Inspelning och mixning av låtarna ’Don’t Pass Me By’, ’Ob-La-Di, Ob-La-Da’ och ’Revolution’
Jack Fallon hade varit bokningsagent för fem konserter i England med The Beatles, mellan mars 1962 och juni 1963. Det handlade om gruppens första professionella organiserade liveframträdanden i södra England; i Stroud den 31 mars 1962, en spelning till på samma ställe samt ytterligare spelningar i Swindon, Lydney och Salisbury.
Grabbarna blev onekligen överraskade att se Jack dyka upp som sessionsmusiker på violin som EMI hade bokat för inspelningen av låten. Fiolen var dock inte hans primära instrument. Han var mycket mer känd för att spela bas med Duke Ellington, Hoagy Carmichael och Sarah Vaughan. Ändå spelade han fiol i en countrystil som passade till låten.
Jack Fallon berättar:
George Martin had jotted down a 12-bar blues for me. A lot of country fiddle playing is double-stop [two notes played simultaneously] but Paul McCartney and George Martin – they were doing the arranging – suggested I play it single note. So it wasn’t really the country sound they originally wanted. But they seemed pleased. Ringo was around too, keeping an eye on his song.
Överdubbningen av violinspelandet gjordes klart kl. 18.40. Därefter spelade Paul McCartney än en gång in sin basgitarrstämma och Ringo lade till en pianodel, som kördes genom Lesliehögtalaren, vilket inkluderade den klinkande introduktionen.
Man skapade också två monomixningar av låten Ob-La-Di, Ob-La-Da, numrerade tagning 10 och tagning 11 i slutet av sessionen. Dessa mixningar ansågs vara onödiga, efter det att Paul McCartney hade bestämt sig för att spela in sin solosång på nytt den 15 juli 1968.
Bevisen för att Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison befann sig i kontrollrummet under mixningen av Ob-La-Di, Ob-La-Da kommer från inspelningar av outtakes och studiosamtal som redigerades ihop på Beatles begäran. Under monomixningen av det spåret tillkännagav de tre, i varierande tonläge och med varierande humor, ’remix tio’. Vid elva-tiden den kvällen var sessionen över, och Paul lät ta med sig den nya monomixen av låten för vidare lyssning.
Här ingår ’Don’t Pass Me By’ på en mexikansk EP på Apple
med skivnummer EPEM-10538, släppt först 1977.
Beatlarna var inte alls främmande för att arbeta i studion under natten. Den andra sessionen började vid midnatt och slutade inte förrän kl. 04.00 på lördagsmorgonen. Denna session var ämnad för de slutliga överdubbningarna på låten Revolution. McCartney spelade in sin basgitarrstämma en gång till tillsammans med lite extra sologitarrspel av John Lennon under solodelen och i slutet av låten. Båda dessa stämmor spelades in samtidigt och lades på spår fyra på bandet. Revolution mixades i mono fyra gånger. Dessa förbättrades dock under ytterligare mixningar den 15 juli 1968.
Geoff Emerick:
John var på riktigt dåligt humör hela veckan. ’Nej, nej, jag vill att gitarren ska låta snuskigare!’ fortsatte han att kräva av mig, ofta utan att ens ge mig en minut att försöka. I slutet av veckan höll det nästan på att ta livet av mig. Jag tyckte oftast att det var lite lättare att uthärda på fredagar än andra dagar, för jag hade åtminstone helgen att se fram emot. Två hela dagar innan studions slit. Men den kvällen kom Lennon till studion och såg ut som om han var redo att bita huvudet av någon, och jag var det närmaste målet.” ”Har du kommit på det där förbannade gitarrljudet än, Geoff?” frågade han mig nästan så fort han kom in. Jag hade faktiskt en idé jag ville prova, en idé jag trodde skulle glädja John, även om det innebar en brutal misshandel av utrustningen. Eftersom ingen mängd överstyrning av ett mikrofonförförstärkare skulle räcka för honom, bestämde jag mig för att prova att överstyra två förförstärkare, den ena inkopplad i den andra. Medan jag hukade mig ner bredvid mixern och vred på rattar som jag var strängt förbjudet att röra eftersom de skulle få mixern att överhettas och explodera, kunde jag inte låta bli att tänka: ”Om jag var studiochef och såg vad som hände skulle jag sparka mig själv.” Ironin var att det, år senare, skulle bli det gitarrljud som alla grungeband i världen strävade efter. Medan jag hukade mig stod Lennon över mig som en skoningslös fångvaktare och slog hårdare och hårdare på gitarren medan jag försiktigt vred på rattarna och försökte hitta den maximala kraften konsolen kunde hantera utan att explodera. Plötsligt tog hans tålamod slut och han morrade: ”Du vet, tre månader i armén hade gjort dig gott.” Hans giftiga kommentar antydde att jag bara var någon överklassidiot som inte hade någon kunskap om den verkliga världen. På något sätt lyckades jag behålla lugnet och avsluta sessionen.
George Harrison:
Det där med ’Revolution’ (och det kan man diskutera) är att det inte är så mycket låten som attityden. Jag tycker att ’Revolution’ är ganska bra och rytmisk, men jag gillar inte riktigt dissonansen den producerar. Jag säger ’dissonans’ eftersom jag inte gillar det förvrängda ljudet från Johns gitarr.
Paul McCartney:
Jag gillar ljudet av Revolution.
Chris Ingham, författare till The Beatles’ Essential Guide:
Många som gillade ’Hey Jude’ fick de tungt distorderade gitarrerna i andra spåret att vilja lämna tillbaka skivan, i antagandet att det var något fel med B-sidan. Irriterade skivavdelningsassistenter förklarade för kunderna: ’Jag tror att det kallas distorsion. Det är så det ska låta.
Efter att John lagt ner ytterligare en distorerad gitarrstämma, överdubbade Paul ytterligare en basstämma. Slutresultatet av den slutliga masterinspelningen inkluderade Johns och Georges originaldistorerade elgitarrer på spår ett, trummor och handklappningar på spår två, Nicky Hopkins elpiano, de två sångerna och Johns sista elgitarr på spår tre och Pauls bas på spår fyra.
