great words, you know. It’s a poem. And he finishes off, ‘Happiness is a warm gun, yes it is.’

TM: It sounds like he’s probably fairly serious about…

PM: Oh, it’s as serious as anyone ever gets, you know. It’s not deadly serious, you know what I mean… It’s just words, and if you sort of really taxed him on it and said, ‘Would you be willing to die for these words,’ I’m sure he wouldn’t. I’m sure it’s not really serious but they’re good words. I’d stick up for anyone who’s sort of worried about ’em, you know. It’s just good poetry.

TM: Martha My Dear.

PM: You see, I just start singing some words with a tune, you know what I mean. I don’t ever write a song thinking, ‘Now I’ll write a song about…’ I do sometimes, but mainly I don’t. Mainly I’m just doing a tune and then some words come into my head, you know. And these happened to be ‘Martha my dear, though I spend my days in conversation.’ It doesn’t mean anything, you know, but those just happened to come to my head. So that’s what this song is about.

It is about my dog. I don’t mean it, you know. I don’t ever try to make a serious social comment, you know. So you can read anything you like into it, but really it’s just a song. It’s me singing to my dog.

TM: Paul, how long a time has it taken you all to get this whole LP together – I mean, write the songs?

PM: Well, since we were in India we started writing this batch of songs. And we’ve written a few since. And this is mainly the Indian batch that we’ve sort of finished.

TM: Blackbird, I think, is quite a beautiful song.

PM: Thank you, Tony. Well, it’s simple in concept because you couldn’t think of anything else to put on it. And that’s what I was saying about the Sgt Pepper thing – maybe on Pepper we would have sort of worked on it until we could find some way to put violins or trumpets in there. But I don’t think it needs it, this one.

You know, it’s just… there’s nothing to the song. It is just one of those ‘pick it and sing it’ and that’s it. The only point where we were thinking of putting anything on it is where it comes back in the end, sort of stops and comes back in. But instead of putting any backing on it, we put a blackbird on it. So there’s a blackbird singing at the very end. And somebody said it was a thrush, but I think it’s a blackbird!

TM: Rocky Raccoon.

PM: I was sitting on the roof in India with a guitar. John and I were sitting around playing guitar, and we were with Donovan. And we were just sitting around enjoying ourselves, and I started playing the chords of ‘Rocky Raccoon’, you know, just messing around. And, oh, originally it was ‘Rocky Sassoon’, and we just started making up the words, you know, the three of us, and started just to write them down. They came very quickly. And eventually I changed it from Sassoon to Raccoon, because it sounded more like a cowboy. So there it is.

These kind of things, you can’t really talk about how they come ’cause they just come into your head, you know. They really do. And it’s like John writing his books. There’s no… I don’t know how he does it, and he doesn’t know how he does it, but he just writes. It’s like any writer, you know. I think people who actually do create and write. You tend to think, ‘Oh, how did he do that?’ but it actually does flow. Just flows from into their head, into their hand, and they write it down, you know.

And that’s what happened with this. I don’t know anything about the Appalachian mountains or cowboys and indians or anything. But I just made it up, you know. And the doctor came in stinking of gin and proceeded to lie on the table. So, there you are.

TM: I suppose the idea to do the thing with some sort of a American/Western accent also happened this way, did it?

PM: Oh that. Yeah, that was just a joke, you know, as most of it is.

TM: Also, another one of yours called ’I Will’. We’ve covered the areas where the songs just seem to come to you, and just happen this way, and you get ideas. Obviously this particular track happened the same way. The twangy guitar is used again on this one. Erm, there’s a slight influence…

So this kind of thing is like a pretty sort of smootchy ballad, ‘I Will’. But we have to do that kind of stuff, you know, so we always played a lot of kind of things. I don’t know if it’s getting off the subject, but that’s why there’s great variety in this LP – ’cause in everything we do, you know, we just haven’t got one bag, The Beatles, you know. And ’cause on one hand you’ll get something like I Will and then you’ll get’ Why Don’t We Do It In the Road’, you know. Just completely different things, completely different feelings, and… But it’s me singing both of them. It’s the same fella. Uhh, and I’ve wrote both of them, you know.

TM: Birthday. This next track is back in the old rock ‘n’ roll style, which I guess we’ve already really covered, but once again this is a very loud type, if you like discotheque type.

