WARNING – FAKE NEWS!! FAKE NEWS!!
Vi vill varna för mängder med fake news om The Beatles på sociala medier
Förhoppningsvis har ni som tittat på nyheter på till exempel Facebook kunnat konstatera att det är en salig blandning av äkta nyheter och falska nyheter om både det ena och det andra, men väldigt mycket som rör The Beatles, Ringo Starr och Paul McCartney.
Nedanstående inlägg är bara ETT av många som försöker få oss att tro att en viss händelse är sann. Det finns inga som helst belägg för att Paul McCartney och Ringo Starr skulle turnera tillsammans under parollen Farewell Tour – The Last Ride. Men det är lätt att låta sig luras, för vi vet att nu i höst kommer såväl Ringo Starr som Paul McCartney att turnera.
The Beatles – Detta händer den 19 juli 1968
Inspelning av låten ’Sexy Sadie’
Mer än tre rullband fylldes med repetitionsinspelningar under gruppens försök att hitta det rätta arrangemanget för låten. Ingenting av dagens inspelningar kom emellertid att användas framöver. Dock erbjöd inspelningarna en avslöjande insikt i beatlarnas attityder vid denna tid. Inspelningarna bestod av John Lennon på solosång och akustisk gitarr, George Harrison på elgitarr, Paul McCartney på orgel och Ringo Starr på trummor. Samtliga av dagens inspelningar varade mellan 5 minuter, 36 sekunder och 8 minuter. De längre tagningarna hade ett lite långsammare tempo.
Totalt spelade man in 21 tagningar av Sexy Sadie, trots att det framgick tydligt att ingen av tagningarna skulle användas för framtida överdubbningar. Tagning nummer sex kom dock att ges ut på albumet Anthology 3 1996. Ett flertal improvisationer kom också med på inspelningarna. Vid ett tillfälle sjöng Lennon en föga smickrande version – som senare hamnade på en bootleg – under titeln Brian Epstein Blues och som handlade om The Beatles tidigare manager:
What about Brian Epstein and his brother Sam?
They was workin’ in a coal mine, doing what I am.
And what about brother Andy, he’s shuttin’ down the fire.
But if you tell the time about his brother Sam,
Wah dap, a wah dap bop
Wah dup, a ba ba bow…About his brother Clive, he’s a dirty old man,
Well what about Brian Epstein, he’s god damned in jail.
He’s working in the coal mine sittin’ dead as a fail (?).
His mother’s dirty Queenie, well she’s the queen of them all.
Lennon sjöng till och med några mindre smickrande rader om Paul McCartney som alternativ text till Sexy Sadie:
Sexy Sadie, you little t**t
Who the f**k do you think you are?
Who the f**k do you think you are?
Oh, you c**t.
Efter ovanstående strofer frågade Lennon på skoj McCartney om det skulle låta så där. Svaret från McCartney blev: With a little more sympathy.
Tre dagar eter det att ljudingenjören Geoff Emerick hade slutat att arbeta med gruppen i EMI Studios i protest mot att atmosfären i studion hade försämrats avsevärt, fångande mikrofonerna i studion upp ett frostigt utbyte av ord mellan Goerge harrison och George Martin:
Ken Scott:
Sorry George, what did you say?
George Harrison:
I said it’s no point in Mr Martin being uptight.
Paul McCartney:
Right.
George Harrison:
You know, we’re all here to do this, and if you want to be uptight…
George Martin:
I don’t know what to say to you, George.
George Harrison:
I mean, you’re very negative!
På ett annat ställe på rullbandet, kan man höra att Yoko Ono föreslog för The Beatles att de skulle kunna framföra låten på ett bättre sett. Lennon, som kände den instabila situationen inom gruppen, svarade genom att säga: Well, maybe I can.
Brian Clarke blev 71 år
Mannen bakom designen av ’Tug Of War’ och ’Flowers In The Dirt’
Scendekoratören Brian Clark gick bort den 1 juli 2025 och hade han levt en dag till hade han fyllt 72 år, Brian låg bakom flera av Paul McCartneys skivomslag samt scenografin under Pauls turnéer 1989-1990.
Paul McCartney och Brian Clarke tillsammans vid ett restaurangbesök.
Paul McCartney om Brian Clarke:
Brian Clarke was a dear friend of our family whom we had known for years. Sadly, he passed away recently but we all have lovely memories of the times we had together. We always laughed. Brian often had some great artistic endeavours to show or talk to us about. He made some stained glass windows for us and did a great collaboration with Linda using her photographs to make stained glass pictures out of. He was commissioned to make stained glass for Bahrain Airport (Concordia), Stansted Airport (a collaboration with Sir Norman Foster), and Queen Victoria Street Arcade in Leeds, and these are just some of the works he was famous for. Ever since I met him in the 70s with Robert Fraser the art dealer, we always had the best times together. We will all miss him but have fond memories of him to cherish and his incredible artwork to remind us of Brian himself.
Love,
Paul
The Beatles – Detta händer den 18 juli 1968
Inspelning av ’Cry Baby Cry’ och ’Helter Skelter’
Den första sessionen varade mellan kl. 14.30 och kl. 21.30. Det fanns bara ett spår ledigt på fyrspårsbandet och detta spår fylldes nu med ett antal liknande inspelningar. John Lennon spelade in sin solosång på verserna på nytt med harmonisång lite här och där av Paul McCartney. George Martin spelade ett nedåtgående harmoniumstycke under introduktionen av låten. Ringo Starr spelade tamburin och George Harrison la till lite elgitarrspel samt lite ljudeffekter för att illustrera ett teparty under versen med Duchess of Kirkcaldy.
Cry Baby Cry överfördes till ett åttaspårsband den 17 september 1968, men inga ytterligare musikpålägg tillfördes.
Dagens andra inspelningssession började kl. 22.30 och höll på till kl. 03.30 på fredagsmorgonen. The Beatles spelade in tre tagnings av Helter Skelter, vilket huvudsakligen bestod av repetitioner, som varade 10 minuter och 40 sekunder, 12 minuter och 35 sekunder respektive 27 minuter och 11 sekunder.
Den sista av ovanstående tagningar var den längsta inspelningen under gruppens karriär. En editerad mixning av tagning två, släpptes på albumet Anthology 3 1996.
Dave Rybachevsky, författare till The Beatles Music History:
Beatles är mest kända inte som hårdrocksbandet på 1960-talet, utan som en trendsättande grupp för populärmusik i allmänhet. De är inte bland de som Cream, Jimi Hendrix, The Who eller Led Zeppelin är pionjärer inom det som nu är klassisk rock. Beatles är dock inte bortglömda i den här genren. Utan tvekan är ”Helter Skelter” den tyngsta och mest brutala låten Beatles någonsin skrivit. Den kanske inte är lika melodisk som deras andra låtar, men dess tunga energi visar att Beatles var kapabla till en del av den mest öronbedövande musiken i sin tid.
