The Beatles – Detta hände den 30 maj 1966
The Beatles singel ’Paperback Writer’ släpps i USA
Måndag innebär skivsläpp i USA. Den här gången släpper Capitol Records The Beatles singel Paperback Writer/Rain med skivnummer 5651, innan den släpptes i UK, där den kom ut först den 10 juni 1966.
Singeln toppade listorna i USA. Men det blev ’bara’ två veckor på toppen innan ettan på Billboard Hot 100 intogs av Frank Sinatras Strangers In The Night.
Paperback Writer var den enda låt från 1966 som The Beatles framförde under sin sista turné i Nordamerika i augusti 1966.
The Beatles – Detta hände den 29 maj 1966
The Beatles tillbringar ännu en dag i Bob Dylans hotellrum i Mayfair
Saxat ur Alf Bicknells dagbok från denna söndag:
Tillbaka till Bob. Det har redan blivit en vana. Det är roligt att var och en av killarna kommunicerar med honom på olika sätt. Jag menar, Ricci har inget gemensamt med Bob i musiksmak, och ändå kommer de väldigt bra överens. George ville sitta med Bob och spela och sjunga, medan de andra också kommunicerar på sitt eget sätt.
The Beatles – Detta hände den 28 maj 1966
En vilodag med filmvisning för The Beatles
Gårdagen bör ha varit en rätt hektisk dag för inte minst John Lennon med sitt Bob Dylan-möte. Så det föll sig säkert bara naturligt att denna lördag fick bli en vilodag med lite filmvisning.
Här får vi ännu en gång ta oss en titta i Alf Bicknells dagbok:
Spenderade kvällen med killarna och Bob Dylan och tittade på en av hans filmer. Han och John kommer väldigt bra överens, även om John behandlar Bob nästan som Gud. Allt visar att han tror att Bob är det bästa som har uppfunnits sedan skivat bröd.
The Beatles tillbringade dagen i Bob Dylans hotellrum och tittade på regissörens DA Pennebakers film Don’t Look Back.
The Beatles – Detta hände den 27 maj 1966
John Lennon filmas tillsammans med Bob Dylan
The Beatles var alla stora fans av Bob Dylan, som de hade mött för första gången i augusti 1964, Sedan möttes de igen året efter och en tredje gång denna fredag under Bobs turné i UK.
Under 1965 hade Dylan delat upp sin publik i två läger genom att börja spela elgitarr. Man menade att han hade lämnat sina folkmusikrötter i och med detta.
Under denna turné i United Kingdom 1966 backades han upp av bandet The Hawks som senare kom att bli The Band. Den 26 och den 27 maj 1966 skulle Dylan framträda på The Royal Albert Hall i London. Tillfället var tämligen bräckligt i och med att en del i publiken buade ut Dylan och protesterade mot att han använde sig av elgitarren.
Dylan bjöd in The Beatles till föreställningarna och John Lennon och George Harrison närvarande under Dylans föreställning denna kväll. Vidare tillbringade alla fyra beatlarna tid med Dylan när de gick på olika nattklubbar och på Dylans hotell.
Bob Dylan i ’The Royal Albert Hall’ i London.
Kvällen innan – den 26 maj – hade Bob Dylan besökt John Lennons hem i Kenwood, Weybridge.
Den här dagen filmades paret Lennon och Dylan när de blev skjutsade till May Fair Hotel på Stratton Street i London, där Dylan bodde.
Närvarande i limousinen var regissören DA Pennebaker, som hade hyrts in för att spela in en dokumentär om Dylans turné i UK, och ljudteknikern Bobby Neuwirth. Vid ratten satt Tom Callock. Bob Dylan verkar vara påverkad av någon sorts drog. Båda artisterna talar på ett konstigt, osammanhängande sätt som ibland är svårt att förstå.
Filmen, som hade fått titeln Eat The Document, hamnade senare på hyllan efter det att det amerikanska tv-nätverket ABC, som hade bidragit med pengar för att göra dokumentären, godtog inte den råa kopian som hade framställts.
