Lennon och McCartney ger fler intervjuer i New York

John Lennon och Paul McCartney höll en presskonferens på The Americana Hotel på 155 West 47th Street i New York City, för att lansera Apple Corps i USA.

 

Derek Taylor.

 

Derek Taylor höll i presskonferensen och fördelade frågorna från de olika mediarepresentanterna. På plats var även Linda Eastman. Efter konferensen pratade hon på nytt med Paul McCartney och skrev sitt telefonnummer på en oanvänd check, som hon gav till honom.

 

 

John Lennon under presskonferensen.

 

Den här tisdagen led McCartney, som han själv erkände, av en ”personlig paranoia”, möjligen orsakad av droger han hade tagit, så Lennon var den som pratade mest. Konferensen var stundtals konfronterande och nervös och visade hur Lennon och McCartney hade blivit ovana vid att hantera pressen sedan The Beatles slutade turnera.

 

Q: What are your feeling about the Maharishi?John Lennon: I think the Maharishi was a mistake. His teachings have some truth in them, but I think that we made a mistake.

Q: Do you think that other people who see the Maharishi are making a mistake?

John Lennon: That’s up to them.

Paul McCartney: He’s human, that’s all. We thought that there was more to him than what there was, but he’s human. For a while, we thought he wasn’t, you know.

Q: Do you have any new philosophical leaders?

Paul McCartney: No.

John Lennon: Me!

Q: What was there about the screenplay for the Yellow Submarine that made you favor it over the screenplays you rejected?

John Lennon: We never saw it. But the drawings are nice.

Q: Will you be making any more public appearances?

John Lennon: I don’t know.

Paul McCartney: We may be.

Q: Why are you here today?

John Lennon: To do this.

Q: What is ‘this’?

John Lennon: What’s it look like? Well, you know, what are you doing here?

Q: What is this Apple Corps that you’ve initiated?

John Lennon: It’s a business concerning records, films, electronics, and – as a sideline – manufacturing, or whatever it’s called. We just want to set up a system whereby people who just want to make a film about anything don’t have to go on their knees in somebody’s office – probably yours!

Q: Could you be a little more specific…

John Lennon: No.

Q: …about the profits of Apple Corps and where they will go? And where did you get the name?

John Lennon: Well, it’s just – what can you call it? – Apple. It’s to do what I said, you know, in a business-like way, but business and pleasure might be feasible.

Q: This is your first trip to New York in four years. Would you say that your popularity is waning somewhat?

John Lennon: We don’t really think about it in those terms.

Q: Do you plan to come back as a group?

John Lennon: We don’t plan. We just came suddenly. We look after our own affairs and we don’t plan. Now, we haven’t a manager, and there’s no planning at all.

Paul McCartney: This is chaos.

Q: Did you find the same kind of hysteria there to greet you when you came into New York this time as was there on previous occasions?

John Lennon: Well, I saw something going on at the airport. You could see as well as me that I was being hustled along there. It feels the same whether it was five kids or five thousand. The same atmosphere is there.

Q: John, it said in the press release that you plan to make a film of A Spaniard In The Works.

John Lennon: Yeah. That’s a rough book to read at times. It depends on how you feel.

Q: How do you plan the film?

John Lennon: Yeah, well, I really can’t explain it. I’ll just have to make the film out of the two books. How I’ll do it, I don’t know, but I’ll do it. I can’t really say how I’m going to do it. I haven’t got it on paper, you know.

Q: Mr Lennon, there seems to be a ferment going on among students in Germany, France, and the United States, but not in England.

John Lennon: Yes, there’s something going on, but we’re just a bit more tweedy there.

Paul McCartney: It’s going on, but they just do it in an English way, whatever that is.

Q: Do you have any idea why that is?

John Lennon: No, but there’s some clue they’re giving us. I’m not sure. Something’s going on, but ‘I don’t know what it is, Mr Jones,’ ditto.

Q: Why haven’t the Beatles been more political?

John Lennon: Do you mean, Why haven’t we joined one of the clubs?

Q: No.

John Lennon: Well, a lot of this has been talked about before. If there is anything in particular, just ask.

Q: Well, what about the war in Vietnam?

Q: I heard that you were in New York because of a lawsuit.

John Lennon:  Rubbish. We’re here to talk about apples, you know.

Q: Is it true that Ringo wants to be in a Broadway play?

John Lennon: It’s being filmed by the National Theater in England. I don’t know what’s going on here!

Q: Do you have any plans for showing Magical Mystery Tour in this country?

John Lennon: Yes. We’ll put it on in the street with a screen and a projector.

Q: According to the press release, Apple will be making animated cartoons, TV programs, and TV commercials. What sort of thing will your company do that we don’t see on TV now?

John Lennon (to Paul): We don’t know, do we?

Paul McCartney: No.

John Lennon: We haven’t started.

Paul McCartney: We only came over here to plan it so we don’t know too much about it yet. We’ll tell you about it quietly someday, you know, give you the old program.

Q: Are the Beatles still meditating?

John Lennon: Yeah.

Paul McCartney: Yeah, now and then.

John Lennon: At this moment!

Q: Do you ever want to trip out again?

John Lennon: You never know, do you? It’s hard to be very specific, because I don’t know what I’m doing, do I?

Q: What kind of electronic devices do you plan to manufacture?

Paul McCartney: Ah, the electronic things. Well, they’re not like gimmicks. They are just great inventions. Our friend Alex over there is a genius. And he’s beautiful, he’s just incredible.

John Lennon: There’s no such thing as a genius, you know. But if there are any, he’s one.

Q: Can you give us an example?

John Lennon: No! You know about those long, nasty men in brown raincoats and sunglasses that you discover in the business world. And so, you don’t say what it is until it’s out, do you?

Paul McCartney: But it’s incredible.

Q: The press release says that you have established a foundation for selected charities. Can you explain?

John Lennon: Well, it’s a fund not specifically for charities, you know. But there is some way in which you can do something where you set up a foundation to pay for people who want to make films about a glass on a table. There’s some way of doing it. So, we’ll find out and do that.

Q: Have any of Alex’s inventions been used on any of your records?

John Lennon: No. but possibly on our next record.

Q: Why did you return to an almost Mersey-like beat for ’Lady Madonna’?

John Lennon: Because we felt like it.

Paul McCartney: There’s nothing in it, but that was it. A record like any other would smell as sweet!

Q: Speaking of politics, what do you think of the Liberian Movement for Liberation?

John Lennon: I haven’t heard about it. But good luck to ’em!

Q: What do you think about what’s been going on at Columbia University?

Paul McCartney: What’s been going on?

John Lennon: They’ve been on strike, the same thing that’s going on elsewhere. Something’s going on!

Q: Are drugs more important to the youth of today than they were four years ago?

John Lennon: I don’t know what they’re doing. I have no idea.

Paul McCartney: It’s probably about the same. Maybe a little less.

Q: Can you give us some idea of the capitalization of Apple?

John Lennon: No. We can only use our common sense and have the right people to handle these things like capitalization.

Paul McCartney: What’s that mean? Capitalization?

Q: How much money are you putting in?

John Lennon: I don’t know – and that’s the joke!

Paul McCartney: We’ll do the details some other time, because we don’t know.

Q: We hear that you are about to make a distribution deal for films with a major US corporation. Will this influence your choice of material?

Paul McCartney: No.

John Lennon: Any deals we make will be short-term. We’ll be sure to get what we want. Otherwise, we won’t do it. So, we’ll make sure.

John Lennon: We came out against it years ago. Where have you been?

Paul McCartney: In Vietnam?

Q: I heard that you were in New York because of a lawsuit.

John Lennon: Rubbish. We’re here to talk about apples, you know.

Q: Is it true thar Ringo wants to be in a Broadway play?

John Lennon: It’s being filmed by the National Theater in England. I don’t know what’s going on here!

Q: Do you have any plans for showing Magical Mystery Tour in this country?

John Lennon: Yes. We’ll put it on in the street with a screen and a projector.

Q: According to the press release, Apple will be making animated cartoons, TV programs, and TV commercials. What sort of thing will your company do that we don’t see on TV now?

John Lennon (to Paul): We don’t know, do we?

Paul McCartney: No.

John Lennon: We haven’t started.

Paul McCartney: We only came over here to plan it so we don’t know too much about it yet. We’ll tell you about it quietly someday, you know, give you the old program.

Q: Are the Beatles still meditating?

John Lennon: Yeah.

Paul McCartney: Yeah, now and then.

John Lennon: At this moment!

Q: Do you ever want to trip out again?