Paul McCartney:
Den här låten anses ibland vara heavy metals födelseplats. Jag vet inte om det stämmer, men det är absolut sant att musiken som kom före rock, den mjuka, romantiska dansmusiken, kullkastades av oss. Vi sparkade ut den med den här låten.
Dave Rybachevsky:
Den nya vägen med ’Yesterday’ i ena änden av spektrumet nådde sin kulmen vid ’Helter Skelter’ i andra änden av spektrumet. Och båda låtarna skrevs av samma person. Det är mångfald!
Paul McCartney:
Jag läste en recension av en skiva en gång och det stod: ’Det här bandet’ – det handlade om ett band vars namn jag inte kommer ihåg – ’det här bandet är helt galet, det är eko överallt och de skriker för full hals.’ Jag minns att jag tänkte: ’Tja, det vore fantastiskt att göra något sådant. Det är synd att de har gjort det. Det vore fantastiskt, en riktig skiva som får halsen att sönderrivas.’ Och sedan hörde jag deras skiva och den var ganska konventionell och på sätt och vis väldigt sofistikerad. Den var inte alls hård och skrikande och utan något eko. Så jag tänkte: ’Okej, då gör vi något sådant.’ Jag hade en låt som hette ’Helter Skelter’, som bara var en skämtlåt. Hur som helst, vi spelade in den så för att jag gillar brus.
Dave Rybachevsky:
Recensionen Paul syftade på var av The Whos singel ’I Can See For Miles’ från oktober 1967 , som verkligen tänjde på gränserna för popmusik vad gäller ren energi på den tiden.
Paul McCartney från en intervju 1985:
Jag läste i Melody Maker att The Who hade spelat in ett spår som var den högljuddaste, mest genomträngande rock and roll-skivan. Det var den smutsigaste skivan de någonsin gjort. Det fick mig att tänka: ’Bra. Vi måste göra det.’ Jag gillar den typen av existentialism. Så vi bestämde oss för att spela in det högljuddaste, smutsigaste och tyngsta rocknumret vi kunde.
Paul McCartney från en intervju 1995:
Jag var i Skottland och läste i Melody Maker att Pete Townshend hade sagt: ’Vi har precis gjort den smutsigaste, högljuddaste och otäckaste rock’n’roll-skivan ni någonsin hört.’ Jag fick aldrig reda på vilket spår The Who hade gjort, men när jag hörde honom prata om det, så tog det tag i mig. Så jag sa till killarna: ’Jag tycker att vi borde göra en sån låt, något riktigt vilt.’ Så jag skrev ’Helter Skelter’. Jag försökte alltid skriva något nytt, något utanför min liga. Så när jag läste det här tänkte jag: ”Wow! Aha!” Det lilla stycket var tillräckligt för att inspirera mig att skriva den här låten, för att få igång mig. Så jag satte mig ner och skrev ”Helter Skelter” med den högsta sången, de högsta trummorna, etc., etc.
Dave Rybachevsky:
Ungefär vid den här tiden publicerades Chris Welchs recension av en Who-låt i tidningen Melody Maker och sa: ’Glöm Happy Jack som sitter på en strand på Isle of Man. Detta maratonepiska släp av cymbalslagande och gitarrsvärjande slit markerar Whos återkomst som en stor och häpnadsväckande kraft. Inspelat i Amerika är det Pete Townshends mystik och hot, framfört av den beslutsamma Mr Roger Daltrey . Om detta var recensionen Paul läste i Melody Maker, har han konsekvent återgett artikeln i intervjuer genom åren, vilket är naturligt för en man som upprepade gånger återger en händelse i sitt liv. När det gäller tidpunkten för låtskrivandet uppgav Paul att han var i Skottland när han läste recensionen i Melody Maker. Det var troligen någon gång under våren 1968 på hans gård i High Park, möjligen så tidigt som i juni 1968, eftersom Paul inte skickade in en demo av låten till Georges hus i maj 1968 tillsammans med resten av låtarna han hade skrivit vid den tidpunkten. ”Helter Skelter” existerade troligtvis inte vid den tidpunkten.
Paul McCartney:
En spiralrutschkana är en nöjesparksattraktion som är konformad och har en rutschkana på utsidan. Vi brukade åka på dem ofta som barn. Man tar en matta – som dörrmattan – och sätter sig på den och glider ner och klättrar sedan upp igen. Jag använde det som en symbol. Ena minuten är man uppe och nästa går man ner. Man känner sig euforisk och sedan olycklig. Det är livets natur.” Jag använde symbolen för spiralformationen som en okontrollerad rörelse från toppen till botten – likt Romarrikets uppgång och fall – det är ett fall, ett upphörande av existensen, en nedstigning.
En äkta ’Helter Skelter’-ruschkana.
Mark Lewisohn:
I made it clear to George Martin when we were doing Anthology 3, that the fans are desperate to hear this and I urged him to listen to it, because I don’t think initially he was going to do so. He listened to it, and he said: “Well, why is this important?” I said forget the quality of the sound, or forget the fact that it’s not quite in tune or whatever, what a producer would normally be looking for, just respect the fact please that it is hailed as the most important outtake of them all, and the fans will go crazy if you don’t include this on the Anthology.
So he took all that on board, which George always does, and he’s very good at that sort of thing, he listens. But, the next time I went in there, they said: “Here it is,” and it was like five minutes, and they’d trimmed it right down. And in fact they didn’t use the 27-minute one, there was another one as well that was 12 minutes, which they used, and they’d trimmed it down to five minutes. They said: “This is all people will stand, they won’t stand the whole thing.” And I said: “Well, I think a lot of them will actually…”
Tagningarna med Cry Baby Cry spelades in under två repetitioner på band den 15 juli. Vid det här tillfället var Helter Skelter ett bluesbaserat jam, trots att all text och ackordbyten var på plats.
Brian Gibson, tekniks ingenjör på EMI:
They recorded the long versions of ‘Helter Skelter’ with live tape echo. Echo would normally be added at remix stage otherwise it can’t be altered, but this time they wanted it live. One of the versions developed into a jam which went into and then back out of a somewhat bizarre version of ‘Blue Moon’. The problem was, although we were recording them at 15 ips [inches per second] – which meant that we’d get roughly half an hour of time on the tape – the machine we were running for the tape echo was going at 30 ips, in other words 15 minutes… The Beatles were jamming away, completely oblivious to the world and we didn’t know what to do because they all had foldback in their headphones so that they could hear the echo. We knew that if we stopped it they would notice.
