Inspelning och mixning av ’I Am The Walrus’, ’The Fool On The Hill’ och ’Blue Jay Way’
Denna onsdag samlades man i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road för att spela in och mixa låtar under en effektiv 8-timmars studiosession, som pågick mellan kl. 19.00 och kl. 03.00 den följande torsdagsmorgonen. På plats var producenten George Martin, ljudteknikern Geoff Emerick och den biträdande ingenjören Ken Scott tillsammans med The Beatles.
Den första uppgiften var att skapa en reduktionsmixning av I Am The Walrus för att få plats med fler överdubbningar och att påbörja inspelningarna av låtarna The Fool On The Hill och Blue Jay Way. Reduktionsmixningen fick etiketten tagning 17 och kombinerade förra dagens pianet, elgitarr, tamburin och trummor. Därefter spelade Paul McCartney in sin basdel och Ringo Starr lade till extra virveltrumspel. Båda spelades samtidigt och lades på spår tre av de fyra tillgängliga spåren. John Lennon överdubbade sin solosång på spår fyra.
Ett pianet av märket Hohner.
Jag har alltid känt att John Lennon gömde en del av sin osäkerhet med sin förändrade sång och sin orimliga ordlek. Den här gången sa han att han ville att hans röst skulle låta som om den kom från månen. Jag hade ingen aning om hur mannen på månen kunde låta som, eller ens vad John faktiskt hörde i sitt huvud, men som vanligt kunde ingen diskussion med honom svara på den frågan. Efter lite eftertanke slutade det med att jag överstyrde konsolens mikrofonförstärkare för att uppnå en mjuk, rundad distorsionslook som återigen var ett tydligt brott mot EMI:s strikta regler. För att få hans röst att låta ännu skarpare använde jag en billig dubbelriktad mikrofon av låg kvalitet. John var dock inte helt nöjd med resultatet, men som vanligt var han sugen på att jobba vidare. ”Okej, det räcker”, sa han plötsligt efter en kort lyssnande. Det var inte ett definitivt godkännande på den tiden, men distorsion blev en effekt han gillade, och under efterföljande Beatlesinspelningar började han uppnå denna effekt inte bara för sin röst, utan också för sin gitarr.
På den här tiden var John och Paul fascinerade av avantgardemusik, särskilt kompositioner baserade på slumpmässigt ljud. John var fascinerad av konceptet. När han lyssnade på inspelningen av ”I Am the Walrus”, sa han, ”Du vet, jag tycker det skulle vara coolt om jag kunde lägga till lite slumpmässigt radiobrus på slutet. Tja, när du bara vrider på ratten och ställer in olika stationer. Jag vill se vad som kan hända och hur det passar med musiken.” George Martin himlade med ögonen, men jag sa till John att det var möjligt. Jag ordnade så att tekniska avdelningen tog med en radiotuner så att vi kunde experimentera med den. Med tanke på de komplexa byråkratiska procedurerna i studion – ett formellt memo måste skrivas och godkännas – och det faktum att en stor, skrymmande rackmonterad tuner måste kopplas om och sedan kopplas till mixerbordet, var allt detta en ganska stor uppgift, och vi kunde inte göra det snabbt, vilket var väldigt frustrerande för den alltid otåliga John. ”Fan EMI, de kan inte ens organisera en radio!” – utbrast han irriterat.
Därefter skapade man fyra monomixningar av I Am The Walrus i referensavseende. Den fjärde och sista var den enda som var komplett. Därefter skapade man acetatskivor av samma anledning. En av dessa kom senare under månaden att användas i samband med mimning i Magical Mystery Tour-filmen. Trots detta, var låten långt ifrån komplett utan krävde ett antal ytterligare överdubbningar och editeringar. Man gjorde en separat mixning till albumet Anthology 2 från 1996, vilket var en kombination av tagning 16 från den 5 september 1967 och dagens inspelning av överdubbad sång.
Omkring midnatt började man inspelningen av ett rytmspår till George Harrisons komposition Blue Jay Way, vilket spelades in med bara en tagning. Harrison spelade hammondorgel, McCartney spelade basgitarr, Starr trummor och Lennon spelade på en annan orgel. På Blue Jay Way gjorde man också en reduktionsmixning under nästkommande dags inspelningssession för att förbereda plats för kommande överdubbningar.
Paul McCartneys handskrivna text till ’The Fool On the Hill’
på ett brevpapper från ’Hotel Negresco’ i Nice, Frankrike.
Omkring kl. 02.00 på torsdagsmorgonen bestämde sig Paul för att spela in en demo av The Fool On The Hill. Paul spelade in en pianodemo i en enda tagning med sång, vilken slutligen kom med på albumet Anthology 2. Låten framställdes också på en acetatskiva och arbetet med låten fortsatte den 25 september 1967.
Geoff Emerick berättar:
När Paul var klar frågade han min åsikt och jag gav honom tummen upp genom kontrollrummets fönster. ”Låter som början på en väldigt bra låt,” sa jag. – Vad heter den? ”Det här är min senaste låt för filmen, den heter ”Fool on the Hill”, svarade McCartney stolt. Jag vände mig till Ken [Scott], som hjälpte till. ”Som alltid har jag otur”, sa jag till honom. ”Paul kom med en så vacker låt, och du kommer att spela in den, inte jag.” Eftersom jag visste att Beatles jobbade hårt på Abbey Road var jag väldigt ovillig att åka på semester, men EMI insisterade på att jag skulle ta semester eftersom det hade planerats i förväg. George Martin insisterade också på det eftersom han visste hur utmattad jag var på jobbet.
Norska Eina Romo från Kristiansand kan vara det enda fan från Norge som har varit närvarande vid en inspelningssessionen med The Beatles 1967. Hon var 19 år gammal och arbetade som DJ på Londonklubben Raffles, som ligger på King’s Road i Chelsea. Hon var vän med Mike Pinder från Moody Blues och blev även vän med Paul McCartney på Bag O’Nails-klubben. I september 1967 deltog hon i en session på Abbey Road med en vän när låten ”Blue Jay Way” spelades in. Intressant nog minns Eina att Yoko Ono också var med. Det här måste ha varit vid en tidpunkt då resten av Beatles trodde att Yoko bara var ännu en tjej som John hade hittat.
John och Yoko satt runt och klottrade frånvarande på ark med teckningar och dikter, utan att ägna så mycket uppmärksamhet åt vad resten av The Beatles gjorde. Yoko Ono var artig, men jag tyckte att hon var lite konstig. Hon verkade röka något annat än cigaretter. Vi satt vid samma bord och pratade, men jag minns inte vad. Hon var klädd helt i vitt. John såg tydligen något i henne som ingen annan kunde se i henne. Jag är rädd att jag inte kommer ihåg vilka instrument Beatles spelade, men jag minns hur Ringo Starr rullade en marijuanacigarett i köket. De trodde att George Martin inte märkte det, men jag tror att han förstod. När de slutade arbeta i studion runt 03.00, väntade fansen tålmodigt utanför i hopp om att få en glimt av deras idoler. Det var ganska många av dem. En av dem frågade vem jag var. Paul förklarade för dem: ”Hon är min lillasyster.” Ett skämt för att slippa alla frågor. Vi tog en taxi till Bag O’Nails-klubben, där Paul köpte drinkar till alla. John och Yoko stannade i studion och spelade något på piano, medan alla andra gick för att umgås. Sedan följde Paul med oss till Mike Pinders fest.