’The Apple Boutique’ stänger för alltid
John Lennon från 1972:
It was a big event and all the kids came and just took everything that was in the shop. That was the best thing about the whole shop, when we gave it all away. But the night before, we all went in and took what we wanted. It wasn’t much, T-shirts… it was great, it was like robbing. We took everything we wanted home. And the next day we were watching, and there were thousands of kids all going in and getting their freebies. It was great. Of course, Derek and the others hated it but it so happened that I was running the office at that time, so we were in control. Paul had called me up one day and said, ‘I’m going away. You take over.’ It was as stupid as that.
Affären rensades av ivriga souvenirjägare. The Beatles själva var inte på plats eftersom de arbetade med Hey Jude i Trident Studios i Soho. London.
Baker Street/Paddington Street utmed Baker Street.
We went in the night before and took everything we wanted. We had loads of shirts and jackets – we cleaned a lot of the stuff out. It wasn’t a sale, we just gave it all away, and that was the best idea. In the end, of course, people were coming with wheelbarrows. It was silly, but we had wanted to open a shop and dress everyone like us.
Och så här såg det ut utanför ’Apple Boutique’ med helikopterperspektiv.
George Harrison:
If they’d protected it and the painted wall was there now, they would be saying, ‘Wow, look at this. We’ve got to stop it chipping off.’ But that’s just typical of the narrow minds we were trying to fight against. That’s what the whole Sixties Flower-Power thing was about: ‘Go away, you bunch of boring people.’ The whole government, the police, the public – everybody was so boring, and then suddenly people realised they could have fun.
Once we were told we had to get rid of the painting, the whole thing started to lose its appeal. The whole tone of the events around the Apple shop was going sour, and – as it was not working out – we decided to sell it. We ended up giving the contents away. We put an ad in the paper and we filmed people coming in and grabbing everything.
Som synes var kunderna som köade rätt blandade vad gäller ålder och kön.
Pojken närmast kameran ser inte alltför intresserad ut, men skenet kan bedra . . . .
En glad och lycklig kund med sitt fynd från ’Apple Boutique’.
The Beatles överlämnade sin andra affär Apple Tailoring (Civil and Theatrical), som öppnade i maj 1968, till dess chef, den australiensiske designern John Crittle.
Apple Boutique har spelat ut sin roll. Nu hänger resten av The Beatles imperium på Apple!
Vid middagstid var allt över.
Tja, de städade ut butiken. Personligen tycker jag att det var en bra idé, det visade att vi inte menade allvar med att sälja kläder. Eftersom det inte fungerade, låt dem ta skräpet gratis!
Som ett resultat tömdes butiken helt, inte bara butiksinredningen togs, utan även golvbeläggningen.
Men det var inte Beatles som skrattade sist. De varor till ett värde av 10 000 pund som Apple lossade den morgonen omfattades ändå av lagen om moms. Skatteverket brydde sig inte om att allt gavs bort gratis. Ekonomiskt sett var beslutet en katastrof, eftersom företaget, förutom att förlora lager till ett värde av 112 000 pund, plus kostnaden för att renovera lokalerna och så vidare, var tvunget att betala för höstkollektionen som redan hade beställts. Sammanlagt hade klädvaruhuset förlorat nästan 200 000 pund på sju månader.
Efter att butiken stängt försvann Pete Shotton tillsammans med företagets Jaguar. Flera månader gick innan bilen upptäcktes försvunnen.
Tony Bramwell, bland annat producent för videon till Strawberry Fields Forever:
Den här bilden togs från kontrollrummet. Jag tittade på dem när de diskuterade tekniska detaljer med George Martin. Jag tycker att den här bilden återspeglar deras arbetsrelation väl. I början var George Martin mer involverad i inspelningsprocessen. Vid det här laget var det ett band som hade kontroll. Särskilt Paul, som hade skaffat sig mycket erfarenhet under åren. Men George Martin var viktig. Han höll bandet i balans.
