Man spelade in elva tagningar, numrerade 20-30. Inspelningen leddes av kompositören av låten – Paul McCartney – som spelade harmonium och sjöng låten som guide på bakgrundsspåret. Han ackompanjerades av trummor, bongos och piano. Det senare spelades in via en Lesliehögtalare.

En israelisk utgåva av EP:n med skivnummer SMMT-1A.

Tagning 27 var för tillfället den bästa tagningen. Den kom också med på albumet Anthology 2 från 1996. Tagning 30 ansågs vara en värdig utmanare till tagning 27.  Slutligen konstaterade man att ingen av dessa bästa tagningar var tillräckligt bra så då använde man sig i alla fall av inspelningarna som man gjorde i augusti 1967.

Under denna session, som varade från kl. 19.00 till kl. 03.45 på söndagsmorgonen, skapade man en demomixning av Blue Jay Way, som man gjorde en bandkopia på liksom på låten I Am The Walrus. Dessa togs omhand av Gavrik Losey, som var assistent till Magical Mystery Tour-filmens producent Denis O’Dell. Banden skulle användas till att mima till i samband med att The Beatles skulle framföra låtarna under filminspelningen. När man skulle använda låtarna i den slutliga klippningen av filmen, använde man sig av monomixningarna av låtarna.

Flying utmärkte sig som den första instrumentala låten med The Beatles även om den innehåller ordlös sång i bakgrunden på olika ställen i låten även om de hade spelat in de låtarna Cry For A Shadow och 12-Bar Original. Detta var också första låten där alla fyra beatlarna stod som kompositörer.

Paul McCartney berättar:
En kväll i studion föreslog jag att killarna skulle hitta på något. Jag sa: ”Vi kan göra något riktigt enkelt, vi kan göra en tolvtaktsblues. Vi behöver lite tema och lite bakgrundssång.” Jag skrev melodin. Det enda som kan kvalificera det som ett musikstycke är strängt taget melodin, annars är det bara ett slags behagligt tolvtaktsackompanjemang. 

Geoff Emerick:
George Harrisons gitarr hade ett distinkt ljud eftersom jag använde en direktanslutningsenhet istället för en förstärkarmikrofon. Resultatet blev en mjuk, jazzig ton som vi kände kompletterade hans graciösa del perfekt.

Man spelade in sex tagningar av Flying. Inspelningssessionen leddes av Paul McCartney, där Paul spelade elbas, John Lennon orgel, George Harrison elgitarr och Ringo Starr trummor. Man lade till tre överdubbningar med orgelspel som man spelade in under det att man lät bandet gå baklänges. Detta lades sedan på de återstående tre spåren på rullbandet.

Därefter gjorde man två reduktionsmixningar för att få två extra spår tillgängliga för ytterligare överdubbningar. Den bästa blev tagningen som fick numret åtta. Lennon överdubbade sedan melodin på en Mellotron programmerad för trumpetljud innan alla fyra beatlarna lade på ordlösa sångpålägg.

Man skapade fyra monomixningar av Flying mot slutet av sessionen. Den sista av dessa mixningar ansågs vara den bästa, på vilken man skapade en acetatskiva för användning i filmproduktionen. Det intressanta är att mixningen innehåller element som man senare tog bort, inklusive slidevissla, Mellotron-flöjter och ljudet från ett Dixielandband spelandes en marsch, en som var inbyggd bland Mellotron-banden. Denna tidiga version av Flying slutade med ett samplat Yeah framställt av Bill Fransen, en av skaparna av Mellotronen.

Nya monomixningar av Flying skapades den 28 september 1967 tillsammans med överdubbningar och editeringar som man gjorde i sista minuten.

Inspelningen av Blue Jay Way skulle avslutas nästan en månad senare, den 6 oktober 1967.

George Harrisons handskrivna text till ’Blue Jay Way’.

Dagens arbete inleddes med att man skapade en reduktionsmixning av I Am The Walrus för att skapa utrymme på bandet för ytterligare överdubbningar. Mixningen fick tagning nr 17, vilken kombinerade den tidigare dagens pianet-, elgitarr-, tamburin- och trumspel.  Paul McCartney lade sedan på basgitarr och Ringo Starr lade på extra trumspel på virveltrumman. Båda spelades in samtidigt och lades på spår tre och John Lennon överdubbade sin sång, vilken lades på spår fyra.

