Author Archives: Artillio Bergholtz
OB-LA-DI, OB-LA-DA, LIFE GOES ON BRA
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-5660317-1399214089-8854.jpeg.jpg)
Låten Ob-La-Di, Ob-La-Da med The Beatles släpptes på dubbelalbumet The Beatles den 22 november 1968. Inspelningarna av låten gjordes den 8, 11 och 15 juli samma år i EMI Studios i London. Skivetikett: Apple, producent var George Martin och kompositörer är John Lennon och Paul McCartney.
Låten släpptes inte som singel vare sig i England eller i USA när den gavs ut i övriga världen detta år. Paul ville dock att låten skulle släppas som singel även i England och USA, men John och George la in sina veton, så det blev inte som Paul ville. Dock släpptes den till slut som singel i USA, men det var först 1976.
En helt nyligen publicerad studie genomförd av forskare på Max Planck-institutet i Berlin, Tyskland har kommit fram till att ”den perfekta poplåten” är ingen mindre än Ob-La-Di, Ob-La-Da med The Beatles.
Hur kunde då forskarna komma fram till den perfekta popsången? Jo, genom att analysera 80 000 olika ackordföljder hämtade från 700 låtar som hade spelats in mellan åren 1958 and 1991 och därefter tillskriva varje ackord en poäng för hur överraskande ackordet var i förhållande till ackordet som föregick detsamma.
En grupp på 39 frivilliga var därefter inbjudna till att lyssna på samt bedöma hur njutbara ackordföljderna var på de 30 låtarna, som man hade tagit ner antalet till, som de fick lyssna på. Texterna och melodierna hade tagits bort från låtarna så att lyssnarna inte skulle kunna känna igen originallåtarna.
Därefter fick deltagarna sätta poäng efter hur njutbara låtarna upplevdes vara. I samband med detta inhämtade man även data från försöksgruppens hjärnaktivitet, som speglade när lyssnaren var överraskad av ackordsföljderna av låtarna, kopplat till uppgiften om hur njutbara dessa var att lyssna på för respektive deltagare.
Resultatet av studien visade att när lyssnaren var relativt säker på vilket ackord som skulle följa på det ackord som hade spelats upp, blev de mer tillfredsställda – enligt de mätbara aktiviteterna i hjärnan – om det i stället kom ett annat ackord, ett ackord som överraskade.
Studien fann vidare att när lyssnaren var osäker på hur låten skulle fortsätta (ackordsföljden) skapade detta tillstånd extra aktivitet i den del av hjärnan som är kopplad till musikalisk njutning.
Vincent Cheung, filosofie doktorand på institutet sa: It is fascinating that humans derive pleasure from a piece of music just by how sounds are ordered over time (ungefär: det är fascinerande att finna att människor visar njutning enbart efter hur ett stycke musik låter och är ordnat i en viss ordningsföljd).
Songs that we find pleasant strike a good balance between us knowing what is going to happen next and surprising us with something we did not expect. (ungefär: låtar som vi finner vara njutbara håller en god balans mellan vad vi vet kommer att hända härnäst och som förvånar oss med något som vi inte väntade skulle komma).
Slutresultatet av studien mynnar ut i att Ob-La-Di, Ob-La-Da är den låt som fick flest poäng och var närmast det som forskarna menar är en ”perfekt” låt. På andra plats på listan hamnade låten Invisible Touch med gruppen Genesis följd av BJ Thomas låt Hooked On A Feeling.
Bland de övriga låtarna som också fick höga poäng i studien hittar vi The Jackson 5 med I Want You Back, The La’s med There She Goes, Van Halens When It’s Love och Red Red Wine med UB40.
Oftast var b-sidan till singeln While My Guitar Gently Weeps. Men den amerikanska utgåvan från den 8 november 1976 hade låten Julia som baksida.
Ob-La-Di, Ob-La-Da skrevs huvudsakligen av Paul McCartney, men krediteras både Lennon och McCartney. Låten toppade listorna i flera länder, bland annat i Australien, Japan, Nya Zeeland, Schweiz och Västtyskland. När låten släpptes som singel i USA 1976, gick den in på Billboards Hot 100-lista med plats 49 som bäst.
Låten skrevs i en tid när musikstilen reggae började bli populär i England. Ob-la-di, ob-la-da, life goes on, bra var ett uttryck som Paul McCartney hämtade från en nigeriansk kongaspelare vid namn Jimmy Scott-Emuakpor, som han blev bekant med via möten på diverse klubbar i London. Låten är skriven i B-dur och går i 4/4-takt.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-8449235-1461832953-7143.jpeg.jpg)
När The Beatles samlades hemma hos George Harrison i hans hem i Esher, Surrey i maj 1968 för att spela in ett antal demolåtar för deras då kommande projekt, så var Ob-La-Di, Ob-La-Da en av de 27 låtarna som spelades in. Paul McCartney framförde demoinspelningen solo med enbart en akustiskt gitarr. Han hade också dubblerat sin sång, vilken inte var helt synkroniserad eftersom han ville uppnå en ekoeffekt på sången.
