Var och en av beatlarna  hade varsitt kontor i det Georgianska huset. I källaren fanns en inspelningsstudio, där mycket av albumet Let It Be spelades in. Och den 30 januari 1969 ägde den hyllade takkonserten rum på husets tak.

The Beatles tillbringade mycket av de kommande 18 månaderna i byggnaden. John Lennon och Yoko Ono drev sina fredskampanjer härifrån under paraplyföretaget Bag Productions. Då och då arbetade även Neil Aspinall, Mal Evans, Derek Taylor, Peter Brown och Allen Klein i byggnaden.

---

Inspelning och mixning av låtarna ’Revolution’, ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ och ’Cry Baby Cry’

Under måndagens två inspelningssessioner fullbordade The Beatles arbetet med två låtar och började med en tredje låt. Samling som vanligt i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road tillsammans med producenten George Martin, ljudteknikern Geoff Emerick och den assisterande ljudteknikern Richard Lush.

Dagen första session varade mellan kl. 15.30 och kl. 20.00. Man skapade två monomixningar av Revolution, numrerade 20 och 21. Dess mixningar fick ersätta de fyra monomixningar man hade skspat den 12 juli 1968, vilka John Lennon hade ansett vara undermåliga. Mixning nr 21 valdes till b-sidan på den kommande singeln med Hey Jude som a-sida.

Den andra låten man gav sig på var Ob-La-Di, Ob-La-Da. Paul McCartney hade bestämt sig för att spela in solosången ännu en gång. Bakgrundssången stod de övriga medlemmarna i gruppen för, vilken även innehöll diverse skämtsamma ljud och forcerade skratt. Orden arm, leg och foot kom också efter textraden Molly or Desmond let the children lend a hand.

Paul McCartneys handskrivna text till ’Ob-La-di, Ob-La-da’.

 

Att Geoff Emerick inte var nöjd med stämningen under dessa inspelningar berättar han här:
I lost interest in the White Album because they were really arguing amongst themselves and swearing at each other. The expletives were really flying. There was one instance just before I left when they were doing ‘Ob-La-Di, Ob-La-Da’ for the umpteenth time. Paul was re-recording the vocal again and George Martin made some remark about how he should be lilting onto the half-beat or whatever and Paul, in no refined way, said something to the effect of ‘Well you come down and sing it’. I said to George [Martin] ‘Look, I’ve had enough. I want to leave. I don’t want to know any more.’ George said ‘Well, leave at the end of the week’ – I think it was a Monday or Tuesday – but I said ‘No, I want to leave now, this very minute’. And that was it.

I went down to the studio to explain it to the group and John said ‘Look, we’re not moaning and getting uptight about you, we’re complaining about EMI. Look at this place, Studio Two, all we’ve seen is bricks for the past year. Why can’t they decorate it?’ Admittedly the studio did need smartening up a little bit but I knew this was just an outlet for a bigger problem. They were falling apart.

Man skapade 10 monomixningar, numrerade 12 – 21. I och med detta var Ob-La-Di, Ob-La-Da komplett, säkert till hela gruppens lättnad.

Tilläggas kan dock att låten blev ovanligt glad trots den mödosamma inspelningsprocessen.  blev låten ovanligt glad. Medan Paul spelade in sången blandade han av misstag ihop orden i sista versen. Han sjöng Desmond stayed home and powdered his pretty face istället för Molly och Molly let the kids help istället för Desmond. De andra gillade den och bestämde sig för att behålla den.

Pete Shotton, John Lennons barndomsvän berättar:
Paul var en hängiven ordlekare och spenderade hela kvällen med att spela in sin sång otaliga gånger i ett försök att få allting precis rätt. När han äntligen fick det precis rätt brast Paul plötsligt ut i skratt.” ”Åh, skit!” sa han. ”Vi måste göra om det!” ”Tja, jag tror att allt är bra”, gäspade John. ”Ja”, höll George med. ”Allt är perfekt.” ”Men märkte du inte det?” frågade Paul. ”Vadå, märkte du inte det?” John blev förvånad. – Jag sjöng ”Desmond stayed home and pudred his pretty face”, men jag borde ha sjungit ”Molly!” De andra vägrade tro honom förrän George Martin spelade upp bandet och bekräftade att Paul hade rätt. ”Tja, det låter ju jättebra ändå”, avslutade Paul. ”Låt oss lämna det därhän – bara för att skapa lite förvirring. Alla kommer att undra om Desmond är bisexuell eller transvestit.” Beatles fann utan tvekan stort nöje i att förvirra fans och kritiker med mystiska ”ledtrådar” som i själva verket bara var tillfälligheter eller avsiktligt nonsens.  

En japansk singel med låtarna ’Ob-La-Di, Ob-La-Da/While My Guitar Gently Weeps’.

 

Den andra sessionen inleddes kl. 21.00 och avslutade kl. 03.00 på tisdagsmorgonen. The Beatles började arbeta med låten Cry Baby Cry. Man spelade in ett trettiotal onumrerade repetitionsinspelningar snarare än riktiga inspelningsförsök på fyra 30-minuters inspelningsband. Olyckligtvis raderas det mesta av dessa inspelningar vid kommande sessioner.

