The Beatles – Detta händer den 29 november 1968
Albumet ’Two Virgins’ med John Lennon och Yoko Ono släpps i UK
Annons för utgivningen av albumet ’Unfinished Music No. 1 – Two Virgins’.
Albumet släpptes på Apple med katalognummer SAPCOR 2. Innehållet på albumet var detsamma på båda sidorna om Atlanten. Låtarna hade spelats in den 3 maj 1968 i Lennons före detta hem Kenwood i Weybridge.
Skivans releasedatum hade försents i flera månader med anledning av det kontroversiella skivomslaget med två helnakna personer – John Lennon och Yoko Ono. Detta album blev det andra som gavs ut på Apple Records efter George Harrisons album Wonderwall Music, som kom ut den 1 november i UK.
John Lennon:
Actually, the first record that would have been out on Apple would been Two Virgins if they hadn’t held it up. They stalled and they said this, that and the other. Being naive in lots of ways, I had no idea I was going to get slagging from the immediate family.
I thought maybe somebody out there will say something, but I was making a statement. It was as good as a song, it was better, you couldn’t say it better – pictures speak louder than words. There it was: beautiful statement.
Two Virgins distribuerades av Track Records i UK, after att EMI hade nekat att ge ut albumet. Men de gjorde mastrarna och pressade skivorna, för vilket de fakturerade den vanliga priset.
John Lennon:
Two Virgins was a big fight. It was held up for nine months. Joseph Lockwood was a nice, nice guy; but he sat down on a big table at the top of EMI with John and Yoko and told me he will do everything he can to help us, because we explained what it meant and why we were doing it. And he got me to sign him one – he’s got a signed edition of the very first one. Then, when we tried to put it out, he sent a personal note to everybody saying: ‘Don’t print it. Don’t put it out.’ So we couldn’t get the cover printed anywhere.
The Anthology: Premiär för episoderna 7-9
Idag fredag är det premiär för de tre sista episoderna
The Beatles Anthology på Disney + har idag premiär på de tre sista episoderna i Anthology-serien.
Mest spännande torde vara episod 9, som i det här sammanhanget är en ny episod i serien.
Trevligt fredagsmys med The Beatles!
Musiktidning om ’Abbey Road’
The Making of The Beatles’ Final Masterpiece
Tidningsförlaget Future kom i oktober/november 2025 ut med ett nytt nummer om The Beatles i serien om ikoner (Icon Series). Denna gång handlar det om tillkomsten av gruppens slutliga mästerverk – Abbey Road.
Tidningen innehåller 127 sidor och startar med att berätta om gruppens definitiva historia – från 1959 fram till 1970, Sedan får var och en av beatlarna ett par sidor var inklusive den 5:e beatlen – George Martin. Övriga som också får några rader och bilder i tidningen är Stuart Sutcliffe, Brian Epstein, Neil Aspinall, Derek Taylor och Pete Best.
Vi får lite mer inblick i EMI Studios, som numera är mest känt under namnet Abbey Road Studios. Namnbytet började så smått redan efter utgiven av The Beatles album Abby Road den 26 september 1969. Studions generaldirektör, Ken Townsend, började emellertid arbeta med namnbytet 1974 på ett mer påtagligt sätt och EMI Studios fick officiellt sitt nya namn Abbey Road Studios 1976. Ken ville ändra namnet på studion bland annat för att få icke-EMI artister att spela in där.
På 16 sidor går Ian Fortnam igenom albumets innehåll – spår för spår. Därefter får vi ta del av 6 sidor om själva skivomslaget samt 8 sidor om hur albumet mottogs av fansen med flera. Detta följs av ett par sidor om vad som skedde efter utgivningen av albumet samt 12 sidor om arvet efter Abbey Road-albumet. Vi får en inblick i vad som händer 1969 – ett årtal som förändrade världen. Detta följs upp med en beskrivning månad för månad 1969 inom musikens område.