Speltid 42 minuter och 37 sekunder.
Två filmrullar på tio minuter vardera hade spelats in under Dylans resa till London. Lennon och Dylan hade tydligen återhämtat sig efter effekterna av divers intag av droger. Båda bar solglasögon och rökte cigaretter.
På den första filmrullen diskuterade Lennon och Dylan samtida musikaliska akter, inklusive sådan som The Mamas And The Papas, Barry McGuire, The Silkie och Johnny Cash.
I början på den andra filmrullen, ser man hur Dylan klagar över att han mår illa. Han ber föraren, Tom Callock att skynda sig till hotellet eftersom han håller på att bli sjuk. Pennebaker har senare avslöjat att han och John Lennon fick hjälpa Dylan upp på hotellrummet när de väl kom fram till hotellet.
I den slutliga versionen av Eat The Document, var bara några få minuter av det som spelades in i London med. Filmen visades på the New York Academy of Music den 8 februari 1971 och igen under 1998. Därefter har den visats ytterst sparsamt.
En alternativ version av filmen, med titeln You Know Something Is Happening, gjordes av Pennebaker för personligt bruk. Denna version innehöll fler scener från Lennons och Dylans möte i limousinen. Men detta har inte heller visats offentligt. Däremot har bootlegfilmer cirkulerat bland bootlegssamlare, med bilder från bilresan.
Efter kvällens konsert, besökte Bob Dylan, Paul McCartney, Neil Aspinall och The Rolling Stones nattklubben Dolly på Jeremyn Street i London.
Nedan en utskrift av konversationen mellan Bob Dylan och John Lennon.
Filmrulle nummer ett
Bob Dylan under det att han kikar ut genom det regniga bilfönstret när bilen kör utmed gatan:
There’s the mighty Thames. That’s what held Hitler back, the mighty Thames. Winston Churchill said that. Tom, ain’t that right? Ain’t that right, Tom? Tom, I think I’m gonna turn you into Tyrone Power.
John Lennon: Say that again, will you Bob?
Dylan: Tom, I think I’m gonna turn you into Ronald Coleman.
Lennon: That’s better. That’s very much better.
Dylan: Reginald Young. Peetie Wheatstraw. Or Sleepy John Estes, man. Or Robert Johnson. Go to medical school like J. Carroll Nash…
Lennon: Johnny Cash, or all the rest of them.
Dylan: I have Johnny Cash in my film. Are you gonna shit yourself when you see it. You won’t believe it.
Lennon: Hey! John’s gonna shit again!
Dylan: He doesn’t know. You know what he looks like, right, Johnny Cash? Have you spent much time around him? He moves great. He moves like that. You gotta cut that part of the film, man, ‘cos I really like him. He moves like all good people. Like prize fighters. Johnny!
Lennon: Johnny! Big River, Big River!
Pennebaker: That’s for Johnny, too!
Dylan: Yeah, he’s on film too. He’s incredible.
Lennon: Quite a guy, huh?
Dylan: Quite a guy, John. Oh man, you shoulda been around last night, John. Today’s a drag.
Lennon: Oh really, Bob?
Dylan: Haha! I wish I could talk English, man.
Lennon: Me too, Bobby.
Dylan: (pekandes på Lennon) He can talk American. (Till Tom) Hey, Tom, you’ve heard me talk in English haven’t you? But I can’t never do it around John though because (behind back of hand) John’s such a great actor, man, that…
Lennon: …you can’t believe that it’s me.
Dylan: Is this the mighty Thames, still, Tom? [Till Lennon] Remember when I played you those tapes? Do you remember what you said to me? I played you a song and you said… what’s the name of your song publishing company?
Lennon: Dick James.
Dylan: Naw, naw. Is that the name of it? That wasn’t the name I heard.
Lennon: Northern Songs?
Dylan: Right, that was it. I said, What’s Northern Songs? And I was never told, man. I had to go and find out.
Lennon: Didn’t they tell you?
Dylan: No, man, they didn’t tell me. Someone said, You wanna be on Northern Songs and you laughed and Paul McCartney looked the other way and talked to Ringo . . .