Enligt studioteknikerna Geoff Emerick, så hatade John Lennon låten öppet och kallade den för Paul’s granny shit. Lennon lämnade studion under inspelningarna av låten, vilka ägde rum under flera dagar med dussintals tagningar i olika rytmer och stilar. När John Lennon sedan kom tillbaka samma dag, uppiggad av marijuana, satte han sig direkt vid pianot och spelade inledningsackorden mycket högre och snabbare än vad Paul hade gjort. Han påstod då att det var så här låten skulle spelas och det är faktiskt den version som sedan blev den slutliga som man kom att använda sig av på albumet.
När Paul skulle sjunga låten kom det sig att Paul, speciellt när han sjöng den sista versen en andra gång, kom av sig lite med texten och sjöng i stället Desmond stays at home and does his pretty face, istället för Molly stays at home etc. och sjöng vidare Molly let the children lend a hand. Enligt uppgifter från olika håll, lät man den felsägning vara kvar, eftersom de övriga beatlarna gillade detta. Både George och John var på spexhumör vid inspelningarna av låten och man kan höra båda skrika orden arm och leg i bakgrunden i breaket mellan textraderna ..Desmond lets the children lend a hand och Molly stays at home… eftersom det i texten handlar om en hand.
Tilläggas kan att i texten till George Harrisons låt Savoy Truffle ingår textraden We all know ob-la-di-bla-da, but can you show me where you are.
När Paul McCartney skrev Ob-La-Di, Ob-La-Da var det i den jamaicanska ska-stilen och där approprierade han en fras, som hade blivit populär genom den nigerianska kongaspelaren Jimmy Scott, som bodde i London.
Jimmys hela namn var Jimmy Anonmuogharan Scott Emuakpor, född i Sapele, Nigeria och flyttade till England på 1950-talet. Han spelade i många band, såsom Georgie Fame and The Blue Flamesoch tillsammans med olika andra artister, såsom Stevie Wonder under dennes brittiska turné 1965. Ingen vet riktigt hur gammal han blev, men han gick olyckligt bort 1986.
Efter releasen av låten försökte Scott, utan att lyckas, få det till att även han skulle krediteras för texten.
Inspelningssessionerna av spåret utmärktes av disharmoni inom gruppen när Paul tillämpade sin perfektionism genom att spela in låten ett otal antal gånger och testade de övriga beatlarnas tålamod och även inspelningspersonalen. Som bekant var det John Lennon som tyckte extra illa om låten, och efter ett uppskruvat argumenterande under en av inspelningssessionerna ledde de facto till att Geoff Emerick slutade sitt jobb som The Beatles inspelningstekniker, även om han kom tillbaka efter cirka nio månader. En borttagen tidig version av låten med Scott på kongas, kom med på gruppens samlingsalbum Anthology 3 1996.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-10848025-1505299439-1829.jpeg.jpg)
The Beatles beslut att inte ge ut låten som en singel i vare sig England eller USA. ledde till att det i stället spelades in många coverversioner av låten för att försöka få en listhit.
Gruppen Marmalade, var från Glasgow och blev den första skotska gruppen som fick en listetta i England, när deras version av Ob-La-Di, Ob-La-Da toppade Record Retailers lista. Producent var Mike Smith. Gruppen bestod av fem medlemmar – Dean Ford, Alan Whitehead, Graham Knight, Junior Campbell och Pat Fairley. Skivan släpptes i slutet av 1968 men de hamnade på topplistans översta plats först i januari 1969.
Här nedan kan ni höra The Marmalades version från 1969. Videon är tagen på Hötorget i Stockholm bland annat med PUB-huset och alla fruktstånden som bakgrund.
Marmalades inspelning sålde omkring en halv miljon exemplar i UK och totalt cirka en miljon över hela världen när man var framme i april 1969.
Vid gruppens framträdande för att göra reklam för singeln i tv-programmet BBC One – Top Of the Pops bar fyra av bandets fem medlemmar skotska kiltar. Den engelskfödde trummisen bar i stället en röd kavaj.
Trots låtens popularitet, har den hånats av en del kommentatorer för att låten är för enkel och sorglös. Efter 2009 har Paul McCartney själv framfört låten regelbundet på sina konserter.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-8285207-1458639365-7044.jpeg.jpg)
Nå, hur låter då? Här kan du lyssna på The Beatles remastrade version från 2009.
