John Lennon och Yoko Ono under planteringsceremonin.

Platsen på kyrkogården där man hade tänkt att plantera ekollonen var man tvungen att flytta efter det att abboten Stephen Edmund Verney vägrat det ogifta paret att låta något begravas i ovigd jord. Dessutom trodde inte abboten att ekollonen hade något med skulpturen att göra. Denna fredsaktion kallades för Acorns of the World och var John Lennons idé. Frön till ekollonen planterades under en rund vit trädgårdsbänk. Fröna var inte bara en symbol för fred, utan också en symbol för enandet av öst och väst. John och Yoko planterade sina ekollon, en mot öster och en mot väster, vilket symboliserade deras födelseplatser: Liverpool och Tokyo.

Tilläggas kan att de ekollon som paret till slut planterade stals tämligen snabbt av Beatlesfans. John Lennon skickade nya ekollon, som sattes under 24-timmarsbevakning.

Madeline Bokaro, författare till Yoko Onos Infinite Universe on Your Mind):
John och Yoko planterade ekollon. Ekollonen stals snart av Beatles-fans. John och Yoko skickade nya ekollon, och landningsplatsen bevakades dygnet runt. John instruerade också sin chaufför, Les Anthony, att hämta tillbaka bänken, som kom från John Lennons hem, för säker förvaring, och den stannade kvar i Johns hem i Kenwood.

Händelsen fick inte mycket medieuppmärksamhet, så 1969 upprepade John och Yoko (nu gifta) kampanjen Acorns of The World. De kommer att skicka ekollon till alla världens ledare och be var och en att så ett frö för fred.

George Harrison och Ringo Starr flyger till New York

George och Ringo flög från Los Angeles till New York, där Ringo och Maureen träffade Eric Clapton och Jeff Beck och gick på ett Jimi Hendrix-framträdande på en klubb på 46th Street.

George Harrison:
Jag minns att jag kom från Kalifornien och gjorde ett segment i en film om Ravi Shankars liv som hette Raga, där jag spelade sitar. Vi bodde i New York på hotellet där Jimi Hendrix och Eric Clapton bodde. Och det var sista gången jag spelade sitar. Vi umgicks mycket, och Eric gav mig den här fantastiska Les Paul-gitarren, som han faktiskt spelade på skivan [”While My Guitar Gently Weeps” på dubbelalbumet ”The Beatles”].

Pat Costello:
När Jimi Hendrix återvände till New York från turnén var hans första tanke att ta reda på vem som spelade i stan. Det fanns ett tillfälle då jag nämnde Jeff Beck i förbifarten. Jimi blev upphetsad: ”Jeff Backson!” Jeff Backson! (det var hans roliga smeknamn) Toppen! Jag ringer honom nu och ordnar ett jam!  

Jeff Beck:
Jag hade mitt livs bästa jam med Hendrix. Någon organiserade en stor konsert där olika musiker deltog, oavsett status. Och det fungerade utmärkt. Publiken var fantastisk, folk bara satt och lyssnade på Jimi i två timmar, han spelade ’ Foxy Lady ’ och sedan spelade han bas och framförde ett par av mina låtar.” Vi spelade på Sin Club sex dagar i rad [i juni 1968]. Gruppens genombrott i Amerika kom efter att ha uppträtt på Fillmore East med The Grateful Dead. Men efter denna framgång och de fina recensionerna var vi tvungna att komma ner på jorden och spelade sex kvällar på en liten klubb. Alla fick möjlighet att se vad de just hade sett, sex gånger i rad. Vi var inte så förtjusta i att bli granskade, eftersom vi var rädda att vi bara hade haft tur när vi spelade på Fillmore och showen hade blivit ganska framgångsrik. Jimi dök inte upp på Sin’s den första kvällen, men han dök upp de återstående fem. Oväsendet var otroligt eftersom klubben redan var fullpackad, men när han kom stod folk på varandras huvuden. Ibland hade han ingen gitarr med sig, så han brukade vända på en av mina reservgitarrer och spela på den. Det fanns en tid då jag spelade bas. Jag har till och med ett foto. Tack gode Gud att någon åtminstone tog ett foto, för det finns förmodligen inga arkiv kvar.”