In the end we decided that the best thing to do was stop the tape echo machine and rewind it. So at one point the echo suddenly stopped and you could hear ‘bllllrrrrippppp’ as it was spooled back. This prompted Paul to put in some kind of clever vocal improvisation based around the chattering sound!
Efter dessa inspelningssessioner kom inte The Beatles tillbaka till Helter Skelter förrän den 9 september 1968.
Noteras kan att den 9 augusti 1969 började hela världen prata om kompositionen Helter Skelter, när det upptäcktes att mördarna hade skrivit låtens titel (felstavat: Healter Skelter) med blod på väggarna i en herrgård i Beverly Hills. Charles Manson vittnade i rättegången att det var den här låten som inspirerade honom att mörda husets fem invånare, inklusive skådespelerskan Sharon Tate.
Vincent Bugliosi, biträdande distriktsåklagare i Los Angeles:
Charles Manson gick till historien som ledare och ideologisk inspiratör för en säregen kalifornisk hippiekommun, vars medlemmar mestadels bestod av unga flickor från inte de mest välbärgade familjerna. Det verkar som att alla permanenta medlemmar i gruppen, av vilken det fanns omkring hundra, var förälskade i Charlie Manson, ansåg honom vara Jesu Kristi reinkarnation och trodde fanatiskt på alla hans profetior, inklusive den om att ett apokalyptiskt raskrig snart skulle komma. Det behövdes bara lite hjälp för att släppa lös det. Och Charlie hade en plan. I augusti 1969, inom en dags mellanrum, hittade polisen sju kroppar av människor med flera knivhugg. Mystiska inskriptioner PIG, DEATH TO PIGS och HEALTER SKELTER var skrivna på väggarna i offrens hus i deras eget blod.
John Lennon:
Hela Manson-grejen byggdes kring Georges ’Piggies’ och den här sången som Paul skrev om en engelsk marknad. Men de hade ingenting med någonting att göra, minst av allt med mig. Paul sa en gång: ’Självklart kan man inte veta vem som kommer att lyssna på ens grejer och hur de kommer att tolka dem. Om någon lyssnade på ’Helter Skelter’ och sa: ’Aha, det är signalen’, då kan man inte kontrollera det.’”
Paul McCartney:
Charles Manson bestämde sig för att ’Helter Skelter’ hade något att göra med apokalypsens fyra ryttare. Jag förstår fortfarande inte vad han försökte säga. Jag tror att det är från Bibeln, från Uppenbarelseboken, men jag har inte läst det, så jag visste inte. Och han tolkade det som att vi var de fyra ryttarna i ’Helter Skelter’, och att vi var här för att döda alla.
John Lennon:
Vi brukade skratta åt tanken på att någon skulle närma sig låten ur ett intellektuellt perspektiv, den yngre generationen ville se dold symbolik i den. Vi tog också vissa läsningar på allvar, men jag förstår inte hur ”Helter Skelter” kan relatera till mord. Jag lyssnade aldrig riktigt på den, för mig var det bara oväsen.
Dave Rybachevsky:
Den första inspelningen av ’Helter Skelter’ gjordes den 11 juni 1968 i Studio 2 på EMI, någon gång mellan 18:30 och 19:00, under inspelningen av Pauls ballad ’Blackbird’.
Geoff Emerick, ljudtekniker:
Varken Ringo eller George var i studion den natten [11 juni 1968], och John ville börja sätta ihop ljudeffekterna till det som blev ’Revolution 9’, så så fort han hörde att en annan studio fanns tillgänglig bestämde han sig för att åka dit med [producenten] Chris Thomas och Phil [McDonald], som vanligt åtföljda av Yoko.” George Martin och jag blev kvar med Paul, vilket var en välsignad lättnad efter all stress från de föregående sessionerna. Det var alltid så mycket lättare att bara ha en Beatle att göra med. Vid ett tillfälle kom en kameraman in och filmade ett kort segment om Apple, och det avbröt förhandlingarna lite, men Paul fortsatte, med sin nya flickvän sittande med benen i kors vid hans fötter. Paul hade nyligen gjort slut med Jane Asher, vilket kan ha varit ytterligare en anledning till att han var så nere under White Album-inspelningarna. Jag tror att Paul kanske tog med sig den här tjejen som svar på att John började komma in med Yoko.
Dave Rybachevsky:
I filmen spelar Paul delar av ’Blackbird’ på akustisk gitarr, såväl som sin nyskrivna låt ’Helter Skeltere’. Eftersom John och Yoko är med i filmen, inträffade detta improviserade akustiska framträdande av ’Helter Skelter’ innan de gick in i Studio 3 klockan 19:00.
Mark Lewisohn:
Vid inspelningstillfället var kompositionen en bluesimprovisation, även om de flesta texterna och ackorden redan fanns där.
Dave Rybachevsky:
I grund och botten var det repetitioner för låten den dagen.
Ringo Starr:
Det var i grunden en musikalisk improvisation som började som en improvisation. Vi hade ingenting, så vi bara började spela. Alla musiker vet vad improvisation är. När man inte har någonting börjar man bara spela vad som helst. Och man gör det bara med andra människor. Och sedan började Paul ropa ’Helter Skelter’. Vi hade bara roligt och blev galna.
Dave Rybachevsky:
Bandet spelade in tre långa tagningar i den olycksbådande tonarten e-moll, snarare än den släppta versionens e-dur. Paul sjöng sång och spelade elgitarr, George experimenterade med en prototyp av en bandlös gitarr av märket Bartell som han hade köpt i Kalifornien under ett besök där i augusti föregående år, John spelade en sexsträngad bas från Fender VI och Ringo spelade trummor. Den första tagningen varade i 10 minuter och 40 sekunder, den andra tog 12 minuter och 39 sekunder och den tredje tog 27 minuter och 11 sekunder (den längsta Beatles-tagningen). Ovanligt nog spelades alla instrument in på spår ett av ett fyrspårsband, vilket kan tyda på att syftet med den här sessionen var en ren repetition. Pauls sång spelades dock in separat på spår fyra, med en ekoeffekt tillagd.
Kevin Howlett, författare till Track By Track:
Denna ekoeffekt skapas av en andra bandspelare som spelar in med hjälp av en volymbalanskontroll. Efter att ljudet har spelats in av inspelningshuvudet passerar bandet uppspelningshuvudet, vilket orsakar en fördröjning i ljuduppspelningen. Fördröjningens storlek beror på avståndet mellan huvudena och bandets hastighet.” Under den här sessionen gick bandspelaren med 15 tum per sekund och bandreverbmaskinen med 30 tum per sekund. Detta skapade en ganska kort fördröjning på Pauls sång. Bandfördröjningen som användes på Sun Records på 1950-talet, som hördes på tidiga Elvis Presley-inspelningar, var vanligtvis längre eftersom den kom från ett band som gick med 7,5 tum per sekund.