Paul McCartney började skriva på låten under sin vistelse i Rishikesh, Indien i mars 1968. Mia Farrows dotter Prudence, som också var på plats för att studera meditation, har berättat att hon minns hur Paul, George och John spelade låten för henne under vistelsen där. Det gjorde de i ett försök att få henne att komma ut ur sitt rum, där hon hade stängt in sig för mer än nyttig intensiv meditation.
Karaktären Desmond som ingår i öppningstexten till låten: Desmond has a barrow in the market-place, var en referens till reggaesångaren Desmond Dekker, som nyligen hade turnerat i England.
Refrängtexten Ob-la-di, ob-la-da, life goes on, bra var ett uttryck som användes av den nigerianska kongaspelaren Jimmy Scott-Emuakpor, en vän till Paul McCartney. Enligt Scotts änka hade Jimmy ett eget band som hette just Ob-La-Di Ob-La-Da, och ibland brukar Scott ropa till publiken Ob-La-Di varpå publiken svarade med Ob-La-Da och Scott fortsatte med slutorden Life Goes On.
Portugisisk utgåva
Efter det att Ob-La-Di, Ob-La-Da kom ut i november 1968, försökte Scott att kräva copyright eftersom Paul hade använt sig av denna text. Paul McCartney sa att frasen bara var ett uttryck, medan Scott hävdade att det inte var något allmänt uttryck och användes uteslutande inom familjen Scott-Emuakpor. Paul var förbannad för att den brittiska pressen tog Scotts parti i denna fråga.
Enligt forskarna Doug Sulpy och Ray Schweighardt, som har studerat taperna från The Beatles filmade repetitioner i Twickenham Film Studios i januari 1969, klagade Paul bittert inför sina medmusikanter över att Scott hade påstått att Paul hade ”stulit” frasen.
Senare under 1969 när Scott var i Brixton Prison inför en kommande rättegång för att inte ha betalat ut underhåll i tid till sin exfru, skickade Scott en förfrågan till The Beatles, där han bad dem att betala hans rättegångskostnader.
Paul McCartney gick med på att betala rättegångskostnaderna under förutsättning att Scott övergav sina försök att kräva ersättning för att Paul hade använt sig av frasen som också blev låtens titel. Scott gick med på detta till slut.
Den formella inspelningen av Ob-La-Di, Ob-La-Da ägde rum i juli och innebar flera dagars arbete. Den första kompletta versionen av låten spelades in mellan den 3 och 5 juli och hade Scott på kongas och tre saxofonister – James Gray, Rex Morris och Cyril Reuben. Dessa är dock inte inblandade i den slutliga versionen som hamnade på albumet The Beatles. eftersom denna inspelning slopades, även om den kom med senare på Anthology Vol. 3.
Paul insisterade på att göra om låten att få fram den känslan i låten som han hade tänkt sig. Enligt Mark Lewisohn så innebar detta att The Beatles gjorde ännu en sak för första gången. Detta var första gången de hade rekryterat sessionsmusiker på en inspelning som de inte ville ha kvar.
De började spela in en ny version den 8 juli. Som bekant var John Lennon inte förtjust i låten över huvud taget, lämnade studion och kom tillbaka vid ett senare tillfälle samma dag och visade Paul hur den skulle spelas, hårdare och snabbare.
Trots att det blev den versionen som slutligen hamnade på skivan, ville Paul göra om inspelningen ännu en gång. Under eftermiddagens session den 9 juli, spelade The Beatles in ännu en version, som enligt Mark Lewisohn förmodligen hade Paul McCartney på trummor i stället för Ringo Starr.
Trots mera jobb med låten, kom Paul fram till att den grundläggande inspelningen från dagen innan var tillräckligt bra. Istället gick man tillbaka till inspelningen från den 8 juli och jobbade vidare på kvällen den 9 juli med att lägga på överdubbningar.
Paul McCartney har alltid varit en perfektionist, vilket har retat hans bandmedlemmar. Och när deras producent George Martin föreslog några sångvarianter tillrättavisade Paul George Martin genom att säga: Well you come down and sing it.
Enligt ljudteknikerna Geoff Emerick, så brukade George Martin vara lugnet självt, men i det här läget skällde han tillbaka på Paul med orden:
Then bloody sing it again! I give up. I just don’t know any better how to help you. Det var dagen efter denna incident som Geoff Emeric slutade arbeta med The Beatles och har citerat detta gräl mellan Paul och George Martin som en av anledningarna till att han slutade. Geoff Emerick kom dock tillbaka cirka nio månader sedan och arbetade med The Beatles.