John Lennon: You never know, do you? It’s hard to be very specific, because I don’t know what I’m doing, do I?

Q: What kind of electronic devices do you plan to manufacture?

Paul McCartney: Ah, the electronic things. Well, they’re not like gimmicks. They are just great inventions. Our friend Alex over there is a genius. And he’s beautiful, he’s just incredible.

John Lennon: There’s no such thing as a genius, you know. But if there are any, he’s one.

Q: Can you give us an example?

John Lennon: No! You know about those long, nasty men in brown raincoats and sunglasses that you discover in the business world. And so, you don’t say what it is until it’s out, do you?

Paul McCartney: But it’s incredible.

Q: The press release says that you have established a foundation for selected charities. Can you explain?

John Lennon: Well, it’s a fund not specifically for charities, you know. But there is some way in which you can do something where you set up a foundation to pay for people who want to make films about a glass on a table. There’s some way of doing it. So, we’ll find out and do that.

Q: Have any of Alex’s inventions been used on any of your records?

John Lennon: No. but possibly on our next record.

Q: Why did you return to an almost Mersey-like beat for ’Lady Madonna’?

John Lennon: Because we felt like it.

Paul McCartney: There’s nothing in it, but that was it. A record like any other would smell as sweet!

Q: Speaking of politics, what do you think of the Liberian Movement for Liberation?

John Lennon: I haven’t heard about it. But good luck to ’em!

Q: What do you think about what’s been going on at Columbia University?

Paul McCartney: What’s been going on?

John Lennon: They’ve been on strike, the same thing that’s going on elsewhere. Something’s going on!

Q: Are drugs more important to the youth of today than they were four years ago?

John Lennon: I don’t know what they’re doing. I have no idea.

Paul McCartney: It’s probably about the same. Maybe a little less.

Q: Can you give us some idea of the capitalization of Apple?

John Lennon: No. We can only use our common sense and have the right people to handle these things like capitalization.

Paul McCartney: What’s that mean? Capitalization?

Q: How much money are you putting in?

John Lennon: I don’t know – and that’s the joke!

Paul McCartney: We’ll do the details some other time, because we don’t know.

Q: We hear that you are about to make a distribution deal for films with a major US corporation. Will this influence your choice of material?

Paul McCartney: No.

John Lennon: Any deals we make will be short-term. We’ll be sure to get what we want. Otherwise, we won’t do it. So, we’ll make sure.

Q: I’d like to ask you about the Apple Foundation for the Arts.

John Lennon: It’s not for the arts! Who slipped that one on?

Paul McCartney: It’s an easy way to make a film. Say that somebody wants to make a film like Andy Warhol did on the Empire State Building. Most people wouldn’t want to finance it because it wouldn’t be commercial. Well, if you finance it through a foundation, it doesn’t have to be commercial. That’s all it is.

Q: Are you giving away some sort of Beatles scholarships?

Paul McCartney: Yeah, but don’t put it that way! It sounds terrible! We’re just giving them away.

John Lennon: We’ll see what happens.

Paul McCartney: Well, if we give one away to someone, it will be commercial in a way, too. Because, later, that someone will do another film, for us!

Q: Will Apple also be grooming new talent?

John Lennon: We hope so. Groups, actors, anything.

Q: Will you open a school in London?

Paul McCartney: Well, that’s an idea. All we’ve got to do now is to get it set up on its feet. Then, what follows will be a natural progression.

Q: Do you plan to have scouts or representatives go out and look for new groups?

John Lennon: We’ll have to find out how you do it, or how you meant to do it, and if that’s the way you should do it. Then, we’ll find out.

Paul McCartney: So, leave your tapes at the door as you go out!

Q: Is it possible that Apple can do anything about what’s happening in radio?

John Lennon: British radio, huh?

Q: Radio.

John Lennon: Radio, yes.

Paul McCartney: That’s worse!

John Lennon: Radio’s worth looking into, you know. There’s a lot of things to do.

Paul McCartney: At the moment, you know, we do the four things. It hasn’t gone into radio yet, but it might.

Q: Are your records still banned in South Africa?

John Lennon: I believe so. Well, I mean, what do you think of South Africa?

Q: John, do you plan to write any more books?

John Lennon: I’m not planning on it, but I do have bits of paper with words on them.

Q: Do the individual members of the group have specific areas of interest in Apple?

John Lennon: Well, it might develop that way. There’s nothing planned.

Q: Will it be difficult to follow up Sgt. Pepper with something better?

Paul McCartney: Yes, it will be difficult all right!

John Lennon: But no more difficult than it was to do.

Paul McCartney: Oh, it’ll be all right, the next one. Don’t worry.

Q: When will the next record be?

Paul McCartney: I don’t know.

John Lennon: We start it when we get back.

Q: How would you describe your mental state right now?

John Lennon: It depends on what you’re relating it to.

Paul McCartney: Relaxed.

Q: Where are you planning to build your new recording studio?

John Lennon: It’ll be in the dungeons of our office.

Q: Who’s designing it?

John Lennon: Alex, from the electronics division.

Q: How many tracks will there be? Eight or 12?

John Lennon: Oh, millions. Millions. One track for each finger.

Q: Why did you choose the name Apple?

John Lennon: Why did you choose the names your kids have got?

Paul McCartney: It’s just a name.

John Lennon: I mean, there’s nothing to it.

Paul McCartney: A is for apple. It’s very simple, you know!

John Lennon: An apple for the teacher.

Q: Will any of the three gentlemen standing next to you control the production money?

John Lennon: They will, sort of, but the final say is with us.

Q: You’ll get the money?

Paul McCartney: Yeah. You see, we don’t know anything about business yet, so they do it, and they’re good at it. All we do is to apply common sense to it.

Mitchell Krause intervjuar John och Paul

John Lennon och Paul McCartney spelade även in en intervju för Mitchell Krause för radiostationen WNDT i det icke-kommersiella Newsfront-programmet på Channel 13.

Jon Wiener, författare till boken Come Together! John Lennon in His Time.

I New York gav John och Paul en intervju där John slutligen mer eller mindre detaljerat formulerade sin fortfarande ganska vaga politiska ståndpunkt. På frågan om sin inställning till kriget svarade han: ”Det är bara galenskap! Detta är ytterligare en manifestation av vår tids galenskap. Kriget måste upphöra. Jag ser ingen annan anledning till krig än galenskap.” Även om John inte gick in på en politisk analys av kriget, gjorde han sina åsikter tydliga, och tidningarna var snabba med att publicera dem, med rubriker som: ”Lennon kallar krig galenskap”.

Mitchell Krause:
Vi har två medlemmar ur den berömda Beatles-kvartetten, textförfattaren John Lennon och kompositören Paul McCartney. De kom till vårt land på ett kort affärsbesök. Vad tror du har bidragit mest till din fenomenala, oöverträffade framgång? Vad är huvudsaken?

John:
Hm, gud?

Paul:
Jag håller med om det.

Mitchell Krause:
Så mycket har sagts att ni var grundarna till en allmän trend, och att denna rörelse som existerar idag, hela denna psykedeliska värld i alla media…

Paul och John: (skrattar)

Mitchell Krause:
… går något tillbaka till de tidiga dagarna när du började på det som vissa människor kallar en stenig väg?

John:
Vi är bara en del av det, vad det än är.

Paul:
Vi satte inte upp det. Vi bara flyttar med det.

John:
Du förstår, vi är en del av det.

Mitchell Krause:
Men du var långt före, som många säger.

John:
På sätt och vis. Det finns alltid någon som ligger lite före.

Mitchell Krause
Vad förde dig till den här vägen från första början? Vad förde dig till den här miljön?

John:
Framsteg. Bara en naturlig utveckling när saker och ting förändras. Du vet, allt förändras. Det finns inget du kan göra åt det. Och vi bara (skrattar) gick med honom medan allt förändrades. Och här är vi!

Mitchell Krause:
Miljontals unga människor som växer upp nu, antar jag, började med dig för några år sedan. De säger att de var djupt och för alltid påverkade av det du gjorde. Är det så?

John:
Ja, i vissa fall kommer det att vara sant.

Paul:
Ja, och det gäller oss också. De påverkade oss.

John:
Jag ska berätta det här, jag påverkas ständigt av Elvis Presley. Jag påverkas ständigt av den som påverkar dig.

Paul (skämtsamt):
Ärren är bevis.

Mitchell Krause:
Går tillbaka till början av 1960-talet, när du först hade din genombrottsframgång. Världen var väldigt annorlunda då – populärmusikens värld och ungdomarnas värld var inte som den är idag, eller hur?