Brian Gibson, EMI-tekniker:
De spelade in långa versioner av ’Helter Skelter’ med eko, vilket vanligtvis lades till i mixningsstadiet eller så kunde det inte ändras, men den här gången ville de att det skulle vara levande. En version blev en musikalisk improvisation som vid ett tillfälle fick ett något bisarrt ’Blue Moon’-ljud , och sedan återgick till det .
Dave Rybachevsky:
Kanske syftar Gibson på en av Pauls tidigaste låtar, ”Just Fun”, som innehåller texten ”I don’t see a blue moon, there never found one in history.
Brian Gibson:
Problemet var att trots att vi spelade in i 35 cm per sekund – vilket innebar att vi hade ungefär en halvtimme bandtid – gick bandspelaren vi använde för ekoeffekten i 76 cm per sekund. Vi satt i kontrollrummet – Ken Scott, andreingenjören och jag själv – och vi visste att ekobandet snart skulle ta slut. Med andra ord hade Beatles jammat i femton minuter, helt omedvetna om allt annat, och vi visste inte vad vi skulle göra eftersom de alla hade hörlurar som matade tillbaka in i studion så att de kunde höra ekot. Vi visste att om vi stoppade ekot skulle de märka det. Till slut bestämde vi oss för att det skulle vara bättre att stoppa ekomaskinen och spola tillbaka bandet. Så vid ett tillfälle slutade ekot plötsligt och man kunde höra ’blllrrrripppp’ när bandet spolades tillbaka. Detta fick Paul att göra lite smart sångimprovisation baserad på det skramlande ljudet.
Dave Rybachevsky:
Som vi ska se kommer Paul att minnas detta när de återvänder för att spela in låten en och en halv månad senare. De första fem minuterna av den andra tagningen inkluderades på Anthology 2, vilket gav en uppfattning om hur låten lät i det skedet: en långsammare version, men fortfarande med en bra mängd energi. Paul sjunger ibland ”Hell for leather” istället för ”Helter Skelter”, men den idén kommer inte att användas i den slutliga versionen. Hela den andra tagningen finns med på 50-årsjubileumsutgåvan av White Album och innehåller diverse improviserade repliker som: När jag kommer till botten, går jag tillbaka till toppen av åkturen. Och jag vet, när jag blir, och jag blir aldrig hög, Men jag susar ner till botten och jag ser dig igen, ja, ja, ja. / När jag kommer till botten går jag tillbaka till toppen av kullen, Där jag stannar och jag vänder mig om och jag ger dig ett piller, Och jag kanske, som jag möter vid botten igen, ja, ja, ja.
The Beatles – Detta händer den 17 juli 1968
Världspremiär på filmen ’Yellow Submarine’
Världspremiären på The Beatles film ’Yellow Submarine’ i London.
Trots att bandet till stora delar hade dragit sig tillbaka från allmänhetens blickar under de senaste månaderna – med vistelsen i Indien och inspelningarna av albumet The Beatles, var deras popularitet oförminskad. I samband med dagens filmpremiär hade stora mängder människor tagit sig ut för att se beatlarna. Mängden människor blockerade flera gator i centrala London, vilket ledde till att trafiken nära nog stod helt stilla.
Alla ville de se en skymt av The Beatles i samband med kaoset på Piccadilly Cirkus.
Tony Barrow, bandets pressagent:
Det var strax efter klockan 20.00 på kvällen onsdagen den 17 juli 1968 som Beatlemania hade tagit över Londons West End för första gången på två år. I alla riktningar – längs Piccadilly och nerför Regent Street, uppför Shaftesbury Avenue – stannade trafiken av när tusentals och åter tusentals fans försökte tränga sig så nära som möjligt till Londons Pavilion Cinema för att se Beatles anlända till världspremiären av Yellow Submarine.
En av många fotografier från kvällens stora folksamling på Piccadilly Cirkus.
En blue meanie dansade runt längs trottoaren framför biografen.
Alla medel är tillåtna för att hålla folkmassan stången!
Samma kämpatakter från poliskåren som 1964 och 1965, vid premiärerna av ’A Hard Day’s Night’ respektive ’Help!’.
På plats var John Lennon med Yoko Ono, George och Pattie Harrison, Ringo Starr och Maureen Starkey. Paul McCartney var den ende som kom utan sin kvinnliga följeslagare Jane Asher. Tre dagar senare förklarade Jane för BBC Television att paret inte längre var ett par.
Här anländer Ringo Starr med sin fru Maureen Starkey till evenemanget.
George Harrison dök upp i gul kostym och gul hatt med ett gult
ubåtsmärke på. Patti var också klädd i gult, med ett lila pannband.
Yoko Ono och John Lennon kliver ur bilen inför filmpremiären utanför biografen.
Paul McCartney, Pattie OCH Harrison, George Harrison med Yoko Ono
och John Lennon framför sig i trängseln i foajén.
Tre glada ansikten – Yoko Ono, John Lennon och Paul McCartney.
Bland andra gäster syntes Keith Richards från The Rolling Stones, medlemmar ur grupperna The Who, Status Quo och Grapefruit, Ginger Baker från gruppen Cream och Bee Gees. Dessutom var också supermodellen Twiggy (Lesley Lawson) på plats med sin manager tillika blivande fästman Justin de Villeneuve.
Keith Richards med den italiensk-tyska skådespelerskan och modellen Anita Pallenberg.
Twiggy (Lesley Lawson) på plats med sin manager tillika blivande fästman Justin de Villeneuve.
På trappan höll Twiggy och Justin en oplanerad presskonferens för att tillkännage sin förlovning.
David Stark, författare till Life Inside and Around the Beatles:
År 1968 var jag en femtonårig skolpojke som, liksom otaliga andra Beatles-fans runt om i världen, var beredd att göra nästan vad som helst för att träffa mina idoler. Jag uppnådde detta mål flera gånger, men det första och kanske mest vågade av mina möten ägde rum onsdagen den 17 juli 1968, dagen för världspremiären av Yellow Submarine i London.” En skolkamrat och jag anlände till Piccadilly Circus på eftermiddagen och tillbringade några timmar med att titta på folkmassorna från biografens tak (vi lyckades komma in tack vare en öppen sidodörr och en bekvämt placerad hiss). Men när vi kom ner till teaterns mezzanin stoppades vi av en dörrvakt som krävde att få se våra biljetter. Jag sa att vi hade lämnat biljetterna när vi kom ner, och när chefen kom över och frågade varför vi var där, berättade jag att biljetterna hade skickats till oss av vår ”gode vän” Clive Epstein, som jag faktiskt hade träffat några år tidigare på semester. Nåväl, chefen var inte särskilt övertygad av den förklaringen, så han tog oss med till baren för att hitta Clive. Herregud! Men jag lyckades imponera på honom när jag fick syn på Dick James och frågade om han hade sett Clive. Han sa att Clive bodde i Liverpool, varpå chefen sa: ”Okej, jag ser att du känner människorna här. Du kan stanna, men behåll dina biljetter nästa gång!” Vilken lyckoträff!