Tilläggas kan bland annat att lyssnaren säkerligen får känslan av att låten är inspelad i god harmoni mellan beatlarna och med mycket humor. Detta trots all den aggressivitet som skapades under alla de inspelningar som gjordes av låten. Till slut visade det sig att just Ob-La-Di, Ob-La-Da blev den låt som tog längst tid att spela in av alla de 30 låtar som ingår på dubbelalbumet – totalt 42 timmars inspelningar!
Paul är utan tvekan den som drivit på för att få inspelningen dit han ville, men John Lennons bidrag spelar en vital roll för det slutliga resultatet. Det är John som lyckas få in ’ska’-känslan i pianospelet, det som Paul aldrig kom fram till själv, men kämpade på för att hitta.
Pauls basspel är enkelt genom hela låten med avsikten att få låten att bli enkel att ta till sig. Ringo och George gör ett gediget jobb också med sina instrument. Sammanfattningsvis får lyssnaren en lättsam låt i Jamaicastil, som när den väl har hittat in i hjärnan, inte är speciellt lätt att ta bort.
En kort snutt av låten finns med på The Beatles julskiva från 1968 – The Beatles 1968 Christmas Record, som skickades ut till medlemmar i den amerikanska fanklubben i december 1968. Låtens introduktion hörs nära början av julskivan tillsammans med ytterligare pianoklink från Paul som hade lagts ovanpå originalinspelningen.
Den allra första gången som Ob-La-Di, Ob-La-Da spelades live av någon av beatlarna, var den 2 december 2009, när Paul spelade i Hamburg, Tyskland den första kvällen på den europeiska turnén.
Trots att John Lennon ogillade låten i högsta grad, gick den verkligen hem i Hamburg. Paul hade med låten på spellistan även under turnéerna fram till 2012. Dessutom spelade han låten framför Buckingham Palace i samband med Drottning Elizabeth II:s diamantjubileum 2012 (60 år på tronen) och på San Francisco Outside Lands Concert den 9 augusti 2013.
Låten kom även med på spellistan under åren 2013-2015 då han turnerade med Out There! och under turnén One On One under 2016-2017. Dessutom framförde han den även den 7 september 2018 under konserten på Grand Central Station i New York.
Ob-La-Di, Ob-La-Da toppade singellistorna i Västtyskland, Österrike, Schweiz, Australien och Japan under åren 1968-1969.
År 1969 fick Lennon och McCartney en Ivor Novello Award för låten.
I Jann Wenners recension av The White Album i tidningen Rolling Stone kallade han låten fun music for a fun song about fun, med tillägget Who needs answers?
I tidningen Record Mirror kunde man läsa att låten var the album’s most pleasant and best recorded track and fick extra lovord för the chuck-chuck piano and drum sound.
I musiktidningen NME (New Musical Express) skrev Alan Smith beundrande med kommentarer som good-to-be-alive groove och skrev att låten: was a great personal favourite med tillägget Heard it once, can’t stop. Hanclapping fun à la West Indies, sung with warmth by Paul … This is going to be a smash [hit] for somebody …
Författaren Ian MacDonald har beskrivit Ob-La-Di, Ob-La-Da som: one of the most spontaneous-sounding tracks on ’The Beatles’ liksom den mest kommersiella , men också en sång fylld med desperate levity (desperat lättsinne) och trite by McCartney’s standards (banal med McCartneys mått mätt).
Ob-La-Di, Ob-La-Da har ofta fått utstå mycket kritik och förlöjligande. År 2004 listade Blender Magazine låten som en av de 50 värsta låtarna någonsin. I en omröstning av Mars röstades låten fram som den värsta låten genom alla tider.
Vilka spelar vad på låten.
Paul McCartney
solosång, elbas (1964 Rickenbacker 4001 S), akustisk bas (1967 Martin D-28), piano (1964 Challen upright 861834), handklappningar och vokalt slagverk.
John Lennon
piano (1964 Challen upright 861834) , bakgrundssång, handklappningar, vokalt slagverk.
George Harrison
akustisk kompgitarr (1968 Gibson J-200) , bakgrundssång, handklappningar, vockal slagverk.
Ringo Starr
trummor (1964 Ludwig Super Classic Black Oyster Pearl), bongos, maracas, övrigt slagverk, handklappningar och vokalt slagverk
George Martin
träblåsarrangemang och producent
Tre inte tidigare namngivna sessionsmusiker på saxofon
Rex Morris (?), Ronnie Scott (?) + okänd (?).
Ljudtekniker
Geoff Emerick, Richard Lush och Phil McDonald
Här nedan kan du lära dig spela låten på piano med hjälp av animerade färglagda tangenter.