John:
Det fanns, men det är bara en förändring. Allt förändras. Allt var annorlunda då, så det finns inga detaljer. Allt förändras hela tiden. Så vi kan inte kommentera varför folk föredrog vita byxor 1933. Det finns inget att säga om detta, men det hände.

Paul (vänder sig skämtsamt till John):
Sluta improvisera! Låt oss komma närmare manuset!

Mitchell Krause:
Ja, nu måste vi gå tillbaka till ”kopiering”.

John och Paul: (skratt)

Mitchell Krause:
Men förändringarna som hände under de åren. Hur skulle du beskriva typen av förändring? Var detta uppvaknandet av en sovande jätte? Vi talar om ungdom, och vi talar om det faktum att så mycket har vaknat på scenen i livet för ungdom.

Paul:
Du vet, jag menar, ingen av oss förstår vad det är. Jag tror inte att någon förstår vad det här är. Och det är bara… det är livet, du vet. Du börjar inse att du växer. Vi började med skinnjackor och spelade gitarr. Och vi gick igenom många stadier tills vi kom hit. Och det är allt vi kan säga om det. Jag vet inte vad som hände. (skrattar) Det är svårt att säga exakt hur det hände.

John:
Hur kan du säga det?

Mitchell Krause:
Tror du att för sju, åtta, nio, tio år sedan var unga mindre uppvakna?

John:
Jag tror att för varje generation blir unga människor mer och mer medvetna. Jag vet inte om det här kommer att sluta någon gång och gå tillbaka till början. Men det verkar som att allt går precis på det sättet – mot större medvetenhet.

Mitchell Krause:
Nya upplevelser hela tiden?

John:
Jo, självklart.

Paul:
De är mer medvetna, men ingen är säker på exakt vad de är medvetna om. Men de inser det (skratt), vad det än är. (paus) Du vet, det är en av de sakerna som du inte kan förklara med ord eftersom det handlar om något du inte kan röra. (till sig själv) Sluta improvisera. Närmare manuset.

Mitchell Krause:
Det verkar som att många äldre känner som dagens ungdomar, och jag tror att äldre människor känner detta, alltid gör uppror mot den äldre generationen. Men detta uppror gick mycket längre än vad som hade hänt tidigare.

John:
Ja.

Paul:
Ja.

John:
Du vet vad nästa kommer att bli.

Mitchell Krause:
De kommer att resa sig mot dig.

John:
Det beror på vad vi blir till.

Mitchell Krause:
Vad ska du bli?

John:
Tja, om vi förblir som vi är nu kan det vara bra. Men vi måste utvecklas och fortfarande kunna kommunicera med barn om denna förändring är så viktig som den skulle kunna vara. Men om det inte är så är det samma sak igen (skämtsamt till programledaren) Hur är det med dig?

Mitchell Krause:
Bra fråga. (paus) Men när du växer ur tjugoårsåldern… Hur snart kommer det att hända för er båda?

John:
Jag är tjugosju.

Paul:
Tjugofem.

Mitchell Krause:
Ni har fortfarande en lång väg kvar att gå, men jämfört med dessa tidiga år talar ni om er själva som på vissa sätt gråhåriga gubbar.

John (skratt):
Det är bara så du hör det. (skratt)

Mitchell Krause:
Du har tjänat så mycket pengar och nått så mycket framgång i så ung ålder. Stör detta dig?

John:
Det är inget bekymmer, det är bara… Det räddade oss från att slösa bort våra liv på att försöka uppnå detta.

Paul:
Ja. Det är bara det att vår situation är väldigt komprimerad och accelererad. Det har accelererat…

John:
Vi har valt en modern form av framgång.

Paul:
…mycket snabbt, för på en sekund gör vi bara ”det här” med ”den här summan” pengar. Nästa sekund… brukar folk spendera hela sitt liv på det här… det var helt plötsligt, vi fick det precis. Och vi behövde inte göra något för detta.

John:
Förutom jobbet, du vet.

Paul:
Vi var tvungna att jobba, skriva låtar, spela in och allt det där, men för oss var det inget annat. Och det är otroligt eftersom det får dig att tänka. (skrattar) Och det gjorde oss också rika.

John:
Det är ett sätt. Det finns många yrken att välja mellan, och du väljer ett. Alla vill få något eller göra något på ett eller annat sätt. Och vi valde det moderna sättet att göra det eftersom vi uppenbarligen inte ville ägna våra liv åt att komma ingenstans.

Paul:
Det är som att om du kunde ta ett piller för att bli känd och rik, skulle många människor göra det. Och vi hade något sånt här.

Mitchell Krause:
Ville du verkligen ha det här… ville du bli rik?

Paul och John:
Ja.

John:
Du vill bara ha det, oavsett vad du gör. Du går ut skolan eller något liknande och du vill uppnå det. Så du väljer ditt område och uppnår det eller inte. Men gör det, och om det inte fungerar så är det bara för att du inte har gjort någonting. Så vi kunde förstå att det inte var värt att spendera våra liv på att leta… att försöka få tag i bilar och barnhandskar.

Mitchell Krause:
Nu när du har tjänat så mycket pengar, har det roliga försvunnit i din musikkarriär?

Paul och John:
Nej.

John:
Inget sådant.

Paul:
Du förstår, du ställer frågor som är ganska allvarliga. Du frågar oss inte, eh, säg, var vi klipper håret. Förvänta dig inte leende svar när du ställer allvarliga frågor.

John:
Du behöver svar. Du vet, vi svarar dig.

Paul:
Som vi ser det. (paus)

Paul (skämtsamt):
Det är inte särskilt tydligt…

Mitchell Krause:
Nu när du har ett så stort inflytande, som uppenbarligen sträcker sig över hela världen, har du en speciell känsla för vad du vill göra med den kraften?

John:
Bara, vad det än är, försök kanalisera det till något bra om vi kan. Det är den enda poängen med att göra någonting. Så vi har den här mekanismen, och vi kommer att försöka använda den för gott, och inte bara för att ha den.

Paul:
Du vet, alla har sitt eget liv, och i det måste du göra val. Och för oss, plötsligt rika och berömda, är det möjligt att göra något, vi har ett val att antingen göra det de flesta gör, som försöker tjäna mer och mer pengar, bli mer och mer rika och kända, eller att försöka göra något som kommer att vara användbart. Det känns lite som välgörenhet, men det är så klart det vi valde för att det är bättre. Och detta kan vara på lång sikt…

John:
Det kanske är bra.

Paul:
Det kanske är bra.

Mitchell Krause:
Låt oss fokusera på unga människor och de områden där du tror att vi mest fruktbart kan försöka hjälpa. Hur relaterar detta till den verkliga världen som du ser den, till frågor om krig och fred, familj och land?

John:
Alla problem är relativa. Så det är så det ska behandlas. Allt är relativt varandra. Krig (paus) och grönsaker. För det finns relativitet och absolut. Så här hänger det ihop.

Paul (skrattar):
Bra, Johnny.

Mitchell Krause:
Vissa människor har svårt att tolka dig.

John:
Tja, om de inte kan tolka det, kanske de gör det senare… eller kommer till sina egna slutsatser. Jag tror det.

Paul (till John):
Vad tycker du om unga människor?

John:
Tja… jag tror att de är unga, du vet, och försöker komma på något. Det är allt.

Paul:
Jag tror att de försöker stoppa krig och sånt.

John:
Och det är underbart.

Paul:
Det verkar bara som att alla försöker stoppa allt detta dödande och krig.

John:
Det är en bra idé.

Paul:
Låter bra. Dessa försök kan vara dumma, men de kan vara till det goda!

Mitchell Krause:
Det kanske inte fungerar.

Paul och John (fnyser hånfullt):

Mitchell Krause:
Ordet ”anarki” har använts för att beskriva några…

John:
Tja, jag antar att det alltid kommer att finnas det elementet, för när de ser på det som de ser på det som en anarkist: ”Vad kan vi göra åt allt detta?” Jag menar, vad kan man egentligen göra annat än att bära ett märke eller stå upp och skrika. Så valet här står mellan att skrika eller ”låta saker gå sin väg”. Men det här är en grupp människor som kommer att finnas för alltid, men de gör faktiskt ingenting.

