Live: Cavern Club, Liverpool (kvällsspelning)

När vi nu har kommit fram till februari 1963 så var The Beatles framträdanden på The Cavern Club i Liverpool inte speciellt ovanligt. Men nu hade det gått ett par veckor sedan de spelade där senast, så saker och ting hade trots allt förändrats något. Deras kändisskap hade växt väsentligt och efterfrågan på att få se dem – inte minst på The Cavern Club – var nu skyhög.

Inför spelningen denna tisdag, hade fansen börjat köa för biljetter redan två dagar innan spelningen! Och en av anledningarna var givetvis att det hade gått hela två veckor sedan de spelade där senast.

En ytterligare faktor till att intresset var extra stort just nu var också att singeln Please Please Me hade släppts. Nyheten att singeln hade toppat singellistorna i båda musiktidningarna the New Musical Express och Disc Magazine basunerades högtidligen ut från scenen av The Caverns egen DJ – Bob Wooler.

Wooler läste även upp ett telegram till The Beatles från deras manager Brian Epstein sänt med c/o-adress till The Cavern Club. När Wooler presenterade nyheterna för publiken tystnade den märkbart. Den kände att The Beatles var inte längre deras egen hemlighet. The Beatles själva visste redan att de var nummer ett på listorna.

På scenen denna kväll var också Lee Curtis and the All Stars (med Pete Best vid trummorna!), The Pathfinders och Freddie Starr and the Midnighters. När The Beatles framträdde på scenen var Pete Best i publiken. Både The Beatles och Pete Best kände sig nog lite illa till mods, efter det att Pete hade fått lämna över stockarna till Ringo Starr. De undvek att möta varandra vid detta tillfälle, som också var den sista gången som The Beatles såg Pete Best.

Detta blev totalt The Beatles 278:e kända spelning på The Cavern Club och deras 123:e kvällsspelning. Detta var också deras tredje sista spelning på The Cavern Club.

Efter spelningen körde gruppen direkt till London för att vara på plats inför morgondagens äventyr i storsta’n.

________________________________________

Nedan presenteras några foton av fotografen Michael Ward, som togs just den 19 februari 1963 i Liverpool. Ward hade fått i uppdrag av The Honey Magazine att följa The Beatles på hemmaplan i Liverpool för att se hur det såg ut när The Beatles rörde sig i staden en vanlig dag.

Flera av hans unika fotografier från den 19 februari 1963 finns med i hans bok A Day In The Life utgiven av Genesis Publications Ltd som släpptes den 22 februari 2008 – 45 år efter det att bilderna togs!

Texten nedan är hämtad från tidningen Sunday Times den 3 februari 2008. Reportaget skrevs utifrån det faktum att Michael Wards fotobok publicerades i februari 2008.

It was a day that would prove pivotal for four young Liverpudlian musicians called John, Paul, George and Ringo. They began it as a buzz band from northwest England, local heroes with one Top 20 hit (Love Me Do) under their belt, and their debut album, Please Please Me, completed in a mere 13 hours at Abbey Road Studios eight days earlier. That evening, they would perform yet another set at the Cavern, a useful last-minute warm-up for their support slot on Helen Shapiro’s tour, due to open in Mansfield the following Saturday. Things were undoubtedly moving for the Beatles. But the fuse had yet to be lit that would rocket them, within six months, to national fame and, a year later, to global superstardom.

Michael Ward, the photographer driving from London that February morning to shadow the band around their native city streets, wasn’t to know it at the time, but by nightfall he would be watching history being made. Before that, though, there was an assignment to be completed. Britain was at the time two months into the harshest winter the country had seen since 1740, and the frozen Fab Four were reluctant subjects for Ward’s lens. The images he took that day have now been collected in a boxed seet A Day In The Life, but most of them have languished, unseen, since the day Ward took them. He is modest about the results – ”I just happened to be there,” he says, 45 years on – but his gritty photographs are true to documentary style of the time.

The photographs also provide (and forgive the pun) a freeze-frame of a band still – just – insouciant and unharassed enough to stroll around a city in full public view. By the autumn of that year, such everyday activities would be impossible. And that very evening, news came in that would set in motion the momentum that would lead to Beatlemania, The Ed Sullivan Show, Sgt Pepper, Abbey Road and, ultimately, the bullets speeding from Mark Chapman’s gun. The Cavern crowd was informed that the Beatles’ second single, Please Please Me, was No. 1 in the coming Friday’s NME chart. Under the arcane chart procedures used at the time, the band found themselves sharing the top slot with a Frank Ifield song that gloried in the evocative and petomaniacal name A Wayward Wind.

Från och med nu var The Beatles för sig själva, mer eller mindre. De hade vaknat denna dag som aspirerande popstjärnor. De gick och la sig denna kväll som riktiga popstjärnor.

Så här berättar fotografen Michael Ward:
I’d never heard of them, and they weren’t remotely interested in me. I met them in a pub and then we went around the town together.

Ward provade flera ställen med passande bakgrunder, stentrapporna nere vid piren, balustraden vid Victoria-monumentet m.fl. ställen.

Ward: Paul was very helpful, but John Lennon would insist on ruining a picture. Of course, he thought it was extremely funny. John just wanted to get it over with.

Ward berättar vidare: I was trying to make them laugh and look at the camera – or past the camera. It wasn’t easy because they were all chatting among themselves, and the fans had started to come along. At this stage, though, the fans were a long way from the screaming hordes of just a few months later. By mid-afternoon, the band had had enough of the freezing weather (Britain was still in the grip of one of the century’s worst winters). They got fed up, and the final shot, on the zebra crossing, was ruined because Paul disappeared behind Ringo. They couldn’t be bothered to do it again, and nor could I. But the idea would reappear on the cover of Abbey Road.

Efter fotograferingen på stan tog bandet sin tillflykt till Brian Epsteins kontor, där det hängde en karta på väggen täckt med en massa nålar, som pekade ut platserna för The Beatles deltagande på The Helen Shapiro Show i Britannien.

Senare på eftermiddagen vandrade The Beatles till The Cavern för att repetera inför kvällens föreställning. Michael Ward, som var med hela tiden ,tog ett antal fotografier under repetitionerna. Se nedan.

Innan det var dags för The Beatles att gå upp på scenen informerades publiken om att The Beatles singel Please Please Me i hade gått upp på första platsen på singellistorna. Ward kom då på att han inte hade någon blixt med sig. Han fick nöja sig med det ljus som scenen gav i kombination med en längre slutartid. Han fotograferade bandet när han stod i publikhavet men lyckades ta sig fram till den lilla scenen för att ta några bilder även på publiken.

Ward berättar: I was shooting from the front, but, after a while, it got a bit boring, and it was so full, I was having terrible trouble keeping the camera steady. So, I thought I’d get behind them and try to shoot through their legs at the audience. There was no screaming – not like they started to get later on. You could clearly hear the band, even on the quieter numbers. I was quite surprised by the strength of their melodies. But I was such a jazz man and, to me, there was no rhythm, no syncopation – it was just a solid beat, and that killed it for me.

Live: Queen’s Hall, Widnes

The Beatles spelade två föreställningar denna måndag i the Queen’s Hall i Widnes – deras femte och sista framträdande i denna lokal.

Konserterna annonserades av Brian Epsteins företag NEMS. Biljetterna till båda föreställningarna var slutsålda långt i förväg.

The Beatles spelade i Widnes totalt fem gånger, alla gångerna i The Queen’s Hall. De övriga tillfällena ägde rum den 3, 10 och 17 september samt den 22 oktober 1962.