PM: There’s a story about that, Tony. What happened was The Girl Can’t Help It was on television. That’s an old rock film with Little Richard and Fats Domino and Eddie Cochran and a few others. Gene Vincent. And we wanted to see it, so we started recording at five o’clock. And we said, ‘We’ll do something, just do a backing track. We’ll make up a backing track.’

So we kept it very simple, 12 bar blues kind of thing. And we stuck in a few bits here and there in it, with no idea what the song was or what was gonna go on top of it. We just said, ‘OK, 12 bars in A, and we’ll change to D, and I’m gonna do a few beats in C.’ And we really just did it like that. Random thing. We didn’t have time for anything else, and so we just recorded this backing.

And we came back here to my house and watched The Girl Can’t Help It. Then we went back to the studio again and made up some words to go with it all. So this song was just made up in an evening. Um, you know. We hadn’t ever thought of it before then. And it’s one of my favourites because of that. I think it works, you know, ’cause it’s just, it’s a good one to dance to. Like the big long drum break, just ’cause, instead of, well, normally we might have four bars of drums, but with this we just keep it going, you know. We all like to hear drums plodding on.

TM: ’Mother Nature’s Son’ is another track in which you use acoustic guitar. And there’s probably more acoustic guitar used in this set of tracks than you’ve ever used before.

PM: Yes. Well, it’s the same thing again. We wrote them with guitars. And, on a lot of his, John picks the guitar because he learned off Donovan when we were in India. Donovan showed him how to fingerpick. So he sort of stuck it in everything then.

And while he was learning fingerpicking, I was sort of playing acoustic as well, you know. That’s it – that’s why they’ve crept in like this. We decided not to try and cover them up like we might do normally, and just use acoustic guitar instead of, say, a piano or electric guitar or anything. So, the only thing about this one, however, it says ‘Born a poor young country boy’ and I was born in Woolton hospital actually – so it’s a dirty lie.

TM: ’Helter Skelter’.

PM: Um, that came about just ’cause I’d read a review of a record which said, ‘And this group really got us wild, there’s echo on everything, they’re screaming their heads off.’ And I just remember thinking, ‘Oh, it’d be great to do one. Pity they’ve done it. Must be great – really screaming record.’ And then I heard their record and it was quite straight, and it was very sort of sophisticated. It wasn’t rough and screaming and tape echo at all. So I thought, ‘Oh well, we’ll do one like that, then.’ And I had this song called ’Helter Skelter’ which is just a ridiculous song. So we did it like that, ’cause I like noise.

TM: ’Honey Pie’.

PM: My dad’s always played fruity old songs like that, you know. And I liked ’em. I like the melody of old songs, and the lyrics actually as well. There’s some old lyrics, like, you know, the woman singing about the man, and she’s saying something about ‘I wanna have his initial on my monogram.’

You know what I mean? There’s good lyrics and just good thoughts that you don’t sort of hear so much these days, you know. And so, I would quite like to have been a 1920s writer, ’cause I like that thing, you know. Up in top hat and tails and sort of coming-on to ’em. So this kind of number, I like that thing. So this is just me doing it, pretending I’m living in 1925.

TM: The final track I suppose is a wrap-up to the LP, and to the show tonight. And I would imagine that a lot of people are probably going to record this track.

PM: Yes. It’s very much that kind of track, you know. John wrote it, mainly. It’s his tune, which is surprising for John, ’cause he doesn’t normally write this kind of tune. It’s a very sweet tune, and Ringo sings it great, I think. The arrangement was done by George Martin, ’cause he’s very good at that kind of arrangement, you know – very sort of lush, sweet arrangement. And that’s all I can say about it. It’s very sweet. And in fact, it’s ’Good Night’.

Här är ett försök till översättning till svenska:

Tony Macarthur: Paul, jag skulle vilja att du pratar om albumet som helhet.
Paul McCartney: Vad vill du att jag ska säga om det, Tony?

Tony Macarthur: Jag tror att de här låtarna kan komma som en överraskning för vissa, eftersom jag tror att många förväntar sig ytterligare ett steg upp från Sgt. Pepper.
Paul McCartney: Ja, du vet, det är ytterligare ett steg, men det behöver inte nödvändigtvis vara i linje med folks förväntningar. På Sgt. Pepper hade vi fler instrument än någonsin tidigare. Mer orkestermaterial än vi någonsin använt tidigare, så det var mer av ett konstnärligt stycke. Men den här gången ville vi inte överdriva, och vi försökte uppträda mer som ett band, bara använda de instrument som var nödvändiga, snarare än att lägga till dem för idrotts skull.