Paul:
Alla behöver någon som säger, ”Så här gör du. Det här är vad vi vill att du ska göra,” vet du. Saken är den att det skulle vara fantastiskt om vi visste hur du skulle göra det. Vi gör antaganden, men de är inte alltid sanna. Faktum är att de ofta har fel, eftersom det finns många falska institutioner som säger: ”Så här gör du!” Ingen kan lita på dem längre. Så det skulle vara trevligt för alla om någon bara ville komma och säga…

John:
Tja, det måste vara Jesus, Buddha eller någon sådan.

Paul:
Ja.

John:
Men de verkar inte vara här nu.

Mitchell Krause:
Nyckeltanken här är om du ska vara involverad eller utelämnad, inkluderas i processen eller stängas av. Hur känner du inför detta?

John:
Vi tycker att vi borde engagera oss och starta en sit-in. Ändra det, du vet.

Paul (på skämt):
Kom och häng med oss… någon gång.

Mitchell Krause:
När du är involverad menar du involverad i etablissemanget och institutionerna?

John:
Tja, ändra dem, för om du inte ändrar dem kommer de att förbli desamma för alltid. Så det enda man kan göra är att försöka ändra dem, men inte ersätta dem med en annan uppsättning Harris tweeddräkter. Bara ändra dem helt. Men vi vet inte hur man gör detta.

Paul:
Det finns många sätt, men det vi har valt för tillfället är att bara försöka komma in i affärer så att vi kan gå till ”dem”, du vet, alla dessa stora chefer på alla dessa stora företag och prata med dem som om vi är… (skrattar)

Paul och John:
En av dem!

John:
Självklart är vi inte en av dem, så vi får se vad som händer.

Paul:
Vi är inte riktigt sådana, men vi har människor som gör det åt oss. Och det är lite annorlunda än hippiesituationen, eftersom folk tänker, ”Åh, de tvättade sig inte och de har långt hår. ”Åh, det är äckligt.” Och folk pratar inte med dem för att de inte gillar hur de ser ut eller något liknande.

John:
Vi ska packa världen i en ny låda.

Paul:
Vi försöker komma till de människor som har typ kontroll över situationen och säga, ’Kom igen, fixa det här. ”Knulla inte till det här.”

Mitchell Krause:
Du åkte till Indien och tillbringade tid med Maharishi, som du sa hade ett stort inflytande på din världsbild. Kan du förklara hur det förändrade dig?

John:
Vi tror faktiskt att Maharishi var ett misstag för oss. Vi tror inte att meditation var ett misstag, men jag tror att vi hade ett felaktigt intryck av Maharishi, precis som många människor hade ett felaktigt intryck av oss. Men det vi gör är offentligt, så det är lite av en annan situation.

Mitchell Krause:
Vad var ditt första intryck?

John:
Vi trodde att han var någon annan än han visade sig vara.

Paul:
Vi tyckte det var magiskt, du vet, för det var något med det. Och han har något som, jag vet inte, en gnistan i ögonen. Och du tror bara att han…

John:
Vi letade efter någon som han, och vi projicerade det förmodligen på honom.

Paul:
Ja, i alla fall, det var precis rätt tidpunkt. Där stod vi och väntade på någon… utseendet av en stor trollkarl.

John:
Vi väntade på gurun, och han kom.

Paul:
Och han kom. Han dök upp och pratade om allt detta. Han fick bra svar eftersom han sa: ”Du kan räkna ut det själv.” Så du kan lugna dig genom att bara göra enkla saker. Och det fungerar, den delen. Det fungerar verkligen.

John:
Men å andra sidan ger han ett recept på något, och skapar sedan situationer för behandlingen som han återigen ger recept på.

Paul:
Men det verkar som om själva systemet är viktigare.

Mitchell Krause:
Typ av lite etablering i Maharishi?

John:
Något sådant.

Paul:
Han mår bra, men systemet är viktigare. Om folk tittar på Maharishi eller tittar på oss tänker de inte på systemet, de tänker inte på vad det handlar om.

Mitchell Krause:
Han fick dig från drogerna.

John:
Inte han. Vi slutade ta droger ett par månader innan vi träffade honom. Och det var bara… Tidningarna skrev: ”Åh! Slå ihop allt och vi har en rubrik.” Men detta är inte sant.

Mitchell Krause:
Insåg du att droger inte längre var nödvändiga för det du gjorde?

John:
Äh, jag vet inte. Jag gör inga uttalanden om vad jag ska göra de kommande sextio åren eller något liknande, för jag vet inte längre. Man vet aldrig i förväg, det finns bara ett vagt mål.

Paul:
Inte nu i alla fall.

John:
Det är ingen idé att säga, ”Jag kommer aldrig att ta droger” eller ”Jag kommer att ta droger”, eftersom det är okänt.

Mitchell Krause:
Efter det du har gått igenom, tycker du att de unga som är dina fans, som idoliserar dig, borde prova samma sak?

John:
Nej. Vi ger inga instruktioner om hur vi ska leva. Det enda vi kan göra, eftersom vi är i allmänhetens ögon, är att erkänna vad vi gör. Om de använder oss som referenspunkt, då kan de själva bedöma vad som händer med oss, med Maharishi, med droger, med allt vi gör. Och vi kan bara försöka göra det vi tycker är rätt för oss, och därför hoppas vi att det blir rätt för dem också.

Paul:
En gång frågade någon kille mig, ”Har du tagit LSD, Paul?” Och jag svarade: ”Ja.” Och det var bara för att jag bara ville vara ärlig mot honom. Det fanns inga andra skäl. Jag ville inte sprida om det eller något liknande. Jag försökte inte göra något annat än att svara på hans fråga. Men det hände så att han var reporter och jag var en Beatle. Så det fick publicitet.

John:
Och det var hans ansvar, eller ansvaret för hans tidning och hans tv-station.

Paul:
Det är meningen, han sa omedelbart, ”Åh, det är den här personens ansvar. Han sa i princip att alla tonåringar borde ta LSD.” Jag sa inte det. Jag sa bara, ”Ja, jag accepterade det. ”Okej, jag erkänner det.”

Mitchell Krause:
Tycker du att pressen förvränger mycket av det du säger?

Paul och John:
Ja!

John:
Jag tror inte att det finns någon sanning någonstans om vad som händer överhuvudtaget. (skratt)

Mitchell Krause:
Utan några undantag alls?

John:
Det finns ingen sanning någonstans. Den enda sanningen i en tidning är titeln på tidningen. Och jag säger inte att de är avsiktligt dåliga eller något, de kan bara inte kontrollera det eftersom systemet inte låter sanningen komma fram.

Paul:
Ja.

John:
Då är det något fel med systemet.

Paul:
Jag menar, det här är… det här är en ganska normal intervju. Rätt tråkigt. Förutom en eller två småsaker som kommer att skapa rubriker.

Mitchell Krause:
Naturligtvis kommer folk som tittar på tv att se det.

John:
TV är lite bättre, men det är fortfarande under inflytande av ett system som inte riktigt släpper fram sanningen.

Mitchell Krause:
Nåväl, nu säger du vad du tycker, och folk hör vad du säger.

John:
Kanske just i detta ögonblick. Om vi ​​säger sanningen som vi förstår den, men generellt menar jag… Du säger att sanningen kommer fram hela tiden? Vet inte. Tycker du det? Man försöker, ja, man försöker, men man har fortfarande ett system som begränsar och förbjuder människor att uttrycka sina åsikter. Jag menar, vi kan nu uttrycka vår åsikt om det. Men restriktioner kommer att införas. Och reglerna…

Paul:
Hm.

John:
… som ska vakta det eller det. Men det här skyddet stör… det har en bieffekt. Och valet är var man ska dra gränsen.

Paul:
Det är som om du ställde en fråga till en av oss och svaret var obscent…

John:
Det vill säga censorn.

Paul:
Det finns en gräns för hur långt du kan gå.

John:
Vi kan inte prata om att älska med någon eftersom systemet inte tillåter det. Du kan inte bara prata om det. Det är här systemet finns.

Mitchell Krause:
En av de stora debatterna i ert land på sistone har varit frågan om rasintegration och att få ett slut på invandringen och att be några av era icke-vita att komma hem igen. Du har utan tvekan blivit tillfrågad om detta.

John:
Nej.

Mitchell Krause:
Tror du att det är den här typen av regeringspolitik du vill se i ditt land?

John:
Vi sår vad vi skördar i alla fall. Och Storbritannien betalar för vad det gjorde med alla dessa länder. Och att säga ”håll dig borta” är som att skälla på gården, för det är vad som kommer att hända.

Paul:
Det är bara som någon kille en gång sa i ett tal…

John:
Han sa vad många människor tänkte.

Mitchell Krause:
Många människor i Liverpool och andra platser du känner väl godkänner tydligt vad han sa.