Att låten har spelats in av ett otal antal musiker och musikkonstellationer är allmänt känt. Här får vi lyssna till en blandad kör kallad – Salt Lake Choral Artists – med diverse humoristiska inslag. Lyssna och njut! Jo, du får sjunga med om du vill . . .
Bäst är nog ändå att avslut med The Beatles egen version från 2018-års mix:
That’s all folks!
buy you’ll never make a living at it (Aunt Mimi to John Lennon)
Robert Freeman, mannen bakom många kända skivkonvolut med The Beatles lämnade oss den 7 november 2019 i en ålder av 83 år. Robert föddes den 5 december 1936 i London.
Robert Freeman är fotografen bakom skivkonvoluten till The Beatles album With The Beatles, A Hard Day’s Night, Beatles For Sale, Help! och Rubber Soul.
Här en bild av de fyra förslagen som togs fram. Som synes blev det förslag nummer 3 som blev det slutliga skivomslaget.
Han hade också förslag till omslaget till albumet Revolver, men The Beatles föredrog då Klaus Voormans förslag.
Förutom skivkonvolut till The Beatles albumen nämnda ovan, var han också fotografen bakom flera av gruppens EP-skivor.
Här har vi skivomslaget till The Beatles EP ’Beatles For Sale No. 2’ som kom ut den 4 juni 1965 med låtarna ’I’ll Follow The Sun’, ’Baby’s In Black’, ’Words Of Love’ och ’I Don’t Want To Spoil The Party’.
Dessutom låg han också bakom designen till John Lennons båda böcker – In His Own Write och A Spaniard In The Works som kom ut 1964 respektive 1965. Här nedan ser vi Robert Freeman framför bokomslaget till A Spaniard In The Works, vilken publicerades 24 juni 1965.
Här en bild på omslaget till John Lennons första bok – In His Own Write med publiceringsdatum 23 mars 1964.
Tro det om du vill, men under en period då John och Cynthia bodde i samma område som Robert Freeman sägs det att John skulle ha haft en affär med Roberts fru Sonny. Hon lär ha hävdat att det var hon som låg bakom inspirationen till att John Lennon skrev låten Norwegian Wood (This Bird Has Flown).
Efter det att hans förslag till skivkonvolutet till Revolver hade refuserats, arbetade han inte längre tillsammans med beatlarna. Det kan kanske ha att göra med John Lennons påstådda vänsterprassel med Roberts fru Sonny.
Ringo Starr, Brian Epstein och Paul McCartney fotograferade av Robert Freeman i the EMI:s inspelningsstudio i St John’s Wood, London 1964 från Brian Epsteins bok ’ A Cellarful Of Noise’ från samma år.
Robert Freeman har också kommit ut med ett par fotoböcker, såsom The Beatles A Private View, som kom ut första gången 1990.
Nedan ser vi omslaget till boken Yesterday – The Beatles 1963-1965 med förord av Paul McCartney. Boken publicerades 1983.
Paul McCartney skrev så här i samband med Robert Freemans bortgång:
Dear Robert Freeman has passed away. He was one of our favourite photographers during the Beatles years who came up with some of our most iconic album covers. Besides being a great professional he was imaginative and a true original thinker. People often think that the cover shot for ’Meet The Beatles’ of our foreheads in half shadow was a carefully arranged studio shot. In fact it was taken quite quickly by Robert in the corridor of a hotel we were staying in where natural light came from the windows at the end of the corridor. I think it took no more than half an hour to accomplish.
Bob also took the ’Rubber Soul’ cover; his normal practice was to use a slide projector and project the photos he’d taken onto a piece of white cardboard which was exactly album sized, thus giving us an accurate idea of how the finished product would look. During his viewing session the card which had been propped up on a small table fell backwards giving the photograph a ‘stretched’ look. Instead of simply putting the card upright again we became excited at the idea of this new version of his photograph. He assured us that it was possible to print it this way and because the album was titled Rubber Soul we felt that the image fitted perfectly.
I will miss this wonderful man but will always cherish the fond memories I have of him.
Ringo Starr har tweetat:
God bless Robert Freeman peace and love to all his family.
I nedanstående video visas ett bra axplock av vad Robert Freeman har åstadkommit tillsammans med The Beatles.
Beatleshistorikern Mark Lewisohn har kommit över en ljudinspelning vars innehåll kan tyda på att Abbey Road inte var det sista albumet som The Beatles hade tänkt ge ut.
Den allmänna historien är ju att bandet var överens om att lägga av efter att ha färdigställt Abbey Road. Men det kanske inte var på det sättet.
