Intervjun med Paul McCartney publiceras

Intervjun med Paul McCartney, som musikjournalisten Norrie Drummond gjorde hemma hos Paul McCartney den 7 september 1967 för musiktidningen New Musical Express, publicerades denna lördag.

Förstasidan på dagens utgåva av ’New Muscial Express’.

Paul McCartney hade bjudit hem Norrie Drummond för att ge honom en exklusiv intervju den 7 september. Intervjun publicerades denna dag och kom senare att tryckas på nytt för utgåvan i januari 1968 av Hit Parader magazine i USA.

Intervjuns artikel fick rubriken Paul Is Still Seeking, But George Has Found Great Faith med en lockande rubrik på förstasidan av NME: Beatle Paul’s New Life.

Konversationen mellan Paul och Norrie berörde spirituella frågor och The Beatles nya skapande utsiktspunkt efter Brian Epsteins bortgång. Vid tidpunkten för intervjun håller The Beatles på med sista minuten-arrangemang inför starten av inspelningen av tv-filmen Magical Mystery Tour. Under tiden innehar albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band fortfarande förstaplatsen på både USA:s och UK:s skivlistor sedan tre hela månader efter det att skivan släpptes den 1 juni 1967.

Del av sidan 3 i dagens utgåva av musiktidningen ’New Musical Express’.

Så här blev intervjun som Norrie Drummond fick publicerade denna dag i NME:

As most people must have noticed, the Beatles have undergone a major change in the past year. The moptops have gone and been replaced by four highly individual, creative personalities. The ’yeah-yeahs’ and the ’ooohs’ have given way to sitars and melotrons. The Beatle boots and round-collared jackets have been discarded and been replaced by kaftans and beads. No longer is it news when they are seen at clubs or theatres. At last the screams are fading away. To find out more about the great Beatles’ transformation I visited Paul McCartney at his St. John’s Wood home recently.

I told my taxi-driver the address. ”Oh, you mean where that Beatle lives,” he said. No more than half a dozen fans were waiting patiently at the massive iron gates of his house. The gates were opened by his housekeeper, Mrs. Mills (”She still hasn’t given me a tune yet,” says Paul), who led me into the lounge.

Paul’s huge Old English Sheepdog, Martha, bounded forward, leaped up, put both front paws on my shoulders and started chewing my tie. His three cats — Jesus, Joseph and Mary — were crawling over each other underneath the television set. Paul, dressed in a green, floral-patterned shirt and green slacks, sat cross-legged in a large green velvet armchair. Mike McGear, Paul’s brother, was just leaving with several kaftans over his arm. A large ’Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band’ poster is pinned to one wall. His book collection includes many works on yoga and meditation. At the moment all four Beatles are on holiday, although they have been recording.

”When I used to tell you we didn’t know what our plans were, it was simply that we hadn’t been told what we were going to be doing. Now we simply just don’t know.”

Mrs. Mills reappeared bearing cups of tea and a large cream sponge. ”The only thing lined up for us is the TV show,” said Paul, stirring his tea. ”But we’re still trying to work out the format. We’ve also been recording the past few nights, and our next album will probably come from the TV show.”

Anything that the Beatles now indulge in they obviously do for love, not for money. ”We can now sit back and pick and choose what we want to do. We’re not going to turn out records or films just for the sake of it. We don’t want to talk unless we’ve got something to say.”

”When you don’t have to make a living, a job has a different meaning. Most people have to earn a wage to live. If you don’t, you take a job to relieve the boredom, but you do something which gives you pleasure.”

”We enjoy recording, but we want to go even further. I would like to come up with a completely new form of music, invent new sounds. I want to do something, but I don’t really know what.”

”At the moment I’m thinking things out. There seems to be a pause in my life right now… a time for reassessment.” I asked Paul if he ever regarded himself as being rather like a retired man of sixty-five, who was now only pottering around, dabbling in his favorite hobby. To a certain extent he was inclined to agree. ”I don’t regard myself as having retired, but what do most people do when they retire? As you say, they become wrapped up in a hobby. Either that or they find another job.”