När fotograferna gick lade jag märke till två tomma platser bakom Paul! Några minuter innan ljuset släcktes i biografen tog jag snabbt mina saker, tittade mig omkring och gick ut för att möta den stora händelsen. Vid det här laget svettades jag, särskilt när jag tittade till höger och såg att jag satt bredvid Keith Richards från Rolling Stones! Min granne till höger var en gitarrist i svart sammetskavaj, känd för sin upprörande livsstil. Jag trodde att vi riskerade att bli utkastade när som helst. Till slut tog jag mod till mig och frågade honom om jag kunde stanna där, och han svarade sakligt att jag kunde sitta bredvid honom, platsen var ledig. De platserna var för Mick Jagger och Marianne Faithfull, men de var fortfarande i USA! Kort sagt, de kommer inte att behöva två tomma platser i gången på andra raden. Vilka nyheter! Och naturligtvis en trevlig överraskning.” Mitt emot, på första raden, kunde jag se baksidan av ett av världens mest berömda huvuden. Detta huvud pratade livligt med en rödblond tjej som satt till vänster om honom. Jag kände inte igen henne, men jag visste att hon inte var hans flickvän sedan flera år. Till höger om honom satt en barndomsvän och medförfattare. Han var klädd i en prålig vit kostym, en svart skjorta och sina karaktäristiska runda glasögon från National Health Service. Till höger om honom satt hans nya flickvän, en japansk kvinna, en fortfarande mystisk och okänd karaktär. I vilket fall som helst hade de aldrig uppträtt tillsammans på så stora evenemang. Bredvid henne satt i tur och ordning de andra två medlemmarna av de berömda fyran, med sina fruar, som hade klätt upp sig i färgglada kläder för evenemanget. Sedan vände sig John Lennon mot oss och frågade Keith Richards något i stil med: ”Vilka är era vänner?” och Keith sa: ”Åh, förlåt, har jag inte presenterat er för Mick och Marianne än?”
Från vänster: Neil Aspinall, Pattie och George Harrison, Ringo Starr, Maureen Starkey, Yoko Ono,
John Lennon och Paul McCartney. Bakom Maureen ser vi Anita Pallenberg
i den stora hatten tillsammans med Keith Richards.
Ljuset började dämpas och sorlet i rummet, fullt av kändisar, började avta. Mitt hjärta började bulta av rädsla för att någon skulle dyka upp och jaga ut mig från platsen jag just hade fått sitta på.” Det är svårt att tro att för mindre än en halvtimme sedan stod vi på taket till den tidigare viktorianska teatern, och nu sitter vi inne i den. Och vad som är ännu mer otroligt är att vi sitter på VIP-platserna i klänningscirkeln på Pavilion Cinema på Piccadilly Circus. Faktum är att kvällens evenemang var världspremiären av den mycket efterlängtade tecknade filmen ”Yellow Submarine” av Beatles. Och jag hade turen att få plats precis bakom bandmedlemmarna! Och allt detta tack vare ren tur, god tur och det som på judiska kallas ”chutzpah” – sund oförskämdhet. Lyckan leende mot oss för bara några minuter sedan när jag lyckades få officiellt tillstånd att vara här, även om jag verkligen inte hade någon formell inbjudan till ett så seriöst showbiz-evenemang. Och nu, tack vare vänligheten från Keith Richards från Rolling Stones, befinner jag mig – otroligt nog – sittande bakom John, Paul, George och Ringo, vid ett evenemang som kommer att gå till historien som det sista firandet av massbeatlemania i London. Snacka om tur: Jag befann mig på något sätt mitt i popmusikens kungliga epicentrum. Och London svängde för fullt just då: musik, film, konst, mode… Om än bara för ett par timmar var det en dröm som gick i uppfyllelse för den här 15-årige skolpojken och stora Beatles-fan.
Paul McCartneys karaktär i filmen ’Yellow Submarine’.
RS GH PM JL i YS 17 juli 1968.jpg
Ringo Starr, George Harrison, Paul McCartney och John Lennon från filmen ’Yellow Submarine’.
Möjligheten att prata med dem kom efter att tecknade filmen var slut, till stående ovationer från publiken. Beatles stod i foajén och väntade på att ljudet utanför skulle lugna ner sig lite och att deras bilar skulle komma, så jag utnyttjade situationen för att prata med John och George.” Alla var på gott humör. De var uppenbarligen nöjda med vad de såg på skärmen. John berättade om det nya Apple-kontoret som just hade flyttat till Savile Row, och när jag frågade honom om de spelade in några nya låtar sa han att de arbetade på en baserad på en barnramsa. Jag insåg senare att han måste ha syftat på Cry Baby Cry. George, å sin sida, sa att han hoppades att hans soundtrackalbum till filmen Wonderwall skulle komma ut före årets slut. Förutom att jag träffade Beatles, var det starkaste minnet jag har från den dagen den otroliga synen av tusentals och åter tusentals människor utanför biografen, alla kämpande för att få en glimt av sina idoler, alla sjöng refrängen av Yellow Submarine. Det var otroligt!
Tony Barrow, bandets pressagent:
Slutet på filmen var inte på något sätt slutet på kvällens festligheter. Från Piccadilly Circus korsade en ström av bilar London, på väg mot Bayswater Road och Royal Lancaster Hotel. Där hade Rank Organisation ordnat en kändisfest för att öppna sitt nya diskotek, Yellow Submarine.
De flesta av de kända ansiktena vi såg på bio dök upp igen mellan 23.00 och midnatt på Royal Lancaster. Southern TV intervjuade stjärnorna. DJ:s som Pete Brady, Tony Blackburn, Simon D och Kenny Everett pressade förfriskningar. Fanklubbssekreteraren Freda Kelly och hennes man Brian pratade med personal från NEMS och Apple.” Utanför såg de stora glasdörrarna på Piccadilly Circus återigen Beatles-fans samlas för att få ytterligare en glimt av sin favoritkvartetten. Samtidigt, på discot Yellow Submarine, dansade ungefär hundra personer i en lokal avsedd för maximalt femtio personer.
