The Beatles – Detta händer den 15 augusti 1969
Inspelning av låtarna ’Golden Slumbers’, ’Carry That Weight’, ’The End’, ’Something’ och ’Here Comes The Sun’
Den här fredagen använde man sig av Studio One och Studio Two i EMI Studios på Abbey Road i London. Som vanligt var producenten George Martin och de båda ljudteknikerna Geoff Emerick och Phil McDonald på plats.
Orkestrala överdubbningar gjordes på fem av låtarna till albumet Abbey Road: Golden Slumbers/Carry that Weight/The End/Something och Here Comes The Sun.
Orkestern på 30 musiker arbetade i den största studion – Studio One. Inspelningarna sköttes från kontrollrummet till Studio Two. Balansteknikerna och bandoperatörerna övervakade inspelningarna med hjälp av en sluten tv-krets, vilken denna dag gav en visuell länk mellan the två studiorna för första gången.
Den första överdubbningen gjordes för Golden Slumbers/Carry That Weight, vilken lades på spår åtta på bandet. Inspelningen dubblerades med hjälp av artificiell dubbeltrackning under en senare mixningssession. Därefter tog man sig an The End. I tillägg till låtens stora final, spelade orkestern under Love you, love you-sektionen, som emellertid togs bort från den slutliga mixningen. Detta blev inte låtens slutliga överdubbning, eftersom Paul McCartney lade på extra pianodelar mot låtens slut under en session som ägde rum tre dagar senare.
Under det att George Martin dirigerade orkestern i Studio One, var George Harrison samtidigt i Studio Two där han spelade in nya gitarrdelar på låten Something. Detta var inte, till motsats mot en del rapporter, en återinspelning av hans gitarrsolo, vilken spelades in den 5 maj 1969 och var närvarande i tagning 37 (reduktionsmixningen) som gjordes den 11 juli 1969, vilken har cirkulerat på diverse bootlegs.
Intressant att hör Something i helt instrumental version med enbart stråkar – Tagning 39. Speltid: 2:43.
Den sista låten var Harrisons Here Comes The Sun, vars partitur krävde 17 orkestermusiker; åtta träblåsare spelades in på spår fyra på multispårsbandet samt nio stråkar lades på spår fem. Stråkarna ersatte Harrisons harmoniumdel, som hade spelats in den 16 juli 1969. Låten gjordes helt klar den 19 augusti 1969 då man överdubbade en Moog synthesizer.
Orkesterinstrumenteringen var som följer på respektive låt:
- Golden Slumbers/Carry That Weight ochThe End: 12 fioler, fyra violas, fyra cellos, ståbas, fyra horn, tre trumpeter, en trombon och en bastrombon.
- Something: 12 fioler, fyra violas, fyra cellos och en ståbas.
- Here Comes The Sun: fyra violas, fyra cellos, en ståbas, två klarinetter, två altflöjter, två vanliga flöjter och två piccoloflöjter.
The Beatles – Detta händer den 14 augusti 1969
Mixning och editering av ’Sun King’, ’Mean Mr. Mustard’,
’Maxwell’s Silver Hammer’, ’Polythene Pam’, ’She Came In Through The Bathroom Window’ och ’You Never Give Me Your Money’
Dagens första arbetsuppgift gick ut på att skapa stereomixningar till Sun King/Mean Mr. Mustard. Man skapade fem stereomixningar numrerade 20-24. Därefter skapade man en stereomixning till Maxwell’s Silver Hammer. Denna fick benämningen remix stereo 37. Senare under sessionen editerades den med den tidigare bästa mixning, remix nr 34.
Arbetet fortsatte med skapandet av 13 remixningar av Polythene Pam/She Came In Through The Bathroom Window, som fick remixningsnummer 20-32.
Därefter gjorde man elva försök med att korsvis överföra You Never Give Me Your Money till Sun King/Mean Mr. Mustard, genom att använda sig av bandloopar som Paul McCartney hade samlat ihop den 5 augusti 1969. Detta bättrades dock på den 21 augusti genom ett enda försök, som fick benämningen stereo crossfade mix 12.