”I would like to do something else, but what that will be, I don’t know.” Despite the fact that three of the Beatles are married and they are, all four of them, very different individuals, they still have that same bond of loyalty to each other that they have always had. They are still each others’ best friends. If they are asked to do something as a group and any one of them doesn’t want to take part, then the scheme is dropped. ”If three of us wanted to make a film, for instance, and the fourth didn’t think it was a good idea, we’d forget about it, because the fourth person would have a very good reason for not wanting to do it.”

In the past year Paul has become a much more introspective person. He is constantly striving to discover more about other people. What is depression? Why do people become bored? What is his ultimate goal? These are the questions to which Paul has tried to find the answers in books on meditation and in lectures by men who know more about it than he does. Maharishi Mahesh Yogi is playing a big part in developing the Beatle minds. He is the man who gave them strength when they heard of Brian Epstein’s tragic death. ”I’m more tolerant now than I was, and I feel more at ease myself, but I’m not less certain about many things,” said Paul. ”In some ways I envy George, because he now has a great faith. He seems to have found what he’s been searching for.”

”When we went to India we were amazed. So many people, living in terrible poverty… but everyone was so happy. They were always laughing and smiling, even though most of them were starving. For people in the Western world to understand why these people can be so happy is a very difficult thing.”

With John, George, and Ringo, Paul will be flying to India again shortly to study transcendental meditation with Maharishi.

To a certain extent, Paul’s music is his greatest emotional outlet. ”Ravi Shankar discovered himself through his music, and I suppose in many ways we are, too.” This is apparent in their latest albums, which feature many tracks based on personal experiences. But how far can one go with any new art form, be it music, films or theatre? Will the great general public accept it? ”We’ve never set out with the sole intention of trying to please people. It’s been wonderful that so many have appreciated what we’ve done. We don’t want to come to a point where we wave ’cheerio’ to anyone. We want to take them along with us.”

Paul McCartney certainly is more at ease now and much more tolerant and understanding. But he’s still searching for something. Whether or not he’ll ever find it, I just don’t know. But he is determined to, somehow. 

Vilsna beatlar efter Brian Epsteins bortgång

Neil Aspinall, The Beatles personlige assistent:
Efter Brians död insåg de plötsligt att de inte hade någonting. De visste inte var deras pengar fanns, de hade inte ett enda kontrakt, inte med Brian, inte med skivbolaget, inte med filmbolaget. Brian hade allt.

Ringo Starr:
Vi tog över Apple (kampanjen registrerades den 18 juli 1967). Vi har inte tänkt på att få någon annan att ta Brians plats, åtminstone inte ännu, eftersom saker och ting har förändrats så mycket sedan vi gjorde skivor men inte turnerade.

Från en intervju med Allan Williams i september 2004:

Fram till 1961 var du den inofficiella chefen för gruppen, senare förlorade du den till Brian Epstein. Varför passade du inte på att försöka styra bandet igen efter Epsteins död 1967?

Allan Williams:
Saken är den att en dag, runt 1961, betalade Beatles mig inte provision för organiserade konserter. Jag minns att jag blev fruktansvärt kränkt av killarna och sa till dem: ”Jag lovar er, Beatles, att jag i framtiden aldrig kommer att göra affärer med er, och vi kommer inte att arbeta tillsammans igen.” Så tyvärr slutade jag jobba med dem.

George Harrison:
Jag hade ingen aning om vem som kom på idén att skapa Apple. Det var en dålig idé, oavsett vem som hade den. Jag tror att det kom till för att Brian dog och Stigwood och Clive Epstein kom till scenen. Vi tänkte: ”Nej, vi borde organisera vårt eget företag.

John Dunbar, brittisk konstnär, samlare, gallerist m.m.:
Jag kommer inte ihåg vem som först började prata om Apple, men idén föddes när de var hemma hos mig.

Neil Aspinall:
Vi var sex: Beatles, Mel och jag. Nu var det inte längre Brians kontor. Vems var det nu? De insåg att de inte hade någonting kvar och satt på kontoret, som inte heller tillhörde dem. Men detta gjorde dem inte hjälplösa. De insåg att det var dags att reda ut saker. Det var som om patienterna på ett mentalsjukhus plötsligt hade slagit sig loss.

