I del fyra av vår miniserie presenterar vi ett band som säkert inte så många känner till att de också hade ett finger med i The Beatles historia.

The American Beetles (The Fake Fab Four)

Så blev Sydamerikas Beatlesfans ’lurade’!

Sommaren 1964 väntade ivrigt en stor skara Beatlesfans från Argentina i Sydamerika på att The Fab Four skulle anlända från Liverpool och landa i Buenos Aires.Men istället kom fyra amerikaner vid namn Tom, Vic, Bill och Dave …

Nedanstående video är en dokumentär från 2017 om dagen då The Beatles kom till Argentina, Videon är på 30 minuter och är textad på engelska och innehåller flera filmsekvenser med såväl The Beatles som The American Beetles.

Under det att Beatlemania spred sig över världen informerade en tidning om att The Beatles skulle resa till Sydamerika. Miljoner sydamerikaner väntande med spänning och höll andan inför denna invasion. Och – i juli månad 1964 – anlände fyra unga mop-tops till Buenos Aires flygplats och det såg ut som om tonåringarnas våta dröm skulle gå i uppfyllelse. The Beatles själva var emellertid vid denna tidpunkt över 1100 mil ifrån Buenos Aires, närmare bestämt i London, England.

Från början var de ett så kallat doo-wop band som sjöng harmonier och som kallade sig själva för The Ardells. Snart nog bytte de namn till The American Beetles, och gruppen bestod av Bill Ande på gitarr, Tom Condra också på gitarr, Vic Gray på bas och Dave Hieronymus på trummor. De började sin karriär på en nattklubb i Florida under ledning av managern Bob Yorey.

Bob var snabb på att utnyttja The Beatles succé genom att säga: They’re the English Beatles. I’m going to make up a group called The American Beatles.

Bob lyckades rekrytera de fyra musikerna och bad dem låta håret växa och klä dem i likadana kostymer. Bill Ande, gruppens sologitarist, pratade med BBC Culture, i en intervju och berättade att allt startade som ett skämt.

Det var både ett skämt och en väl tajmad inkomstkälla när gruppen nu hade omformats och drog stor publik och ny uppmärksamhet från promotors i USA.

En agent vid namn Rudy Duclós såg bandet uppträda i Bob Yoreys klubb i Miami. Eftersom Rudy själv var argentinare, ville han boka en Sydamerikaturné med gruppen. Dock inträffade det att när Rudy saluförde gruppen för promotors och arenor, glömde han att berätta om ’The American Beetles’. I och med det saluförde han gruppen som det riktiga Beatles.

Överenskommelsen var genomförd, pressen informerades och Beatlemanian vreds upp ännu ett snäpp. The Fab Four skulle komma till Sydamerika!

Gruppens ankomst till Buenos Aires möttes av stor uppståndelse. Ett antal tv-kanaler tävlade sinsemellan om att få dem att uppträda på just deras tv-show. Så det blev rätt kaotiskt när bandet och deras utrustning skulle föras över från flygplanet till ett antal bilar för vidare befordran till gruppens hotell. Slutligen blev de eskorterade till tv-bolagets Channel 9 lokaler helskinnade. Gruppen var huvudattraktion på tv-showen, som gick under namnet The Laughter Festival on July 8th 1964.

Bandet väntade bakom scenen gömda av en ridå färdiga och klara med gitarrerna och trumstockarna och väntade bara på att få gå på scenen så snart presentatören var klar med sin introduktion.

Så snart som bandet presenterades som Los American Beetles gick bandet fram på scenen och började spela Twist And Shout. Rätt snabbt upptäckte tv-tittarna att de hade blivit lurade.

Carlos Santion, en anställd på tv-kanalen Channel 9, beskrev showen för BBC som ett mellanting mellan indignation och skratt. Den sydamerikanska pressen kände att de hade gjorts till åtlöje när de hade skrivit rubriker i sina tidningar som They have hair in their vocal cords!, They sing bad but they act worse! och The Beetles showed that all the talent they have is in their hair.

I likhet med The Beatles konserter ekade skrik och tjut från publiken i studion. Väldigt många såg ut att ha en riktigt trevlig stund. Men de som hade förväntat sig de riktiga Beatles kände sig givetvis bedragna.

Hur som helst fortsatte The American Beetles att turnera med föreställningar i Lima i Peru, i Sao Paolo och i Rio De Janeiro i Brasilien, där de spelade för fulla hus och möttes av exalterade Beatlesfans, som tycktes vara glada över att få se det näst bästa Beatlesbandet.

The American Beetles råkade få träffa de riktiga beatlarna på Bob Yoreys klubb i Miami. John, Paul, George och Ringo hade landat i Florida och gjorde en kortare resa för att se sina dubbelgångare uppträda. Både George Harrison och Paul McCartney gick till och med upp på dansgolvet och tog en svängom till The American Beetles musik.

Bandet bytte sedan namn till Razor’s Edge när de återvände till att sjungs doo-wop-låtar.

Och så här kunde The American Beetles låta när de framförde Chuck Berrys låt School Days i tv.programmet American Bandstand. De blir också intervjuade efter låten av tv-värden Dick Clark.

