Get Back/Let It Be-sessioner: Dag 7 – George lämnar The Beatles

 

Ett utdrag ur George Harrisons dagbok från den 10 januari 1969.
Texten lyder: 10 januari 1969. Gick upp, åkte till Twickenham,
repeterade till lunch, lämnade Beatles, kom hem och spelade
in King of Fahrenheit på Trident Studios samma kväll.

 

I likhet med att Ringo Starr tillfälligt lämnade bandet i augusti 1968, promenerade George Harrison denna fredag ut ur Twickenham Film Studios efter att ha tröttnat på spänningarna inom gruppen.

Dagen började med ett besök av The Beatles musikförläggare Dick James som pratade med Paul McCartney och Ringo Starr om Northern Songs senaste köp av the Lawrence Wright Music-katalog. Den 1 januari 1969 rapporterade Daily Express att Northern Songs hade slutfört en affär på 812 500 pund för att köpa Lawrence Wrights samling på 4 000 låtar. Northern Songs chef Dick James visade Beatles hela katalogen under sitt besök i Twickenham den 10 januari 1969.

Dick James, Ringo Starr, George Harrison, John Lennon och med ryggen mot kameran Yoko Ono.

 

 


Ringo Starr och Paul McCartney tittar igenom låtkatalogen som Dick James, längst till höger, hade köpt till ’Northern Songs’.

Därefter spelade McCartney flera låtar för Dick på piano, inklusive låtarna the Long And Winding Road, Let It Be, Maxwell’s Silver Hammer, Don’t Let Me Down och I’ve Got A Feeling.

Paul McCartney spelar upp några låtar för musikförläggaren Dick James.

 

 

Paul McCartney diskuterar med Dick James.

 

The Beatles arbetade hårt med Get Back under denna morgon. McCartney hade fortfarande inte skrivit klart hela texten, men bakgrunden var spikat till Tucson i Arizona. Under en genomgång av hela låten, sjöng John Lennon solo. Därpå följde flera försök att få det rätta greppet om Get Back. Sedan gav man sig återigen på Two Of Us. Det var efter lunchpausen som George Harrison lämnade studion.

Paul McCartney, John Lennon med ryggen mot kameran och George Harrison kämpar på innan George definitivt tappar tålamodet.

Michael Lindsey-Hogg:
När vi var i Twickenham var The Beatles, Yoko Ono och jag, ofta tillsammans med vår kameraman Tony Richmond och intog en stadig lunch i ett litet lunchrum en trappa upp, som låg intill bar, där studiopersonal och studions kontorspersonal ofta satt och intog några öl innan de själva gick på lunch. George  var vanligtvis tillsammans med oss och deltog i konversationen vänlig och älskvärd och intresserad av givande och tagande, men på dagen för den tunisiska diskussionen var han inte med oss ​​när måltiden började. Vid morgonrepetitionen kunde jag se på hans tystnad och tillbakadragenhet att något pyrde inom honom, och därför hade jag i min roll som dokumentärfilmare bett vår ljudtekniker att avlyssna mikrofonen som var gömd i blomkrukan på lunchbordet.

Vi hade avslutat vår första rätt när George anlände och ställde sig vid bordsändan. Vi tittade på honom när han stod helt tyst ett litet slag, “See you ’round the clubs,” sa han. Det var hans adjö. Sedan lämnade han studion. John Lennon, en person som reagerade aggressivt mot provokationer, sa genast “Let’s get in Eric [Clapton]. Han är minst lika bra och ger inte samma huvudvärk. 

Paul och Ringo blev inte indragna och efter lunchen gick vi tillbaka till studion, där Paul, John och Ringo improviserade på ett våldsamt riff. De höll på med en halvtimmes ilska och frustration som de uttryckte med sina gitarrer och trummor. Yoko satt på kanten på talarstolen på den blå kudden, där George hade suttit, och ylade i mikrofonen. 

George Harrison återgav senare incidenten i Anthology-projektet:

They were filming us having a row. It never came to blows, but I thought, ‘What’s the point of this? I’m quite capable of being relatively happy on my own and I’m not able to be happy in this situation. I’m getting out of here. Everybody had gone through that. Ringo had left at one point. I know John wanted out. It was a very, very difficult, stressful time, and being filmed having a row as well was terrible. I got up and I thought, ‘I’m not doing this any more. I’m out of here.’ So I got my guitar and went home and that afternoon wrote Wah-Wah.

It became stifling, so that although this new album was supposed to break away from that type of recording (we were going back to playing live) it was still very much that kind of situation where he already had in his mind what he wanted. Paul wanted nobody to play on his songs until he decided how it should go. For me it was like: ‘What am I doing here? This is painful!

Then superimposed on top of that was Yoko, and there were negative vibes at that time. John and Yoko were out on a limb. I don’t think he wanted much to be hanging out with us, and I think Yoko was pushing him out of the band, inasmuch as she didn’t want him hanging out with us. It’s important to state that a lot of water has gone under the bridge and that, as we talk now, everybody’s good friends and we have a better understanding of the past. But talking about what was happening at that time, you can see it was strange.