Inspelning av låtarna ’Blackbird’ & ’Revolution 9’

Denna tisdag befann sig Paul McCartney i EMI Studios för att spela in låten Blackbird och i en annan del av EMI Studios arbetade John Lennon med sin komposition Revolution 9. Tillsammans med producenten George Martin, ljudteknikern Geoff Emerick och den assisterande ljudteknikern Phil McDonald höll man till i Studio Two mellan kl. 18.30 och kl. 00.15 på onsdagsmorgonen.

Dave Rybachevsky, författare till The Beatles Music History berättar:
Paul skrev låten ’Blackbird’ i Skottland på High Park Farm i april 1968.

Paul berättar själv:
Melodin kom till mig i Indien när jag vaknade en morgon och hörde en koltrast drilla. Jag plockade upp en akustisk Martin-gitarr och skrev en låt på plats. Melodin var baserad på ett berömt stycke av Bach, vars namn jag inte visste, som George och jag hade lärt oss spela i vår ungdom. Du vet, vi brukade göra sådana saker bara på fester, bara för att bokstavligen visa upp ”Hej tjejer…”, du vet vad det handlar om. Tyvärr föll ingen av dem för det. Men det var ett stycke som George Harrison och jag spelade, och vi trodde att det var ett Bach-stycke. Ärligt talat, han gjorde det bättre än jag. Det som fascinerade mig med det här stycket var den del av dess struktur där det finns en speciell harmoni mellan melodin och basstämman. Bach har alltid varit en av våra favoritkompositörer, vi kände att vi hade mycket gemensamt med honom. Av någon anledning tyckte vi att hans musik var väldigt lik vår, och vi blev förvånansvärt snabbt fästa vid honom. Vi gillade också att han, som det stod skrivet, spelade orgel i kyrkan och improviserade på den varje vecka, vilket var ganska likt vad vi gjorde. Vi blev mycket glada över att höra det.

Så utvecklade jag en gitarrmelodi baserad på Bachs stycke. Jag tog en del av den och gav den en annan storlek, och valde sedan bara ord för det. Det var något i stil med början på ett Bachstycke, men ingen visste exakt. Så jag tog det och det blev början på låten ”Blackbird”. Man upptäcker bara något nytt som man gillar och ändrar det lite för att det ska passa en själv.

Dave Rybachevsky berättar vidare:
Musikstycket som Paul hänvisar till har identifierats som Bachs Bourrée i e-moll. 

Peter Asher, A & R-ansvarig (Artists & Repertoire) på Apple tillika Jane Ashers bror:
Det här är en av Pauls bästa låtar. Jag minns att jag hörde den strax efter att den skrevs. Jag besökte Paul i hans hem på Cavendish Avenue. Den här låten gjorde ett starkt intryck på mig då, och jag måste säga att den fortfarande berör mig otroligt mycket nu. Det här är en underbar komposition överlag och en fantastisk gitarrstämma i synnerhet. Vad jag inte visste då var att låten var influerad av klassisk musik, vilket Paul medgav. Detta är en bourrée i e-moll av en annan mycket skicklig kompositör – Johann Sebastian Bach. För den vanliga lyssnaren verkar de två kompositionerna inte så lika – när stora kompositörer influeras av varandra är kopplingen inte alltid uppenbar. Men när Paul förklarade hur han hade arbetat med en förenklad och något omarrangerad version av bouréen för gitarr (den blev något av ett signaturstycke), så blev allt logiskt.  

Susan Shumsky, en elev och följare av Mahrishi Mahesh Yogi:
Paul sa inledningsvis att han inspirerades att skriva låten ”Blackbird” av ett högt ljud han hörde tidigt på morgonen i ashramen. Men år senare gav han låten en djupare innebörd och drog paralleller med temat medborgarrättsrörelsen.

Paul:
I den sången syftade jag på en svart kvinna, inte en fågel. Det var tiden för medborgarrättsrörelsen, som vi alla kände så starkt för, så det här är mitt budskap till en svart kvinna som upplevde dessa händelser i USA, där jag liksom uppmuntrar: ’Fortsätt försöka, tro på dig själv, det finns hopp.'” Som ofta är fallet med mitt skrivande finns det en metafor här, så istället för att säga ”en svart kvinna från Little Rock” och vara väldigt specifik, blev hon en fågel, hon blev en symbol som kunde tillämpas på hennes specifika situation. Ordet ”birdie” är också slang för ”flicka”, så låten handlar i huvudsak om en ”svart flicka”. När jag var i Skottland och spelade gitarr minns jag att jag fick den här tanken: ”Du har bara väntat på att det här ögonblicket skulle uppstå.” Det handlade om den svarta kampen i sydstaterna, och jag använde koltrastens symbolik. Det handlar inte om trasten vars vingar är brutna. Allt är mer symboliskt. Det här är en av mina teser: ”Ta en sorglig sång och gör den bättre”, låt den sången hjälpa dig. ”Women empowerment” är det som bäst beskriver den här låten. Under årens lopp har jag fått många underbara brev där det stod: ”Den här låten hjälpte mig verkligen igenom en hemsk tid.” Jag tror att den största glädjen med att vara musiker och vara med i Beatles är när man får sådana brev och vet att man verkligen har hjälpt människor. Jag skrev dem med den hemliga tanken att de kanske skulle kunna hjälpa, men i verkligheten känner jag mig väldigt stolt när jag inser att de faktiskt hjälpte människor.

