Aunt Jessie blir serverad mängder av spagetti av servitören John Lennon i sin dröm.

Snacka om att vara hungrig . . . . 

George Harrison tycker till:
Jag tycker att det var bra ögonblick i filmen. De bra bitarna är fortfarande bra, och de dåliga bitarna är fortfarande dåliga. Filmen har inte blivit bättre med åren, men den har fortfarande ett par bra låtar och några roliga scener. Min personliga favorit är delen där John skyfflar spagetti på den feta kvinnans tallrik. Enligt mig är detta den bästa delen av filmen. Tanken var Johns.

John Lennon berättar:
Paul sa, ’Skriv manuset till det här avsnittet’, och jag tänkte, ’fan fan, jag har aldrig gjort en film, vad sägs om att skriva ett manus?’ Men hur?” Jag gick iväg någonstans och skrev scenen där den tjocka kvinnan drömmer, och allt detta nonsens om spagetti.

Paul McCartney om John Lennons dröm:
Och det fanns också en dröm om spagetti, uppfunnen av John. Han hade faktiskt en sådan dröm. Han kom och sa: ”Du vet, i natt hade jag en konstig dröm. Jag skulle vilja återskapa det i en film. Jag var en servitör…” Vi försökte bara använda alla våra idéer i filmen.

The Beatles presschef Tony Barrow minns:
Vi filmade inte bara den stora danshallssekvensen där, utan också trollkarlens laboratoriescener, Georges dimhöljda ’Blue Jay Passage’, Major McCartneys rekryteringskontor och ett galet maratonlopp.

The Beatles personlige assistent Neil Aspinall berättar:
De är tillbaka på jobbet med ett mycket hektiskt filmschema på RAF West Malling. Så stressande att istället för att köra fem mil till och från varje dag, bestämde vi oss för att bo på ett hotell i Maidstone resten av veckan.

Staden Maidstone 1967.

En trött George Harrison och en tämligen avslappnad John Lennon i publiken.
Här syns även flera av resenärerna som var med på ’MMT’-bussen.

Neil Innes (1944-2019) var med i såväl Bonzo Dog Doo-Da Band som i The Rutles.

Neil Innes, en av medlemmarna i Bonzo Dog Doo-Da Band:
1966 bestämde vi oss för att utöka omfattningen av vår stil. Vi spelade rock and roll från femtiotalet, repertoaren av flower power-rörelsen, och sedan försvann allt det där och vi började komponera våra egna kompositioner. Det tog bara ett år. Om publiken föll i skratt blev låten kvar på repertoaren. Genom att uppträda i kabaréer och college tjänade vi lika mycket som de berömda stjärnorna som aldrig försvann från listorna. Eric Clapton och många andra beundrade oss. Kända musiker skulle vilja vara med i vår lineup, även om vi inte var världsberömda.

Vivien Stanshall (1943-1995).

Brian Epstein brukade äga Saville Theatre, och Paul och John åkte dit då och då och såg oss uppträda där, eftersom vi var förband ett par gånger för grupper ”Cream” och ”Bee Gees”. Det är därför jag antar att de bjöd in oss till sin film ”Magical Mystery Tour”. Paul ringde och frågade: ”Har du något emot det?”

Larry Smith, trummisen i Bonzo Dog Doo-Da Band:
Vi uppträdde i en kabaré i en vecka i norra England i den underbara staden Darlington, och sedan kom vår road manager springande och sa: ”Du kan inte tro detta. Jag pratade precis i telefon. The Beatles bjuder in oss att uppträda.” Det var en inbjudan till att ta del av deras film och det var trevligt att de gillade oss.

Vivien Stanshall igen:
Det hände sig att någon stal alla våra instrument vid den tiden. Alla saxofoner och trumset var borta, och vi var tvungna att hitta nya för att göra filmen.

*) Bandet hette egentligen The Bonzo Dog Band, men var också känt som The Bonzo Dog Doo-Dah Band, The Bonzo Dog Dada Band och inom ’familjen’ – The Bonzos.