Lennon: …and Mick Jagger…
Dylan: …blew shit from his nose…
Lennon: …and Rob Roy leapt into the room with a big kilt on and said, Hey, Bobby, have you heard this one?
Dylan: Haha! You haven’t lived in Texas, man. I read in the paper that George Harrison spends a lot of time in the States. You’ve learned a lot from George.
Lennon: Tell me about The Mamas and Papas, Bob. I believe you’re backing them bigly.
Dylan: I knew it would get to that. I knew it would get to that. Naw. You’re just interested in the big chick, right? She’s got hold of you too. She’s got a hold of everybody I know. Everybody asks me the same thing. you’re terrible, man.
Lennon: Do you know Ralph Donner? He’s another great one.
Dylan: No, I only know the lesser known ones.
Lennon: Barry McGuire’s a great war hero.
Dylan: Barry McGuire? He’s a good friend of yours, John, I understand.
Lennon: He met me through you, Bob, remember that. He’s a great buddy, Sergeant Barry.
Dylan: Ha ha! Tell me about The Silkies.
Lennon: Naw. We’ve missed all the good ‘uns.
Dylan: Tell me about this pain in my side.
Lennon: Why don’t you take something?
Dylan: I’ve taken a few milligrams of Silkie once. Barry McGuire tells me he’s a great friend of yours.
Lennon: Well, I hate to say this about Barry, Bobby, but I don’t know him at all personally, but I did have a letter from his manager saying he was very close to you, being on the bosom of the current folk-a-rock-a boom.
Dylan: Yes, yes.
Lennon: That’s the first thing I did hear about Barry himself.
Dylan: But you’ve never really exchanged correspondence… You never did, as one of your friends would wish you, you never did meet the chap. Ha ha!
Filmrulle nummer två
Dylan: I wanna go back home. I wanna go back home, man, see a baseball game, all-night TV. I Come from a land of paradise, man.
Lennon: Sounds great.
Dylan: Well, I could make it sound so great that you wouldn’t have the capacity to speak. Hey, I’m very sick, man. I’ll be glad when this is over, ’cause I’m getting very sick here.
Lennon: With the tremors?
Dylan: Are you getting sick here? Is it pouring yet? Hey, that’s a good shot, but why don’t you bring it back in ’cause it’s cold. Aw! How far are we from the hotel, Tom?
Tom: Five minutes.
Dylan: Oh, wow.
Lennon: Permission to land, Tom.
Dylan: Oh God, I don’t wanna get sick here. What if I vomit into the camera? I’ve done just about everything else into that camera, man, I might just vomit into it.
Pennebaker: It’d make a nice ending, wouldn’t it? Cooking With Dylan we’ll call it.
Dylan: But I never throw up. So tell me John, how long have you had a partnership with Macy’s?
Lennon: The Macy Brothers themselves, we’ve had a partnership of 13, 14 years I guess.
Dylan: And you’re a new cat, a new youngster, from Canada, right?
Lennon: Canada, yes, rootin’ tootin’ Quebec, you know.
Dylan: Aw, I’m very sick. How far are we out of town?
Tom: About 10 minutes.
Dylan: Awww!
Tom: Do you want to head back?
Dylan: Yeah! Hurry!
Bobby Neuwirth: In approximately 15 seconds from now BBC2 going on the air, in approximately 15 seconds from now, an interview with Mr Dylan… Mr Dylan, you must remember me from the Jamaicas, I went to school with Bobby Babwebba Babbabably Bawebbly…
Dylan: Aw, don’t do it to me, man.
Bobby Neuwirth: All the soul brothers from the BBC will be there. The BBC good guys are at the airport. The BBC bad guys are waiting downtown for you when you get there.
Lennon: Do you suffer from sore eyes, groovy forehead, or curly hair? Take Zoomdon!
Dylan: Aw, no, man.
Lennon: Come, come, boy, it’s only a film. Come, come, pull yourself together. Another few dollars, eh? That’ll get your head up. Come on, come on, money, money!