Måndagen den 3 januari presenterades Alistair Taylor i den första delen av denna miniserie.
Måndagen den 10 januari presenterades Charlie Roberts i den andra delen av denna miniserie
Måndagen den 17 januari presenterades Dick James i den tredje delen av denna miniserie.

Måndagen den 31 januari presenterar vi del fem i vår miniserie. Då får vi läsa om skådespelaren Victor Spinetti.

Den här dagen har vi heller inte något att berätta vad gäller The Beatles. Men vi misstänker att åtminstone John och Cynthia Lennon genomför de sista förberedelserna inför morgondagens semesterresa till St. Moritz i Schweiz.

John och Cynthia Lennon förbereder en semesterresa

Det hände inte något speciellt i Beatlesväg denna dag. Vi vet inte vad som stod på agendan för George Harrison, Ringo Starr eller Paul McCartney, men från Alf Bicknells dagbok utläser vi följande;

Lördag. John ringde och bad om att jag skulle hjälpa honom och Cynthia att packa inför nästa veckas semester. Jag kom bra överens med Cynthia, hon är väldigt trevlig.

John och Cynthia skulle semestra i St. Moritz i de schweiziska alperna. Kanske lite skidåkning?

Ännu en ledig dag för The Beatles

Vad The Beatles gjorde denna fredag är fortfarande dolt i dunkel. Vi förmodar att de vilar upp sig inför inspelningen av sin andra film Help!.

__________________________________________________

Beatlemania på italienska

Men i den italienska staden Viareggio i Toscana i Italien jobbade man denna dag med den stora och traditionella karnevalen i staden och till detta års karnevalståg hade man bland annat tagit fram fyra Beatleshuvuden i papier-maché. Själva karnevalen ägde inte rum förrän den 2 februari 1965.

Dick James

Den tredje delen i vår miniserie handlar denna måndag om musikförläggaren

Dick James

Dick James har varit en kontroversiell person när det handlar om The Beatles historia. Deras affärsuppgörelse ledde till att John Lennon och Paul McCartney förlorade rättigheterna till sina kompositioner, men samtidigt satsade han en hel del på att arbeta med det som ledde till grabbarnas tidiga succé.

Dick James var son till polska immigranter och föddes som Reginald Leon Issac Vapnick den 12 december 1920 i Londons West End.

I sin tidiga ungdom sjöng han med dansband i London. Han sjöng regelbundet i the Cricklewood Palais och hade framgångar med the Henry Hall band.

Han gjorde sin första radiosändning 1940 och gick in i armén 1942. Efter andra världskriget, när han arbetade med bandledaren Geraldo uppmuntrades han till att ändra sitt namn till något som var lite mer kommersiellt gångbart varpå han ändrade sitt namn till Dick James. Dick fick lite framgångar som artist tillsammans med the Cyril Stapleton Orchestra. 1955 fick han flera UK-hits med vokalgruppen The Stargazers. Han skrev också Max Bygraves barnlåtar som blev hits – I’m A Pink Toothbrush, I’m A Blue Toothbrush. Året efter fick han kontrakt med George Martin på Parlophone. George Martin producerade Dicks största hit, vilken var temalåten till The Adventures Of Robin Hood, som gick på brittisk tv under 1950-talet.

I samband med att hans sångarkarriär började dala gick han in i förläggarbranschen genom att etablera företaget Dick James Music 1961.

Ett par år senare blev han kontaktad av Brian Epstein på rekommendation av George Martin. Brian var ute efter en musikförläggare för låten Please Please Me. Från början berättade Epstein för George Martin att han hade övervägt att låta det amerikanska företaget Hill & Range, som publicerade Elvis Presleys låtar, skulle ta över John Lennons och Paul McCartneys originalkompositioner.

George Martin föreslog då att han istället skulle anlita något mindre företag som skulle tänkas vara lite hungrigare efter att lyckas och det var då han nämnde Dick James namn för Brian.

Brian kände till Dick James, som hade blivit känd genom att han sjöng ledmotivet till tv-serien Robin Hood och att han hade startat ett musikförlag.

Eftersom John och Paul hade börjat skriva ett antal låtar, spelade Brian upp en tape för Dick.

Dick reagerade positivt på Please Please Me, men under det första mötet mellan Dick och Brian, frågade Brian vad Dick kunde göra för The Beatles som EMI:s publicitetsavdelning inte kunde göra. Dick plockade omedelbart upp telefonluren och ringde Philip Jones, producenten för succéshowen Thank Your Lucky Stars, Philips Jones kom överens med Dick om att ta med The Beatles i showen, vilket kom att blir gruppens första nationellt spridda tv-framträdande. Därmed var avtalet mellan Brian och Dick spikat.

Dick James fick rättigheterna till singeln Please Please Me och även de följande låtarna.

Dick föreslog att han själv och Brian skulle bilda ett nytt bolag; Northern Songs, vilket de gjorde den 22 februari 1963. Det var detta bolagsnamn som finns med på The Beatles andra singel Please Please Me och på alla följande Lennon-McCartney-hits.