The Beatles – Detta händer den 28 november 1968
John Lennon erkänner sig skyldig till innehav av cannabis
Denna torsdag erkände sig John Lennon skyldig till olagligt innehav av cannabis vid Marylebone Magistrates’ Court i London. John Lennon erkände sig skyldig för att ensam ha innehaft olaglig cannabis. Detta för att skydda Yoko Ono, som nyligen hade drabbats av missfall. Han var också rädd för att – om de båda skulle ha delat på anklagelserna och erkänt dessa och förlorat målet, skulle kanske Yoko Ono tvingas lämna UK.
Peter Brown, Yoko Ono och John Lennon på väg in i rättssalen.
Under förhöret informerade Lennons advokat, Martin Polden, att Yoko Ono nyligen hade drabbats av missfall och förlorat sin baby, vilket var ett fruktansvärt slag för paret. Dessutom förklarade Polden att Lennon hade avstått från droger efter att ha blivit en hängiven följare av Maharishi Mahesh Yogi året innan samt påpekade att John Lennon hade givit förnöjelse för miljoner människor genom sin musik.
Åklagaren Roger Frisby berättade för rätten att poliser med hundar genomförde en husrannsakan. En cigarettrullningsmaskin hittades i badrummet, vilken innehöll rester av marijuana. En plåtburk hittades i en resväska under sängen, vilken också visade sig innehålla spår av drogen efter laboratorieanalys.
I tidningen The Guardian kunde man den påföljande dagen (29 november 1968) läsa:
Fru Yoko Ono Cox (34), en vän som satt i rätten med Lennon, friades från båda anklagelserna – innehav av cannabis och hindrande av polisens verksamhet – efter att åklagaren inte lyckats lägga fram några bevis mot henne. Hon förnekade båda anklagelserna. Åklagaren, Roger Frisby, uppgav att de identifierade överträdelserna var tillräckliga för att motivera ett åtal. Angående innehavet av cannabis hittades det i lägenheten de delade. ”När drogen upptäcktes tog Lennon fullt ansvar och uppgav att Mrs. Cox inte hade något med det att göra. Det finns inga bevis för att hon gjorde det, och under omständigheterna anser jag det lämpligt att godta den vädjan.” När det gäller anklagelsen om att ha hindrat polisen, så var det ett hinder eller en försening på sju eller åtta minuter innan polisen tilläts komma in i lägenheten. Det fanns inga bevis för att någon av de åtalade utnyttjade tiden för att göra sig av med narkotika, och Roger Frisby anser att denna grund är lämplig.
Magistraten ogiltigförklarade anklagelsen om hindrande av rättvisans gång och bötfällde Lennon med 150 pund plus rättegångskostnader på 20 guineas. Lennon varnades också att om han återigen befanns skyldig till ett liknande brott riskerade han fängelsestraff.
George Harrison besöker Bob Dylan
George Harrison under sin besök hos Bob Dylan.
George och Pattie Harrison i Woodstock på Thanksgiving, den 28 november 1968.
Robbie Robertson, medlem i The Band:
I november 1968 kom George Harrison och hans fru Pattie till Woodstock. George blev alltmer förtjust i vår musik, och vi fick intrycket att han var väldigt angelägen om att se vad vi gjorde på denna avlägsna plats. Jag tror att han var Bobs största Beatles-fan, och han var alltid intresserad av vad som hände i världen, oavsett om det var i Indien med Maharishi, i Haight-Ashbury eller här.” Jag frågade Albert Grossman (Bob Dylans manager) om de kunde bo hos honom, men av någon anledning var Albert inte förtjust i idén. George och Pattie var med Mal Evans, Beatles roadmanager, och jag ville att de skulle känna sig välkomna, så Albert gick till slut med på det. Bob var väldigt reserverad under den här perioden, och när jag frågade honom om han ville träffa George medan han var i stan verkade han lite tveksam. ”Varför är vi så griniga?” tänkte jag.
Robbie Robertson, medlem i bandet ’The Band’ och George Harrison.
Alan Clayson, författare till The Fab Four:
På vägen hem stannade Harrisons till i Bearsville, där Bob Dylan förberedde sig för att spela in ett album som skulle innehålla de lättare kompositioner som nyligen hade blivit moderna. Han fick hjälp med arbetet med en av dessa, bedrägligt betitlad ’Self Portrait’, ett helt okaraktäristiskt stycke av gitarristen David Bromberg, en examen från Columbia University som, liksom Dylan, en gång hade varit involverad i folkscenen i Greenwich Village. Innan han åkte komponerade George melodin till ’The Hold-Up’, avsedd för Brombergs debutalbum.
