The Beatles – Detta händer den 15 juli 1968
The Beatles flyttar in i Apples huvudkontor
Var och en av beatlarna hade varsitt kontor i det Georgianska huset. I källaren fanns en inspelningsstudio, där mycket av albumet Let It Be spelades in. Och den 30 januari 1969 ägde den hyllade takkonserten rum på husets tak.
The Beatles tillbringade mycket av de kommande 18 månaderna i byggnaden. John Lennon och Yoko Ono drev sina fredskampanjer härifrån under paraplyföretaget Bag Productions. Då och då arbetade även Neil Aspinall, Mal Evans, Derek Taylor, Peter Brown och Allen Klein i byggnaden.
Inspelning och mixning av låtarna ’Revolution’, ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ och ’Cry Baby Cry’
Dagen första session varade mellan kl. 15.30 och kl. 20.00. Man skapade två monomixningar av Revolution, numrerade 20 och 21. Dess mixningar fick ersätta de fyra monomixningar man hade skspat den 12 juli 1968, vilka John Lennon hade ansett vara undermåliga. Mixning nr 21 valdes till b-sidan på den kommande singeln med Hey Jude som a-sida.
Den andra låten man gav sig på var Ob-La-Di, Ob-La-Da. Paul McCartney hade bestämt sig för att spela in solosången ännu en gång. Bakgrundssången stod de övriga medlemmarna i gruppen för, vilken även innehöll diverse skämtsamma ljud och forcerade skratt. Orden arm, leg och foot kom också efter textraden Molly or Desmond let the children lend a hand.
Paul var en hängiven ordlekare och spenderade hela kvällen med att spela in sin sång otaliga gånger i ett försök att få allting precis rätt. När han äntligen fick det precis rätt brast Paul plötsligt ut i skratt.” ”Åh, skit!” sa han. ”Vi måste göra om det!” ”Tja, jag tror att allt är bra”, gäspade John. ”Ja”, höll George med. ”Allt är perfekt.” ”Men märkte du inte det?” frågade Paul. ”Vadå, märkte du inte det?” John blev förvånad. – Jag sjöng ”Desmond stayed home and pudred his pretty face”, men jag borde ha sjungit ”Molly!” De andra vägrade tro honom förrän George Martin spelade upp bandet och bekräftade att Paul hade rätt. ”Tja, det låter ju jättebra ändå”, avslutade Paul. ”Låt oss lämna det därhän – bara för att skapa lite förvirring. Alla kommer att undra om Desmond är bisexuell eller transvestit.” Beatles fann utan tvekan stort nöje i att förvirra fans och kritiker med mystiska ”ledtrådar” som i själva verket bara var tillfälligheter eller avsiktligt nonsens.
En japansk singel med låtarna ’Ob-La-Di, Ob-La-Da/While My Guitar Gently Weeps’.
The Beatles – Detta händer den 14 juli 1968
Ännu en vilodag denna helg för The Beatles
Som det är sagt, man ska helga vilodagen, vilket denna söndag ansågs vara på den här tiden.
The Beatles – Detta händer den 13 juli 1968
John Lennon presenterar sin moster Mimi för Yoko Ono
Paul McCartneys höstturné i Nordamerika 2025
Paul McCartney har nyligen kungjort 19 konserter i Nordamerika
Paul McCartneys Got Back-turné fortsätter i såväl USA som i Kanada med start den 29 september 2025 i Palm Desert i Kalifornien och avslutas den 25 november i Chicago, Illinois.
The Beatles – Detta händer den 12 juli 1968
Inspelning och mixning av låtarna ’Don’t Pass Me By’, ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ och ’Revolution’
Jack Fallon hade varit bokningsagent för fem konserter i England med The Beatles, mellan mars 1962 och juni 1963. Det handlade om gruppens första professionella organiserade liveframträdanden i södra England; i Stroud den 31 mars 1962, en spelning till på samma ställe samt ytterligare spelningar i Swindon, Lydney och Salisbury.
Grabbarna blev onekligen överraskade att se Jack dyka upp som sessionsmusiker på violin som EMI hade bokat för inspelningen av låten. Fiolen var dock inte hans primära instrument. Han var mycket mer känd för att spela bas med Duke Ellington, Hoagy Carmichael och Sarah Vaughan. Ändå spelade han fiol i en countrystil som passade till låten.
Jack Fallon berättar:
George Martin had jotted down a 12-bar blues for me. A lot of country fiddle playing is double-stop [two notes played simultaneously] but Paul McCartney and George Martin – they were doing the arranging – suggested I play it single note. So it wasn’t really the country sound they originally wanted. But they seemed pleased. Ringo was around too, keeping an eye on his song.