Dylan: Haha! Huh! Where are you, Tom?
Bobby Neuwirth: We’re in Sherwood forest, Rob. Friar Tuck.
Dylan: (ber och är på väg att kasta upp in i kameran) Please go back to the hotel.
Tom: I’m on the way back now.
Bobby Neuwirth: What’s the altitude in here?
Tom: Two thousand feet.
The Beatles – Detta händer den 26 maj 1966
Inspelning av låten ’Yellow Submarine’
På torsdagen i denna vecka, tog man åter plats i Studio Three i EMI Studios på Abbey Road i London.
Den här gången var närvaropersonerna klart udda. Som vanligt var ljudteknikern Geoff Emerick på plats, men producenten George Martin hade blivit magsjuk och kunde inte närvara denna dag. Istället hade han skickat sin fästmö och blivande fru Judy Lockhart-Smith, som till största delen av tiden höll sig i kontrollrummet till Studio Three.
Det man spelade in denna dag var bakgrunden till låten Yellow Submarine tillsammans med inspelningar av solo- och bakgrundssången.
Inspelningssessionen, som började kl. 19.00 och slutade kl. 01.00 på fredagsmorgonen, inleddes med att The Beatles fyllde två bandspolar med repetitioner av låten. Det mesta av detta material kom senare att slängas.
Man spelade in fyra tagningar med rytmkompet, vilka lades över till två av bandspelarens fyra spår på bandet. John Lennon använde sin akustiska Gibson Jumbo, Paul McCartney spelade elbas, George Harrison spelade tamburin och Ringo Starr trummor.
Av de fyra spåren ansåg man att det fjärde var det bästa. På detta spår dubbade Ringo Starr sin solosång med de övrigas bakgrundssång. Det fjärde spåret på bandet fylldes med ytterligare sånginspelningar.
Instrumenten hade spelats in med bandspelaren satt på lite fortare hastighet än normalt (47.5 cycles per sekund), så resultatet lät en halvton lägre när man spelade upp bandet i normal hastighet.
Sången däremot spelades in med en hastighet på bandspelaren som var lite långsammare, vilket resulterade i att sången låg en halvton högre när man spelade upp resultatet i normal hastighet.
Inspelningssessionen avslutades med att man gjorde en bandreduktion för att frigöra lite mer utrymme på bandet för ytterligare överdubbningar, vilka kom att spelas in den 1 juni 1966. Denna mixning kombinerade både det instrumentala spåren till ett spår och de två vokala spåren till ett annat.
Paul McCartney berättar om hur låten kom till:
Jag skrev den en natt på vinden i Asher-huset [hemma hos familjen Asher – Peter och Jane) när jag låg i sängen. Det var den där underbara tiden av skymning när du ska sova eller när du vaknar. Det föreföll mig alltid som att det här är en ganska avslappnad tid när man nästan sover, när man är fri från dagens bekymmer och det är en kort period av osäkerhet innan man somnar. Jag minns idén kom till mig att en barnsång skulle vara en bra idé, och bilder kom, den gula färgen kom, en ubåt kom, och jag tänkte, ”Ja, det är något gulligt med den här, som en leksak, väldigt barnslig, gul U-båt”. Jag tänkte på det som en låt för Ringo, vilket det slutade med, så jag skrev det som att det inte var alltför krävande för sången. Jag kom precis på en ganska enkel melodi och började sedan hitta på en historia, ungefär som en rutinerad sjöman som berättar för små barn var han bodde och hur han var när han seglade i en gul ubåt. Jag gillar verkligen saker som har med barndomen att göra. Jag gillar barns tänkande och fantasi. Jag trodde inte heller att det skulle vara coolt om den surrealistiska idén samtidigt var barnslig. Jag tänkte också att eftersom Ringo är så bra med barn – en så enkel farbrortyp – så skulle det vara trevligt om han hade en barnsång, och inte en särskilt seriös sådan. Han gillade inte riktigt att sjunga. Så det är i stort sett min låt, skriven för Ringo i den där korta stunden av skymning. Jag tror att John hjälpte till. Texterna är mer eller mindre oklara, men refrängen, melodin och verserna i allmänhet är mina.