Jag är väl medveten om att Liverpool var en slavhamn och även att England hade sitt första karibiska samhälle. Så vi interagerade med många svarta människor, särskilt i musikvärlden. Jag tänker särskilt på Lord Woodbine, en calypsosångare och promotor som hade flera spelställen i Liverpool, inklusive klubben New Cabaret Artists där Silver Beatles spelade. Sedan var det Derry End Seniors, gruppen som banade väg för oss i Hamburg. När jag skrev låten ”Blackbird” 1968 var jag mycket medveten om de fruktansvärda rasspänningarna i USA. 1967 var ett mycket dåligt år i detta avseende, men 1968 var ännu värre. Låten skrevs bara några veckor efter mordet på Martin Luther King Jr. Bilderna av brutna vingar, insjunkna ögon och en universell längtan efter frihet var mycket relevanta. Det fanns många medborgarrättsfrågor på 1960-talet, särskilt i Little Rock. I England läste vi om det i nyheterna, så det var viktigt för oss eftersom det för mig var här medborgarrättsrörelsen började. Vi såg vad som hände och vi kände med de människor som drabbades av dessa händelser, och det fick mig att skriva en låt som kunde ge dem lite stöd.

John Lennon:
Paul är bra på den här typen av gitarrkompositioner. Det är helt och hållet hans låt, men jag gav honom en rad, en rad som har en viktig betydelse.

Dave Rybachevsky:
Låten spelades in första gången på band den 29 maj 1968. Det var en av många demos som spelades in hemma hos George Harrison på en Ampex fyrspårsbandspelare. Denna dubbeldubbade inspelning har Paul som sjunger och spelar akustisk gitarr. Fågelljudseffekter i bakgrunden. Låtens struktur har ännu inte fastställts, och slutet skiljer sig från vad som finns på albumet, men vid det här laget finns alla texter där i sin helhet.

George Martin:
De kom med en hel massa låtar. Det verkade finnas fler än trettio av dem. De chockade mig, men samtidigt gjorde de mig upprörd eftersom vissa av låtarna inte var lyckade. För första gången var jag tvungen att dela upp min tid i tre delar, eftersom inspelningen gjordes samtidigt i tre studior. Arbetet blev kaotiskt, med min assistent Chris Thomas som gjorde en stor insats (vilket gjorde honom till en fantastisk producent).”

Geoff Emerick:
Beatles ville uppenbarligen inte längre vara i varandras sällskap. Där det var möjligt delade de upp sig i små grupper och arbetade i två eller till och med alla tre studiorna på Abbey Road samtidigt. Detta blev snart standardprocessen för mycket av White Album-arbetet. Det var som om bandmedlemmarna hade isolerat sig så mycket i sina egna personliga utrymmen att de till och med ville spela in på olika platser på en fysisk nivå. På den tiden arbetade jag vanligtvis med Paul eftersom jag hade bäst samförstånd med honom. John eller George Harrison skulle åtföljas av en av de andra musikerna, medan den tystlåtne Ringo, vars åsikt sällan tillfrågades, pendlade mellan studiorna efter behov. Detta var situationen den kvällen vi arbetade med Pauls innerliga ballad, ’Blackbird’. Paul började spela låten på akustisk gitarr och jag älskade den direkt. Han var en perfektionist, spelade den om och om igen och försökte finslipa den komplexa gitarrstämman.

Paul:
Den här låten har en väldigt folklig spelstil, men konstigt nog har jag inte den rätta fingerplockningstekniken som proffsen har, så jag kom på min egen förenklade version.