John:
Självklart.

Paul:
Ja.

John:
Eftersom dessa människor finns överallt. Det är därför regeringarna sitter vid makten.

Paul:
Du känner de här människorna, de förstår ingenting. De bara hatar.

John:
För att de inte fick veta något heller.

Paul:
Dessa människor säger, ”Jag är vit och han är svart.” Jag hatar, jag hatar, jag hatar. De bara hatar honom.

John:
Och han var inte uppfostrad på något annat sätt.

Paul:
Du vet, de vet inget annat, så de måste hålla med den här killen som säger, ”Vi har en farlig situation här.”

John:
Och de röstade på honom, och han får dem bara att må bra. Och han säger till dem: ”Du har rätt! Du förstår vad som händer. Du gav mig kraft.” Men vad de inte vet är att han vet lite mer om vad som händer. Det är därför han har makten. Men han tänker inte berätta för dem vad som händer eftersom han vill stanna vid makten. För om de visste det skulle de inte ha satt honom vid makten, det skulle ha varit någon annan.

Paul:
Men det är inte lika illa i England som det är här.

John:
Jag antar det, men det är bara annorlunda…

Paul:
Jag tror inte det.

Mitchell Krause:
Pratar du om rasism?

John:
Ja, då blir det.

Paul:
Jag tycker inte att det är så illa av det jag har sett. Det kan bero på att det i England är mer dolt.

John:
Det kunde ha varit värre.

Paul:
Det kunde vara värre, ja. Men det finns helt enkelt inga siffror där.

John:
Ja, det är sant. England är så stort och Amerika är så stort.

Paul (skrattar humoristiskt):
Det är mycket värre i England! (skratt)

John (skrattar):
Nej, han skämtade.

Mitchell Krause (skrattar):
Verkligen?!

John:
Han ändrar sig.

Mitchell Krause:
Frågorna om hudfärg, ungdom och människorna som följer dig… Är det irrelevant i många av dina unga följare?

Paul:
Och det är bra. De flesta människor har inte… Det verkar som att gamla människor verkligen har kackerlackor i huvudet.

John:
Ja, musiker och deras miljö är oftast oberoende av vilken gata du bor på. Jag menar, de kommer på det så fort de träffar andra musiker. För musik är viktigt. Det finns ingen gemensam nämnare för samhället, som musik eller något annat de gör.

Paul:
Om någon kan spela gitarr spelar det ingen roll vilken färg deras händer har.

John:
Men det spelar ingen roll för en snickare, en murare eller något annat yrke.

Paul:
Men jag menar, det vet alla redan. Det finns bara ett fåtal av dem… Jag vet inte vilka dessa människor är som…

John (med ett flin):
Det är de som röstar på de människorna.

Paul (med ett skratt):
Du vet, det finns många roliga människor runt omkring som förstör allt.

John:
Det finns många av dem.

Paul:
Låt oss hitta dessa människor.

Mitchell Krause:
Självklart finns det folk som inte gillar långt hår…

John:
Tja, det är klart att dessa människor är sjuka! Vi kan alla vara sjuka. Men deras manifestation av sjukdomen är faktiskt ganska hemsk. Det är läskigt.

Paul:
Det var ett fall i England där ett barn gick till frisören för att hans farbror sa: ”Gå och klipp av dig.” Så han gick och klippte håret lite för hans hår var ganska långt och han gillade det. Och han kom tillbaka med en lätt klippt frisyr. Men hans farbror, hans vårdnadshavare, blev arg och släpade honom tillbaka till frisörsalongen och klippte sig där. Pojken klippte sig kort och var mycket upprörd över det. Och nästa morgon hittades han på järnvägsspåren. Det fanns ingen anledning att klippa honom.

John:
Det är galet att lägga så stor vikt vid din frisyr.

Mitchell Krause:
Någon säger förmodligen till dig, ”Varför klipper du dig inte? Bär du dessa frisyrer bara för att sticka ut från mängden?

Paul:
Nej, det är som, ”Varför inte ha långt hår?”

John:
Vi vet vad vi gillar med det här. Vi ger oss själva glädje. Och vad har det här med (pausa) någon enögd man att göra. (skratt)

John (skrattar):
Alla känner till den där enögde killen som alltid sitter där bak… (skratt) …och frågar varför du har långt hår!

Paul (skrattar):
Ja, men allt det här snacket om hår och hudfärg… Det är det som irriterar många människor.

John:
Men de har sina egna övertygelser, eller hur?

Mitchell Krause:
Hur är det med drottningen och kungafamiljen i Storbritannien? Är detta orsaken till irritation?

John:
Det är inte en orsak till irritation, men jag vill säga… Tänk dig att vara uppfostrad så här i två tusen år. Du måste vara ganska udda. Och det måste vara svårt för dem att försöka vara vanliga människor. Jag vet inte om någon av dem någonsin kommer att kunna göra det eftersom jag inte känner dem väl. Men jag tycker synd om sådana människor, för de är likadana som alla andra, bara värre! Om de vet vad som händer eller inte är en annan fråga.

Paul:
De har nog något eget inne i slottet.

John:
Det är ett väldigt konstigt liv, eller hur. Jag menar, det här är ytterligare en manifestation av galenskap.

Paul:
Du pratar inte riktigt med henne eftersom hon är drottningen. Precis som du inte pratar med president Johnson. Du skakar bara hand och pratar med dem.

John:
Och om de tror att de är kungligheter, så är det skämtets bakdel. Om de tror det…

Paul:
Det här är galet.

John:
 … ja, du vet, de kan fortsätta. För det är bara väldigt konstigt att tro att man är kunglighet.

Paul:
De är förmodligen underbara och mänskliga och de har bara sin egen speciella position.

John:
En eller två av dem, kanske… (skrattar) över fem miljoner.

Paul:
Och det är väldigt svårt arbete.

Mitchell Krause:
Tycker du att det borde ta slut?

John:
Tja, det vet jag inte. Men det är väldigt dyrt.

Paul (skrattar).

John:
De är faktiskt prioriterade, eller hur?

Mitchell Krause:
De säger att du har mycket inflytande. Du själv sa en gång detta i en mycket kontroversiell kommentar att du är mer populär än Jesus, och du var tvungen att kommentera det.

John:
Ja.

Paul:
Crazy Queen är ett bra alternativ.

Mitchell Krause:
Ja, det är inte så illa det heller.

Paul (skämtsamt):
Ännu en rubrik tagen ur sitt sammanhang!

Mitchell Krause:
USA led av Vietnamkriget, och världen är oroad över det. Vad tycker du om kriget?

John:
Det är en annan del av galenskapen. Allt är en del av en galen situation som händer. Det finns inget annat med det… ingen anledning, bara galenskap.

Paul:
Du vet, oavsett vem som har rätt och vem som har fel, det som händer där är fortfarande inte bra.

Mitchell Krause:
Eftersom ni inte är diplomater, låt mig be er att ingripa i amerikansk politik som vår avslutande fråga. Vi har många kandidater…

Paul och John:
Vi vet inte mycket om det.

Mitchell Krause:
Du känner till namnen…

John:
Nej.

Mitchell Krause:
Du har hört namnen…

John:
Inte precis.

Paul (på skämt):
Eisenhower?

Mitchell Krause (skrattar).

John:
Vi hörde om någon som Kennedy, och vi träffade en kille som hette Green som sålde plastblommor för att försöka få folk att rösta på honom, vilket är en bra indikation på vem han är i alla fall. Men vi vet lite om resten.

Paul (visar fredstecknet):
Duvor.

John:
Duvor och oliver. Hur som helst, jag skulle välja duvan. Men jag menar, det kan vara en galen duva. Det är en risk värd att ta.

Mitchell Krause:
Du är inte redo att ta ansvar?

Paul:
Ja, självklart. Varsågod, fråga.

Mitchell Krause:
Skulle du välja McCarthy eller Kennedy?

John:
Duva.

Mitchell Krause:
Humphrey, Nixon eller Rockefeller?

John:
Duva.

Paul:
Ja. Du vet, det är för svårt eftersom vi inte vet vilka de är, dessa människor. Vi ser deras bilder i tidningarna, men vi vet inte vad de egentligen gör.

Mitchell Krause:
Hur är det med Harold Wilson? [Parlamentsledamot för Merseyside och sedan premiärminister]

John:
Ja! Vad gör han?! (skratt). Jag menar, vad gör de alla? Det är poängen.

