The Beatles närvarar vid en pressvisning av filmen ’Yellow Submarine’
Bowater House från 1964.
Paul McCartney med Ringo Starr och George Harrison stående bakom.
Ringo Starr och George Harrison är mest förtjusta i dandy-looken. Ringo syns särskilt ofta i skräddarsydda kostymer med intressanta kragar och manschetter, och blusar med volanger framtill. Londonstylisten Julian Carr anser att Ringo och George är sin tids stora dandys, och det verkar ju stämma rätt bra med bilden ovan.
John Lennon, som var den ende beatlen som inte var på plats, representerades av en kartongversion av hans tecknade utseende i filmen.
Detta var första gången som någon i bandet hade tillfälle att se den färdiga filmen. Efter pressvisningen gav beatlarna intervjuer och blev fotograferade tillsammans med filmbilder som sändes av BBC och ITV news.
George Harrison och Paul McCartney blir intervjuade efter
pressvisningen av filmen ’Yellow Submarine’.
Ur intervjun:
George Harrison:
Tecknade Beatles i Yellow Submarine, det är inte vi. Vi har ingen riktig bild. Det är ni journalister som har skapat en bild av oss, vilket inte heller är vi. Faktum är att vi har förändrats mycket, och nu är vi hälften affärsmän och hälften artister. Det ser ut som att vi jobbar mindre nu, men vi jobbar mer, men allmänheten ser det inte. När vi turnerade såg de oss på scenen, vi gick upp på scenen, vi gick på och av flygplan. Nu gör vi vårt arbete bakom stängda dörrar på kontoret och i studion.
Reportern:
Hur ofta dyker du upp i Yellow Submarine?
Paul McCartney:
Vi är ritade, och det är animation genom hela filmen.
Reportern:
Hindrade filmen ”Magical Mystery Tour” dig från att göra filmen själv?
George Harrison:
Ja, vi kommer att vara tecknade serier för alltid nu, för det avskräckte oss verkligen på grund av de hopplöst dåliga recensionerna.
Reportern:
Det verkar som att seriefiguren gör narr av Maharishi lite. Betyder det att du och han äntligen har gjort slut?
Paul McCartney:
Nej, vi gjorde inte slut, men vi gick igenom en period, det var en liten period, men han är fortfarande en bra kille och allt är bra. Men vi ses inte längre.
Reportern:
Berätta om det nya Beatlesalbumet.
Paul McCartney:
Jag är nöjd med hur det går. Vi har nya idéer varje dag, men jag hoppas att det blir klart snabbare än Pepper-albumet. Vi vill ha det ute innan Yellow Submarine-albumet kommer ut. Vi är som en familjemataffär. Vill du ha yoghurt, så köper vi lite åt dig. Vill du ha cornflakes, så köper vi det också. Allt på våra album kommer inte att vara smakligt för mammor och pappor, så vi gör det enkelt för våra singlar.
Reportern:
Paul, berätta om Mary Hopkin, den walesiska sångerskan Apple just skrev kontrakt med.
Paul McCartney:
Hon är väldigt lik Joan Baez, men vi ska ändra på det och hitta några bra låtar till henne. Nej, jag ska inte skriva dem. Det finns några riktigt bra låtar redan. Ja, hon kommer att bli framgångsrik. Vi måste vara positiva till det. Det finns mycket mer genuin poesi i Dylans verk än i de vidriga texterna som Sinatra sjunger. Jag brukade tycka att de var fantastiska, men nu är de så [franska svordomar].
’
Paul McCartney och en i kameran tittandes George Harrison.
Ringo Starr och George Harrison med en Blue Meanie från filmen.
Ringo Starr tycks inte var rädd för en Blue Meanie.
Bowater House revs 2006 och och platsen återutvecklades med fyra nya kvarter med lyxvåningar som gick under benämningen One Hyde Park.
Inspelningsschema för den 8 juli 1968.