Ungefär ett dussin servitörer serverade ständigt champagne. Gradvis blev det uppenbart att fler och fler glasskärvor trampades ner i mattan av fötterna, inte på grund av gästernas slarv, utan för att trängseln ledde till det oundvikliga spillandet av drinkar och krossade glas.” ”Då och då kom alla fyra Beatles in. Återigen var Ringo först – de andra höll fortfarande på att avsluta middagen på restaurangen bredvid. Man kunde vara säker på att en Beatle var i rummet, för trängseln avtog där de slutade och ökade där de gick!”
Derek Taylor, Apples pressagent:
Vi var otroligt upptagna människor. Förutom all galenskap, förutom att vi rökte knark, var kontoret alltid bullrigt, eftersom Beatles fortfarande var på toppen av sin popularitet. Alla tidningar skrev om dem, men i mitten av 1968 började indignerade artiklar dyka upp i pressen: ”Vad hände med våra killar? Vart försvann de? Det är något fel på dem. De är för konstiga: skilsmässa, maharishis, hinduer… De är inte våra killar längre. Vad hände med dem?” ”Vad hände med dig, Derek?” undrade jag. ”Klär du dig också i färgglada kläder och gör konstiga saker?” Men jag klädde inte upp mig, jag klädde mig som en hippie, men inte i kaftaner (jag hatade det ordet), utan i blusar. Ja, blusar med flätor, halsband och klockor. Kom ihåg att jag hade fem barn vid det laget och var redan välkänd i journalistvärlden. På en fest för att fira premiären av Yellow Submarine träffade jag en journalistkollega på Daily Mirror, Eddie Luxton, en kriminalreporter. Jag bar en särskilt exotisk outfit från Apple Boutique – en frack, svartvita skor, en lös volangskjorta, flera olika halsdukar virade runt halsen och utan tvekan knappar på bröstet. Jag ville inte att Eddie skulle tro att jag hade börjat klä mig så provokativt för att jag jobbade för ett exotiskt företag, så jag gick fram till honom och sa: ”Hej Eddie, har vi träffats?” Han sa: ”Nej, det har vi inte. Jag har aldrig sett dig förut.” Jag kände mig plötsligt tafatt, som Adam utan kläder. ”Han har rätt!” Jag tänkte, och jag skämdes. Jag vet inte om jag någonsin känt mig lika fri från den verkliga världen efter att ha träffat Eddie Luxton som jag gjorde tidigare. Men det var tidsandan. Många av oss, som hade gjort oss av med de grå kostymerna (som jag nu bär igen med nöje), gladdes åt denna frihet.”
Tony Barrow:
Sammantaget gav en fullsatt, gul, stjärnklar och champagnestänkt kväll Beatles-serien en magnifik start!
Nina Hiben (från The Morning Star:
Vi har aldrig sett något liknande förut. Yellow Submarine inleder en ny era i animerade filmers historia.
George Harrison:
Jag älskade filmen. Jag tycker att det är en klassiker. Det är en film som kommer att ses i generationer. Alla barn på tre eller fyra år tittar på Yellow Submarine.
Ringo Starr:
Jag gillade verkligen Yellow Submarine. Jag tycker att det var en riktigt avantgardistisk film med fantastisk animation. Sea of Holes, Blue Baddies – den låter fortfarande bra och jag är glad att vi fick göra den.”
John Lennon:
Yellow Submarine var Pauls favorit. Han skrev den medryckande refrängen. Donovan hjälpte till med texten. Jag hjälpte till med texten. I studion väckte vi i princip låten till liv, men baserat på Pauls inspiration. Idén var hans. Titeln var hans. Den skrevs för Ringo.
Paul McCartney:
Så vitt jag kan minnas var det mest min sång. Jag tror att John hjälpte till. Texten blev mer och mer otydlig, men refrängen, melodin och verserna var mina.” Det är ett bra ställe, det är allt. Du vet, det var enkelt. Vi försökte skriva en barnsång. Det var grundidén, och det finns ingen anledning att tänka på det mer än det finns i texten till vilken barnsång som helst. Jag skrev den en kväll när jag låg i sängen. Det var hemma hos Asher. Det var i det där lilla ögonblicket precis innan man somnar. Det är en vacker limbozon, när man somnar och när man vaknar ur sömnen. Jag tycker alltid att det är en ganska bekväm zon. Som låtskrivare är en av de saker jag gör i de där limboögonblicken att tänka på sångidéer. Av någon anledning, i det ögonblicket, tänkte jag att det skulle vara trevligt att skriva en barnramsa för Ringo. Som en barnberättelse. Ringo var alltid bra med barn. För varje album försökte John och jag skriva en sång för honom. Så jag tänkte på det, och jag kom på den här idén om en gul ubåt, som en barnbok eller något. Jag tänkte på det som en sång för Ringo, vilket det till slut blev, så jag skrev den som något som inte var alltför sångmässigt krävande. ”Jag hittade bara på en enkel melodi och sedan började jag hitta på en berättelse som hör till den, som en gammal sjöman som berättar för barnen var han hade varit. Nästa dag började jag skriva den och vi avslutade den. Ringo sjöng den riktigt bra.
George Harrison:
Paul kom på konceptet till Yellow Submarine. Allt jag minns är att varje gång vi alla gick till pianot med våra gitarrer och började lyssna på det och prova arrangemanget, så skojade vi bara. John talar med en röst som låter som om någon pratar in i en trumpet eller ett skepps megafon, som i handelsflottan. Och i bakgrunden hörs rop och vad som låter som en liten folkmassa.
John Lennon från en intervju 1980:
De som gjorde Yellow Submarine var äckliga djur, förutom killen som ritade själva gula ubåten. De kom in och, förutom att de slängde ut alla våra idéer för filmen, erkände de oss inte ens. Så Eric Segal tog Lennons repliker direkt från stilen i I Spell It. Vi hade ingenting med den filmen att göra , och vi var lite indignerade, eftersom vi inte visste vad som pågick.” ”Det var den tredje filmen vi var skyldiga United Artists, och Brian hade förhandlat om den och vi hade ingenting med den att göra och visste ingenting om den. Men jag gillade filmen. Jag gillar Heinz [Edelmanns] verk . Men idén med handsken i himlen och saken som suger upp människor, den var min. De sa: ’Har ni några idéer om monster?’ Jag sa: ’Ja, jag har en Horace-dammsugare i min pool som man kan köpa i butiken och den flyter runt i poolen och suger upp saker.’ Och jag sa att det kunde vara ett monster som suger upp saker och sånt. De tog bara idéer och gav aldrig cred. De ville ha en annan låt, så jag kom på ’Hey Bulldog’. Den låter bra, men den är inte logisk.”
