Bandkopiering och inspelning av låtarna ’Hey Jude’ och ’Not Guilty’
Den andra inspelningssessionen denna dag började kl. 20.45 och slutade inte förrän kl. 05.30 på torsdagsmorgonen. Under denna session började man arbeta med en låt av George Harrison – Not Guilty. Under hela 10 veckor som man nu hade hållit på med inspelningar till albumet The Beatles, hade George bara fått spela in en enstaka tagning av sin låt While My Guitar Gently Weeps. Så han var verkligen angelägen om att få ta lite större utrymme med sina egna kompositioner.
Den här kvällen, med tagningarna 1-46, kunde vi höra George Harrisons på elgitarr, John Lennon på elektriskt piano, Paul McCartney på basgitarr och Ringo Starr på trummor. De första 18 tagningarna var enbart till för låten introduktion. Bara tagningarna 26, 30, 32, 36 och 41 var kompletta. The Beatles kom att fortsätta arbetet med Not Guilty under de följande tre sessionerna.
George Harrison:
Även om Lennon och McCartney hade orsakat mig mycket sorg under inspelningen av albumet, sa jag till dem i den här låten att jag var oskyldig till att ha kört över dem vad gäller deras karriärer och lett dem vilse genom att locka dem till Rishikesh för att träffa Maharishi. Jag försökte, och det visade sig vara en ganska kraftfull sak.
Barry Miles:
Sessionen avslutades tidigt på morgonen den 8 augusti. När de lämnade studion bestämde sig Paul McCartney och hans amerikanska flickvän Francie Schwartz för att gå till Apple-butiken, som redan var stängd, och skrev ’Hey Jude’ och ’Revolution’ på skyltfönstret.
George Harrison:
Apple-butiken var tom, så vi bestämde oss för att måla upp en reklam för den nya singeln i fönstret.
Paul McCartney:
Jag gick in i Apple-butiken precis innan Hey Jude kom ut. Glaset i fönstret var täckt av vitkalkning, och jag tänkte: ’Det här är en fantastisk möjlighet. Baker Street, miljontals bussar går förbi…’ Så innan någon visste vad som pågick hade jag klottrat ’Hey Jude’ i vitkalkningen.
Här ser vi resultatet av grabbarnas försök att göra reklam för den kommande
singeln med låtarna ’Hey Jude’ och ’Revolution’, vilket inte föll så väl ut.
Francie Schwartz:
Paul bestämde sig plötsligt en kväll för att gå till Apple och måla fönstren vita. Ingen såg oss gå, men när vi väl hade målat orden ’Revolution’ och ’Hey Jude’ på utsidan av varje fönster hade flera reportrar samlats och ville veta vem jag var och om ryktena var sanna. Nästa morgon publicerade Daily Sketch en artikel i två spalter under rubriken ’Paul och Francie målar staden vit’. Kvickt. När jag kom hem till Newark ringde min telefon på luren, och reportrar ville veta mer om Paul, Beatles och Apple. Jag skulle ha stängt av telefonen, men det var inte min telefon. Efter en vecka av att ha fått höra att jag inte hade något att säga lade jag på varje gång.”
George Harrison:
Nästa dag upptäcktes att skyltfönstret var krossat. Någon måste ha förväxlat ’Jude’ med ’Juden’, precis som under nazisternas kampanjtåg före kriget.
Paul McCartney:
Sedan fick jag ett samtal från en kille, herr Leon, som hade en delikatessbutik bredvid. Han var jude, och han var rasande: ’Vad håller du på med? Hur vågar du? Och så vidare. Jag ska skicka en av mina söner för att slå dig.’ Jag sa: ’Vänta, vänta – vad pratar du om?’ och han sa: ’Du skrev ’Jude’ i skyltfönstret.’ Jag hade ingen aning om att det betydde ’jude’, men om man tittar på filmklippet från Nazityskland stod det ’Juden Raus’ skrivet på de vitkalkade fönstren med Davidsstjärnan. På Hitlers tid, i nazistiskt språkbruk, betydde ’Juden Raus’ ’Judar ut!’ Jag svär att det aldrig ens slog mig in. Jag sa: ’Jag är så ledsen och allt det där… Några av mina bästa vänner är judar. Det är bara en låt vi släpper. Om man lyssnar på den är den inte kopplad till någonting – det är bara en slump.’ Så småningom lugnade han ner sig lite.
Alistair Taylor:
Vår butik var tom, och en dag var jag på mitt kontor och Paul kom in och sa: ’Jag har en idé. Vi har två fönster på Baker Street, så varför målar vi inte över dem och säger ’Hej Jude’ på det som vetter mot Baker Street, och ’Revolution’ på Paddington Street. Vill du göra det?’” – Ja, självklart. När ska det göras? – Ikväll. – Bra. Men en burk vitkalk är inte lätt att få tag på när man bor mitt i centrala London, men jag lyckades få tag på en burk tempera och några penslar. Paul sa: ”Vi fixar det.” Så jag gick in på kontoret med dem och gav dem färgen och penslarna. Senare samma kväll var jag hemma när det ringde på dörren runt klockan åtta. In kom Paul, iklädd en lång kappa nedsmutsad med vit färg. Han sa: ”Kom igen, du måste komma ner. Vi har så roligt där uppe. Jag har en annan idé. Vi målar fönstren vita och skrapar sedan bort bokstäverna.” Så jag gick ner i t-shirt och jeans, tog en flaska whisky och ett sexpack Coca-Cola. Vi gjorde det och slutade runt midnatt, fnissande som skolbarn. Vi sa adjö och tidigt nästa morgon fick jag ett samtal från polisen som sa att ett skyltfönster på Baker Street hade krossats och att de hade gripit en kille. Han var jude och var på väg hem och stannade vid trafikljusen utanför butiken. Han hade en läsksifon i passagerarsätet på sin bil. I ljuset från ljusen tittade han till vänster och såg att det stod ”Hej Jude”. Han tänkte genast på nazistregimen under andra världskriget när de satte upp skyltar på butiker ägda av judar i Berlin. Han kom ihåg allt detta och hoppade ur bilen och kastade sifonen genom skyltfönstret. Paul och jag tänkte inte ens på det. Naturligtvis väckte vi inte åtal.