Om det var genom förnekelse eller misstro, de tre återstående beatlarna fortsatte med sina repetitioner utan George Harrison, Precis när de arbetade med Back In The USSR och Dear Prudence utan Ringo Starr, ledde John Lennon de övriga genom The Whos låt A Quick One, While He’s Away – en titel med klara referenser till Harrison som lämnat studion. Vid ett tillfälle hörde man John sarkastiskt ropa ut: OK George, take it!

 

John Lennon med sin gitarr i ’Twickenham Film Studios’.

 

Ringo Starr:
George lämnade på grund av att Paul och han hade en het diskussion. De kom inte överens denna dag och George bestämde sig för att lämna de övriga, men han berättade inte det för John, mig eller för Paul. Under morgonen hade det varit en hel del spänning i luften och argumenten hade fortsatt, så ingen av oss insåg att George hade gått iväg, förrän vi gick på lunch. När vi kom tillbaka efter lunchen var han fortfarande inte där, så vi började jamma hej vilt. Paul spelade på sin bas och höll den mot förstärkaren och jag spelade en del tokigt trumspel som jag aldrig spelat förut och John var tyst. Jag brukade som regel aldrig spela så där som jag gjorde då. Vår reaktion var verkligen intressant vid tillfället. Och Yoko Ono hoppade självklart in, för hon var ju där.

 

Paul McCartney skapar nytt ljud genom att hålla sin elbas framför förstärkaren.

 

Ringo Starr öser på för fullt vid trummorna.

Yoko Ono placerade sig själv på George Harrisons blå kudde och wailade till en serie knappast njutbara bluesbaserade jam. De tre beatlarna spelade tillsammans med hårdhet i framförandet 0möjligen för att finna det katartisk mitt i dagens osäkerhet. Det aggressiva spelandet tog sig fram till det riktiga arbetet när det väl fortsatte. Gruppen framförde en hackig version av I’ve Got A Feeling och Don’t Let Me Down där Lennon skrek under delar av den senare låten. Han framförde även Maxwell’s Silver Hammar med en överdriven tysk accent. 

Efter en del halvhjärtade försök att spela igenom ett antal coverversioner, slutade The Beatles att spela för att fortsätta diskussionerna om Get Back-projektets framtid med studiopersonalen, även om Paul återvände till pianot. När han gjorde det började Yoko Ono att waila till hans ackompanjemang helt utan att känna av spänningarna som rådde i studion.

Yoko Ono wailar vidare i studion.

 

Nagra-bandspelaren spelade in ljudet till kamerorna och fångade Lennon i en konversation med regissören Michael Lindsay-Hogg. Vid ett tillfälle föreslog Lennon att de skulle ersätta George med Eric Clapton, om inte George återkom inom några dagar. En serie med jammande ägde rum mot slutet av dagen, återigen med Yoko Ono skrikande i en ordlös sång. Slutligen satte sig Paul vid trummorna, Lennon spelade gitarr och Ringo tog en mikrofon och pratade improviserat, ord som summerade gruppens meningslösa desperation vid det här tillfället.

Paul McCartney sätter sig vid trummorna.

Ringo Starr säger några ord i mikrofonen till Pauls trumackompanjemang.

Ringo Starr:
Yeah, rock it to me baby! That’s what I like. Du kanske tror att det är en hel orkester, men tittar man noga är det bara två personer som spelar och en person som sjunger. Jag vet att det låter som Benny Goodman, men var lugn, detta var storbandsljud år 1960! You bet your life! Oh, sock it to me, sock it to me!

Framföranden av of The Long And Winding Road, Get Back, Hi Heel Sneakers, Two Of Us, I’ve Got A Feeling, Don’t Let Me Down, Jam (med Yoko Ono), Maxwell’s Silver Hammer och Martha My Dear inspelade denna dag var med i del ett av dokumentären Get Back från 2021.

Låtar som de spelade denna dag med huvudsakliga kompositörer och mest kända artister ser ut så här:

  • ‘The Long And Winding Road’ (three versions)
  • ‘Let It Be’
  • ‘Don’t Let Me Down’ (two versions)
  • ‘Maxwell’s Silver Hammer’ (four versions)
  • ‘I’ve Got A Feeling’ (four versions)
  • ‘Get Back’ (22 versions)
  • ‘She’s A Woman’
  • ‘Hi Heel Sneakers’ (Tommy Tucker; two versions)
  • ‘Long Tall Sally’
  • ‘Theme from The Beatles Cartoons’
  • ‘Catch A Falling Star’ (Perry Como)
  • ‘Two Of Us’ (six versions)
  • ‘I’m Talking About You’ (Chuck Berry)
  • ‘A Quick One, While He’s Away’ (The Who; four versions)
  • ‘Jam’ (Lennon-McCartney-Starkey-Ono)
  • ‘Till There Was You’
  • ‘C’mon Everybody’ (Eddie Cochran)
  • ‘Mack The Knife’ (Bobby Darin)
  • ‘Don’t Be Cruel’ (Elvis Presley)
  • ‘The Peanut Vendor’ (Louis Armstrong)
  • ‘It’s Only Make Believe’ (Conway Twitty)
  • ‘Adagio for Strings’ (Samuel Barber)
  • ‘Martha My Dear’
  • ‘Sun King’
  • ‘Dear Prudence’
  • ‘On A Sunny Island’*
  • ‘Through A London Window’
* förmodad titel.