Mitchell Krause:
Låt mig ställa en sista fråga. Vad gör du när du pratar om etablissemanget och försöker sätta något på dess plats… när du inte är nöjd med…

John:
Vi är alla en del av detta också. Jag menar, etablissemanget är abstrakt och allt det där. Vi är alla en del av det. Så det är i alla fall lätt att ändra det om man tror att man kan. Det är allt som kan göras.

Mitchell Krause:
Mina herrar, tack så mycket.

John:
Adjö.

Paul:
Tack .

---

John Lennon och Paul McCartney gäster hos Joe Garagiola

Denna tisdagskväll gästade Paul McCartney och John Lennon tv-programmet The Tonight Show med Joe Garagiola som programvärd. Programvärden Johnny Carson var frånvarande, så Joe Garagiola genomförde intervjun.

Peter Brown, The Beatles personlige assistent berättar:
John och Paul blev besvikna över att höra att programmets ordinarie programledare, Johnny Carson, hade ersatts av den tidigare basebollspelaren Joe Garagiola. Han var en trevlig, enkel kille som var väldigt smickrad av Beatles sällskap, men han hade svårt att ta sig samman.

Medan NBC-orkestern spelade sofistikerade versioner av deras kompositioner Eleanor Rigby och A Hard Day’s Night, väntade såväl tv-tittarna som publiken i studion på att Beatlarna skulle göra entré. Musiken slutade och programvärden sa: My Ladies and Gentlemen, Beatles John Lennon och Paul McCartney. Den fullsatta studion och alla Beatlesfans i landet, höll andan när John och Paul steg ut bakom ridån. De tog sina platser bredvid den tidigare sportstjärnan Joe Garagiola. Applåderna var dundrande, med en hel del högljudda jubel som pågick i tjugofem sekunder – en mycket lång tid för tv. John och Paul, efter att ha skakat hand, satte sig tysta och såg lite förvirrade ut. John ryckte i håret. Paul försökte se nonchalant ut, men misslyckades på grund av de skiftande ansiktsuttrycken, som om han hade suttit på en stor nagel. Ingen sa ett ord. Programledaren harklade sig och tog en klunk ur ett högt glas. Pausen drog ut på tiden. Programmet ses av miljontals tv-tittare. Det var dåligt, läget var hopplöst, men Beatles tog initiativet i egna händer. Paul bröt den långa pausen med ett leende: Så, vad pratade vi om… John slappnade av och stirrade på kameran.

Paul McCartney och John Lennon gäster hos programvärden Joe Garagiola.

 

Joseph Garagiola:
God kväll, god kväll. Jag vill fråga dig om följande. Hur kom du hit? Inte från England, utan från ett hotell omgivet av folkmassa?

John:
Eh, med bil.

Joseph Garagiola:
Med bil. Fanns det några problem?

John:
Nej, nej. Allt är under kontroll. (på skämt) Hur mår du, Johnny?

Joseph Garagiola:
Tja, jag antar att du har gjort intervjuer hela dagen. Är det någon fråga du skulle vilja höra besvarad här…

John:
Vad gör du här? (skratt)

Paul:
Hmm, var är Johnny?

Joseph Garagiola:
Var är han? I Gatorsburg?

 

Från vänster: Ed McMahon, Paul McCartney, John Lennon, Joseph Garagiola
och Tallulah Bankhead i ’The Tonight Show’ den 14 maj 1968.

 

Ed McMahon:
I Gatorsburg!

Joseph Garagiola:
Vacker stad.

Tallulah Bankhead:
Får jag ställa en fråga till er, världens stora älsklingar? De andra två herrarna… av er fyra… är de fortfarande i Indien?

John:
Nej, de är i England.

Tallulah Bankhead:
Jag vill fråga dig något eftersom jag skulle vilja lära mig att meditera, men jag vet inte… Jag vet inte hur du gör det. Jag skulle vilja veta.

John:
Tja, du måste åka till Indien och ta reda på det.

Tallulah Bankhead:
Tja, jag tänker inte gå så långt.

John:
Nåväl, okej. (skratt)

Paul:
Glöm det då.

Tallulah Bankhead:
Om det tar för lång tid kommer det inte att fungera, jag kommer inte att kunna studera där.

John:
Tja, man kan väl inte lära sig simma genom att stanna på torrt land? Eller om du inte har en pool.

Tallulah Bankhead:
Åh, älskling, jag kan flyta på ytan och stå rak. Var inte dum. (skratt)

Tallulah Brockman Bankhead var en amerikansk skådespelerska född den 31 januari 1902 i Alabama och gick bort den 12 december 1968 i New York.

Joseph Garagiola:
Jag kände att det pågick två olika dialoger här!

Paul:
Ja, det stämmer, ja. Vi hade lite svårigheter idag. Vi gav en intervju till ett utbildningsprogram. Och den där killen började ställa frågor till oss som var ganska allvarliga. Så jag fick välja om jag skulle skämta eller svara seriöst.

Joseph Garagiola:
Och vad gjorde du?

Paul:
Vi var ganska seriösa.

Joseph Garagiola (på skämt):
Du? Allvarlig?

Paul:
Ja. Vi låtsades typ (harklar halsen komiskt). Vi var inte så allvarliga, vi låtsades bara.

Joseph Garagiola:
Titta, hela det här…

Paul:
Berätta för oss ett skämt istället! (skratt)

Joseph Garagiola:
Ärligt talat, jag kan inte många skämt, du kanske kan berätta ett?

John:
Vi känner inte till något.

Tallulah Bankhead:
Jag tror att de är väldigt seriösa killar.

Paul:
Precis. Det här är vad vi är.

John:
Vi kommer inte ihåg dem.

Joseph Garagiola:
Ville du inte bli komiker?

John:
Nej.

Joseph Garagiola:
På många sätt är det den du är.

John:
Tja… (skratt)

Joseph Garagiola:
Är ni fyra, informellt, också nära, eller…

Paul:
Ja.

John:
Vi är goda vänner.

Joseph Garagiola:
Är era hus tillräckligt nära varandra?

John:
Inom två mil från varandra.

Joseph Garagiola:
Om du inte gjorde musik, om saker hade fungerat så för dig, vad tror du att du skulle ha gjort?

John:
Tja, jag vet inte. Filmer. (Paul lutade sig avslappnad bakåt)

Joseph Garagiola:
(paus) Vad sägs om dig, Paul. Jag förstörde väl inte ditt humör?

Paul:
Nej. Du gör det jättebra. Men, hmm… (skratt) Så, vad skulle jag vilja göra?

John:
Till polisen.

Paul (till John):
Nej. Inte en polis. (skratt). Äh, jag vet inte. Jag tänkte nästan bli lärare, men det förblev ouppfyllt. Lyckligtvis.

Reklampausmusik spelas upp.

Joseph Garagiola:
Och nu…

John:
Och nu ett ord från vår lokala hingst (på engelska låter orden ”stallion” och ”station” liknande). (skratt)

Joseph Garagiola:
…ring från vår lokala station! Titta, Paul, du sa något som jag har svårt att tro. Var du i Central Park i söndags och ingen kände igen dig?

Paul:
Ja, det stämmer. Ja.

Joseph Garagiola:
Du gick bara runt där? Tog du en promenad? Var det ingen polis med dig?

John:
Nej, vi gick precis ut till parken. Vi gör det här ofta. Om ingen vet om detta i förväg, kommer de inte att vänta på oss där. Alla kommer att se oss som vanliga människor med långt hår, som går runt som alla andra med långt hår (skratt)

Joseph Garagiola:
Hur länge kommer du att vara i New York?

Paul:
Tre dagar.

John:
Tre, inkluderar det idag?

Paul:
Tre dagar.

John:
Och vi solade inte ens.

Paul:
Det räckte faktiskt (skratt).

Joseph Garagiola:
När du kommer till en stad… Du har besökt många städer på turné. Hur många av dem hann du se? Jag antar att det vanligtvis är en basebollstadion och ett hotell.

John:
Du har stämningen. Vi såg ingenting. Hotellrum.

John:
Vår tillflykt finns i varje stad.

Joseph Garagiola:
Berätta om den nya Apple-organisationen.

John:
Åh, ja. Jo, du förstår, revisorn kom och sa: ”Du tjänade så mycket pengar. Vill du ge dem till staten eller göra något?” Så vi bestämde oss…

Joseph Garagiola:
Vilket land?