 

Tony Macarthur: Är det med avsikten att kunna framföra dem på scen?

Tony Macarthur:
Det första spåret på skivan är Back In The USSR. Kan vi bara prata om det spåret, för det är en vild, eldig komposition.

Paul McCartney:
Ja. Eh, det är en låt som… den liksom kom till mig. Chuck Berry skrev en gång en låt som heter Back in the U.S.A. som är väldigt amerikansk, väldigt Berry-liknande. Den är väldigt, du vet, ”att tjänstgöra i armén, och när jag kommer hem ska jag kyssa marken”, du vet, ”längtar efter att komma tillbaka till USA.” Jag har alltid tyckt att den var väldigt amerikansk. Som jag föreställde mig det handlar den om en spion som har varit i Amerika länge, du vet, och han blir ertappad, och han är väldigt amerikansk. Och han kommer tillbaka till Sovjetunionen, du vet, och han säger: ”Spara det till imorgon, älskling, stäng av telefonen” och ”kom hit, älskling”, men med ryska kvinnor och allt det där. Du vet, det handlar om ryska kvinnors egenskaper.
Tony Macarthur:
 Ob-La-Di, Ob-La-Da.
Paul McCartney:
Jag antar att det mest var jag. Mest jag. John var lite mer nigerianskt influerad.
Tony Macarthur:
Happiness Is A Warm Gun. En mycket intressant ballad . Kanske, även om du inte framför den, skulle du vilja säga något om den, Paul.
Paul McCartney:
Jag skulle vilja prata om den eftersom jag gillar den, du vet. Det är en av mina favoriter. Idén till låten kom från en annons i en amerikansk tidning. Det stod ”Happiness Is A Warm Gun” eller något liknande , och det stod ”Gör dig redo för en lång, het sommar med en pistol”, du vet, ”Kom och köp en nu!” Det var en annons i en vapentidning. Och det var så äckligt, du vet, hela grejen med ”kom och köp ditt dödliga vapen”, ”kom och hämta det”. Men den där raden är helt underbar: Happiness Is A Warm Gun, som John liksom tog och använde som refräng. Och resten av texten, tycker jag, är helt underbar, du vet. Det är en berättelse i versform. Och den slutar med detta: Happiness Is A Warm Gun.
Tony Macarthur:
Det låter som att han förmodligen menar allvar med…
Paul McCartney:
Åh, hur allvarligt det än kan bli, du vet. Det är inte alls allvarligt, du vet… Det är bara ord, och jag tror att om du faktiskt skulle anklaga honom för det på något sätt och säga: ”Är du beredd att dö för de orden?” är jag säker på att han inte skulle göra det. Jag är säker på att det inte är så allvarligt, men det är bra poesi. Du vet, jag skulle försvara det för alla som stördes av det. Det är bara bra poesi.
Tony Macarthur:
Martha My Dear.Paul McCartney:
Jag började precis sätta ord på melodin, du vet vad jag menar. Jag brukar inte börja skriva låtar och tänka: ”Nu ska jag skriva en låt om…” Ibland gör jag det, men oftast inte. För det mesta skriver jag en melodi och sedan kommer orden till mig, och i det här fallet var det Martha My Dear och ”spenderar mina dagar med att umgås”. Orden betydde ingenting, de bara kom till mig. Det är vad låten handlar om. Den handlar om min hund, men det var inte det jag menade, du vet. Du vet, jag försöker aldrig skriva seriösa sociala texter. Så du kan tolka det in i vad du vill, men egentligen är det bara en sång. Det är en sång om min hund.Tony Macarthur:
Paul, hur lång tid tog det för dig att sätta ihop hela albumet – jag menar, att skriva låtarna?
Paul McCartney:
Tja, eftersom vi var i Indien började vi skriva låtar där. Vi skrev ett antal låtar där, och de skrevs mestadels i Indien.
Tony Macarthur:
Blackbird är en ganska vacker låt, enligt min mening.
Paul McCartney:
Tack, Tony. Tja, konceptet är enkelt eftersom det inte finns något man kan lägga till. Och det var det jag sa om Sgt. Pepper – kanske hade vi under Pepper-arbetat på det tills vi hittade ett sätt att få plats med fioler eller trumpeter. Men jag tror inte att den behöver det, den där låten. Du vet, det är bara… det finns ingenting i låten. Det är bara en sån där ”sjung bara”-grej, det är allt. Den enda gången vi tänkte på att lägga till något var när melodin kommer tillbaka i slutet. Den liksom stannar och kommer tillbaka. Men istället för att lägga till något, lade vi till en koltrast. Så, alldeles i slutet av låten, finns det en koltrast som sjunger. Någon sa att det bara var en koltrast, men jag tror definitivt att det var en koltrast!