John Dunbar:
Paul McCartney ville att Apple skulle bli Beatles stiftelse för att hjälpa fattiga och framväxande artister. På den tiden hade Beatles inga problem med att NEMS tog en fjärdedel av deras skivförsäljning. Det enda de inte ville var att någon revisor i grå kostym skulle hantera deras kreativitet. Nu när Brian Epstein hade gått vidare fanns det inte en enda person nära dem kvar i NEMS, så det verkade absurt för dem att någon person skulle lägga sina tassar i vår guldpåse. Apple, bestämde de, skulle bara tillhöra dem själva. De lyssnade bara på ett råd: ”Spendera en del av ditt kapital”, fick de veta, ”annars kommer den olycksbådande figuren av en skatteindrivare till dig.” Beatles gjorde just det. Vad de inte kan förnekas är förmågan att spendera pengar.

Paul McCartney:
Apple kommer inte att konkurrera med någon av de underjordiska organisationerna. Snarare finns det för att hjälpa, samarbeta och utöka alla befintliga organisationer, samt skapa många nya. Apple var tänkt att vara en slags miljö, ett paraply under vilket människor kunde göra sina affärer som de ville. Tusentals och tusentals pund flödar genom NEMS och kommer inte till god användning. För vår skull är de alla investerade i Bingpi Buildings Society eller något liknande. För oss är Apple lika mycket en passion som musik. Vi gör allt detta med fötterna på bordet. Och när Apple får styrka kommer ingenting att förändras, vi kommer fortfarande att sitta likadant. Du kan få saker gjorda och ha affärsmöten som förbättrar ditt humör snarare än att sänka ditt humör. Tanken är att förvandla ett ”informellt” företag till ett formellt, lika stort som Shell BP eller ICP, men utan målet att göra en vinst för företaget. Vinsten kommer att gå först till den samlade arbetskraften så att alla som vill ha en Rolls-Royce kan få en, och sedan kommer vi att dela ut pengarna till alla som behöver hjälp.

Från John Lennons intervju med Peter McCabe och Robert Schonfield:

Var det inte Pauls idé att skapa Apple?

John: Nej, självklart inte. Vi undrade alla hur och vad vi skulle göra härnäst, och sedan kom Clive Epstein och sa: ”Du har tjänat mycket pengar, vi funderar på att investera dem i butiker.” Föreställ dig bara att Beatles äger en kedja av skobutiker. Så här föreställde de sig det. Jag var tvungen att säga, ”Kan du föreställa dig att Beatles äger butiker? Om vi ​​öppnar en butik blir det en som vi gillar, där vi själva skulle vilja köpa saker till oss själva.” Vi funderade på att öppna något som Woolworths, och hur bra det skulle vara när vi var arton att gå till Marks and Spencer och köpa en ordentlig tröja. Billigt, men hög kvalitet. Så här ville vi att Apple skulle vara. Själva skulle vi inte ägna oss åt handel, naturligtvis, på Apple ville vi göra filmer, hjälpa unga artister och musiker så att de inte skulle uppleva sådana svårigheter i början av sin resa som vi var tvungna att gå igenom. Apple skapades för exakt detta ändamål. Vi ville lägga grunden för att utvecklas vidare. Redan från början hade vi ingen avsikt att göra något liknande. Det är bara det att Clive Epstein sa att om vi inte startar något nytt projekt så kommer de flesta av våra vinster att gå till inkomstskatter. Så för att inte donera pengar till staten var jag tvungen att grunda den här verksamheten. Men Clive gillade inte någon av våra idéer. Sen bestämde vi oss, okej, låt oss sälja coola kläder eller något liknande.

Paul kom på en bra idé: vi skulle sälja allt vitt. På den tiden var det omöjligt att köpa saker helt vita – koppar till exempel och mycket mer. Jag har letat efter ett hyfsat vitt set i hela fem år. Men vi stannade inte där. Det hela slutade med Apple-företaget, diverse skräp, ”Simps”, några ofattbara trasor och allt annat. Jag kommer inte ens ihåg var namnet ”Apple” kom ifrån – antingen kom Paul på det eller Mal Evans.