John:
Eh… Vilken stat som helst. (skratt) Så vi bestämde oss för att leka affärsman ett tag, för, eh, vi måste sköta våra egna affärer nu. Så vi har ett företag som heter Apple som kommer att göra skivor, filmer och elektronik – allt är sammankopplat. Gör något slags paraply så att folk som vill göra en film om… gräs… slipper krypa på knä på något kontor och tigga om rabatt. Vi ska försöka göra det. Det är tanken. Vi får se vad som händer, men det är vad vi ska försöka göra.

Paul:
Om du vill göra något måste du vanligtvis gå till stora företag, och du måste gå till dem, till de stora människorna.

John:
Du kommer inte ens dit. Eftersom du inte släpps in på grund av färgen på dina skor.

Paul:
(skrattar) Men, du vet, vanligtvis… De stora företagen är så stora att om du är liten är det bra om det tar dig sextio år att göra det. Det är därför vanliga människor inte kan göra någonting.

John:
De behöver bara mer tid.

Paul:
Så vi försöker hitta en av dem.

Joseph Garagiola:
Paul, beror det på din bakgrund? Du kommer från en fattig bakgrund.

Paul:
(tyst ett ögonblick, gör sedan en gest som betyder ”nej”)

John:
Nej, det är inte därför. Bara sunt förnuft.

Joseph Garagiola:
Om du inte hade upplevt det när du var yngre, skulle du känna det nu?

John:
Ja.

Paul:
Ja, det är sant, du vet. Det är bara för att vi vet vad vi var tvungna att kämpa för, som…

Joseph Garagiola:
Var det verkligen svårt för dig i början?

John:
Tja, inte svårare än någon annan, men George sa en gång: ”Jag blir trött på att bli tillsagd att hålla mig borta från parken.” Det är precis vad det handlar om, förstår du. Vi försöker skapa en park där folk kan komma och göra vad de vill.

Paul:
(med rolig röst) Vilket anmärkningsvärt samtal. (skratt)

Joseph Garagiola:
Han är verkligen en talesman, skulle du säga, John?

John:
Tja, om hans uttalanden fungerar, så ja. Och om min… (skratt)

Joseph Garagiola:
Har du ett privatliv som du försöker övertyga mig om, eller är det här hårt arbete?

John:
Tillräckligt för att hålla mig frisk. Om vi ​​är förnuftiga räcker det här för oss. (skratt) Men det känns inte som en turné. Vårt liv är inte som en turné eller som A Hard Day’s Night eller något liknande. Det här är precis vad vi gör nu. Vi skapar det, eller så skapas det. Men när vi bara lever är det frid.

Joseph Garagiola:
Är det lugnt, Paul?

Paul:
Ja. Men inte för tillfället. New York är kaos. En mycket kaotisk plats. För vi kom från England, som är en väldigt lugn plats.

Joseph Garagiola:
Vad är det mest utmärkande med New York?

John:
Bullrig stad.

Paul:
Mycket… (härmar bilhorn och polissirener). (skratt)

Joseph Garagiola (skämtsamt):
Du har redan ett hitrekord på dina händer!

Paul:
Du vet, det händer mycket här.

Joseph Garagiola:
Gillar du inte det här livet?

John:
Det är okej. Du kommer in i det. Jag menar, tre dagar är inte tillräckligt med tid för att vänja sig vid det.

Joseph Garagiola:
Skulle du vilja bo här?

John:
Eh, inte idag.

Tallulah Bankhead:
(skrattar) Blir du nervös på sådana här program?

Paul:
Alltid.

John:
Ja, självklart. Utan tvivel.

Joseph Garagiola:
Varför är du nervös?

John:
För, eh, den här inställningen är inte naturlig. (skratt)

Joseph Garagiola:
Jag vet inte. På ett sätt är jag lika mycket en gäst som du… Jag skulle tycka att det är naturligt.

John:
Jag menar, inställningen är inte naturlig (gester mot spotlights och TV-kameror).

Paul:
Om vi ​​träffar dig och pratar hemma hos dig, då är det okej eftersom vi kan kommunicera naturligt. Men när du inser att miljontals människor tittar på dig är det lite svårt.

Joseph Garagiola:
Så du är reserverad i det du säger?

John:
Nej, inte fasthållen.

Paul:
Nej, men det är svårt (gester till kamerateamet) Det är det, det är det! Här! Han kommer ut! (skratt)

John:
Tja, är du inte nervös alls?

Joseph Garagiola:
Jag är nervös för… eh…

John:
(komiskt) Jo, därför, därför, därför!!! Men det är samma sak! (skratt)

Joseph Garagiola:
Förutom att du är väldigt framgångsrik i det du gör.

John:
Det spelar ingen roll.

Joseph Garagiola:
Och du säger till mig att du har rädsla och ångest som alla andra?

John:
Självklart! Vi är bara dödliga, dude!

Paul:
Du förstår, det finns ett gammalt show business skämt som alla säger: ”Du vet, vi blir alltid nervösa innan vi går upp på scen.” Jag tror att det är helt typiskt för oss. När du går på scen är det bara en av anledningarna.

Joseph Garagiola:
Men du gör ett bra jobb med det.

John:
Jo, självklart. Det är en del av spelet.

Joseph Garagiola:
Titta, du och jag har något gemensamt. Jag träffade gurun, Maharishi. Och jag märkte att han kom ut med en grupp – med Beach Boys. Och det misslyckades.

John:
Ja. Rätt.

Joseph Garagiola:
Vad tycker du om yoga som fenomen?

John:
Äh-ha. Tja, vi insåg att vi gjorde ett misstag.

Paul:
Jag tycker att det var en dålig idé.

John:
Vi tror på meditation, men inte på Maharishi och hans krets. Men detta är vårt misstag, som vi gjorde offentligt.

Joseph Garagiola:
När insåg du att det var ett misstag?

John:
Tja, eh, jag kommer inte ihåg det specifika datumet, du vet, men det var i Indien. Meditation är en bra sak och det är vad de pratar om. Det är som att träna, eller att borsta tänderna, du vet. Det fungerar, men vi är lite klara med det.

Ed McMahon:
Har han förändrats? Det här är vad…

John:
Nä, nej. Jag tror att det bara är så att vi såg det från en annan sida eftersom vi på många sätt är lika oerfarna som alla andra.

Paul:
Vi var inne på det. Jag menar, vi trodde att han var en trollkarl, du vet – ojordad och allt det där. Kan flyga.

Joseph Garagiola:
Tror du att Amerika kommer att vända honom ryggen?

John:
Ja, det kan det vara. Men jag skulle inte säga: ”Meditera inte”, för det finns mycket bra i det.

Paul:
Du förstår, systemet är viktigare än allt detta.

John:
Hans följe liknar den gamla härskande eliten som vi känner så väl.

Joseph Garagiola:
Du säger, ”Meditera, men utan yoga”?

Paul:
(efter en lång paus) Ja. Jag menar att det är användbart. Det är inget fel med det. Men vi tror att hans system är viktigare än en droppe av en värdelös personlighet. Du förstår, de behandlar honom som en stor stjärna. Han turnerar med Beach Boys och allt det där. Och också… detta är miljön för medreligionister. Allt det här är dumt. (skratt)

Tallulah Bankhead:
Fnissar han som…

John:
Ja. Detta är hans naturliga tillstånd. (skratt) Tja, du förstår, det beror på vilken vinkel du tittar på det från just då. Om det inte går dig på nerverna, då: ”Åh, vilken lycklig farbror.” Det beror på hur du känner när du tittar på det.

Joseph Garagiola:
Han var på min show och han fnissade hela tiden. Jag tänkte att det måste ha funnits en anledning till det, min slips kanske var lossad. Vem var den första att träffa Yogi?

John:
Vi träffade honom alla samtidigt.

Joseph Garagiola:
Kan du berätta för mig under vilka omständigheter?

John:
Tja, i London höll han en föreläsning på Hilton. Vi gick alla och kom till slutsatsen: ”Vilken underbar person.” Vi letade efter något sånt här. Du förstår, alla strävar efter detta, men den dagen strävade vi efter det speciellt. Och när vi träffade honom var han den vi behövde. Han hade det vi behövde. Och vi följde honom.

Joseph Garagiola:
Men nu gick du precis av tåget, eller hur?

John:
Precis. Resan var underbar, tack så mycket. (skratt)

Joseph Garagiola:
Känner du att din karriär har ändrat riktning, på något sätt? Det är inte så att du inte är i en grupp, men det verkar som om din publik förändras?

John:
Du förstår, allt förändras, och vi förändras också. Och vår publik förändras hela tiden också. Vi försöker inte ta reda på orsaken: ”Är det för att gruppen mognar eller av någon annan anledning?” Men vi vet att allt förändras, och det gör vi också.