Uppifrån och ner: John Lennon, Paul McCartney, George
Harrison och Ringo Starr – alla lyssnar på George Martin.
George Martin:
Vi spelade in Hey Jude på Trident Studios. Det var en lång låt, så jag sa: ’Vi kan inte släppa en singel med en så lång låt.’ John sa: ’Varför?’ Jag kunde inte komma på ett bra svar, så jag sa det första som dök upp i mitt huvud: ’Discjockeys kommer inte att kunna spela den här skivan’, men John sa: ’Det kommer de att göra om den är vår.’ Och naturligtvis hade han helt rätt.”
Paul McCartney:
Låten var längre än någon annan singel, men vi hade ett bra teknikteam. Vi frågade hur lång en 45-minuterslåt fick vara. De sa fyra minuter. Man kunde klämma in mer i spåren på en skiva, men sedan började volymen sjunka, och man var tvungen att höja den medan man lyssnade. Men de kom på något knep och klämde in ett avsnitt som inte skulle vara högt, vilket gav mer utrymme för allt annat. På något sätt klämde de in en sju minuter lång låt på en skiva – en riktig inspelningsprestation.
Paul McCartney:
There is an amusing story about recording it. We were at Trident Studios in Soho, and Ringo walked out to go to the toilet and I hadn’t noticed. The toilet was only a few yards from his drum booth, but he’d gone past my back and I still thought he was in his drum booth. I started what was the actual take, and ‘Hey Jude’ goes on for hours before the drums come in and while I was doing it I suddenly felt Ringo tiptoeing past my back rather quickly, trying to get to his drums. And just as he got to his drums, boom boom boom, his timing was absolutely impeccable. So I think when those things happen, you have a little laugh and a light bulb goes off in your head and you think, This is the take! and you put a little more into it. You think, oh, f**k! This has got to be the take, what just happened was so magic! So we did that and we made a pretty good record.
John Lennon med ryggen mot kameran, Paul McCartney och George Harrison i samband med inspelningen av sången.
Tony Bramwell:
De har precis provat ’Hey Jude’ och här är Paul som försöker se hur de andra reagerar. Beatles brukade komma in i studion med idéer och låtfragment och det var som om de hade suttit och legat länge och så, helt plötsligt, kom en låt ut. Det var väldigt annorlunda mot de första åren när de kom in i studion med tolv låtar fullt inövade och spelade in ett album på två dagar. Efter ’Sgt. Pepper ’ tog det dem månader.”
Paul McCartneys handskrivna text med mera till ’Hey Jude’.
I låten, direkt efter början av sista versen, vid 2:58, mellan raderna ’Remember to let her under your skin’ och ’Then you’ll begin…’ kan man tydligt höra Paul svära ’Fuck!’ Det var Lennons idé att gå därifrån på grund av Pauls misstag.
Jag minns väl att när vi lyssnade på bandet påpekade John Lennon det. ’Paul gjorde ett misstag på pianot och sa ett fult ord’, jublade Lennon, ’men jag insisterar på att vi låter det vara kvar, gör det tillräckligt lågt så att man knappt kan höra det. De flesta kommer inte ens att märka det, men vi kommer att veta att det är där. Det var precis den sortens studenthumor som Lennon hade, men jag måste erkänna att det är roligt att miljontals fans har lyssnat på den här skivan miljontals gånger utan att ens inse att den innehåller det fruktade ordet med fyra bokstäver ( notera : fuck), vilket var strikt tabu 1968.
Jag insisterade på att den här frasen inte skulle klippas bort, utan bara dämpas så mycket att den knappt hörs. De flesta kommer inte ens att märka den, men vi vet att den finns där.
Vi hade så roligt att vi till och med lämnade kvar ett svordomsord någonstans mitt i låten när jag gjorde ett misstag i pianostämman. Man måste lyssna riktigt noga för att höra det, men det finns där.
En liten tilläggsräkning på £ 416 från ’Trident Studios’ för arbetet den 31 juli 1968.