Överdubbningen av violinspelandet gjordes klart kl. 18.40. Därefter spelade Paul McCartney än en gång in sin basgitarrstämma och Ringo lade till en pianodel, som kördes genom Lesliehögtalaren, vilket inkluderade den klinkande introduktionen.
Man skapade också två monomixningar av låten Ob-La-Di, Ob-La-Da, numrerade tagning 10 och tagning 11 i slutet av sessionen. Dessa mixningar ansågs vara onödiga, efter det att Paul McCartney hade bestämt sig för att spela in sin solosång på nytt den 15 juli 1968.
Bevisen för att Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison befann sig i kontrollrummet under mixningen av Ob-La-Di, Ob-La-Da kommer från inspelningar av outtakes och studiosamtal som redigerades ihop på Beatles begäran. Under monomixningen av det spåret tillkännagav de tre, i varierande tonläge och med varierande humor, ’remix tio’. Vid elva-tiden den kvällen var sessionen över, och Paul lät ta med sig den nya monomixen av låten för vidare lyssning.
Här ingår ’Don’t Pass Me By’ på en mexikansk EP på Apple
med skivnummer EPEM-10538, släppt först 1977.
Beatlarna var inte alls främmande för att arbeta i studion under natten. Den andra sessionen började vid midnatt och slutade inte förrän kl. 04.00 på lördagsmorgonen. Denna session var ämnad för de slutliga överdubbningarna på låten Revolution. McCartney spelade in sin basgitarrstämma en gång till tillsammans med lite extra sologitarrspel av John Lennon under solodelen och i slutet av låten. Båda dessa stämmor spelades in samtidigt och lades på spår fyra på bandet. Revolution mixades i mono fyra gånger. Dessa förbättrades dock under ytterligare mixningar den 15 juli 1968.
Geoff Emerick:
John var på riktigt dåligt humör hela veckan. ’Nej, nej, jag vill att gitarren ska låta snuskigare!’ fortsatte han att kräva av mig, ofta utan att ens ge mig en minut att försöka. I slutet av veckan höll det nästan på att ta livet av mig. Jag tyckte oftast att det var lite lättare att uthärda på fredagar än andra dagar, för jag hade åtminstone helgen att se fram emot. Två hela dagar innan studions slit. Men den kvällen kom Lennon till studion och såg ut som om han var redo att bita huvudet av någon, och jag var det närmaste målet.” ”Har du kommit på det där förbannade gitarrljudet än, Geoff?” frågade han mig nästan så fort han kom in. Jag hade faktiskt en idé jag ville prova, en idé jag trodde skulle glädja John, även om det innebar en brutal misshandel av utrustningen. Eftersom ingen mängd överstyrning av ett mikrofonförförstärkare skulle räcka för honom, bestämde jag mig för att prova att överstyra två förförstärkare, den ena inkopplad i den andra. Medan jag hukade mig ner bredvid mixern och vred på rattar som jag var strängt förbjudet att röra eftersom de skulle få mixern att överhettas och explodera, kunde jag inte låta bli att tänka: ”Om jag var studiochef och såg vad som hände skulle jag sparka mig själv.” Ironin var att det, år senare, skulle bli det gitarrljud som alla grungeband i världen strävade efter. Medan jag hukade mig stod Lennon över mig som en skoningslös fångvaktare och slog hårdare och hårdare på gitarren medan jag försiktigt vred på rattarna och försökte hitta den maximala kraften konsolen kunde hantera utan att explodera. Plötsligt tog hans tålamod slut och han morrade: ”Du vet, tre månader i armén hade gjort dig gott.” Hans giftiga kommentar antydde att jag bara var någon överklassidiot som inte hade någon kunskap om den verkliga världen. På något sätt lyckades jag behålla lugnet och avsluta sessionen.
George Harrison:
Det där med ’Revolution’ (och det kan man diskutera) är att det inte är så mycket låten som attityden. Jag tycker att ’Revolution’ är ganska bra och rytmisk, men jag gillar inte riktigt dissonansen den producerar. Jag säger ’dissonans’ eftersom jag inte gillar det förvrängda ljudet från Johns gitarr.
Paul McCartney:
Jag gillar ljudet av Revolution.
Chris Ingham, författare till The Beatles’ Essential Guide:
Många som gillade ’Hey Jude’ fick de tungt distorderade gitarrerna i andra spåret att vilja lämna tillbaka skivan, i antagandet att det var något fel med B-sidan. Irriterade skivavdelningsassistenter förklarade för kunderna: ’Jag tror att det kallas distorsion. Det är så det ska låta.
