Paul McCartney:
Med Beatles använde vi mycket primitiv utrustning. Det var arkaisk utrustning, men den gamla utrustningen var äcklig. Jag är inte säker på att det är ett ord i ordboken, men det var lättare att lura. Man kunde slå utrustningen. Till exempel, ett av tricken vi gjorde var på ’Ob-La-Di’, vilket var en av låtarna jag gjorde det på. Jag spelade en akustisk låt en oktav över basgången. Det gav ett fantastiskt ljud – som två röster som sjöng en oktav ifrån varandra – och det förstärkte basgången. Vid den tiden var [inspelningsnivån]-nålen i den röda zonen, och den stannade där, överstyrd, varje gång vi spelade. Geoff Emerick var inspelningstekniker vid den tiden, och när nålen kom för långt ut ur det röda sa han: ’Nej, nej, det är inte tillåtet, vi måste hålla den precis framför den röda zonen eller lite i den röda zonen!’ Men vi var orubbliga, vi sa: ’Nej.’” En gång hörde vi ett ljud som var förvrängt och vi sa: ”Det är ett fantastiskt ljud, vad är det?” Och de sa att det var för att de spelade in på röd nivå. Så vi började spela in på röd nivå med flit. Akustiken lät elektrisk, den var inte förvrängd för mycket, den avvek bara från originalljudet. Det skapade vissa svårigheter. Man slog maskinen, men i verkligheten lurade man den bara lite grann. Nu är de svårare att slå än någonsin. Allt är uttänkt. Om man vill arbeta i den röda zonen nu, slås en liten dator på och säger: ”Begränsa nivån!”, stoppar den och sätter tillbaka den. Maskinerna är alla så smarta nu och man kan inte riktigt lura dem. Norman Smith var en fantastisk ingenjör, och vi blev fruktansvärt besvikna när han blev producent. Vi behövde honom som luft, inte en man, utan sprängämnen. Men Jeff hade gott om krut också. Jag tror att det var grejen med alla killarna på EMI. De var ordentligt utbildade. När du träffar någon som gick igenom skolan på EMI kan du vara säker på att du har att göra med en professionell person. Tänk bara, de var tvungna att komma till jobbet i kostym och slips och vita rockar!

Geoff Emerick:
Det fortsatte och fortsatte, fram till klockan tre på morgonen. Paul var inte nöjd med rytmen i låten eller hur hans sång lät. Han ville ha en jamaicansk reggaekänsla, och han var inte nöjd med hur bandet hade uppnått den. För att göra saken värre var inte ens Paul själv helt säker på hur han skulle förmedla det rytmiskt, så han var ganska frustrerad. Paul hade blivit något av en perfektionist vid det här laget, men han kunde också ha gjort det här eftersom det kan ha haft något att göra med varför han var så ihärdig med att spela in låten – kanske gjorde han det bara för att reta upp John, bara för att lära honom en läxa.” Under de senaste veckorna hade jag märkt att Johns beteende blev alltmer oberäkneligt, hans humörsvängningar mer extrema och mer frekventa. Detta var definitivt fallet under inspelningen av den här låten. Ena minuten var han uppslukad, tramsade runt och sjöng med en pseudo-jamaicansk accent, och nästa minut surade han och muttrade att låten var som ”Pauls musikaliska skit för mormödrar”. Man visste aldrig exakt vilken Lennon man hade att göra med vid varje given tidpunkt, men saker och ting blev definitivt värre.   

John Lennon säljer sin ’Rolls Royce’

Den här fredagen passade John Lennon på att sälja sin svarta Rolls-Royce Phantom V, som han tidigare hade skräddarsytt genom psykedeliska färger med mera. Han kom att ersätta denna svarta ommålade Rolls-Royce med en vit Phantom V. 

Paul McCartney:
Det här är helt och hållet min låt.

John Lennon:
Jag kanske hade gett honom ett par rader, men det är hans sång, hans text.

Paul McCartney:
Folk frågar mig alltid vad jag tänkte på när jag skrev en låt. När jag skriver en låt har jag inte alltid något eller någon i åtanke. Vissa låtar kommer bara naturligt. Till exempel kom texten till ’Ob-La-Dee, Ob-La-Da’ från ett samtal med en jamaicansk vän till mig, Jimmy Scott. Cool kille. Jag träffade honom på Bag O’Neil’s.” Våra spelningar slutade så sent att när vi kom tillbaka till London var restaurangerna och pubarna stängda, så det enda sättet att få något att äta och dricka var att ”gå till en klubb”, som vi sa. Det blev en livsstil. Vi körde hem från en spelning och gick direkt till en klubb. Bag O’Neil’s var en av mina favoriter. The Speakeasy, The Revolution, The Scotch St. James, The Cromwell. Senare, när resten av killarna gifte sig och bodde i förorterna, gick jag ofta till klubbar på egen hand. Det var på en av dem som jag träffade Jimmy Scott, en nigeriansk congaspelare. Han kom från Afrika och spelade på olika jazzklubbar.

Jimmy Scotts fullständiga namn var Jimmy Anonmuogharan Scott Emuakpor. Han föddes i Sapele, Nigeria, och flyttade till England på 1950-talet och spelade i ett antal band (som Georgie Fame och Blue Flames) och med olika musiker (som Stevie Wonder på hans turné i Storbritannien 1965).

