Inspelning och mixning av låten ’She’s Leaving Home’
Inspelningen av She’s Leaving Home gjordes komplett under denna inspelningssession. Reduktionsmixningar av gårdagens inspelningar var det första man började arbeta med denna dag. Man skapade fyra – tre mixningar av tagning nummer ett, som fick tagningsnumren 7-9, och en av tagning nummer sex som fick tagning nummer 10.
Tagning nio, den sista av reduktionsmixningarna av tagning ett, visade sig vara den bästa och den blev också basen för det framtida arbetet med låten. Denna mixning kombinerade harpan och fiolerna på spår ett och kontrabasen, altfiolerna och cellona på spår två.
Paul McCartney spelade sedan in sin solosång tillsammans med John Lennon, som sjöng med i refrängerna. Båda dubbelinspelade sina delar, vilket gjorde låten komplett.
Sedan skapade man sex monomixningar av She’s Leaving Home. Man användes sig av varierad inspelningshastighet för att höja tonarten från E till nästan en halvton högre. Men detta glömdes tydligen bort när man skapade stereomixningarna den 17 april 1967.
Mot slutet av sessionen editerade man den slutliga monomixningen, tagning sex, där man reducerade två cellopassager från 2 minuter och 30 sekunder till 1 minut och 17 sekunder.
Brian Matthew intervjuvar The Beatles för BBC i studion
Brian Matthews mening med intervjun grundade sig på två uppdrag. Det första och viktigaste var att spela in The Beatles tacktal för de tre Ivor Novello-priserna för 1966 som de skulle få.Vare sig John Lennon eller Paul McCartney var intresserades av att delta personligen för att ta emot priserna. De tre priserna avsåg Yellow Submarine, vinnare i den långa betitlade kategorin The A’ Side of the Record Issued in 1966 Which Achieved the Highest Certified British Sales in the Period 1st January 1966 to 31st December 1966”, Michelle’ i kategorin The Most Performed Work of the Year och slutligen Yesterday i kategorin Runner-Up to the Most Performed Work of the Year.
Dessa tre tacktal, som varade i 2 minuter, 1 minut och 25 sekunder respektive 1 minut och 35 sekunder, sändes av the BBC Light Programme den 27 mars (påskmåndagen) mellan kl. 14.00 och kl. 15.00. Evenemanget med alla prisutdelningarna av Ivor Novello-priserna sändes live i närvaro av en publik bestående av folk från musikindustrin i the Playhouse Theatre i London den 23 mars 1967. Eftersom vare sig Paul eller John ville närvara vid prisutdelningen var det Tony Barrow från NEMS och Ron White, generaldirektören för marknadsavdelningen på EMI Records.
Efter varje presentation och prisutdelning spelade man upp John och Pauls inspelade tacktal i högtalarna, följt av den prisbelönta låten, som framfördes live av Joe Loss and his Orchestra. Michelle sjöngs av Ross MacManus, även känd som Elvis Costello.
Det andra uppdraget som Brian Matthew hade var att spela in en kort intervju med Paul och John exklusivt för BBC:s Transcription Service i dess veckovisa show Top Of The Pops, ett program som såldes via abonnemang till stationer utanför Storbritannien. Så intervjun sändes aldrig i UK. Av intervjun nedan sände man precis fyra minuter.
Så här lät det när Brian pratade med John och Paul.
En ungefärlig översättning av intervjun lyder som följer:
Brian Matthew:
Och just nu ska vi hälsa John Lennon och Paul McCartney. När Penny Lane inte hamnade på första plats bland brittiska fans, var du upprörd?
Pau :
Nej, det är… jag vet inte, huvudsaken är att det är bra om en skiva som Release Me gjorde att du missade förstaplatsen, för vi försöker inte ens spela in något sådant, som du vet. När det gäller den här kompositionen är det en helt annan stil. Så det spelar egentligen ingen roll.
Brian Matthew:
Nej, men du sa tidigare, eller en av er sa, att om den här skivan inte hamnar på första plats, kommer du seriöst att överväga att gå i pension. Finns det sådana känslor?
Paul:
Jo, John gick faktiskt i pension, förresten.
Brian Matthew:
Ja.