Efter att ha lyssnat på det tidigare inspelade materialet hemma bestämde sig Paul McCartney för att de var tvungna att börja om från början. Det var första gången bandet hade spenderat pengar och tid, anlitat externa musiker och sedan inte använt någon av inspelningarna. Om stämningen i studion hade varit spänd tidigare, så blev stämningen outhärdlig efter att Paul meddelat att han ville börja om från början igen på en låt som redan gick alla på nerverna.
Pete Shotton, John Lennons barndomsvän:
’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ var en låt som John särskilt föraktade.
Geoff Emerick:
John Lennon hatade låten och kallade den ’Pauls mormors skit’. Ringo och George var inte heller särskilt förtjusta i låten, så alla tre var emot Pauls önskan att släppa den som singel.
Paul McCartney:
Jag tycker inte att det fungerade särskilt bra.
Geoff Emerick:
John var rasande. Han gick ut svordomligt och indignerat, och Yoko följde efter honom. Vi bestämde att han inte skulle komma tillbaka den kvällen, men ett par timmar senare stormade han tillbaka in i studion, tydligt i ett mycket förändrat medvetandetillstånd. ”Jag är jävligt körd!” vrålade John Lennon från toppen av trappan. Han hade bestämt sig för att gå tillbaka in genom ingången högst upp, förmodligen för att omedelbart dra till sig uppmärksamheten från de tre förvirrade Beatles nedanför. Han svajade lätt och fortsatte att vifta med armarna för att betona. ”Jag är körd mer än du någonsin kommer att bli. Faktum är att jag är körd mer än du någonsin kommer att bli! Och det här”, tillade Lennon morrande, ”det här är så den jävla låten ska gå.” Han stapplade nerför trappan till pianot och började dunka på tangenterna med all sin kraft, medan han hamrade ut de nu berömda ackorden som blev låtens intro, spelade i ett halsbrytande tempo. Paul, redan orolig, tappade det helt. För ett ögonblick trodde jag att hans nävar skulle komma ut. ”Okej, John”, sa han med korta, avbiterade ord och tittade sin galna bandkamrat rakt i ögonen. ”Vi gör det på ditt sätt.” Hur arg han än var, tror jag att Paul innerst inne var smickrad över att hans mångårige samarbetspartner hade antytt något till låten överhuvudtaget, trots att det var uppenbart att han hade gjort det medan han var hög.
Paul McCartney:
Jag minns att jag var i studion med George och Ringo och arbetade på en akustisk version av låten. John var sen till sessionen, men när han dök upp, just på väg in i studion, bad han om ursäkt. Han var på riktigt bra humör. Han satte sig vid pianot och spelade omedelbart ett bluebeat-intro. Vi gillade verkligen hans fräscha tolkning. Det inspirerade oss och vände hela låten. Vi jobbade riktigt hårt med sången med honom och jag minns att vi hade en fantastisk tid tillsammans i studion.
Det blev 12 tagningar av rytmspåret. Paul spelade bas med distorsion, John på piano, George på akustisk gitarr och Ringo på trummor. Varje instrument spelades in på ett separat spår.
Richard Lush:
När jag ser tillbaka var det fantastiskt att arbeta med Beatles, men det fanns en nackdel, eftersom de tog så lång tid på sig att få varje låt klar. Jag minns att jag satt i kontrollrummet när sessionen slutade och började om igen. De måste ha spelat in ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ fem dagar i sträck, och det är inte det mest melodiska musikstycket. Ena dagen spelade de in ett stycke och man tänkte: ’Det var allt.’ Men nästa dag kom de in och spelade in det igen i en annan tonart eller med en annan känsla. Stackars Ringo spelade från klockan tre på eftermiddagen till klockan ett på morgonen, med små pauser, och sedan nästa dag var han tvungen att börja om från början.
Sedan kom en reduktionsmixning, som blev tagning 13. Alla instrument mixades på spår ett. Spår tre och fyra var sång och stödsång, och spår två var maracas och bongos. I slutet av sessionen gjordes en fungerande monomixning, varefter McCartney tog med sig inspelningen hem.