Paul:
När vi började hade vi skinnjackor, baseballkepsar och stora cowboystövlar. Men sedan bytte vi dem till kostymer.

John:
Vi bestämde oss, ”Det här kommer att haka på dem.” (skratt)

Paul:
Och vi förlorade många fans. De sa: ”Du har blivit dandies.” De gillade det inte för vi blev snygga. (skratt) Så vi förlorade de där fansen, men vi fick andra som gillade kostymerna. Det händer så här. Det här är vad som fortsätter att hända. Vi tappade många fans efter Sgt Pepper, men jag tror att vi kommer att få fler. (applåder från publiken)

Joseph Garagiola:
Tror du att du kan höja dig över ”Sgt. Pepper”?

John:
Tja, du vet, det är nästa steg, och det är inte ett ja eller nej, men jag tror att det kommer att fungera. Varför inte? För det är bara ännu ett album… det spelar egentligen ingen roll.

Joseph Garagiola:
Ja, ni är nog det mest imiterade bandet.

John:
Tja, kanske. Något sådant. (skratt)

Joseph Garagiola:
Med Lennon-McCartney-låtarna, skriver ni tillsammans, skriver ni var och en för er, eller…

John:
Allt i alla tänkbara kombinationer. Vilken kombination av två personer som komponerar en låt… med tanke på att vi kan komponera dem helt separat, tillsammans eller separat. Men vi påverkar verkligen varandra, precis som grupper och människor.

Joseph Garagiola:
Jag kom ihåg min favorit, ”Yesterday.” (applåder från publiken). Hur gick det hela, Paul? Hur gick det till?

Paul:
Jag vet inte. Jag vaknade en morgon…

John (sjunger i bluesstil:
Jag vaknade en morgon…” (skratt)

Paul (pausar och fortsätter sedan rytmiskt):
Pianot vid min säng…

John (sjunger i en bluesig rytm) :
Da-dat da dat-a-la-dat! (skratt)

Paul:
Gick fram till pianot…

John:
Jaha?

Paul (rytmiskt):
Och det var vad jag sa! (skratt), Du vet, jag började precis spela den, och melodin kom till mig. Det händer. Den kom liksom bara. Det fanns en melodi, men jag kunde inte komma på ord till den, så i början var det bara ”Äggröra”. I flera månader kallades den ”Scrambled eggs” (skratt) till jag kom på ”Yesterday”. Det var så det gick till.

Joseph Garagiola:
Skämtar du?

Paul:
Nej, det är sant.

Joseph Garagiola:
”Scrambled eggs”? Har du skrivit en låt om äggröra? ”Scrambled Eggs” så blev det till låten ”Yesterday”?

Tallulah Bankhead:
Det här är berättelsen om mitt liv.

Paul:
En sann historia från livet.

John:
”Scrambled Eggs” var ursprungligen en instrumental komposition.

Paul:
Det stämmer.
John:
Inte så bra med det namnet. (skratt)

Joseph Garagiola:
Hur länge planerar du att stanna här?

John:
Eh, vi kan avsluta vilken minut som helst. (skratt)

Joseph Garagiola:
Jag inser att vi förmodligen har hållit dig här längre än vi borde ha gjort, men jag ska ta… (ett sorl av missnöje från publiken, som insåg att intervjun nästan var över). Jag har en fråga som jag vill ställa till dig, och du behöver inte svara på den. Frågan som har stört dig mest. (skratt) Om dina frisyrer?

John:
Nej. Vi stör oss inte på frågor om de inte är väldigt personliga. Jag menar, du får bara naturliga mänskliga reaktioner på frågan. Du vet, det brukade vara en: ”Vad ska du göra när den här bubblan spricker?”, och vi trodde att vi snart skulle få en hysteri, för någon skulle definitivt fråga det.

Joseph Garagiola:
Låt oss begränsa frågorna. Vad ska du göra när den här bubblan spricker?

John:
Jag har ingen aning. Försöker fortfarande hitta bubblan. (skratt)

Joseph Garagiola (till Paul):
Jag hörde dig under intervjun, du har roligt med reportrarna!

Paul:
Nej, nej. Jag menar allvar. Allvarlig.

Joseph Garagiola:
Du? Jag tror att du är den typen av kille som skulle säga, ”Här är en matchning. ”Jag undrar hur mycket gas som finns i den tanken.” Kan du vara en sån kille?

Paul:
Ja, självklart. (skratt)

Joseph Garagiola:
Paul, John, jag förstår att ni är upptagna människor, ni har ett tight schema. (publiken uttrycker missnöje)

John (talar skämtsamt till publiken):
Så går det, killar! (skratt)

Joseph Garagiola:
Vi måste säga adjö. Kommer du att vara ledsen över att skiljas från mig, John?

John:
Alla farväl är ledsna, Joe.

Joseph Garagiola:
Varför skriver du inte en låt. Kalla den: ”Tell Joe Goodbye.”

John:
Adjö, Joe. Vi ses på morgonen… eh, det är från en lite annorlunda dikt. (skratt)

Joseph Garagiola:
Paul, har du några idéer om detta?

Paul:
Eh… nej… Joe… (skratt). Okej, hmm… nej, jag kan inte komma på en låt.

Joseph Garagiola:
När du kommer hem och börjar skriva låten ”Scrambled Eggs #2”, kommer du att tänka på mig?

Paul:
Okej.

John:
Och jag kommer att gå med dig på något sätt.

Joseph Garagiola:
Tack så mycket. (applåder och rop från publiken).

 

I tidningen TeenSet Magazine i augusti  1968 kunde man läsa följande kommentarer om progammet:
Jag blev inte förvånad över att flera New York-journalister skrev att de var besvikna över presskonferensen som John och Paul höll när de var i New York.

Från Lennons intervju med författarna till boken Apple To The Core – The Unmaking of The Beatles – Peter McCabe och Robert Schonfeld.

 

McCabe och Schoenfeld:
Kommer du ihåg när du och Paul tillkännagav er satsning på The Tonight Show?

John:
Åh, ja! Det var bara en mardröm. Det var någon känd basebollspelare i programmet och vi fick inte ens veta om det.

McCabe och Schoenfeld:
Joe Garagiola.

John:
Ja, och han ställde alltid alla möjliga dumma frågor: ”Vilken är Ringo och sånt?” Det är som en Johnny Carson-show – du går dit och det finns alla dessa fotbollsspelare som aldrig har hört talas om dig, och någon som Tallulah Bankhead, som är galen och bara sladdrar över dig och säger, ”Åh, du är en sån älskling!” Den hemskaste showen i mitt liv!  

Robert Schonfield:
Tillkännagivandet av Apples skapelse blev inte som planerat. John och Paul hade för avsikt att förklara anledningarna som fick dem att starta sitt företag, men den oförberedda intervjuaren Joe Garagiola strukturerade samtalet på ett sådant sätt att trettio miljoner tv-tittare bara förstod en sak: Beatles hade extra pengar. Amerikanska flygbolag undrar förmodligen fortfarande varför, dagen efter den här intervjun, alla flyg till London var uppbokade veckor i förväg.

 

Peter Brown berättar:
Efter showen träffade Paul McCartney Linda Eastman.

Linda Eastman:
När jag kom hem ringde Paul.

John:
She Came In Through The Bathroom Window  är Pauls låt. Han skrev det när vi tillkännagav grundandet av Apple i New York och träffade Linda för första gången. Kanske var det hon som klättrade genom fönstret. Jag är inte säker, men någon klättrade definitivt in genom fönstret.

Robert Schonfield:
John och Paul tillbringade natten i Nat Weiss lägenhet. Linda tillbringade också natten där och på morgonen gick hon för att hälsa på dem på flygplatsen.

Nat Weiss, advokat och affärspartner till Beatles:
Jag har känt Linda sedan 1966. Redan då var hon det svarta fåret i sin familj. Vid den tiden bodde hon med Stevie Winwood; Det var just då som gruppen ”Trafik” bildades. Hennes favoritord var ”cool”. Hon var väldigt begåvad och älskade pengar. Vid den tiden hade Paul en kort affär med Frances Schwartz, som hade många idéer om hur man skulle driva Apple.

Hunter Davies, författare till The Authorized Biography of the Beatles:
McCartney, denne unge, rika, själverkände kvinnokarl (”I was a terrible rake”), gav aldrig upp sina ungkarlsvanor. McCartney skulle senare säga att han hade många kvinnor under denna period.

Paul:
Jag har dejtat mer än en tjej under de senaste fem åren.