Paul McCartney:
Jag tycker att låten ’Hey Bulldog’ är riktigt cool. Det jag älskade med Johns låtskrivarstil är hans egenart. Vissa av hans texter är ganska surrealistiska. Och jag tycker att ’Hey Bulldog’ är väldigt surrealistisk. Det som hände var att vi var i studion och vi hade precis spelat in ’Lady Madonna’ och några filmskapare kom in i studion för att spela in en video till den. Vi gjorde det och medan de gjorde sig i ordning frågade de om vi hade något emot om de filmade lite bredare. Vi sa att vi hade en annan låt att jobba med. De sa att det var okej och att om vi var okej med att de var där så skulle de börja. Så de bara satte sig på golvet och började filma. Hur som helst, vi spelade in ’Hey Bulldog’ och de filmade en massa livematerial av oss när vi arbetade med låten.” Jag gillar hur det blev. Jag gillar delen där jag sjunger med John och han säger något om en hund och jag börjar skälla och göra en hund. Sen säger John: ”Jag har fortfarande kvar den här”, och sen sticker jag, jag ylar! Och riffet är så coolt. Jag minns fortfarande att jag skrev det. Och texten är jättebra. John är en bra sångare, och jag tycker att min hund är fantastisk också.
Ringo Starr:
Jag gillar den låten. Den är fantastisk. Den låten gjorde min karriär. Vem som helst kan sjunga den låten. När jag turnerar säger alla: ’Det är den som alla känner till, och om de inte gör det är det något fel på dem.’ Till och med foster känner till den låten.
George Harrison:
Året den kom ut tror jag att den röstades fram som den mest populära och mest hatade låten i Storbritannien. Alla barn älskar den, deras mormor älskar den, alla som älskar Beatles älskar den. Men det finns människor som inte gillar den, som hatar den. Det är inte bara det att de inte gillar den. De hatar den. Det är en av de där extremerna. Det är en av de där låtarna som man inte kan få ur huvudet när man väl hört den.
Paul McCartney från en intervju 1999:
När killarna som gjorde filmen först kom till London och sa att de ville göra en långfilm, kom de till mig för att diskutera det eftersom jag bodde i staden vid den tiden och de andra inte gjorde det. Jag föreställde mig faktiskt en tecknad film i Disney-stil – Dumbo, Snövit, Lady och Lufsen. Det här var i mitten av sextiotalet, på höjden av Londons vildmark. Vi hade precis haft Sgt. Pepper ute och de kände att de var tvungna att ta till sig det, vilket jag tyckte var helt rätt. Så min grundidé var att vi kunde göra en bra barnfilm, men de sa nej hela tiden eftersom de ville fånga tidens anda. Jag tror att de hade rätt, och det var precis vad de gjorde. Filmen har en väldigt sextiotalskänsla, i färgerna, skämten och hela idén. Och jag tycker att det är en bra metafor för livet – på ena sidan har du Blue Beanies, och på andra sidan har du ”All You Need Is Love”-människor. Jag tror att den fortfarande är relevant och förmodligen alltid kommer att vara det. ”All you need is love” är filmens huvudidé, och den gäller fortfarande idag. Det verkar vara ett väldigt enkelt budskap, och det kan till och med verka väldigt enkelt, men det är en bra låt. John sjunger den väldigt bra, och den har påverkat många människor. Och jag tycker fortfarande att det är rätt budskap, att det fortfarande är något som människor behöver. Jag tror inte att den här filmen är för barn, även om många tydligen gillar den. Filmen är ganska imponerande, men en del av bilderna är helt enkelt hemska. Den är så hemsk att man glömmer bort den direkt. En del av idéerna i filmen är väldigt smarta och den fick mig till och med att skratta vid ett par tillfällen, vilket var förvånande efter all denna tid.
Hur som helst, ni måste komma ihåg att det inte var vår film. Producenterna frågade oss om vi ville göra röster till våra karaktärer, men det ville vi inte. Idén till filmen var baserad på en Beatles-tecknad film som de hade gjort tidigare, och vi gjorde inte rösterna till den. Dessutom är det verkligen hårt arbete, och vi gjorde vår egen musik på den tiden, så vi ville inte vara skådespelare också. Det var inte vår grej, så de tog in skådespelare från Liverpool för att göra våra röster. Det är okej, vi visste att vi var tvungna att leva med det, men det gav upphov till idén att Liverpoolbor pratar i den här fåniga tonen. Men det är bara en tecknad film. Min karaktär i filmen saknar personlighet. George on the Hill ser fantastisk ut, det är bra. Jag tycker att Ringo alltid gör en bra karaktär, filmskapare älskar Ringo för att han alltid har varit en fantastisk karaktär och han har ett roligt sätt att agera, och det fungerar. Jag tycker att min seriefigur är lite lätt att glömma. Men serietecknare kände inte mig, min Pepper-sida, på den tiden. När man blir känd som en ung balladförfattare får man en massa klichéer, det är som att bli placerad i fack. Alla har redan bestämt sig för vad man är och man får bara leva med det. Men det är okej, det är bara en serietidning.
Jag gillar Blue Meanie i filmen och han har en fantastisk röst. Hans karaktär kan vara användbar i många situationer. Sättet de kombinerade musiken med animationen var riktigt välgjort. Vissa av sekvenserna är verkligen fantastiska. Jag älskar Lucy-scenen. Jag tyckte den var riktigt bra. Jag gillade hur de blandade animationsstilarna i filmen, som i Lucy-scenen med hästarna, de använde live action-material och målade sedan över det. Det är en ganska vanlig teknik nu, men den användes inte så mycket på den tiden. Eller saker som att använda riktiga fotografier i Eleanor Rigby, det var riktigt snyggt. Jag tycker att allt passade ihop, och eftersom huvudkaraktärerna gick igenom allt detta, skapade det en slags psykedelisk film. När jag såg den första gången förväntade jag mig något mer Disney-aktigt.
George Harrison, också från 1999:
Yellow Submarine var en väldigt innovativ film på den tiden. Det var i grunden en barnfilm, och barn gillar den från fyra eller fem års ålder.” Det jag gillade mest med den här filmen var att vi inte hade något med den att göra. De tog bara vår musik, vi träffade dem och de pratade i princip om vad de skulle göra, och sedan ritade Heinz Edelmann, som var en fantastisk animatör, alla karaktärerna, visade dem för oss, och det var allt. Men det är bara en tecknad film, och seriefigurers natur är att vara seriefigursliknande, och jag tycker att röstskådespeleriet gör det riktigt roligt eftersom det inte är våra röster. Det är mycket dialog i en Liverpool-accent, och det skulle vi inte göra. Men jag tycker det är kul för seriefigurer att prata så. Och när man ser min karaktär gå upp i bergsdimman av transcendental indisk musik, det är bra. Det är liksom jag, eller hur? Det var den jag var, det är den jag är nu. Innerst inne är jag fortfarande på ett berg någonstans i Indien, och det är okej för mig. I filmen gillar jag verkligen Blue Beanies eftersom jag till skillnad från i verkliga livet, där Blue Beanies är ganska mörka, tycker att de är riktigt söta i Yellow Submarine. Jag gillar deras kläder. Jag gillar deras stora stövlar. Och jag gillar killen som dammsugare, och Nuts eftersom de aldrig säger någonting, de bara lurar folk. Det är en riktigt bra idé. Jag tycker att ju mer lurande, desto bättre.
