Inspelning och mixning av ’Only A Northern Song’ och det innersta spåret på skivan
Den sista handpåläggningen gjordes på Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band under denna session: tjattret som fyller ut det sista spåret på vinylskivans andra sida.
Först av allt gjorde man dock 11 monomixningar av George Harrisons Only A Northern Song. Synkroniseringen av tagning 3 och 11 var en ganska stor utmaning. Det krävde elva försök för att få det tillfredsställande. Tagning 6, som det visade sig, var bäst. Två fyrspårsband hade nu fyllts; en med orgel, basgitarr, trumpet, klockspel och trummor och det andra med orgel, sångs och blandat ljud. Man behövde därför två bandspelare för att synkronisera det hela. En process som man hade provat på tidigare i samband med inspelningen av A Day In The Life. När väl mixningarna var genomförda och klara koncentrerade man sig åter på Sgt. Pepper. The Beatles stod framför studiomikrofonen och babblade alla möjliga meningslösa dumheter, som spelades in på ett tvåspårsband, vilket sedermera klipptes itu och limmades ihop på nytt med en del av banddelarna i bakvänd ordning.
Författaren Barry Miles berättar:
On 21 April everyone in the studio recorded the run-on spiral for the album, about two seconds’ worth of sound. It was a triple session – three three-hour sessions – which ended around 4am. The Beatles stood around two microphones muttering, singing snatches of songs and yelling for what seemed like hours, with the rest of us standing round them, joining in. Mal [Evans] carried in cases of Coke and bottles of Scotch. Ringo was out of it. ‘I’m so stoned,’ he said, ‘I think I’m going to fall over!’ As he slowly toppled, Mal caught him and popped him neatly in a chair without a murmur. In the control room no one seemed to notice. A loop was made from the tape of the muttering and was mixed, but not without some altercation between John and the tape operator.
Albumet klipptes ihop av Harry Moss, vilket erfordrade ett flertal försök innan ljudet blev exakt när det gäller det innersta spåret på vinylskivans andra sida. Avsikten var att ljudet skulle vara som en loop och kunna spelas i det oändliga föregånget av en 15 kilohertz ljudsignal, som bara hundar kan höra.
Harry Moss berättar själv:
I was told by chaps who’d been in the business a long time that cutting things into the run-out grooves was an old idea that they used to do on 78s. Cutting Sgt Pepper was not too difficult except that because we couldn’t play the masters I had to wait for white label pressings before I could hear whether or not I’d cut the concentric groove successfully, These were the things which, at the time, I used to swear about! It was George Martin who first asked me to do it. I replied, ‘It’s gonna be bloody awkward, George, but I’ll give it a go!’
Paul McCartney:
I det här skedet hade vi precis upptäckt stereoljud (som precis hade dykt upp) och började aktivt använda det. Jag minns att vi frågade varför det blev små pauser mellan låtarna på skivan. Ingenjörer förklarade att traditionellt varar dessa pauser i tre sekunder, de behövs så att DJ:s enkelt kan bestämma början av låten. Vi tänkte att vi kunde infoga några roliga ljud i dessa pauser.
Geoff Emerick:
De tänkte, varför inte lägga något på avslutningsspåret? Människor med automatiska skivspelare kommer att höra en snabb serie ljud innan deras pickup går tillbaka på plats, men på icke-automatiska skivspelare kommer ljuden att upprepas om och om igen i oändlighet, eller åtminstone tills handen tar bort pickupen från skivan. De diskuterade hur man skulle avsluta albumet, men beslutet att lägga till lite sinneslösa skratt kom ungefär tio minuter senare. De kom ner till studion och vi spelade in dem två gånger, på varje spår på ett tvåspårsband. De gjorde roliga ljud, sa slumpmässiga fraser, pratade bara nonsens.
Så här minns Barry Miles händelsen:
Den 21 april spelades en ljudeffekt på cirka två sekunder in i studion för att ge ett ljudspår som löper. Beatles stod nära två mikrofoner och mumlade, sjöng stycken av låtar och skrek. De fick sällskap av andra i studion. Mal Evans tog med sig en låda Coca-Cola och flera flaskor whisky. Ringo var ansvarig. ”Jag är så full,” sa han, ”jag tror att jag kommer att falla!” När han långsamt började sjunka till golvet, tog Mal upp honom och satte honom försiktigt på en stol utan att yttra ett ljud. Ingen i kontrollrummet verkade ha sett något. De skarvade ihop en slinga från det inspelade snacket.
Paul McCartney igen:
George Martin var väldigt rolig. Han berättade om olika pseudovetenskapliga saker. Han hade en liten enhet, en oscillator, och han kunde generera olika ljud på den. Han började (hög ton) och frågade sedan: ”Hör du det?” Vi svarade: ”Ja.” Sedan en högre ton. ”Hör du det?” ”Ja”. En ännu högre ton. ”Ja”. Sedan säger han: ”Nu kan ingen av oss här höra det, men det kan hundarna!” Han förklarade, ”Tja, det finns låga frekvenser och höga frekvenser. Bara hundar kan höra de högsta.” Vi blev förvånade: ”Skämtar du?” Och han berättade för oss att det visade sig att experiment genomfördes med att använda låga frekvenser som vapen. Väljer du rätt frekvens blir ljudet tillräckligt starkt – det kan förstöra en hel stad. Och vi tänkte: ”Vi måste infoga ljud i inspelningen som bara hundar kan höra. Varför göra skivor bara för människor?” Inspelningen blev mer och mer bisarr, alla tog med sig något eget till den. Vi infogade detta i slutet bara för skojs skull: ”Låt oss göra ett inlägg för Martha, Pushka och Rover. Hunden kommer in i rummet och börjar gå fram och tillbaka: ”Vad är det här?” Det är därför hundar älskar Sergeant Pepper!
Nå hur låter då det sista oändliga spåret på skivan? Så här! Först som vanligt sedan efter 50 sekunder in på videon får vi höra hur det låter baklänges! Enjoy!
Och här kommer ett urval med tre olika varianter av samma spår. Först ne ny monoutgåva, sedan 50-årsutgåvan av albumet och sist den förta tyska utgåvan. Håll till godo!