Geoff Emerick:
Jag var säker på att låten var klar vid det här laget. Jag måste erkänna att nyinspelningen var ganska bra. Den hade en mer optimistisk känsla än originalversionen, som kändes lite tung i jämförelse, och när inspelningen av låten var klar drog vi alla en lättnadens suck över att vi inte skulle behöva jobba på den mer.
Duon ’Drew & Dye’ får kontrakt med ’Apple’
Keith Drewitt:
Allt började 1964, när jag tog några gitarrlektioner av en jazzgitarrist. Naturligtvis var han för avancerad för mig, men jag lärde mig några grundläggande ackord, som jag visade för Peter [Peter Diamond, den andra medlemmen i duon). 1965 åkte vi på en ”turné” med honom och tillbringade sommaren 1965 i Torquay, Weymouth, London, Derby, Ilfracombe, Bournemouth och andra platser. Vi sov oroligt och var ibland tvungna att tvätta oss. En dag på stranden i Torquay hörde vi en underbar gitarr och en raspig röst komma bakom klipporna. Vi gick för att titta och såg en man spela ”San Francisco Bay Blues” . Det var John Baxter Taylor. Han var en vän till Donovan och hade lärt honom mycket om gitarr. Vi lärde känna honom och han lärde oss vänligt att spela b-ackord och öppna ackord och eftersom vi inte hade något att göra hela dagen förutom att öva gitarr lärde vi oss snabbt att spela och sjunga tillsammans och började komplettera vår inkomst som gatumusikanter. Vi avslutade ”turnén” och bestämde oss för att försöka lyckas inom musikbranschen, främst som låtskrivare.
Innan vi träffade Paul McCartney hade vi en skiva med två låtar som vi hade spelat in på Major Minor Records och släppt i april 1967. I maj 1968 åkte vi till London för att provspela för ett musikförlag och på väg tillbaka till stationen i en taxi såg vi Paul McCartney på Baker Street utanför Apple-butiken. Vi stannade taxin och sprang fram till honom. ”Snälla, herr McCartney, hela världen vet att ni har ett fantastiskt gehör. Vi förväntar oss inte att ni ska skriva kontrakt med oss, lyssna bara och berätta om det finns något värdefullt i våra låtar.” ”Okej, lugna ner er. Har ni ett band?” frågade han. Jag tror att han blev lite förvånad, men han visade det definitivt inte. När vi förklarade att vi inte hade något band sa han: ”Okej, då gör vi en liten audition. Kom in så hittar vi något.” Så vitt jag minns fanns det ingen personal eller kunder i butiken. Sedan gick vi genom en liten sidodörr som ledde till en trappa ner till gatan, så vi var förmodligen utanför byggnaden. Paul var förvånansvärt konservativt klädd, i tröja och byxor. Vi spelade sex av våra låtar för honom i trappan, och sedan bad Paul två personer att ta med en Rivox-bandspelare. De öppnade ett rum med en nyckel, ställde bandspelaren på ett bord, och vi spelade in sex låtar åt honom. Det fanns två andra personer i rummet, men jag minns knappt dem, jag tittade bara på Paul! Såvitt jag minns rökte han hela tiden. Till slut sa han något i stil med: ”Vi återkommer till dig.”
Efter ett tag fick vi ett brev från honom: Kära Drew & Dye, era låtar gillades av alla som lyssnade på dem, så vi ska träffa er snart och göra något, som en skiva. Kontraktet kom med posten med ett brev från Terry Doran. Vi skrev på ett kontrakt med Apple Records och ett kontrakt med Python Music som manusförfattare.
Brevet som bekräftar att ’Drew & Dye’ fick ett skivkontrakt den 8 juli 1968.
Peter Diamond berättar kort om vad som hände sedan:
Den 12 augusti 1968 spelade vår duo Drew & Dye in tre spår i Trident Studios. Skivan producerades av Paul McCartney. Han spelade även piano och sjöng bakgrundssång med oss.