Ringo Starr, också från 1999:
Karaktärerna är vad de är, serietidningsliknande. Jag tyckte att de kunde ha spenderat lite mer pengar på röstskådespeleriet, eftersom alla låter som om de tar Valium. Det jag gillade mest med Yellow Submarine när den kom ut var att barnen hela tiden frågade mig: ’Varför tryckte du på knappen?’ – det finns en scen i filmen där min karaktär trycker på en knapp och kastas ut ur ubåten. Och jag får fortfarande den frågan nu, precis som jag gjorde första året efter att filmen kom ut. Barn över hela världen frågar hela tiden: ’Varför tryckte du på den där?’ som om det vore på riktigt. De tror faktiskt att det var jag.” Flyghandsken är fantastisk. Det jag verkligen gillar med filmen är scenen i ”Hålens hav”. När jag såg den scenen första gången älskade jag den. Jag tyckte att det var den mest äventyrliga scenen i hela filmen, och jag tycker fortfarande det.
The Beatles karaktärer hämtade från ritbordet.
Efter premiären gick The Beatles på ett party på The Royal Lancaster Hotel för att fira premiären. Diskoteket i hotellet var omdöpt för kvällen till Yellow Submarine. Diskoteket behöll det nya namnet under flera år därefter! Under partyt pratade Paul McCartney med Clem Curtis, solosångare i gruppen The Foundations. Paul lovade att skriva en låt till gruppen.
The Beatles – Detta händer den 16 juli 1968
Inspelning av låten ’Cry Baby Cry’ fortsätter
Nästa dag gick jag in i kontrollrummet i ett nedslaget humör, där Richard [Lush] och George Martin satt tysta. Ingen av Beatles hade kommit än, eftersom de var sena, som vanligt. Jag tog ett djupt andetag, och äntligen kom orden ut.” ”Det var allt, George”, tillkännagav jag. ”Jag har bestämt mig för att jag inte kan göra det här längre. Jag går.” ”Vad pratar du om?” frågade han. ”Man kan inte gå mitt i ett album.” – Jag kan, George, och jag ska. När John fick reda på mitt beslut sa han: ”Kom igen, Jeff, du kan inte ta det här på allvar. Vi behöver dig, mannen, du kan inte bara lämna oss mitt i ett album. Jag menar, alla pratar hela tiden om hur bra Pepper-albumet var, när det för mig är den största högen med skit vi någonsin har gjort. Hur som helst, du gör inget fel, du vet, du bara jobbar i den här svinstian.
De var alltid missnöjda med att EMI var så strukturerat och ’officiellt’. De trodde att vi alla var likadana, och George Martin bar naturligtvis alltid kostym och slips.
De kände sig aldrig bekväma i den atmosfären. Jag tror att de tyckte att det kunde vara mycket mer avslappnat och mycket mindre formellt, men det var så Abbey Road var på den tiden.
Studiochefen Alan Stagge bad Geoff att stanna kvar resten av veckan för att hitta en ersättare, men han insisterade på att lämna omedelbart. Hur som helst hade Geoff Emerick gett upp sin eftertraktade roll som chefsingenjör för tidernas största rock’n’roll-band. Han arbetade inte med bandet igen förrän den 14 april 1969. Ken Scott ersatte Geoff Emerick, och bandet fortsatte att arbeta med ”Cry Baby Cry”.
Så mycket har skrivits under årens lopp om den fientliga atmosfär som förmodligen genomsyrade studion, men allt har varit kraftigt överdrivet. Naturligtvis fanns det konflikter, men det finns det alltid i alla projekt, och det som hände med Beatles på White Album var inte så annorlunda från vad jag har sett vid de flesta andra tillfällen.
The Beatles spelade in 10 tagningar av låten med John Lennon på akustiskt gitarr och solosång, Paul McCartney spelade elbas och Ringo Starr trummor. Den förta tagningen av dessa återfinns på albumet Anthology 3 från 1996.Två reduktionsmixningar av tagning 10 kombinerade instrumenten men man behöll Lennons solosång bara i refrängerna. Dessa mixningar fick nummer 11 och 12. Det var den senare av dessa som låg till grund för kommande överdubbningar.Under den andra inspelningssession, som varade mellan kl. 22.00 och kl. 02.00 på onsdagsmorgonen, spelade John Lennon in en pianostämma och George Martin fyllde på med att spela harmonium. Båda på samma spår på bandet. Paul McCartney, George Martin och Ringo Starr lade också till ljudeffekter av tedrickande under den tredje versen, som lyder: Hertiginnan av Kirkcaldy är alltid sen till teet. Det fjärde spåret skulle komma att fyllas upp den 18 juli 1968.
Det kan vara värt att notera att detta var Geoff Emericks sista inspelningssession med The Beatles fram till april 1969, med undantag för en enstaka stereomixningssesssion i slutet av oktober 1968. Emerick hade fått npg av The Beatles ständiga argumentationer sinns emellan under inspelningarna av The White Album. I slutet av den sista sessionen denna dag, lämnade han in sin avskedsansökan och promenerade ut ur studion.
Geoff Emerick:
I lost interest in the White Album because they were really arguing amongst themselves and swearing at each other. The expletives were really flying. There was one instance just before I left when they were doing ’Ob-La-Di, Ob-La-Da for the umpteenth time. Paul was recording the vocal again and George Martin made some remark about how he should be lilting onto the half-beat or whatever and Paul, in no refined way, said something to the effect of ‘Well you come down and sing it’. I said to George [Martin] ‘Look, I’ve had enough. I want to leave. I don’t want to know any more.’ George said ‘Well, leave at the end of the week’ – I think it was a Monday or Tuesday – but I said ‘No, I want to leave now, this very minute’. And that was it.
Ringo Starr registrerar sitt musikförlag
’Startling Music’
Detta gjorde Ringo Starr för att få royalties om någon av hans egna kompositioner släpptes. I dagsläget, 2025, finns hela 117 låtar registrerade på Startling Music.