Joshua M. Greene, författare till Here Comes The Sun:
Dylan uppträdde på Woodstock på Thanksgiving, och George, som tittade på honom, insåg hur lyckligt lottad det är att vara sig själv, följa sina egna principer och regler. Och om Dylan kunde göra det på höjden av sin triumf, så kanske han, George, också kunde göra det.
George: Harrison:
Jag gillade alla hans kompositioner, inklusive de som andra tyckte var äckliga, eftersom var och en av dem representerade någon del av hans personlighet.
Fotografen Barry Feinstein:
Dylans inflytande var helt enkelt otroligt. Det var omöjligt att vara i närheten av Dylan och inte bli påverkad av honom. Han ansåg att alla sina tidigare kompositioner var nonsens jämfört med sina nuvarande. Jag var med Dylan på en fest när han vände sig till Mick Jagger och frågade: ’Är du seriös med allt du spelar och sjunger? Du kan inte vara seriös med din musik.'” ”Självklart tar jag den på allvar”, svarade Mick. ”Nej, mannen”, invände Bob, ”det här är inte seriös musik.” Den här frasen hjälpte mig att förstå vad som hände med George Harrison. Endast de som stod Dylan nära kan förstå hans attityd, som uttrycktes i dessa ord: ”Du kan ta allt jag har gjort och kasta bort det så att jag kan börja om. Det är sanningen. Jag vill lista ut vad min nya väg kommer att bli – samma som tidigare, eller annorlunda?” Dylan trodde att när en låt väl är skriven, ska man inte återuppleva den, ändra den eller förbättra den. Man ska gå vidare. För Dylan var detta en avgörande princip, och för George var det en avgörande lärdom. Om du har skrivit en låt eller tagit ett bra fotografi, fäst dig inte vid den – släpp den och gå vidare till något nytt. Denna princip gjorde Dylan till en gigant, och det är just denna princip som ligger till grund för hans inflytande på George.
Från Mal Evans dagbok:
28 november, 10:30 på Woodstock. Bob [Dylan] på Thanksgiving. Träffar Levon från bandet, trummisen som spelar den stora gitarren. Runt bordet med kalkon med tranbärssås etc., och pekannötspaj. Bob, George, Rich, Happy, Levon bland gitarrer med massor av barn som leker. Sarah [Dylan] underbar – kalkonmacka och öl. Hem till Richard [Manuel] och Gartis [Hudson] för en inspelningssession på gården – hem till sängen.
Judith Jamison, artisten som deltog i evenemanget:
Det intressanta är att inga Beatles-låtar spelades den dagen. Det fanns mycket olika musik. George frågade mig vilken låt jag skulle vilja höra, och jag sa ’Over the Rainbow’, och han spelade den vänligt nog för mig. Men inga gamla Beatles-låtar spelades.
George: Harrison:
Jag var med Bob [Dylan] efter att han bröt nacken [den 29 juli] och jag var väldigt tyst.
Bob Dylan berättar:
Jag var med om en motorcykelolycka och skadades, men jag återhämtade mig. Sanningen var att jag ville ta mig ur den där råttkapplöpningen. Att få barn förändrade mitt liv och isolerade mig från nästan allt och alla som pågick. Jag hade inget intresse av något utanför min familj, och jag såg allt annorlunda.
