Inspelningen av ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’ fortsätter
Man beslöt att behandla gårdagens inspelningar som enbart varande repetitioner och började från början igen med låten. The Beatles spelade in sex tagningar av Everybody’s Got Something To Hide Except Me and My Monkey.
Den sjätte tagningen var den bästa och den varade i 3 minuter och 7 sekunder. På denna gjorde man två reduktionsmixningar, numrerade som tagning sju och åtta, med bandspelare snurrande med 43 cykler per sekund än de vanliga 50 cyklerna. Därmed skulle sången vara lite snabbare, kortare och i en lite högre tonart vid uppspelning. Låten förkortades från tre minuter sju sekunder till två minuter tjugonio sekunder och det instrumentala ljudet fick en hårdare prägel.
Nothäfte till ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’.
På detta lade The Beatles till ytterligare överdubbningar, så att när sessionen var slut kl. 03.35 på fredagsmorgonen innehöll inspelningen trummor, komp- och sologitarrdelar, och slagverk i olika delar av handklockor och shakers på olika verser.
På EMI, för att minska förbrukningen av dyra kassettband, fanns det en policy att spela om material som ansågs olämpligt för utgivning på LP. Så bandet som innehöll föregående dags repetitioner användes igen samma dag för att spela in rytmspåret, och föregående dags arbete raderades. Men år 2018, under förberedelserna inför 50-årsjubileet av White Album, upptäcktes det att de sista tre minuterna från repetitionen den 26 juni hade överlevt. Det är ett fortfarande rått instrumentalt framträdande, med John som spelar ett tydligt rytmiskt mönster och George som experimenterar med licks på leadgitarr – en nyligen förvärvad prototyp av en bandlös Bartell-elgitarr. Utdraget ger en uppfattning om hur låten tog form, och gick från den akustiska demon den 28 maj till en gripande rockkomposition.
George Harrison fick sin gitarr från Al Casey, ägare till Al Caseys Music Room i Hollywood, som skickade Harrison en bandlös Bartell 1967 när Beatlen bodde i Los Angeles i ett hus på Boo Jay Way.
En bandlös Bartell-elgitarr som George Harrison använde sig av.
Geoff Emerick:
Den dagen fortsatte bandet att arbeta på ännu en hårt slående, aggressiv Lennon-låt. Återigen spelade Beatles otroligt högt, men den här gången var volymen för Lennon och Harrison så hög att Paul faktiskt gav upp att tävla med dem. Istället för att spela bas under rytmspåret stod han bredvid Ringo och ringde i en enorm eldklocka, vilket provocerade trummisen att spela mer energiskt. Det fanns ingen mikrofon bredvid klockan eftersom ljudet var så högt, men det tog ändå upp på alla mikrofonerna. Det var mycket fysiskt krävande, så efter varje tagning var Paul tvungen att ta en paus eftersom hans armmuskler var så trötta.” ”Även om jag inte gillade låten särskilt mycket, måste jag erkänna att det för första gången sedan White Album fanns lite energi i deras framträdande. George Harrisons ledning var skarp och effektiv, och mycket mer aggressiv än hans vanliga stil.
Det behöver väl knappast sägas att när låten var klar började mitt huvud bulta. Den kvällen gick Paul in i kontrollrummet och sa: ’Här är till er grabbar’, och ställde utan att säga något omtänksamt en flaska Johnnie Walker på bordet. Vi [Richard Lush och jag] väntade tills alla hade gått, sedan tömde vi hela flaskan. Fnissande som berusade dårar tog vi alla koppar och fat från matsalen och bar dem in i Studio 2, där vi fortsatte med att slänga dem mot väggen. Naturligtvis var vi tvungna att gömma bevisen efteråt, men det var värt det. Nästa morgon kom personalen i matsalen in och frågade vart alla koppar och fat hade tagit vägen. Bakfulla och med ett försök att se så ödmjuka ut som möjligt förnekade vi all inblandning.