Neil Aspinall:
Så de bestämde sig för att gå in i affärer. De diskuterade alltid alla sina affärer med Brian, men nu fanns det ingen att prata om dem med. Brian var alltid ansvarig för den organisatoriska sidan, och endast genom honom var de indirekt medvetna om alla frågor. Vad skulle de göra? De fick alla möjliga råd om vad de skulle göra, men de bestämde sig för att de behövde ett eget företag. Det var därför de började skapa Apple.

George Harrison:
Eftersom det var hippietider, tänkte alla, ”Vi kan göra det här, vi kan göra det, vi kan hitta ett nytt sätt att göra saker.” Och med rätta var försöket djärvt i många avseenden. Men i Storbritannien fortsatte efterkrigsmentaliteten att dominera och i mitten av sextiotalet uppstod ett intresse för mänskliga förmågor och förmågor. Ett exempel är Mary Quant. Alla försökte bryta sig ur det gamla ramverket och vi trodde att vi i näringslivet skulle kunna uppnå detta. Vi trodde att vi kunde utveckla, hjälpa andra, göra filmer själva. Ja, vi kan göra vad vi vill! Vi får inte glömma att 1967 var vi alla i ett tillstånd av eufori. Jag menar inte bara Beatles, utan hela planeten (åtminstone San Francisco, Los Angeles och London). Det fanns en känsla av att vi skulle förändra världen, och vi tänkte verkligen, ”skulle det inte vara bra om vi kunde hjälpa andra människor istället för att bara driva ett företag som vi har gjort hela tiden?” Detta var problemet med hippieeran, särskilt de som var i marijuana: vi gjorde planer, vi hade fantastiska idéer i våra huvuden, men ingen gjorde någonting. Och även om någon försökte göra något, slutade alla ansträngningar i misslyckande. Idéer visade sig vara mycket bättre än verkligheten. Det var lätt att sitta och tänka på idéer, men att förverkliga dem… Vi kunde inte göra det eftersom vi inte var affärsmän. Vi kunde bara jobba i studion och spela in musik.

John Lennon:
Vi designade Apple både för att växa sin egen verksamhet och för att hjälpa okända artister, kompositörer, författare och poeter. Du kan hitta smarta killar och investera pengar i något lönsamt kreativt företag. Bolaget bör bestå av flera avdelningar relaterade till ljudinspelning, film, förlag, elektronik, moderiktiga kläder.

Peter Brown, tidigare personlig assistent till Brian Epstein:
Det nya Apple bildades från deras gamla företag, The Beatles Limited. Tricket med att investera pengar var att investeringen måste göras i en ”relaterad verksamhet”, med andra ord i vad Beatles själva gjorde. Den första tanken var att öppna en kedja av skivbutiker, inte så mycket för att sälja skivor, utan för möjligheten att köpa fastigheter för varje butik. Men att sälja skivor avvisades som för kommersiellt för Beatles. Apple var tvungen att spegla tidsandan. De ville göra något mer betydelsefullt än bara en butikskedja. Ett lämpligt alternativ hittades, som hände med Beatles, på en dag. Apple skulle bli en multifunktionell finansieringskälla inom alla kreativa områden – musik, film, publicering, design och elektronik. Lämpliga kandidater för implementering av idéer fanns rakt under näsan på oss. Det här är Alex the Wizard och ”The Simpleton”. Trollkarlen Alex behövde en workshop där han skulle förbättra och levandegöra sina underbara uppfinningar, inklusive målningar som var anslutna till nätverket och var vägglampor. ”Simp” kunde designa och sälja kläder. Terry Doran utsågs till chef för Apple Publishing, och Pete Shotton, Johns barndomsvän, skulle tillhandahålla varor till butiken.