Neil Aspinall minns:
We were all pretty naive back then and I think that The Beatles have all since regretted the deals they got into regarding song ownership.

Från början var det tänkt att kapitalet som satsades i Northern Songs var på £100 uppdelat i 100 delar om £1. Dick James fick 25 procent, liksom hans revisor och finanskompanjon Charles Silver. Lennon och McCartney fick vardera 20 procent och Epstein 10 procent. Northern Songs sköttes helt av Dick James Music med direktörerna Dick James och Brian Epstein i spetsen. Avtalet såg på ytan ut att vara rättvist, men avtalet kom att slå tillbaka på beatlarna rätt hårt senare i handlingen.

Paul McCartney minns:
John and I didn’t know you could own songs. We thought they just existed in the air. We could not see how it was possible to own them. We could see owning a house, a guitar or a car, they were physical objects. But a song, not being a physical object, we couldn’t see how it was possible to have a copyright in it. And therefore, with great glee, publishers saw us coming.

We said to them, ‘Can we have our own company?’ They said, ‘Yeah.’ We said, ‘Our own?’ They said, ‘Yeah, you can. You’re great. This is what we’re going to do now.’ So we really thought that meant 100 per cent owned. But of course, it turned out to be 49 per cent to me and John and Brian, and 51 per cent to Dick James and Charles Silver.

Paul McCartney berättar:
The deal outwardly seemed fair, but James and Silver had one more share between them than Lennon, McCartney and Epstein. The act would have devastating repercussions for Lennon and McCartney in later years.There was always this voting share that could beat us. We could only muster 49; they could muster 51. They could always beat us. John and I were highly surprised to find that even though we’d been promised our own company, it actually was a company within Dick James’s company that was to be our own company. And we thought that’s not fair at all, but this was just the way they pulled the wool over our eyes. And we were on such a roll creatively, you couldn’t just take a year off and sort out the business affairs. We had no time. We never met this Charles Silver guy; a character who was always in the background. Jim Isherwood clued us in a little bit as to who he was. He was the Money, that was basically who he was, like the producer on a film. He and Dick James went in together, so Silver always got what was really our share! There were the two of them taking the lion’s share, but it was a little while before we found out.

Vad gäller turerna med alla olika publiceringsbolag som följde så blev det väldigt svårt – inte minst för beatlarna själva – att hänga med. John och Paul höll på med sin musikaliska kreativitet och litade blint på Dick James, vilket visade sig inte vara så bra som man kanske hade kunnat hoppas på.

Dock ska sägas att Dick James arbetade hårt för The Beatles och blev en pålitlig medlem i den innersta kretsen kring beatlarna. Han publicerade deras tidigare låtar, såg till att de spelades in av andra artister, och höll koll på royaltyintäkterna från försäljning av noter m.m.

James agerade också som affärsrådgivare till Brian Epstein och uppmuntrade honom att göra bättre affärer. Han presenterade Epstein för New York-advokaten Walter Hofner, som hjälpte Brian att etablera sig i USA och assisterade Brian under förhandlingarna med The Ed Sullivan Show.

Under det att beatlarna gjorde narr av Dick James önskningar om att de skulle skriva trevliga och melodiska låtar och att han var lite rund och skallig, respekterade de ändå Dicks kunskap om musikindustrin.

I slutet av 1964 återvände James till sina artiströtter, genom att ge ut ett en ep på Parlophone med titeln Sing A Song Of Beatles With Dick James. Den släpptes den 27 november samma år.

Och så här kunde det låta:

Dick James gjorde en bra försäljningsaffär finansiellt, men det betydde också att The Beatles aldrig igen fick rättigheterna till sina egna låtar.  

The Beatles affärsrelationer med Dick James innebar slutligen att Lennon och McCartney förlorade ägandet av sina egna låtar. Den tidigare ganska vänliga atmosfären mellan parterna blev påtagligt annorlunda 1969 då James sålde Northern Songs utan att erbjuda gruppen en möjlighet att köpa företaget.

1969 gick Dick James vidare med att bilda DJM Records och kom att samarbeta med Elton John och Bernie Taupin.

Dick James avled i en hjärtattack den 1 februari 1986.

Paul McCartney om Northern Songs: . . . a slave contract

George Harrison gjorde narr av avtalet i låten It’s Only A Northen Song med textraden: it doesn’t really matter what chords I play… as it’s only a Northern Song.

John Lennon var än mer drastisk i sitt uttalande om Northern Songs:
And Dick James has actually said that he made us! I’d like to hear Dick James’s music, please. Just play me some.

Tyvärr en inte alltför trevlig historia. Men nu vet vi lite mer om Dick James, vem han var och vad han gjorde och vad han inte gjorde.

_________________________________________________

Måndagen den 3 januari presenterades Alistair Taylor i den första delen av denna minimiserie.
Måndagen den 10 januari presenterades Charlie Roberts i den andra delen av denna minimiserie

Måndagen den 24 januari presenterar vi del fyra i vår miniserie – gruppen The American Beetles (The Fake Fab Four).