Det var vanligt på EMI vid den tiden att spela om ett band med material som ansågs oanvändbart, så flera av de rullband som hade fyllts med repetitioner av Cry Baby Cry den dagen, överdubbades sedan med nytt material. En av dessa rullar skulle användas dagen därpå för en nyinspelning av låten, och en annan tre dagar senare för en inspelning av Helter Skelter. Man antog att alla repetitioner av Cry Baby Cry hade gått förlorade, men när en ny stereomixning för 50-årsjubileet av The White Album förbereddes, upptäcktes cirka 18 minuter repetitionsmaterial i slutet av två av inspelningsbanden. Instrumenten som bandmedlemmarna spelade under repetitionerna var följande: Paul  McCartney på bas på spår ett, John Lennon på orgel och George Harrison på elgitarr på spår två, Ringo Starr på trummor på spår tre och Johns sång på spår fyra.

Jack Fallon hade varit bokningsagent för fem konserter i England med The Beatles, mellan mars 1962 och juni 1963. Det handlade om gruppens första professionella organiserade liveframträdanden i södra England; i Stroud den 31 mars 1962, en spelning till på samma ställe samt ytterligare spelningar i Swindon, Lydney och Salisbury.

Grabbarna blev onekligen överraskade att se Jack dyka upp som sessionsmusiker på violin som EMI hade bokat för inspelningen av låten. Fiolen var dock inte hans primära instrument. Han var mycket mer känd för att spela bas med Duke Ellington, Hoagy Carmichael och Sarah Vaughan. Ändå spelade han fiol i en countrystil som passade till låten.

Jack Fallon berättar:
George Martin had jotted down a 12-bar blues for me. A lot of country fiddle playing is double-stop [two notes played simultaneously] but Paul McCartney and George Martin – they were doing the arranging – suggested I play it single note. So it wasn’t really the country sound they originally wanted. But they seemed pleased. Ringo was around too, keeping an eye on his song.

Överdubbningen av violinspelandet gjordes klart kl. 18.40. Därefter spelade Paul McCartney än en gång in sin basgitarrstämma och Ringo lade till en pianodel, som kördes genom Lesliehögtalaren, vilket inkluderade den klinkande introduktionen.

Man skapade också två monomixningar av låten Ob-La-Di, Ob-La-Da, numrerade tagning 10 och tagning 11 i slutet av sessionen. Dessa mixningar ansågs vara onödiga, efter det att Paul McCartney hade bestämt sig för att spela in sin solosång på nytt den 15 juli 1968.

Bevisen för att Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison befann sig i kontrollrummet under mixningen av Ob-La-Di, Ob-La-Da kommer från inspelningar av outtakes och studiosamtal som redigerades ihop på Beatles begäran. Under monomixningen av det spåret tillkännagav de tre, i varierande tonläge och med varierande humor, ’remix tio’. Vid elva-tiden den kvällen var sessionen över, och Paul lät ta med sig den nya monomixen av låten för vidare lyssning.

Beatlarna var inte alls främmande för att arbeta i studion under natten. Den andra sessionen började vid midnatt och slutade inte förrän kl. 04.00 på lördagsmorgonen. Denna session var ämnad för de slutliga överdubbningarna på låten Revolution. McCartney spelade in sin basgitarrstämma en gång till tillsammans med lite extra sologitarrspel av John Lennon under solodelen och i slutet av låten. Båda dessa stämmor spelades in samtidigt och lades på spår fyra på bandet. Revolution mixades i mono fyra gånger. Dessa förbättrades dock under ytterligare mixningar den 15 juli 1968.

Geoff Emerick:
John var på riktigt dåligt humör hela veckan. ’Nej, nej, jag vill att gitarren ska låta snuskigare!’ fortsatte han att kräva av mig, ofta utan att ens ge mig en minut att försöka. I slutet av veckan höll det nästan på att ta livet av mig. Jag tyckte oftast att det var lite lättare att uthärda på fredagar än andra dagar, för jag hade åtminstone helgen att se fram emot. Två hela dagar innan studions slit. Men den kvällen kom Lennon till studion och såg ut som om han var redo att bita huvudet av någon, och jag var det närmaste målet.” ”Har du kommit på det där förbannade gitarrljudet än, Geoff?” frågade han mig nästan så fort han kom in. Jag hade faktiskt en idé jag ville prova, en idé jag trodde skulle glädja John, även om det innebar en brutal misshandel av utrustningen. Eftersom ingen mängd överstyrning av ett mikrofonförförstärkare skulle räcka för honom, bestämde jag mig för att prova att överstyra två förförstärkare, den ena inkopplad i den andra. Medan jag hukade mig ner bredvid mixern och vred på rattar som jag var strängt förbjudet att röra eftersom de skulle få mixern att överhettas och explodera, kunde jag inte låta bli att tänka: ”Om jag var studiochef och såg vad som hände skulle jag sparka mig själv.” Ironin var att det, år senare, skulle bli det gitarrljud som alla grungeband i världen strävade efter. Medan jag hukade mig stod Lennon över mig som en skoningslös fångvaktare och slog hårdare och hårdare på gitarren medan jag försiktigt vred på rattarna och försökte hitta den maximala kraften konsolen kunde hantera utan att explodera. Plötsligt tog hans tålamod slut och han morrade: ”Du vet, tre månader i armén hade gjort dig gott.” Hans giftiga kommentar antydde att jag bara var någon överklassidiot som inte hade någon kunskap om den verkliga världen. På något sätt lyckades jag behålla lugnet och avsluta sessionen.