Tony Macarthur:
Rocky Raccoon
Paul McCartney:
I Indien satt jag på ett tak med en gitarr. John och jag satt där och spelade gitarr. Donovan var med oss. Vi bara satt där och hade kul, och jag började spela ackorden till Rocky Raccoon, bara melodin. Det var ursprungligen Rocky Sassoon, och vi började bara hitta på ord, vi tre, och började skriva ner dem. Orden kom väldigt snabbt. Så småningom ändrade jag ”Sassoon” till ”Racoon” eftersom det lät mer som ett cowboynamn. Det var allt. Som det är nu kan man inte riktigt säga hur en låt blir till, för den bara kommer, du vet. Den kommer liksom. Det är som hur John skriver sina böcker. Jag vet inte hur han gör det, och han vet inte hur, han bara skriver. Du vet, det är som vilken annan författare som helst. Det är som vem som helst som faktiskt komponerar och skriver. Man undrar: ”Hur gör han det?” Men egentligen är det en process. Något kommer utifrån, och handen börjar skriva. Det är så det händer oss. Jag vet ingenting om Appalacherna eller cowboys eller indianer eller något liknande, men jag hittade bara på det: ”Och sedan dök en läkare upp, helt dränkt i gin, och kollapsade på bordet.” Bara sådär.
Tony Macarthur:
Jag antar att idén att sjunga den med någon sorts amerikansk/västerländsk accent också uppstod, eller hur?
Paul McCartney:
Jaha, det där? Ja, det var bara ett skämt, precis som större delen av hela låten.
Tony Macarthur:
Och en annan låt av dig som heter I Will. Du och jag har redan diskuterat den sidan av kreativitet där låtar verkar komma till en naturligt, och man har idéer. Självklart var det samma sak med den här låten. Den använder akustisk gitarr igen. Hmm, det finns ett litet inflytande…
Paul McCartney:
Jag tror att vi alltid har varit ett rock’n’roll-band. Vi är bara inte uteslutande rock’n’roll. Det var vad jag försökte säga tidigare om Ob-La-Di, USSR – de har alla olika låtar. Vi är inte bara ett band med en stil, för till exempel när vi spelade i Hamburg spelade vi inte bara rock’n’roll hela kvällen för att det var typ tjocka gamla affärsmän där som sa… eller smala gamla affärsmän som sa: ”Spela mambo åt oss! Kan du spela rumba?” Och vi kunde inte bara säga ”nej”, så vi var tvungna att spela lite av båda. Så den typen av låtar är som kärleksballaden ”I Will Be”. Men vi gör den typen av låtar, du vet, så vi har alltid spelat mycket av det där. Jag vet inte om vi avviker från temat, men det är därför det finns så mycket variation på det här albumet, för det finns inte bara en stil, en Beatles-stil, i allt vi gör, du vet. Och det är därför man på ena sidan hör något i stil med ”I Will Be”, och sedan på andra sidan hör man ”Why Don’t We Do It on the Road?”. Det är helt olika låtar – helt olika känslor, men jag sjunger båda. Samma kille. Ja, jag skrev båda låtarna, du vet. Hur kan du förklara det? Jag vet inte varför jag skriker så där på Why Don’t We Do It on the Road, och sedan sjunger jag något i stil med den latinska låten Girl From Ipanema.
Tony Macarthur:
Birthday. Nästa spår är återigen i den gamla rock ’n’ roll-stilen, som jag tror att vi redan har diskuterat utförligt, men återigen, det är en väldigt högljudd stil om man gillar disco.
Paul McCartney:
Det finns en hel historia om det, Tony. Det råkade bara vara så att filmen ”The Girl Can’t Help It” gick på TV. Det är en gammal rockfilm med Little Richard, Fats Domino, Eddie Cochran och några andra. Med Gene Vincent. Och vi ville se den, så vi började spela in klockan fem. Vi bestämde oss för: ”Vi gör något, bara ett bakgrundsspår. Bara ett rytmspår.” Så vi spelade in det väldigt enkelt, ungefär som en tolvtakters blues . Och vi satt fast i några olika avsnitt, utan någon aning om vad låten skulle vara eller vad som skulle gå över den. Vi bestämde oss bara för: ”Okej, tolv takter på A-ackordet, och vi går till D-ackordet, och jag spelar några takter på C-ackordet.” Och vi spelade det bara sådär, slumpmässigt. Vi hade inte tid med något annat, så vi spelade bara in rytmspåret, och sedan gick vi alla hem till mig och tittade på filmen. Sedan gick vi tillbaka till studion och skrev lite text till den. Så, den här låten skrevs på en kväll. Eh, du vet, vi hade aldrig tänkt på det så förut. Och det är därför det är en av mina favoritlåtar. Jag tror att det fungerar eftersom det är roligt att dansa till. Jag gillar det långa trumavbrottet eftersom vi istället för, ja, vanligtvis har fyra takter med trummor, men här sträckte vi bara ut det. Vi gillade alla hur trummorna lät så noggrant.
Tony Macarthur:
Mother Nature’s Son är ytterligare ett spår där du använder akustisk gitarr. Det här albumet har förmodligen mer akustisk gitarr än du någonsin använt tidigare.
Paul McCartney:
Ja. Det är samma sak igen. Vi skrev om akustiska gitarrer. Och ofta väljer John gitarren eftersom han lärde sig av Donovan när vi var i Indien. Donovan visade honom hur man plockar strängar. Så han höll sig till det. Och medan John lärde sig att plocka strängar spelade jag akustisk gitarr på det sätt jag kunde. Det är därför det finns så många av dem. Vi bestämde oss för att vi inte skulle försöka överdubba dem som vi brukar, utan bara använda akustisk gitarr istället för, säg, ett piano eller en elgitarr eller något annat. Det enda jag vill tillägga är dock att idén att raden ”Born a poor country boy” handlar om mig är en lögn, eftersom jag föddes på Woolton Hospital – så det är en snuskig lögn.
Tony Macarthur:
Helter Skelter.
Paul McCartney
Hmm, det hände bara för att jag en gång läste en recension av en skiva som sa: ”Det här bandet gjorde oss verkligen galna, det finns ett eko genom hela grejen, de skriker av full hals.” ”Tja, det vore fantastiskt att göra något liknande. Synd att de redan har gjort det. Det måste vara fantastiskt – en riktig skiva som får halsen att sönderrivas.” Och sedan hörde jag deras inspelning, och den var ganska avslappnad och på sätt och vis väldigt sofistikerad. Den var inte alls hård eller skrikande eller ekofritt. Så jag tänkte: ”Okej, då gör vi något liknande själva.” Jag hade en låt som hette Spiral Slide, bara en skämtlåt. Så vi spelade in den på det sättet eftersom jag gillar oväsen.
Tony Macarthur:
Honey Pie .
Paul McCartney : Du vet, min pappa brukade alltid sjunga melodiska gamla sånger som den där, och jag älskade dem. Jag älskar melodierna i gamla sånger, och texterna också. De där gammaldags texterna, som när en kvinna sjunger om en man och säger något i stil med: ”Jag vill ha hans initialer på mitt monogram.” Förstår du vad jag menar? Du vet, det fanns bra texter och bara bra idéer som man inte hör så ofta nuförtiden. Så jag skulle verkligen vilja vara en låtskrivare på 1920-talet, för jag gillar den typen av… du vet, att bära hög hatt och frack och sånt, för att komma närmare det. Jag gillar den typen av melodier, så jag låtsas bara leva 1925 här.
Tony Macarthur:
Det sista spåret, antar jag, är slutet på skivan och dagens show. Och jag antar att många förmodligen kommer att spela in det här spåret.
Paul McCartney:
Ja. Du vet, det är en väldigt lik låt. John skrev den mestadels. Det är hans egen melodi, vilket är förvånande för John, eftersom han vanligtvis inte skriver sådana melodier. Det är en väldigt ömsint melodi, och jag tycker att Ringo sjunger den vackert. George Martin arrangerade den, för han är väldigt bra på den typen av saker, du vet – väldigt frodiga, vackra arrangemang. Och det är allt jag kan säga om den. Den är väldigt ömsint. Och hur som helst, det är Good Night.