Efter att John lagt ner ytterligare en distorerad gitarrstämma, överdubbade Paul ytterligare en basstämma. Slutresultatet av den slutliga masterinspelningen inkluderade Johns och Georges originaldistorerade elgitarrer på spår ett, trummor och handklappningar på spår två, Nicky Hopkins elpiano, de två sångerna och Johns sista elgitarr på spår tre och Pauls bas på spår fyra.
The Beatles – Detta händer den 11 juli 1968
John Lennon agerar marskalk på Alexis Mardas bröllop
Denis O’Dell, chef för Apple Films berättar:
En sommarmorgon, strax innan Apple flyttade till Savile Row, tittade jag igenom en bunt manus när Paul kom in på kontoret. – Denis, vi ska på ett bröllop den här morgonen. ”Åh”, sa jag likgiltigt. ”Någon jag känner?” – Ja, trollkarlen Alex. – Väldigt bra. ”Det är bara det”, fortsatte Paul, ”att vi måste ordna ett bröllopsfirande för honom.” – När? – Idag. Direkt efter gudstjänsten. Ungefär femtio personer. Mitt hjärta sjönk när jag fick veta att ”vi” i Pauls planer faktiskt menade mig. ”Du måste skämta”, sa jag. ”Ingenting kan göras på så kort tid.” Jag förklarade för honom att man inte kan ordna en festmiddag för femtio personer tio minuter innan den ska börja. Det är helt enkelt en omöjlig uppgift.
”Se vad du kan göra”, sa han och gick ut. Det var så typiskt för dem. De hade ingen riktig aning om planeringen som låg bakom att organisera något sådant här. Det var inte en attityd som var resultatet av någon arrogans. Snarare var det normen för kändisar. De var helt enkelt borta från verkligheten och inte vana vid att organisera något själva. De trodde verkligen att om de sa det magiska ordet ”Beatles”, skulle vilken dörr som helst öppnas för dem. Men Paul, som det visade sig, hade helt rätt. Det enda stället där jag trodde att jag skulle få något positivt resultat var den exklusiva Arethusa Club, som jag hade besökt många gånger och som Beatles gärna besökte då och då. Jag ringde dem utan större förhoppningar, frågade efter managern och framförde min förfrågan utan att nämna Fab Four. Jag antar att jag ville se hur mycket jag kunde få utan att ta till gruppens berömda namn, vilket skulle ha varit en förödmjukande och servil handling, något jag alltid hatat. ”Jag är så ledsen, sir”, svarade Aretuza-chefen lugnt, även om han uppenbarligen trodde att jag antingen var galen eller hade bott i en lerhydda de senaste tio åren. ”Du måste boka detta flera månader i förväg.” ”Finns det ingenting du kan göra?” sa jag med så mycket desperation i rösten jag kunde uppbåda. ”Absolut ingenting”, kom det förutsägbara och ganska självbelåtna svaret. ”Vi är helt fullbokade.”
Det finns tillfällen då man måste lägga sina principer om rättvisa och anständighet åt sidan och öppet använda de få effektiva privilegier som kändisskap ger en. ”Det kommer att komma mycket viktiga gäster”, fortsatte jag och gjorde mig redo att göra slut på honom. – Ja? – kom hans något likgiltiga svar. Han hade uppenbarligen hört detta tusen gånger förut. ”Det här är för Beatles”, sa jag och kände av en seger. Det blev en kort paus under vilken ordet verkade magiskt, och chefen förvandlades från en likgiltig anställd till en sykofant av första graden. ”Ett ögonblick, herrn”, utbrast han. En kort tystnad gav vika för lite avlägset mummel i bakgrunden. – Vi ordnar gärna en festmiddag för er i eftermiddag. ”Mycket bra”, sa jag och dolde nätt och jämnt min oärlighet. Paul och resten av Beatles blev mycket glada över nyheten, och efter Alex grekisk-ortodoxa bröllop, där John var marskalk, hade alla en fantastisk fest.
Alex Mardas, Eufrosyne Doxiades, John Lennon och Donovan i St Sophia’s Catherdral i London.
Mardas hade fyllt 26 år och gifte sig med den 22-åriga Eufrosyne Doxiades, dottern till en respekterad grekisk arkitekt. Bröllopet ägde rum i St Sophia’s Cathedral, em grekisk ortodox kyrka på Moscow Road i Bayswaterområdet i London.
Patti med Donovan, med Denis O’Dell och fotografen David Bailey i bakgrunden.