Ljudinspelningen innehåller ett möte mellan John Lennon, Paul McCartney och George Harrison som ägde rum den 8 september 1969, efter den sista inspelningssessionen av albumet Abbey Road. Inspelningen gjordes med anledning av att Ringo Starr inte var närvarande just denna dag eftersom han hade ett inbokat besök på ett sjukhus för att genomgå ett test.
På inspelningen kan man höra John Lennon säga: Ringo – you can’t be here, but this is so you can hear what we’re discussing.
Enligt tidningen The Guardian, innehåller ljudinspelningen beatlarnas planer för ett kommande album, inklusive en möjlighet för bandet att ge ut en singel inför den kommande julhelgen 1969.
Mark Lewisohn har berättat för The Guardian:
It’s a revelation. The books have always told us that they knew Abbey Road was their last album and they wanted to go out on an artistic high. But no – they’re discussing the next album. And you think that John is the one who wanted to break them up but when you hear this, he isn’t. Doesn’t that rewrite pretty much everything we thought we knew?
Ljudinspelningen visar också på att The Beatles höll på att tänka om hur bandet jobbade. John Lennon föreslår till exempel att varje medlem i bandet ska bidra med egna låtar till det kommande albumet. Albumet skulle innehålla fyra låtar skrivna av John Lennon, George Harrison och Paul McCartney vardera och två låtar från Ringo Starr.
Man kan också skönja att det finns en friktion inom bandet. En del av inspelningen innehåller retsamma kommentarer från Paul till George när han säger: I thought until this album that George’s songs weren’t that good, varpå George replikerar: That’s a matter of taste. All down the line, people have liked my songs.
John Lennon påtalar då för Paul att Maxwell’s Hammer, som han kallar låten i den här ljudinspelningen, var en låt som ingen av de övriga i gruppen gillade och att den borde ha lämnats över till någon annan artist att spela in, till exempel till den Walesiska sångerskan Mary Hopkin. På det svarar Paul: I recorded it because I liked it.
Lewisohn håller sedan den 18 september 2019 på med en föreläsningsturné i samband med 50-årsjubileumet av Abbey Road – som går under namnet Hornsey Road. Föreläsningen handlar om hela historien bakom Abbey Road-albumet samt bandets sista dagar tillsammans. Turnén avslutas i Manchester den 4 december 2019.
Från att ha fått tillgång till Apple inspelningar med The Beatles, har Lewisohn fallit i onåd hos Apple och The Beatles. Exakt varför han plötsligt har hamnat i den här situationen, vet vi inte – inte heller vilka beatlar som gillar respektive ogillar Lewisohn i nuläget.
Som exempel på denna tråkiga situation kan nämnas att boken som ingår i Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band super deluxe-utgåva innehåller nio avsnitt, men ingen av dessa är skriven av Lewisohn, vilket hade varit otänkbart om ett sådant projekt hade förverkligats under 1980-talet eller i början av 1990-talet. Istället har man vänt sig till Kevin Howlett, som också är en duktig författare och Beatlesforskare. Kevin har också fått bidra med en hel del i samband med 50-årsutgivningarna av albumen The Beatles och Abbey Road på Apple/Universal Music:s begäran.
Man skulle i det här läget tänkt sig att Lewisohn skulle ha tappat sugen, men han har inte undvikit att skriva om The Beatles. Långt därifrån, eftersom han 2005 började skriva på sitt jätteepos om The Beatles i tre delar.
För att kunna stänga in sig och satsa på ett sådan stort självpåtaget uppdrag, krävs det trots allt att man har en ekonomi som tillåter att man kan ägna så mycket tid som behövs för detta. Det är en av anledningarna till att Lewisohn har givit sig ut på en föreläsningsturné med namnet Hornsey Road. Varför föreläsningarna har fått denna titel, avslöjas längst ner i denna artikel!
Föreställningen är en enmansshow med en minimal scendekor – det kända övergångsstället på Abbey Road (se bild ovan), ett litet bord, en stol och en scen i övrigt som består av en stor bildskärm. Lewisohn berättar historien om och presenterar samtidigt filmklipp, foton och framför allt en hel del ljusklipp från albumet Abbey Road.
Lewisohn är inte en föreläsare av rang, men det han saknar i scenkonst tar han igen desto mer med sina kunskaper i ämnet. Lewisohn går i sin föreläsning igenom låt efter låt i detalj på albumet i den ordning låtarna spelades in i kombination med udda och roliga detaljer som inte alla Beatlesexperter känner till.
Till exempel bilder över vilken rutt John Lennon tog när han tillsammans med Yoko Ono tog sig igenom England i en allt annat än glamorös resa. Vi får se när turen startar med en Mini Cooper och när han bytte till en Austin Maxi när det konstaterades att Mini Coopern var för liten. Sedan visas även ett foto av en totalkrockad Maxi efter det att John Lennon hade krockat med bilen.