John Lennon minns:
Pauls bebis. Paul skrev en catchy refräng. Donovan hjälpte till med texten. Jag hjälpte också till med texten. Pauls idé,
Den skotska musikern Donovan Leitch berättar:
Jag hjälpte Paul med texten till låten Yellow Submarine. Han kom till mitt hus och lämnade sin Aston Martin mitt på vägen med dörrarna öppna och radion på. Han steg ur bilen, kom in i min lägenhet och spelade ”Eleanor Rigby” med olika texter och sa också att han hade en annan låt som saknade en vers. Det var ett väldigt kort stycke, och jag gick precis till ett annat rum och plockade upp ”blå himmel, grönt hav.” De bad alltid andra hjälpa till med ett par rader, så jag hjälpte till med den här raden. Han visste att jag gillade barnsånger och han visste att jag kunde hjälpa till. Jag är säker på att han kunde ha skrivit den raden själv, men jag antar att han ville att någon skulle lägga till den raden, vilket jag gjorde. Det var egentligen inget märkvärdigt, men han gillade det och den kom med.
Geoff Emerick berättar hur inspelningen gick till:
När Paul först spelade låten på piano lät det mer som ett barnrim än en poplåt för mig, men alla var exalterade och började jobba. Jag minns väl hur de spelade in rytmspåret till låten ”Yellow Submarine”. Det hände sig att George Martin på kvällen när vi började jobba förgiftades av något. Så han skickade sin sekreterare (och blivande fru) Judy för att övervaka processen, och jag antar att se till att vi kom överens och mådde bra. Hon satte sig på Georges plats vid kontrollerna och såg till att Beatles hade allt de ville ha, och jag tog kontrollen. Georges frånvaro hade helt klart en befriande effekt på de fyra beatlarna – de betedde sig som en grupp skolbarn i frånvaro av sin lärare. Som ett resultat blev det mycket clowneri den kvällen, lättsinne som George Martin inte skulle tolerera, så repetitionen tog mycket längre tid än själva inspelningssessionen.
Vid något tillfälle bestämde John att den tredje versen saknade viss variation, så han rusade in i studion och började svara med fånig röst på var och en av Ringos rader, som jag sedan ändrade till att låta som om han pratade genom ett fartygs megafon.
George Harrison:
John talar med en röst som låter som någon som talar i en megafon eller ett fartygs horn, som i en handelsflotta.
John Lennon: Jag hjälpte till att göra låten rolig och fånig.
Joh Lennon och George Harrison träffar Bob Dylan
Richard Alderson, som hade producerat Bob Dylans skiva berättar:
Efter att studioarbetet var över frågade jag dem om de ville åka tillbaka till hotellet för att umgås med Bob Dylan, som var i London i samband med sin pågående UK-turné. John och George accepterade erbjudandet och följde med mig till hotellet. I bilen rökte de så mycket gräs att rutorna immade. När vi åkte iväg körde en liten roadster upp bredvid vår bil, fönstret rullade ner och vi såg att det var Mick Jagger. Han var ensam, och när han kände igen bilen där John och George befann sig, knackade han på glaset (från vilket rök kom). Jagger frågade vart vi skulle. Det var känt i den brittiska musikscenens helgedom att Dylan inte gillade Mick Jagger.
John visste detta och retade Jagger med orden: ”Vi ska hänga på Dylans hotell. Vill du gå med oss?” Han visste mycket väl att Jagger skulle hitta någon ursäkt. Och det var precis vad som hände. Jagger svarade: ”Jag kan inte just nu, jag ska spela in”, till vilket Lennon sa: ”Ring oss om du behöver en riktig rytmsektion!”
Efter Bob Dylans konsert denna kväll besökte Bob Dylan John Lennons hem i Weybridge.
The Beatles – Detta händer den 25 maj 1966
Ännu en vilodag för The Beatles
Även denna onsdag passar beatlarna på att ladda upp inför de kommande inspelningsdagar i EMI Studios.