Med vid bröllopet var också George Harrison, hans fru Pattie och John Lennons partner Yoko Ono.
Bröllopsparet i centrum. Från vänster ser vi John Lennon, Mal Evans och Yoko Ono. Bakom Alex
Mardas står en skymd Pattie Harrison och George Harrison. Bakom bruden
skymtar vi Peter Asher. Näst längst till höger står Donovan.
Denis O’Dell:
Efter firandet körde Paul och jag tillbaka till Apple-kontoret och hällde upp en whisky och cola åt oss.” ”Kom och lyssna på det här, Denis”, sa han och ledde mig in i nästa rum. Han ställde upp en bandspelare i rummet och spelade en demo av en ny låt som han just spelat in. Det var ett långt, kraftfullt spår, vackert strukturerat, med en oemotståndlig refräng, kanske prototypen för vad DJ:s nu kallar en ”rockballad”. Den hade en fantastisk melodi, färgad av melankoli som på något sätt var upplyftande samtidigt. Desperat men självsäker, ensamt men optimistiskt, hade låten en känslomässig resonans långt bortom allt jag hade hört på ett popalbum tidigare. Den hade en magi som bara Beatles kunde skapa. Jag kände då, och känner fortfarande, att ”Hey Jude” var apotheosen , höjdpunkten i Pauls karriär som Beatle, och ett av de mest förtjusande musikstyckena under förra seklet. När låten närmade sig sitt slut förde Pauls röst mig ner på jorden igen. ”Tror du att hon kan vara singel?” frågade han. Även om låten var oavslutad var den ganska lång, och han var orolig att EMI skulle avvisa den på den grunden. – Det är en fantastisk låt, Paul. Jag är säker på att de kommer att göra ett undantag. Och tro det eller ej, det var bara ännu en dag på kontoret!
Paul McCartney:
Denis O’Dell var en oumbärlig vän under en del av galenskapen som utspelade sig under Apple-åren, en man med ett hjärta lika stort som hans leende. Jag ser tillbaka på vår tid med stor glädje.
Inspelning och mixning av ’Revolution’ och
’Ob-La-Di, Ob-La-Da’
Den här dagen hade man bokat in två separata inspelningssessioner. Den första sessionen varade mellan kl. 16.00 och kl. 19.00. Då spelade man in överdubbningar till låten Revolution. Sessionsmusikern Nicky Hopkins lade till elpiano, som spelades in på spår 4, och spelade ett solo och ett outro. Nicky kom också bra överens med George Harrison, Paul McCartney och Ringo Starr under inspelningen av George Harrisons Sour Milk Sea för Apple den 25 juni, signerad Jackie Lomax.
Nicky Hopkins berättar:
Jag hade fria händer att komma på min stämma. Det fanns egentligen inga instruktioner förutom var de ville ha pianot, så jag spelade bara lite bluesig musik och vi spelade in det i en tagning. Jag skulle ha föredragit att göra om det, men de var nöjda med det. Jag minns att jag blev förvånad över mängden distorsion. Det var Johns grova sida och det lät underbart. Jag vande mig snabbt. Det var en fantastisk skiva!
Nicky Hopkins fick £ 6 och 10 shillings för sin insats.
Överdubbningar av det elektriska pianot upptog hela första sessionen – kl. 16.00 – kl. 19.00.
Den andra sessionen började kl. 19.00 och varade ända fram till kl. 03.45 på fredagsmorgonen. Bytet av sessioner berodde förmodligen på att ljudteknikern Richard Lush ersattes av Phil McDonald. Man började med att lägga på de tre saxofonerna på Ob-La-Di, Ob-La-Da. Vilka sessionsmusikerna var är inte dokumenterat, men troligt är att två av dem var Rex Morris och Ronnie Scott.
Bandet återvände sedan till Revolution. En tredje reduktionsmixning skapades (tagning 16), under vilken spår tre och fyra kombinerades till spår tre på ett nytt band. Paul McCartney spelade sedan in sin basstämma, vilket spelades in på nytt dagen efter.
Paul McCartney med sin elbas i studion.
Paul McCartney:
När det gäller basstämman på ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’, så var det faktiskt en akustisk gitarr, dubbelt överdubbad. Det var en cool idé att spela en oktav ovanför basgitarren, och spela den en-mot-en på en akustisk gitarr.
Med risk för ljudteknikernas och inspelningsteknikerns vrede återvände bandet till Ob-La-Di, Ob-La-Da Ytterligare en reduktionsmixning skapade (tagning 23), varefter McCartney dubbeldubbade sin basstämma, eftersom den föregående hade begravts i alla tidigare mixar.