Paul:
Men jag antar att vi ska försöka övertyga honom att stanna kvar i bandet. Jag vill inte bli en källa till rykten i USA eller något liknande, men…
Brian Matthew:
Synd. Grejen är att jag tror att du definitivt har nått en punkt där du inte längre har någon anledning att skriva låtar annat än att du tycker om att göra det. Således…
Paul:
Men det har alltid varit så, och det är bra. Det är… du vet, för det har alltid varit vår hobby. Så är det fortfarande förstår du. Jag vill påpeka att när vi gör oss redo för att spela in ett album och börja jobba så börjar det kännas som jobb. Men på ett eller annat sätt gör vi det här på fritiden, så det är en hobby. Det kommer nog alltid att vara så här.
Brian Matthew:
Okej. Utan att ge bort några affärshemligheter, kan du berätta något om de kompositioner du just nu spelar in till det nya albumet?
John:
Jag tror att vi spelade in ungefär nio eller tio, och bland dem finns det ett par ovanliga och ett par roliga nordiska låtar, och…
Paul:
Ett par knäppa, folkliga sådana…
John:
Medeltida…
Paul:
Folkrock, par…
Brian Matthew:
Använde du en utökad skådespelare igen, eller något ovanligt?
Paul:
Ja, ja, vi använde några tekniker som inte var våra. Ganska lite, för…
John:
Vi använde Monkees på några spår.
Paul:
Ja, det stämmer. Men de gick inte med på tv-serien vi hade planerat för dem.
Brian Matthew:
Skrev George något den här gången?
Paul:
Åh ja, han spelade in en enorm komposition.
John:
En storslagen indisk komposition. En dag kom vi, och här lekte omkring fyrahundra indiska bröder med honom. Det var en stor swingkväll, sa de.
Paul:
Ja, så det löser sig någonstans.
Brian Matthew:
Ja. Kommer det att bli en annan film med The Beatles i huvudrollen?
John:
Ja.
Paul:
Åh, ja.
John:
Så fort vi är färdiga med albumet går vi vidare till den här mytomspunna filmen som vi skulle spela in för ett år sedan.
Paul:
Vi vill göra en tv-serie och en film, som…
Brian Matthew:
Och är turnén nu äntligen och oåterkalleligt över?
John:
Jag antar det, ja.
Paul:
Tja, grejen är att vi jobbar på ett nummer där vi springer ut i färgglada kostymer, sätter på fem bandspelare och sedan jonglerar på prosceniet medan banden spelar Beatleslåtar.
Brian Matthew:
Ja. Vadå, är det inte… Jag förstår inte varför den här mikrofonen får dig i ett tillstånd av upphetsning, för när jag pratade med John tidigare var han ganska allvarlig och sa, ”Nej, ingen turné mer.”
Paul:
Tja, det är bara ett möjligt scenario, man vet aldrig.
John:
Inga fler turnéer, inga fler She Loves You, du vet. Men jag vill säga att att fortsätta med en miljon bandspelare och ljusa kostymer är inte… det här är något annat, du vet.
Brian Matthew:
Inga fler stora turnéer i Amerika, runt om i världen, eller…?
Paul:
Tja…
John:
Nej.
Paul:
Jag tror inte det, åtminstone inte i samma egenskap som vi har gjort hittills. Men vem vet.
Brian Matthew:
Vem vet.
Paul:
Precis.
Brian Matthew:
Jag förstår, jag håller med. Och slutligen, för en eller två veckor sedan kom det rapporter om att du skriver musik som vi har hört i många år, är detta sant eller inte?
Paul:
Inte sant, antar jag.
John:
Inte sant, antar jag.
Paul:
Inte sant?
John:
Inte sant?
Paul:
Inte sant.
John:
Inte sant.
Brian Matthew:
Du tänker inte göra det?
Paul:
Jag tror inte det.
John:
Jag ser det som en musikal med tusen bandspelare och flashiga kostymer, något sånt.
Brian Matthew:
”Window and Mirror” är alltså en projektion av musikalen…
John:
Nej, vi ska inte göra upp…
Paul:
Sånt, även om, du vet, vi skulle kunna göra det under de närmaste åren, men tanken på att få en chans att göra, att prova något annat, du vet, vi vet inte att det kommer att gå. att hända.
Brian Matthew:
Men kommer du att fortsätta skriva musik?
Paul:
Vi föreställer oss en mängd olika kompositioner, men vi vill göra dem annorlunda på något sätt. Du förstår, Brian.
Brian Matthew:
Tja, tack för att du gav oss fakta.
John:
Jag är glad.
Paul:
Tack.