Barry Miles:
Apple-företaget skulle bli ett holdingbolag med ett antal dotterbolag som ägnade sig åt olika aktiviteter: Apple Records, Apple Music, Apple Films, Apple Publishing, Apple Electronics och så vidare.” Klädbutiken skulle drivas av Apple Retail, ledd av John Lennons gamla skolkamrat Pete Shotton, som redan ägde stormarknaden på Hayling Island som Lennon hade köpt åt honom.

Pete Shotton, barndomsvän till John Lennon:
Så småningom bestämde de sig för att deras nya affärsimperium skulle delas upp i ett dussintal subventionerade företag, som vart och ett skulle tillhandahålla specifika tjänster eller producera produkter. Det var tänkt att inkludera Apple Development (Retail), Apple Music, Apple Films, Apple Publishing, och så snart en överenskommelse nåddes med EMI och Capitol, Apple Records.” Utöver mitt personliga ansvar för Apple Retail var jag tvungen att fungera som en länk mellan de andra avdelningscheferna och Beatles själva.

George Martin:
Ingen av dem [Beatles] kunde styra bandet eftersom de var demokratiska (och de andra tre skulle inte ha gått med på det ändå). När det gäller de andra som samarbetade med dem, var varken Neil Aspinall eller Mal Evans insatta i Brians angelägenheter

Peter Brown:
Ron Kass, vicepresident för Liberty Records Europe, anställdes som chef för Apple Records.” Jane Ashers bror Peter utsågs till chef för avdelningen för unga talanger. Apple Films grundades, ledd av Denise O’Dell, en tidigare anställd hos Richard Lester. Brian Lewis, en välkänd advokat inom underhållningsbranschen, tog hand om de juridiska aspekterna och lagligheten av kontrakten. Stephen Maltz, en revisor från Bruce-Hamner, gick också med i byrån. Nästan alla fick en assistent, och assistenten behövde en sekreterare.

Pete Shotton:
Några av direktörerna för dotterbolagen, som Dennis O’Dell från Apple Films och Ron Cass från Apple Records, var erfarna ”proffs” som lockades bort från sina tidigare företag av löfte om 30 000 pund per år. Men mestadels var de bara gamla Beatles-vänner, som Terry Doran, som tog över som Apple Musics chef, eller Jane Ashers bror Peter, som var förutbestämd att bli Apple Records chefsproducent. Ett annat dotterbolag till Apple Electronics organiserades specifikt för Magic Alex. Och med utnämningen av Neil Aspinall och Peter Brown till verkställande direktör respektive administrationschef, kändes mina axlar en enorm lättnad.

Peter Brown:
Jag blev ombedd att vara administrativ direktör och även driva Beatles och företaget. Neil Aspinall utsågs till vd för Apple och fick 80 % av bolagets aktier. Bildandet av det nya företaget inkluderade ett partnerskapsavtal som alla fyra undertecknade. Som det visade sig senare, när John skrev på, blev John så onykter att han senare, gud förbjude, inte kunde komma ihåg vad han skrev på.

George Martin:
Så småningom blev Neil Apples manager, men vid den tiden hade han inte tillräckligt med inflytande för att vara i nivå med människor som Joe Lockwood. Det var extremt svåra tider för Beatles. Ett slags vakuum har bildats. Och kråkor började sväva runt dem och flög in för att rycka något från den välsmakande biten. Jag blandade mig aldrig i deras organisatoriska och ekonomiska angelägenheter. Jag ville inte blanda mig i dem. Jag tänkte att om jag störde dem så skulle jag tappa kontakten med dem i studion (där vi var jämställda). Vi förstod varandra och kommunicerade på samma språk. Och om jag tog posten som chef och hade rätten att säga: ”Du kan inte göra det här, du måste göra det eller det,” kunde vår studiorelation ha försämrats.

Paul McCartney:
Det finns en uppfattning om att vi har överfört alla våra angelägenheter till vårt företag. Vi började fatta allt på en gång, vi ville göra allt. Vi var fyllda med storslagna planer. Ja, vi trodde att vi kunde göra många olika idéer. Vi led inte av brist på entusiasm, men vi visste inte hur vi skulle planera våra handlingar.