Barry Miles:
I en intervju erkände Paul att han i sin ungdom spelade bourréen fel. Det var fel melodiska drag som blev grunden för den här låten.

Paul:
Jag älskar min akustiska del i den här låten. En av mina favoriter. John lärde sig rätt folkmusik-fingerplockning från Donovan eller någon av hans vänner: första sträng, tredje sträng och så vidare. Jag lyckades spela på mitt eget sätt, till exempel i låten ”Blackbird” verkar jag ständigt använda två strängar samtidigt. Och i allmänhet ser det mer ut som en fingerplockningsstil.

Geoff Emerick:
Vid ett tillfälle kom en kameraman in och filmade ett litet segment om Apple, och det avbröt processen lite, men Paul fortsatte, och hans nya flickvän satt med benen i kors vid hans fötter. Paul hade nyligen separerat från Jane Asher, vilket kan ha varit en annan anledning till att han var på så nedstämd humör under White Album-sessionerna. Jag tror att Paul kanske tog med sig den här tjejen som svar på att John började följa med Yoko.

Tony Barrow, bandets presschef:
Frances Schwartz deltog i flera sessioner och, trots att hon var extremt diskret, spreds nyheten bland gruppens inre krets att hon hade flyttat från sin tillfälliga tillflyktsort i Notting Hill till Pauls hus i St John’s Wood.

Dave Rybachevsky:
I Apple-reklamen som filmades för att visas för chefer på EMI och Capitol Records repeterar Paul låten ’Blackbird’.” Ibland gör han misstag, men genom att korrigera sig själv för han gradvis arrangemanget till perfektion. I början av filmen sitter Francie Schwartz, Pauls nya flickvän, på golvet till höger om Paul, och hon ersattes snart av Linda Eastman. Under denna repetition närmar sig George Martin Paul, vilket tydligen inte behagar Paul, som fortsätter repetitionen trots Georges närmande.

Tony Bramwell, chef för Apple Films:
Filmen vi kom fram till var till sin natur något konstnärlig och visionär. I början av juni filmade jag en sekvens där Paul framförde låten ”Blackbird”.

Mark Lewisohn:
Bildmaterialet visar McCartney med en akustisk gitarr, medan han arbetar på låten ’Blackbird ’. Filmens ljudtekniker spelade också in 41 minuter av McCartney som repeterade ”Blackbird”, och man kan se låten ta form. Inspelningen börjar med att producenten George Martin berättar för McCartney att låten bara är två minuter lång och föreslår en paus före slutet. McCartney lyssnar sedan på det inspelade materialet i Studio 2. Lennon föreslår att man dimmar ner ljuset i studion för att förbättra atmosfären, och Martin föreslår att man gör en fungerande demoversion för att bestämma arrangemanget. Lennon säger dock att sång och gitarr räcker.

Dave Rybachevsky:
Innan John åkte till en annan studio diskuterades arrangemanget av låten. Under repetitionen förklarar Paul: ”Saken är den att det enda som omedelbart kommer upp i tankarna i arrangemanget är stråkkvartetten efter andra versen.” George Martin har denna mycket säregna idé: ”Stoppa rytmen helt och starta den sedan igen.” Sedan, efter ”stopptonen”, borde det höras ett orkesterljud på avstånd. Det är ganska smart, som en liten dekoration gömd bakom en tavla. Den dyker plötsligt upp, och när den kommer nära börjar jag om igen.” Så det var George Martins förslag att pausa i sången och sedan börja om, även om orkesterklangen från de andra instrumenten i slutändan inte användes.

Mark Lewisohn:
Lennon och Martin börjar sedan diskutera det långa slutet av Revolution 1 och de olika inspelningar som gjorts för scenversionen av Johns bok ”In His Own Write”. I bakgrunden framför McCartney en falsettversion av ” Helter Skelter”. Detta följs av en kortversion av ”Blackbird” med Lennon och McCartney på akustiska gitarrer. McCartney fortsätter sedan att spela ensam, sjunger i Elvis-stil och improviserar på bluesmanér. I kontrollrummet diskuterar de arrangemanget med Lennon igen. John föreslår ett brassband, och McCartney spelar en version av ”Mother Nature ’s Son”.

