’Civil and Theatrical Apple Tailoring’ öppnar för allmänheten

Den här torsdagen öppnade Apple-butiken Civil and Theatrical Apple Tailoring by John Crittle för allmänheten efter gårdagens invigningsfest. Affären låg på King’s Road 161 och sköttes av den 25-åriga kläddesignern John Crittle från Australien.

 

’Civil and Theatrical Apple Tailoring’ på King’s Road 161 i London.

 

John Crittle berättar själv:

The Beatles’ dress sense is quietening down now, like everyone else. They all went mad last year, but now they’re all coming back to a normal way of life. We won’t get teenyboppers here, because prices will be too high for them. We’re pushing velvet jackets and the regency look, although The Beatles put forward plenty of suggestions. They have pretty far ahead ideas, actually. We’re catering mainly for pop groups, personalities, and turned-on swingers. The teenagers seem too frightened to come in, even though they know this is The Beatles’ place. Maybe it’s because the place is too elegant and too expensive.

 

En del av affärens interiör.

 

Fastigheten delades med ett annat klädföretag, Dandy Fashions, ibland kallat enbart för Dandie, som hade öppnat 1966. Apple Corps-anställda Neil Aspinall och revisorn Stephen Maltz hade blivit direktörer för Dandy Fashions som en del inför omformningen till Apple Tailoring.

 

I källarplanet fanns en hårsalong, som finansierades av Apple och som sköttes av Beatlesfrisören Leslie Cavendish.

 

Apple Tailoring  kom att vara igång längre än Apple Boutique på Baker Street, men Apple Tailoring slog igen 1968. The Beatles hade beslutat sig för att dra sig tillbaka från kommersen på de fina gatorna och skänkte affärsverksamheten och lagret till Crittle.

Paul McCartney och Ringo Starr intervjuas inför en tv-dokumentär

Paul McCartney och Ringo Starr intervjuades i Abbey Road Studios inför Tony Palmers tv-dokumentär kallad All My Loving. Dokumentären skildrar den då aktuella pop- och rockscenen. Inspelningarna gjordes i färg, men sändes i svartvitt på BBC1 den 3 november 1968. Det var inte förrän den 15 november 1969, som BBC1 kunde sända i färg.

Dokumentären inkluderar intervjuer med The Beatles. John Lennon finns med i dokumentären i ett segment där han blir interjuvad av Larry Kane i New York, också i maj 1968. Samtliga fyra beatlar visas också i ljudlösa klipp från promotionvideon till Lady Madonna samt bilder från 1964. Bland ljudspåren finns Lovely Rita, Lucy In The sky With Diamonds, Flying och Money (That’s What I Want). Förutom beatlarna intervjuas också George Martin, Derek Taylor och George Harrisons mamma Louise Harrison.

Andra artister, förutom The Beatles, som är med i dokumentären är bland andra Cream, the Jimi Hendrix Experience, The Who, Donovan, Pink Floyd, The Animals och Frank Zappa.


Paul McCartney i ’Abbey Road Studios’

 

 

 


Ringo Starr vid kontrollpanelerna i ’Abbey Road Studios’.

 

Paul McCartney:
Jag var alltid rädd för klassisk musik, jag ville aldrig lyssna på den, för det var Beethoven och Tjajkovskij, något så pompöst… och Schoenberg. Jag menar, typ… Häromdagen såg jag en taxichaufför med en notbok med Mozarts verk, och jag frågade: ”Vad är det här?” Och han säger, ”Åh, det är fantastisk musik, men du kommer inte att gilla det. Nej, nej, du kommer inte att gilla det.” Jag säger, ”Jaså, vad är det?” (skrattar) Han säger, ”Nej, du kommer inte att gilla det. Det är jättebra. Väldigt smart!” Och det är så jag alltid har tänkt på det, jag brukade tänka, ”ja, du vet, han är väldigt listig och allt det där.” Men det är inte sant, det är precis vad som händer inom popmusiken för tillfället. Popmusik är vår tids klassiska musik. Folk gillar vår musik, och du vet, i texterna säger vi ”Hon var bara sjutton”, och de lägger bara extra betydelse i det. Till exempel: ”Hon var en sjuttonårig nymfoman som arbetade på Broadways gator.” Men, du vet, allt vi menade var ”Hon var bara sjutton.” Men det kan betyda något annat också… Jag vet inte om det är tydligt (ler). Jag har ingen aning om det finns några eoliska kadenser eller miasmiska klimax eller något liknande (skratt). Vi är de sista som vet något om våra låtar, för popvärlden lyssnar aldrig på popvärlden som sådan. Det är som att när du tittar på ett foto på dig själv så märker du vilken typ av slips du hade på dig eller om du ser bra ut på bilden. Men vem som helst skulle bara ta en bild och säga, ”Åh, det är en fin bild. Det är Tony,” du vet. Vi ser alltid på oss själva som duktiga små låtskrivare (skratt). Bara små rockare, du vet. Spelar bara i ett rockband. Men de blev viktigare efter att de besökte Amerika. Det var som om vi blev adlade (skratt). Och när vi var på turné var alla på toppen av hysterin. Istället för att bara vara som ”Åh, vad söt”… jag menar, vi kanske är som ”Aha! Snap! Låt oss använda det här!” men det finns ingen önskan i någon av våra huvuden att på något sätt ta över världen, du vet. Det var Hitler. Det var det han ville göra. Men det finns en önskan att få makt för att kunna använda den för gott… (pekar komiskt på kameran). När du har makt måste du använda den för gott! För som alla andra läser vi tidningarna, vi går igenom allt som de flesta går igenom. Så när någon vill säga något vid en viss tidpunkt är det väldigt bekvämt att vara låtskrivare. Du kan förstå vad saken är.

I nedanstående video kan du se och höra Paul berätta det som skrivits ovan. Speltid: 5:55.

 

 

George Martin under intervjun.

 

Derek Taylor i egen hög person.