BBC Radio 1 disc jockey Kenny Everett var närvarande i studion under mixningssessionen för Abbey Road. Under en paus i arbetet med den intervjuade Everett John Lennon. Intervjun ägde rum i Studio Two och spelades in på ett EMI-band E93325. Man använde sig av EMI:s utrustning och inte BBC:s egen. Såväl The Beatles som inte minst John Lennon hade varit med ett flertal gånger i Everetts Radio 1-shower. Den här intervjun gjordes för söndagsmorgonens show Everett Is Here och koncentrerades huvudsakligen på The Beatles inspelningsmetoder. Lennon berättade för Everett att albumet som de arbetade med just nu kommer att ha samma titel som gatan utanför studion. Han berättade vidare att nästa album Get Back var färdig att släppas, men att gruppen hade tröttnat lite grand på det hela och lämnade albumet åt sitt kommande öde.
John bad Everett att spela upp Gene Vincents låt Be-Bop-A-Lula i radioprogrammet. Han specificerade att han ville höra den riktigt gamla versionen med bandeko. Everett berättade för Lennon att de tidiga rock’n’roll-låtarna spelades in med endast en mikrofon och konstaterade att The Beatles verkade använda sig av miljoner spår. Lennon svarade med att det mesta av gruppens bakgrundsinspelningar gjordes live.
Everett berömde Lennon för hans tålamod i studion under det mödosamma arbetet med Abbey Road-albumet. Lennon sa också att låten Strawberry Fields Forever var den mest komplicerade låten att få till eftersom man arbetade med olika omtagningar och inspelningar för att få ihop det hela.
Everetts ljudinspelningar användes som bakgrundskuliss till själva intervjun, när den väl sändes. Många trodde därför att de de hörde var The Beatles eget verk. Intervjun plus Everetts jinglar cirkulerar på diverse bootlegskivor. Intervjun med John Lennon sändes i två delar i programmet Everett Is Here; på lördagen den 20 och den 27 september 1969 mellan kl. 10.00 och kl. 12.00.
Nedanstående video visar 4:14 av intervjun som gjordes. Den text som presenteras är skapad av AI och är i många fall helt uppåt väggarna. Men i övrigt är intervjun intressant.
Dagens arbete avslutades med den ovan nämnda editeringen av två mixningar av Maxwell’s Silver Hammer följt av editering av Sun King/ Mean Mr. Mustard in i låtarna Polythene Pam/She Came In Through The Bathroom Window. När man väl avslutade denna långs session vid 02.30-tiden på morgonkulan kunde man konstatera att man hade fått ihop ungefär hälften av Abbey Road-medleyt. Det slutliga arbetet med medleyt kom att äga rum under de följande dagarna.
The Beatles – Detta händer den 13 augusti 1969
Mixning av låten ’You Never Give Me Your Money’
The Beatles – Detta händer den 12 augusti 1969
Mixning av ’Oh! Darling ’Because’ och ’Maxwell’s Silver Hammer’
The Beatles – Detta händer den 10 augusti 1969
Ännu en vilodag för The Beatles
Den här söndagen fick grabbarna pusta ut efter gårdagens obehagliga nyheter kopplade till deras album The Beatles.
The Beatles – Detta händer den 9 augusti 1969
Charles Manson möter ’Helter Skelter’
Den här lördagen var nog en av de minst trevliga för The Beatles, även om det var en vilodag från inspelningar i studion.
Natten mellan den 8 och 9 augusti hade Charles Manson beordrat fyra av sina klanmedlemmar att bryta sig in i ett hus på 10050 Cielo Drive i området Benedict Canyon i Los Angeles. Där bodde den kände regissören Roman Polanski tillsammans med sin fru, skådespelerskan Sharon Tate, som var havande i åttonde månaden. Polanski själv var (turligt nog?) inte hemma. Fyra av Mansons kultmedlemmar, Charles ”Tex” Watson, Susan Atkins, Patricia Krenwinkel, och Linda Kasabian som höll utkik, bröt sig in i villan och mördade samtliga som var där.
De som slaktades på det mest brutala sätt var: Sharon Tate, Jay Sebring, kändisfrisör och vän till Tate, Wojciech Frykowsk, skådespelare och vän till Polanski. Abigail Folger, kaffearvtagerska och partner till Frykowski och Steven Parent, en 18-årig vän till dödsboets vaktmästare.
Det man har hört i övrigt är att klanen även skrivit DEATH TO PIGS, RISE och HEALTER SKELTER [sic] dock på väggar och kylskåp med offrens blod, men det var i samband med den följande nattens våldsamheter från klanen då ytterligare två mord genomfördes hos LaBianca den 10 augusti. Totalt mördade sekten nio personer under juli-augusti 1969.