Radio disc-jockeyn Kenny Everett, som var närvarande vid inspelningarna denna dag, förklarar i sin självbiografi – The Custard Stops At Hatfield – varför Lennons röst lät lite råare än vanligt.

Deras producent George Martin, arbetade med John på sångspåret och han sa: ‘Look, you’ve been singing now for about seven hours, you’re beginning to sound hoarse, why don’t we do it tomorrow?’ John wanted to get it done that day and that’s why he sounds so raucous on that track.

Geoff Emerick:
Jag har alltid känt att John Lennon gömde en del av sin osäkerhet med sin förändrade sång och sin orimliga ordlekar. Den här gången sa han att han ville att hans röst skulle låta som om den kom från månen. Jag hade ingen aning om hur mannen på månen kunde låta som, eller ens vad John faktiskt hörde i sitt huvud, men som vanligt kunde ingen diskussion med honom svara på den frågan. Efter lite eftertanke slutade det med att jag överstyrde konsolens mikrofonförstärkare för att uppnå en mjuk, rundad distorsionslook som återigen var ett tydligt brott mot EMI:s strikta regler. För att få hans röst att låta ännu skarpare använde jag en billig dubbelriktad mikrofon av låg kvalitet. John var dock inte helt nöjd med resultatet, men som vanligt var han sugen på att jobba vidare. ”Okej, det räcker”, sa han plötsligt efter en kort lyssnande. Det var inte ett definitivt godkännande på den tiden, men distorsion blev en effekt han gillade, och under efterföljande Beatlesinspelningar började han uppnå denna effekt inte bara för sin röst, utan också för sin gitarr.”

Därefter skapade man fyra monomixningar av I Am The Walrus. Bara den sista mixningen var helt komplett. Sedan skapade man acetatskivor som användes som referensmaterial. En av dessa användes för kommande mimningar under filmen Magical Mystery Tour senare i månaden. Trots detta var låten långt ifrån komplett utan krävde ett antal ytterligare överdubbningar och editeringar.

Senare skapade man en separat mixning inför utgivningen 1996 av Anthology 2, vilken kombinerade tagning 16 från den 5 september 1967 med vokala överdubbningar som spelades in denna dag.

Paul McCartney hade skrivit låten The Fool On The Hill  i mars 1967, även om texten inte var komplett vid det tidiga stadiet. Under denna session spelade Paul in en pianodemo på en tagning. Denna kom till slut att hamna på albumet Anthology 2.  Låten lades också över på en acetatskiva och arbetet med låten fortsatte sedan den 25 september 1967.

Paul McCartneys handskrivna text till ’The Fool On The Hill’ som
han skrev när han bodde på ’Hotel Negresco’ i Nice i Frankrike.

Ungefär vid midnatt började man spela in George Harrisons låt Blue Jay Way denna dag i en tagning. Harrison spelade Hammondorgel, McCartney spelade bas, Starr spelade trummor och Lennon spelade på en annan orgel. Man skapade en reduktionsmixning av Blue Jay Way nästkommande dag för att ge plats åt ytterligare överdubbningar.

John Lennons handskrivna text till ’I Am The Walrus’.

Lennon spelade på ett elektriskt pianet, McCartney spelade bas på de första tagningar och gick därefter över till att spela tamburin, under det att George Harrison spelade elgitarr och Ringo Starr spelade trummor. Lennon sjöng också solo som en guide till de övriga så att de kunde följa med i låten.

Under de här inspelningarna ingick en extra takt före Yellow matter custard -versen, vilket orsakade en del problem för gruppen när de skulle framföra låten. De skulle spela ett C-maj7-ackor under denna extra takt som en övergång tillbaka till versen, vilket man kan höra på albumet Anthology 2. Men grabbarna hade svårt med denna övergång. Under editeringsmomentet tog man bort denna takt.

Till slut spelade The Beatles in en tillfredsställande version – tagning 16 – vilken fick ytterligare överdubbningar under nästkommande dag. Tagning 16 innehöll tamburinspel på spår ett, elgitarr på spår två, trummor på spår tre och pianet på spår 4.