Dave Rybachevsky:
John försökte ackompanjera Paul på akustisk gitarr, sedan piano, och föreslog så småningom senare från kontrollrummet: ’Du vet, vi skulle behöva lite brassband. Ett riktigt bra brassband.'” Paul svarade: ”Ja, det skulle vara underbart”, varpå John sa: ”Ett litet Nilsson-brassband” – en referens till Harry Nilssons arrangemang på hans album Pandimonium Shadow Show, en skiva som han och Paul båda verkligen gillade. McCartney bestämde sig dock för att idén skulle fungera bättre med en annan av hans akustiska låtar, ”Mother Nature’s Son”, som han omedelbart demonstrerade.

Mark Lewisohn:
Det följer flera versioner av ’Blackbird’, varav de flesta slutar med ett misstag i inledningen.

Dave Rybachevsky:
Låten spelades in över två rullband, där en stor del av det första bandet var repetitioner. Detta, och förekomsten av ett falskt slut i varje fullständigt framträdande, ledde till förvirring om vilken tagning som var vilken. Även om Paul lade ner mycket tid på att få ljudet precis rätt, ville han att hans röst skulle låta så naturlig och obesvärad som möjligt. ”En hel timme bortkastad”, säger han efter tagning 16. Arrangemanget på tagning 28, felaktigt märkt som ”tagning 9” på det andra kassettfodralet, var annorlunda igen, och i slutet sjöng Paul repliken och växlade mellan orden: ”mörksvart, mörksvart, mörksvart natt”. Efter att tagningen är klar instruerar Paul ingenjörsteamet: ”Ni vill behålla de som ni tycker är värda det, förstår ni? Om vi ​​gör det rätt kan jag berätta det så fort jag gjort det. Men jag vet inte än, förstår ni?” Sedan säger han till Francie: ”Jag tror det, vi behöver bara glömma det.” ”Ja”, instämmer Francie. Paul fortsätter: ”Det handlar om att bestämma vilken röst man ska välja, du vet. Jag tycker att den tystare är bättre.” ”Jag håller med”, säger Francie.

Mark Lewisohn:
Efter pausen fortsätter McCartney att spela in och lyckas så småningom spela in en hel tagning. Under denna session spelades 32 tagningar in, men endast 11 av dem färdigställdes.

Dave Rybachevsky:
Paul spelade in 32 tagningar och sjöng låten till ackompanjemang av en akustisk gitarr och fotstamp, för vilket Geoff Emerick hade specialinstallerat en mikrofon.

Geoff Emerick:
Efter att albumet släpptes identifierades detta knackande ljud felaktigt som en metronom.

Dave Rybachevsky:
Bevis på att Paul stampar med foten under låten kan ses i reklamfilmen.

Geoff Emerick:
Till skillnad från Yoko stannade inte Pauls nya flickvän länge i studion. George Martin gick också tidigt. Efter att de hade gått berättade Paul för mig att han ville att låten skulle låta som om han sjöng utomhus.

Dave Rybachevsky:
Take 32 röstades fram som bäst, men Paul överdubbar sedan sången under refrängerna och lägger till ytterligare en akustisk gitarr under instrumentaldelen. EMI-kassettfodralet anger att Pauls sång finns på spår ett av fyrspårsbandet, fotstampandet på spår två, den första akustiska gitarren på spår tre och sång- och gitarröverdubbningen på spår fyra.” Innan sessionen var slut gjorde Geoff Emerick sex försök till monomixning, men inget av dem användes på det släppta albumet.  

Mark Lewisohn:
Den slutliga monomixningen hade extra takter med gitarr i början som senare togs bort. Remixen skulle göras den 13 oktober 1968, efter att McCartney bestämt att låten skulle låta bättre om den innehöll riktiga fåglar.

Dave Rybachevsky:
Johns närvaro under Pauls repetition för Blackbird spelades in på band i ungefär en halvtimme, från 18:30 till 19:00, tills det stod klart att hans tjänster inte behövdes.

Mark Lewisohn:
Från 19.00 till 22.15 var John Lennon i Studio 3 och arbetade med ljudeffekter till ’Revolution 9’.

Geoff Emerick:
Varken Ringo eller George var i studion den kvällen, och John ville börja sätta ihop ljudeffekterna till det som blev Revolution 9, så så fort han hörde att en annan studio fanns tillgänglig bestämde han sig för att åka dit med [producenten] Chris Thomas och Phil [McDonald], som vanligt åtföljda av Yoko. George Martin och jag blev kvar med Paul, vilket var en välsignad lättnad efter all stress från de föregående sessionerna. Det var alltid mycket lättare att bara ha att göra med en Beatle.