George Harrison:
Han började tappa självförtroendet – det var den känslan jag fick på Woodstock. Han sa knappt ett ord på ett par dagar. Han verkade lite nervös, och jag kände mig lite obekväm. Hur som helst, på den tredje dagen tog vi fram våra gitarrer och slappnade av. Det var riktigt trevligt, hans barn sprang runt, och vi bara spelade. Det var runt Thanksgiving. Han sjöng en sång för mig, och han var väldigt nervös och blyg just då. Och han sa: ’Vad tycker du om den här låten?’” Jag kände att vi hade mycket gemensamt eftersom han var så stor, så mäktig, så observant. Och ändå uppfattade jag honom som nervös och osäker. På sitt album Blonde on Blonde talade han om priset för att gå igenom detta två gånger: ”Mamma, är det här slutet?” Jag tänkte något liknande: ”Det måste finnas en väg ut ur allt detta, så småningom.” Han sjöng för mig: ”Kärlek är allt som krävs / Får världen att snurra / Kärlek och bara kärlek kan inte förnekas / Oavsett vad du tycker om det / Du kan inte leva utan det / Lyssna på de som försökte.” Och jag tänkte: ”Visst är det fantastiskt?” För jag var säker på att folk skulle tänka: ”Vad i helvete håller den här Dylan-killen på med?” Men vad mig beträffade var han medveten om sin egen värld, och det var bra, och det var logiskt. Han hade det tufft, och jag trodde att många inte skulle gilla det, men jag är säker på att det är fantastiskt eftersom Bob gick igenom det. Jag berättade för honom att han skrev otroliga texter, och han bara tänkte: ”Hur skriver vi de här melodierna?” Och jag blev galen och visade honom bara ackorden, för han spelade mest grundläggande ackord och flyttade capon upp och ner på greppbrädan. Och jag sa: ”Kom igen, skriv lite text till mig.” Och han skrev de här texterna som bara häpnade över mig. Han skrev: ”Allt jag har är dig / Allt du ser är jag / Och jag är glad att hålla dig i mina armar / Jag skulle gärna vara med dig när som helst.” Dylans sätt att skriva är så enkelt.
George Harrison och Bob Dylan. Spelar George upp ’Norwegian Wood’, månntro?
The Beatles – Detta händer den 27 november 1968
Johns dagbok för tidningen ’Aspen’
När John Lennon ombads att skriva en artikel för tidningen Aspen skapade han en tanklös version av Dagboken och upprepade samma banala inlägg varje dag.
Aspen var en unik tidning i form av att den var multimedial. Den kom ut rätt oregelbundet av Phyllis Johnson mellan åren 1965-1971. Tidningen var baserad i New York City och beskrivs av dess publicister som den första tredimentionella tidningen. Varje nummer kom ut i en specialdesignad låda eller mapp med diverse material i olika format och typer, såsom häfte, skivinspelningar i form av flexiskivor (tunna plastkivor i böjligt material), affischer, vykort och rullar av film i super-8-format. Flera av de ledande samtida personerna när det gäller den nordamerikanska och brittiska konsten och kulturkritik verkade som redaktörer, designers eller bidragsgivare till Aspen. Tidningen har fortsatt att vara intressent för studenter som studerat den konstnärliga utvecklingen i slutet av 1960-talet.
1968 förbereddes ett brittiskt specialnummer med ett byxmönster av modedesignern Ossie Clark, två souvenirer utvalda av Peter Blake, Yoko Onos två inspelningar av låtarna Song For John och No Bed For Beatle John och The Lennon Diary (John Lennons dagbok), skriven av John Lennon.
1970 Aspen Magazine In A Box #7: British Box
Aspen utgåva nr 7 innehöll inspelningar av och med John Lennon och Yoko Ono.
Innehållsförteckning:
Song for John (4:51) och No Bed for Beatle John (4:44) av Yoko Ono och Radio Play (7:57) av John Lennon på en cirka 24 x 24 centimeter stor flexidisc på Apple Records. *)
Lennon Diary (Lennons dagbok)1969.
Häfte med texter till Lennon, Ono och Taveners spår – Three Songs for Surrealists av John Tavener och New Numbers av Christopher Logue
Ett mönster för brittiska trosor av Ossie Clark.
En orderblankett för tidningen Aspen i formatet 5.5 inch x 8.5 inch.
The Gay Atomic Coloring Book av Eduardo Paolozzi.
24 sidors bok med fem essäer och en fictionbok.
Souvenir 1 av Peter Blake
Souvenir 2 av Peter Blake
Europa och tjuren på typografiskt triptyk av John Furnival
Våg-/stenbetongpoesi av Ian Hamilton Finlay
Anteckningar om Rumpelstiltskin-teckningar av David Hockney
*) Samtliga tre låtar återfinns på albumet Unfinished Music No. 2: Life With The Lions.