När det kommer till ljudspåren har Lewisohn varit väldigt kreativ genom att utifrån respektive låt skapa en egen remix via Playstations Rock Band med sina isolerade spår i mening att visa de fyra beatlarnas respektive bidrag på varje låt. Generellt inleds ett spår med att alla spelar för att plötsligt bara höra sången, eller kanske Paul McCartneys melodiska basspel eller George Harrisons sologitarr.
Här är ett exempel på denna typ av mixning av låtar som Lewisohn har med på föreläsningen: You Never Give Me Your Money, Sun King, Mean Mr Mustard, Polythene Pam, She Came In Through The Bathroom Window, Golden Slumbers, Carry That Weight, The End och slutligen Her Majesty. Väl värt att lyssna på!
Högtidsstunderna under föreläsningen är bland annat när Lewisohn i detalj går in på till exempel vem Mean Mr Mustard var inklusive ett foto på mannens sista önskningar och testamente.
En stor del av publiciteten kring föreläsningen har varit informationen om att Lewisohn har kommit över en ljudinspelning där beatlarna diskuterar ett kommande album med mera. Tyvärr spelar Lewisohn inte upp hela ljudinspelningen, eftersom om han skulle göra det skulle han kunna råka illa ut. Lewisohn: someone told me bad things might happen to me.
Mark Lewisohn är bland annat känd för att ha gett sig i kast med att skriva den kompletta historien om The Beatles. År 2005, informerade han omvärlden om att han hade påbörjat sitt digra arbete och att det skulle handla om tre tjocka volymer totalt.
Och anledningen till detta förklarade Lewisohn så här:
The Beatles story has been told very often but, in my view, rarely very well. I’m writing a wide-ranging history and my aim is true: to explore and comprehend what happened in and around the Beatles, and to write it even-handedly, without fear or favour, bias or agenda. A rock and roll group came out of Liverpool and shaped the last half of the 20th century the world over, and their music transcends changing times. The whole extraordinary story needs to be fully recorded and it needs to be done now, while first-hand witnesses are still with us.
Den första volymen publicerades i oktober 2013 med titeln The Beatles: All These Years, Volume One – Tune In (se bilden ovan) och är på 1 728 sidor! Det finns även en kortare och billigare version som är på 946 sidor!
Sedan dess har Lewisohn fått lägga till följande om arbetet med de tre volymerna: It took longer to research and write than I could ever have anticipated.
I samband med att första volymen kom ut 2013, sa Lewisohn i en intervju som publicerades den 28 december samma år att han räknade med att Volym 2 skulle publiceras år 2020 och att den sista volymen skulle komma ut 2028 – omkring tidpunkten då han skulle fylla 70 år.
Men i augusti 2018, gick Lewisohn ut med informationen om att det var för tidigt att säga när volym 2 faktiskt skulle kunna publiceras.
Mark Lewisohn är född den 16 juni 1958 och är historiker och författare. Han har skrivit ett flertal böcker om The Beatles.
1986 kom den första boken från Mark Lewisohn om The Beatles: The Beatles Live! Boken handlar om den kompletta historien om The Beatles liveframträdanden i ett format som Mark kom att fortsätta med.
Efter att han hade bjudits in av EMI för att få lyssna på The Beatles samtliga originalinspelningar skrev han boken The Complete Beatles Recording Sessions: The Official Story of the Abbey Road Years, som kom ut 1988. Boken är upplagd som en dagbok, där alla inspelningarna redovisas kronologiskt. Här finns också detaljer om vem som spelade vad på respektive inspelat spår, hur många tagningar som gjordes med mera. Boken innehåller också en intervju med Paul McCartney.
Lewisohns nästa bok blev The Beatles: 25 Years In The Life, som kom ut 1988 och innehåller information om vad var och en av bandets medlemmar gjorde dag för dag mellan åren 1962 och 1987.
Boken kom ut på nytt 1990 med titeln The Beatles Day by Day.
The Complete Beatles Chronicle publicerades 1992 och gick ett steg till om vad gruppen höll på med. Här finns detaljer om bandets hela karriär, i studion, på scen, i radio, i tv, på film och video.
Härpå följde boken The Beatles London, som han skrev tillsammans med Piet Schreuders och Adam Smith, som kom ut 1994. Detta är huvudsakligen en guidebok till alla Beatlesrelaterade platser i London kompletterad med bilder på gruppen på de olika platserna och kartor. En nyutgåva släpptes tidigt 2008.
Förutom att ha skrivit ovanstående böcker, har Lewisohn bidragit med förord till böcker som Recording The Beatles av Brian Kehew och Kevin Ryan,
Beatles Gear av Andy Babiuk.