George Harrison:
Det där med ’Revolution’ (och det kan man diskutera) är att det inte är så mycket låten som attityden. Jag tycker att ’Revolution’ är ganska bra och rytmisk, men jag gillar inte riktigt dissonansen den producerar. Jag säger ’dissonans’ eftersom jag inte gillar det förvrängda ljudet från Johns gitarr.

Paul McCartney:
Jag gillar ljudet av Revolution.

Chris Ingham, författare till The Beatles’ Essential Guide:
Många som gillade ’Hey Jude’ fick de tungt distorderade gitarrerna i andra spåret att vilja lämna tillbaka skivan, i antagandet att det var något fel med B-sidan. Irriterade skivavdelningsassistenter förklarade för kunderna: ’Jag tror att det kallas distorsion. Det är så det ska låta.

Efter att John lagt ner ytterligare en distorerad gitarrstämma, överdubbade Paul ytterligare en basstämma. Slutresultatet av den slutliga masterinspelningen inkluderade Johns och Georges originaldistorerade elgitarrer på spår ett, trummor och handklappningar på spår två, Nicky Hopkins elpiano, de två sångerna och Johns sista elgitarr på spår tre och Pauls bas på spår fyra.

Alex Mardas, Eufrosyne Doxiades, John Lennon och Donovan i St Sophia’s Catherdral i London.

Mardas hade fyllt 26 år och gifte sig med den 22-åriga Eufrosyne Doxiades, dottern till en respekterad grekisk arkitekt. Bröllopet ägde rum i St Sophia’s Cathedral, em grekisk ortodox kyrka på Moscow Road i Bayswaterområdet i London.

Patti med Donovan, med Denis O’Dell och fotografen David Bailey i bakgrunden.

Med vid bröllopet var också George Harrison, hans fru Pattie och John Lennons partner Yoko Ono.

Bröllopsparet i centrum. Från vänster ser vi John Lennon, Mal Evans och Yoko Ono. Bakom Alex
Mardas står en skymd Pattie Harrison och George Harrison. Bakom bruden
skymtar vi Peter Asher. Näst längst till höger står Donovan.

Den här dagen hade man bokat in två separata inspelningssessioner. Den första sessionen varade mellan kl. 16.00 och kl. 19.00. Då spelade man in överdubbningar till låten Revolution. Sessionsmusikern Nicky Hopkins lade till elpiano, som spelades in på spår 4, och spelade ett solo och ett outro. Nicky kom också bra överens med George Harrison, Paul McCartney och Ringo Starr under inspelningen av George Harrisons Sour Milk Sea för Apple den 25 juni, signerad Jackie Lomax.

Nicky Hopkins berättar:
Jag hade fria händer att komma på min stämma. Det fanns egentligen inga instruktioner förutom var de ville ha pianot, så jag spelade bara lite bluesig musik och vi spelade in det i en tagning. Jag skulle ha föredragit att göra om det, men de var nöjda med det. Jag minns att jag blev förvånad över mängden distorsion. Det var Johns grova sida och det lät underbart. Jag vande mig snabbt. Det var en fantastisk skiva!

Nicky Hopkins fick £ 6 och 10 shillings för sin insats.

Överdubbningar av det elektriska pianot upptog hela första sessionen – kl. 16.00 – kl. 19.00.

Den andra sessionen började kl. 19.00 och varade ända fram till kl. 03.45 på fredagsmorgonen. Bytet av sessioner berodde förmodligen på att ljudteknikern Richard Lush ersattes av Phil McDonald. Man började med att lägga på de tre saxofonerna på Ob-La-Di, Ob-La-Da. Vilka sessionsmusikerna var är inte dokumenterat, men troligt är att två av dem var Rex Morris och Ronnie Scott.

Bandet återvände sedan till Revolution. En tredje reduktionsmixning skapades (tagning 16), under vilken spår tre och fyra kombinerades till spår tre på ett nytt band. Paul McCartney spelade sedan in sin basstämma, vilket spelades in på nytt dagen efter.

Paul McCartney med sin elbas i studion.

Paul McCartney:
När det gäller basstämman på ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’, så var det faktiskt en akustisk gitarr, dubbelt överdubbad. Det var en cool idé att spela en oktav ovanför basgitarren, och spela den en-mot-en på en akustisk gitarr.

Med risk för ljudteknikernas och inspelningsteknikerns vrede återvände bandet till Ob-La-Di, Ob-La-Da  Ytterligare en reduktionsmixning skapade (tagning 23), varefter McCartney dubbeldubbade sin basstämma, eftersom den föregående hade begravts i alla tidigare mixar.