Paul McCartney:
Jag gillade verkligen den här killen. Han var en god vän till mig. Vi brukade hänga på klubbar med honom på 60-talet och ha mycket trevligt, prata till stängningsdags. Han hade en fantastisk positiv attityd och var ett nöje att vara i närheten av. Han hade alltid ett par talesätt på tungan, varav ett var en av hans favoriter: ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’. Han sa att det översattes till ’Livet går vidare’. ’Ob-la-di, ob-la-da, livet går vidare, bra’ . Han sa alltid det.” Vissa tror att ”Ob-La- Di, Ob-La-Da” är en yoruba-fras som betyder något i stil med ”comme ci, comme ca”. Andra tror att det var en fras som Jimmy Scott kom på. Och vissa tror att det är ordet ”bra” och inte den afrikanska versionen av ”bro”. Jag brukade älska det uttrycket. Varje gång vi träffades brukade han säga: ”Ob-la-di, ob-la-da, livet går vidare, bro.” När någon sa: ”För mycket”, sa han: ”Ingenting är för mycket, det är fantastiskt.” Han var en av de där killarna med ett fantastiskt uttryck. Jag gillar känslan av att vara så, så, så är det. Så jag bestämde mig för att skriva en liten humoristisk ”karaktärssång” om Desmond, Molly och deras barn. Det är en kombination av afrikanska och jamaicanska inslag. Resten är min fantasi. Det är som abstrakt konst.

Jag sa till honom: ”Jag gillar verkligen det uttrycket, och jag funderar på att använda det”, men när jag skrev låten blev han arg eftersom han ville spela in den själv. Jag sa: ”Kom igen, Jimmy, det är bara ett uttryck. Om du hade skrivit låten kunde du ha spelat in den.” Senare skickade jag honom en check som ett erkännande för det, för även om jag skrev hela låten utan hans inblandning, så var det hans uttryck.

År 1969 arresterades Jimmy och fördes till Brixtonfängelset i väntan på rättegång, anklagad för att inte ha betalat underhållsbidrag till sin exfru. Han bad polisen att kontakta Beatles kontor för att se om Paul skulle betala sin enorma utestående advokaträkning. Paul gjorde det på villkor att Scott lade ner åtalet mot honom på grund av låten.

Jimmy Scott fortsatte sin musikaliska karriär. Han var en okrediterad musiker på Rolling Stones album Beggars Banquet, och arbetade även med turnerande band som Bad Manners och sitt eget band, Ob-La-Da, Ob-La-Da. Han undervisade också i afrikansk musik och hade trumworkshops i London på 1970-talet. Tyvärr drabbades han av lunginflammation under en turné med Bad Manners i Amerika 1986.

Doug Trendle från gruppen Bad Manners berättar:
När vi kom tillbaka till Storbritannien blev han visiterad på flygplatsen och tvingades klä av sig naken eftersom han var nigerian. De höll honom naken i två timmar. Nästa dag fördes han till sjukhus och dog. Ingen vet exakt hur gammal han var eftersom han ljög om sin ålder när han fick sitt första brittiska pass. Han borde ha varit ungefär sextiofyra.

Från en intervju med Tony MacArthur för Radio Luxemburg, 20 november 1968:

Tony MacArthur:
Skrev du den låten? Jag menar, en låt som Lennon och McCartney skrev tillsammans?

Paul McCartney:
Jag tror att det mest är mitt. Mest mitt (skratt). John lade till lite nigerianskt inflytande (skratt).

Euron Griffith, författare till boken The Beatles in Tonypandy:
Dessa kassetter upptäcktes på Llewlins vind efter hans död 1979. Det fanns tre rullar, alla märkta ’Yellow Wood’ ( obs : de spelades in i november 1967 i gruvstaden Tonypandy). De innehöll utkast till låtar som senare dök upp på The Beatles dubbelalbum 1968. Kassetterna finns fortfarande i Llewlins ägo, men i augusti 1995, i närvaro av en advokat, spelades utdrag ur dem för mig. Det finns en glädjefylld entusiasm i John och Pauls sång. Versionen av ’Ob-La-Di-Ob-La-Da’ improviserades på spansk gitarr och tvättbräda. Den kaotiska återgivningen av Back In The USSR avbröts när Eilis smällar i väggen berättade för dem att deras te var klart. Det utbröt ett skratt innan kassetten tog slut.

Paul McCartney:
När vi var i Indien skrev jag några låtar där. Det var en bra tid. Jag hade en låt som hette ’I Will’ , men den hade ingen text. Jag skrev också ett stycke som hette ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ . Vi brukade åka till en by för att titta på film, där de satte upp en filmduk och alla lokalbefolkningen som älskade film samlades. Jag minns att jag gick längs en skogsstig från lägret till byn och spelade gitarr: ’Desmond sålde från ett stånd på marknaden…’” ”Det är en fiktiv berättelse om ett par personer som egentligen inte existerar. Den handlar om Desmond och Molly. Jag är väldigt förtjust i namn. Desmond är ett väldigt karibiskt namn. Men det kunde ha varit Winston, vilket också hade fungerat.