John Lennons barndomsvän Pete Shotton berättar:
John tog mig upp på övervåningen för att se hans två senaste verk. Det första var en ’skulptur’, en svart plastlåda med ett genomskinligt lock och en skylt tejpad på: ’Öppna på egen risk’. Även om jag kunde se att lådan var tom, kände jag en lätt rysning av upphetsning när jag skulle öppna den. Ingenting hände dock och John brast ut i skratt.” Johns andra ”skapelse” var hans nya bok, ”En arbetares dagbok”. Första sidan löd: ”1 januari, måndag. Gick upp. Gick till jobbet. Åkte hem. Gick och la mig.” Exakt samma anteckningar gjordes på tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Under datumet ”6 januari, lördag” hade John klottrat: ”Knullad fru”, och söndagssidan var helt tom. Följande veckas anteckningar var identiska med den föregående, och samma sak hände med de återstående femtio. Sådana verk var förstås främst inspirerade av Yokos verk. ”Vi har bara kul”, försäkrade John mig. ”Det är bara en fortsättning på vad du och jag brukade göra när vi var barn – hitta på situationer och skratta åt dem när ingen kunde förstå varför vi var så roliga.
Nu, för skojs skull, hittar Yoko och jag på våra egna situationer. Bara det att nu håller vi ett allvarligt ansikte och låter allt gå under täckmantel av ’avantgarde’. Det är jättekul! Ingen vet ens vad Yoko är kapabel till, Pete, hon är fantastisk! Hon är bara galen av skratt över att vissa människor tar allt detta på allvar. Man måste vara en jävla idiot! Samtidigt förstår vissa människor det fortfarande och tar det på rätt sätt: och det var vad som hände på vår första utställning, när alla kom fram till den stora vita duken som hade orden: ’Du är här’. Vissa bara vrålade av skratt. Men de flesta muttrade: ’Yeee-ee-e… coolt!… Du är här!’ eller De frågade: ’Vad i helvete betyder allt detta?’ Och vi stod där med de mest allvarliga miner och förblev tysta.
Några månader tidigare hade jag varit med John och Yoko i Zion Park – den lyxigaste byggnaden på ”börsen” – i en trädgårdsutrustningsaffär där de ville köpa en trädgårdsgrind, som de tänkte installera mitt på ett tomt fält. ”Det här kommer att bli vår ’Gate Piece'”, förklarade John. ”Alla dessa avantgardistiska freaks kommer att samlas mitt ute i ingenstans bara för att öppna grinden, gå igenom den och komma ut på andra sidan.” Men när vi körde in i Zion Park drogs hans uppmärksamhet plötsligt till parkens vackra gjutjärnsportar. Även efter att John fått veta att de inte var till salu vägrade han att ge upp. ”Sluta spela dåre”, insisterade han. ”Hur mycket vill du ha för de här portarna?” När säljaren insåg vem som pratade med honom, satte han ett så astronomiskt pris att till och med John och Yoko ansåg det vara för högt. Men eftersom de hade blivit så förälskade i de där gjutjärnsgrindarna var de ovilliga att nöja sig med något mindre för att uppfylla sin vision. Och det var allt som ”Grindstycket” fortsatte att uppnå…
Giles Martin: It’s release day of The Beatles Anthology IV
Fredagen den 21 november 2025 – Anthology 4
Ryan Tubridy från Virgin Radio samtalar med Giles Martin den 21 november 2025, då The Beatles Anthology 4 släpptes såväl tillsammans med The Beatles Anthology 1-4 som separat. I detta samtal pratar Giles om det faktum att hans mamma (Judy) och pappas (George) träffades i EMI Studios. Judy började arbeta där 1948 och George 1950. Så utan EMI Studios hade kanske inte Giles kommit till! Så EMI Studios är faktiskt i Giles DNA. Ämnen som Ryan och Giles pratar om är de kommande fyra Beatlesfilmerna och vem som spelar rollen som George Martin. Giles berättar en hel del om sin far och livet tillsammans med honom, inte minst när han blev äldre och insåg likheterna mellan honom själv och sin far. Giles berättar vidare om de fyra beatlarna men inte speciellt om just Antologin. Men det är ett tidsdokument eftersom Giles berättar så mycket om sig själv.
Speltid 26:43.