The Beatles – Detta händer den 5 juli 1968

Paul McCartney:
Med Beatles använde vi mycket primitiv utrustning. Det var arkaisk utrustning, men den gamla utrustningen var äcklig. Jag är inte säker på att det är ett ord i ordboken, men det var lättare att lura. Man kunde slå utrustningen. Till exempel, ett av tricken vi gjorde var på ’Ob-La-Di’, vilket var en av låtarna jag gjorde det på. Jag spelade en akustisk låt en oktav över basgången. Det gav ett fantastiskt ljud – som två röster som sjöng en oktav ifrån varandra – och det förstärkte basgången. Vid den tiden var [inspelningsnivån]-nålen i den röda zonen, och den stannade där, överstyrd, varje gång vi spelade. Geoff Emerick var inspelningstekniker vid den tiden, och när nålen kom för långt ut ur det röda sa han: ’Nej, nej, det är inte tillåtet, vi måste hålla den precis framför den röda zonen eller lite i den röda zonen!’ Men vi var orubbliga, vi sa: ’Nej.’” En gång hörde vi ett ljud som var förvrängt och vi sa: ”Det är ett fantastiskt ljud, vad är det?” Och de sa att det var för att de spelade in på röd nivå. Så vi började spela in på röd nivå med flit. Akustiken lät elektrisk, den var inte förvrängd för mycket, den avvek bara från originalljudet. Det skapade vissa svårigheter. Man slog maskinen, men i verkligheten lurade man den bara lite grann. Nu är de svårare att slå än någonsin. Allt är uttänkt. Om man vill arbeta i den röda zonen nu, slås en liten dator på och säger: ”Begränsa nivån!”, stoppar den och sätter tillbaka den. Maskinerna är alla så smarta nu och man kan inte riktigt lura dem. Norman Smith var en fantastisk ingenjör, och vi blev fruktansvärt besvikna när han blev producent. Vi behövde honom som luft, inte en man, utan sprängämnen. Men Jeff hade gott om krut också. Jag tror att det var grejen med alla killarna på EMI. De var ordentligt utbildade. När du träffar någon som gick igenom skolan på EMI kan du vara säker på att du har att göra med en professionell person. Tänk bara, de var tvungna att komma till jobbet i kostym och slips och vita rockar!

Geoff Emerick:
Det fortsatte och fortsatte, fram till klockan tre på morgonen. Paul var inte nöjd med rytmen i låten eller hur hans sång lät. Han ville ha en jamaicansk reggaekänsla, och han var inte nöjd med hur bandet hade uppnått den. För att göra saken värre var inte ens Paul själv helt säker på hur han skulle förmedla det rytmiskt, så han var ganska frustrerad. Paul hade blivit något av en perfektionist vid det här laget, men han kunde också ha gjort det här eftersom det kan ha haft något att göra med varför han var så ihärdig med att spela in låten – kanske gjorde han det bara för att reta upp John, bara för att lära honom en läxa.” Under de senaste veckorna hade jag märkt att Johns beteende blev alltmer oberäkneligt, hans humörsvängningar mer extrema och mer frekventa. Detta var definitivt fallet under inspelningen av den här låten. Ena minuten var han uppslukad, tramsade runt och sjöng med en pseudo-jamaicansk accent, och nästa minut surade han och muttrade att låten var som ”Pauls musikaliska skit för mormödrar”. Man visste aldrig exakt vilken Lennon man hade att göra med vid varje given tidpunkt, men saker och ting blev definitivt värre.   

John Lennon säljer sin ’Rolls Royce’

Den här fredagen passade John Lennon på att sälja sin svarta Rolls-Royce Phantom V, som han tidigare hade skräddarsytt genom psykedeliska färger med mera. Han kom att ersätta denna svarta ommålade Rolls-Royce med en vit Phantom V.