Den tyska boken Komm, gib mir deine Hand – Die Beatles in Deutschland 1960-1970 av Thorsten Knublauch och Axel Korinth.
Han har även bidragit i boken In My Life: Lennon Remembered, en bok som gjordes i samband med en BBC Radioserie på 10 avsnitt om John Lennon.
Han har också editerat Paul McCartneys bok Wingspan, efter att ha arbetat en lång tid som redaktör och skribent för Paul McCartneys fanzine (som inte längre existerar) Club Sandwich.
Detta gjorde att han i sin tur blev inbjuden att skriva text till flera av Pauls album, såsom Flaming Pie, Band On The Run: 25th Anniversary Edition och Wingspan: Hits And History.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-10553234-1499775219-2474.jpeg.jpg)
Han skrev även texten till den retrospektiva cd-boxen (6 skivor) Produced by George Martin – 50 Years in Recording och The Beatles album 1 och The Capitol Albums, Volume 1. (se nedan). Han var också mycket involverad i The Beatles Anthology-projekt.
Enligt Daniel Finkelstain, som skrev i The Times 2014, var Lewisohn skyldig till att ha identifierat komikern Jaspar Carrott som den faktiska källan 1983 till det kända citatet: Ringo isn’t the best drummer in the world. He isn’t even the best drummer in the Beatles.
Detta citat har ofta påståtts ha sagts av John Lennon. Lewisohn har dock varit väldigt skeptiskt till detta påstående, inte minst eftersom han inte har hittat några källor som säger att det skulle vara John Lennon som låg bakom uttalandet. Samtidigt hade han svårt att tro att John Lennon skulle ha uttryckt sig på det sättet eftersom han inte tyckte detta om Ringo. Även om John många gånger skulle kunna stå för en och annan pik gentemot de övriga beatlarna och andra runt omkring dem.
Hur som helst, har Lewisohn lyckats bevisa att uttalandet härstammar från en BBC-episod från 1981 i komediserien Radio Active, som är skriven av Angus Deayton och Geoffrey Perkins.
Så nyligen som 2016 kom hans senaste bok om The Beatles: A Hard Day’s Night – A Private Archive.
Varför Hornsey Road?
Anledningen till att Lewisohn kallar sin föreläsning Hornsey Road är en liten pik till det faktum att EMI var på gång att köpa en studio på Honsey Road i London, där alla deras pop- och rockskivor skulle spelas in med tanke på att ha kvar studion på Abbey Road (som då hette EMI Studios) enbart för inspelningar av klassisk musik och jazzmusik.
Nu blev det inte så, men om EMI hade fullföljt sina planer på detta, så skulle det kunna ha lett till att albumet Abbey Road skulle kunnat ha fått titeln Hornsey Road i stället! Ett av många om inte, så . . .
Förutom att spelningarna på Star-Club i Hamburg fortsatte enligt spelschemat även denna dag, kan tilläggas att premiärsingeln Love Me Do denna dag tog sig in på musiktidningen Disc:s Top 30-lista och hamnade då på plats 28. Och då lät den som nu – så här:
Lördagen den 3 november 2019, var bland andra Ringo Starr på plats för att avtäcka den 363 kilo tunga och 2,44 meter höga skulpturen Peace And Love i Beverly Hills, Kalifornien, USA. Skulpturen gjordes för att hedra staden, den som Ringo Starr har bestämt sig för att kalla sitt hem.
Skulpturen är en donation från Ringo Starr till staden. Den skinande stålskulpturen föreställer Ringos vanliga tecken för Peace and Love.
Från början ville inte staden ta emot skulpturen, när de blev tillfrågade 2017. Nu har man emellertid ändrat sig så nu har skulpturen hittat en fast plats i Beverly Gardens Park mitt emot stadshuset.
Sir Ringo Starr, Lady Starkey (Barbara Bach) och borgmästaren John Mirisch avtäckte statyn med hopp om att Ringos uppmaning till Peace och Love kommer att kunna få stå kvar många år framöver.
Borgmästaren John Mirisch, Ringo Starr, Barbara Bach, Marjorie Bach och Joe Walsh gläds över såväl vädret som tillställningen som helhet.
Ringos skulptur finns även med i Ringos senaste utgåva av Ringos tredje bok Another Day In The Life.
Ringos typiska Peace and Love-gest började han att använda redan 1969.
Ringos ’Peace and Love’-gest tillika skulptur tillsammans med Ringo själv lördagen den 3 november 2019 i Beverly Hills, Kaliforninen, USA.
Skulpturen skapades för några år sedan i England. Den färdiga skulpturen är skapad av skulptören Jeremy Morrelli.