Ringo Starr:
När jag fick reda på Roman Polanski och Sharon Tate var det en tuff tid för oss. Alla var förstummade, för plötsligt hade våldet kommit in i kärlekens, harmonins och psykedelikornas värld. Det var sorgligt, alla kände sig osäkra – inte bara vi, inte bara rockarna, utan alla i Los Angeles: ’Herregud, det här kan hända vem som helst!’ Tack och lov att de fångade jäveln.
Från Paul McCartneys intervju med Sobhan Grogan på tidningen New Musical Express, 2002:
Sobhan Grogan:
Hur kändes det när du fick reda på att Charles Manson skrev titeln till låten ”Helter Skelter” på väggen i Sharon Tates hus, som han dödade? [en vanlig missuppfattning. Det var inte i Sharon Tates hus som Manson hade skrivit den texten]
Paul:
Jag var lite rädd. Jag kände mig, ärligt talat, lite obekväm. Det är obehagligt när din låt används för sådana fruktansvärda syften. Det är så konstigt! För när vi skrev den ville vi bara ha högljudd och ohämmad rock’n’roll. Det var allt vi tänkte på då. Beatles var aldrig apokalypsens fyra ryttare (hur mycket som Manson-kultisterna vill tro det). Och hur som helst är det omöjligt att kontrollera andra människors tankar och känslor, så det är ganska konstigt att se din låt användas av anhängare till någon galen sekt.
Charles Manson fick idén att låten ’ Helter Skelter ’ hade något att göra med apokalypsens fyra ryttare. Jag vet fortfarande inte vad han menade med det. Jag tror att den är från Bibeln, från Uppenbarelseboken, men jag har inte läst den, så jag vet inte. Och han tolkade hela grejen – att vi var de fyra ryttarna i ’Helter Skelter’ och att vi var här för att döda alla. Det var hemskt. Det är inte trevligt att höra om sig själv. Vissa människor i USA trodde på det, jag vet inte varför. Och det skrämde oss, eftersom låtar skrivs av olika anledningar. Kanske är det vad heavy metal-band gör, men vi gjorde aldrig det. Det togs helt fel. Men det hade ingenting med oss att göra. Vad kunde vi göra åt det?”
John Lennon:
Manson byggde allt det här nonsenset kring Georges sång om grisar [Piggies] och Pauls sång om spiralrutschkanan. Det är allt nonsens som inte har något med låtarna att göra, minst av allt med mig. Han är galen; han, liksom många andra Beatles-fans, letade efter någon mystisk mening i våra låtar. Vi hade ofta roligt med att lägga in alla dessa ord i låtar, utan att egentligen tänka på det. Vi läses av intellektuella, vi tilltalar unga människor med en förkärlek för symbolik, och vi tar vissa aspekter av vår roll på allvar. Men vad har låten ’Helter Skelter’ att göra med massaker?
George Harrison:
Vi hade de mest otroliga upplevelserna i våra liv. Vi hade snygga kläder, psykedeliska bilar, hus, allting. Titta på våra låttitlar: ’All You Need Is Love’, ’Revolution’ och så vidare. Det var en ’vakna, lyssna, försvinna’-mentalitet , och även idag tror många att vi är ett hot. Revolution och flower power är det förflutna, men folk blir fortfarande oroliga när de inte förstår något, eller när de tror att det vi säger hotar deras livsstil, den rutin de är fångade i. De avfärdar oss eller tror att vi är konstiga, till och med galna.” Vid det här laget hade de redan sagt allt de kunde om oss, upprepat hur underbara och hur hemska vi var, lovordat och nedvärderat oss så ofta att det blev rutin. På sätt och vis var vi utom räckhåll. Vi hade höjt oss över tabloiderna; de söker fortfarande sensation, klottrar ner dumma artiklar, men det har ingen effekt på oss. Och de gillar fortfarande inte att höra något som inte passar in i de bekväma, tysta, trygga, rutinmässiga liv som de flesta människor lever. Alla sveptes med av Beatles-vurmen. Poliser, arrangörer, borgmästare och mördare. Beatles var relevanta, de skrevs om över hela världen, så alla försökte sola sig i glöden av vår berömmelse, vad det än var. Men vi ville verkligen inte förknippas med en nonsensperson som Charles Manson. Men jag tyckte det var ännu mer stötande när Manson plötsligt förklarade att långt hår, skägg och mustasch är egenskaper hos en typisk mördare. Fram till dess innebar långt hår och skägg bara att vi inte ville klippa håret eller raka oss; i värsta fall förknippades de med slarv.