The Beatles – Detta händer den 2 maj 1969

Yoko:
Ja, det är en film om livet (filmen ”Rape”). Du kan ta vilka tio eller tjugo minuter som helst av filmen, när som helst, och det kommer att göra en skillnad. Filmen handlar främst om det moderna livet, när människor ständigt påverkar varandra, lägger sig i varandras liv, och detta orsakar spänningar.

John:
Det handlar också om främmande språk.

Yoko:
Ja, vi talar alla med varandra på ett främmande språk, förstår du.

John:
Grejen är den att det spelar ingen roll vad hon säger. Allt hon säger är: ”Varför just jag, av alla människor i den här världen?”

Yoko:
Men jag säger det hela tiden – det här är världen, förstår du, vi frågar oss alltid: ”Varför jag? Varför jag?”, förstår du.

John:
Du frågade om det, det är därför.

Yoko:
Och vårt språk är väldigt främmande för andra människors situation, förstår du.

Michael Wahl:
Varför bestämde du dig för att göra en sådan här film?

John:
Tja, Yoko hade vad hon kallar ett manus. Det var något i stil med ”Vi gör en film om…”, du vet, något i den stilen. Vi var på sjukhuset, vi fick ett missfall, och vi filmade medan vi var på sjukhuset. Vi hade en kameraman som hette Nick, som vi sa till: ”Gå ut och förfölj någon, Nick.” Så han gick ut och gjorde ett halvdussin tester i Hyde Park på olika människor. Det finns en del bra grejer, men han filmade aldrig särskilt länge eftersom han var en trevlig kille och han ville inte vara påträngande, du vet. Men tanken var att vara påträngande. Dessutom finns det hela grejen med att försöka att inte reagera på kameran, men efter en halvtimme, ”Jag tycker du borde förklara dig, kompis.” Men det gick inte tillräckligt långt, du vet. Så han gick iväg och jag vet inte hur många dagar det tog honom, kanske en vecka eller två, och till slut stötte han på den här tjejen.

Michael Wahl:
Nu till den här tjejen. Är hon skådespelerska?

John:
Nå, någon i Montreux sa: ”Du vet, den här tjejen skådespelar faktiskt.” Du vet, det var nog som Alice i Underlandet, jag vet inte vad hon gjorde, om hon var skådespelerska. Vi vet inte.

Yoko:
Nu arbetar hon som modell.

John:
Hon är modell nu, så jag antar att hon kommer att bli skådespelerska, men jag tror inte att hon var det. Någon kille sa just att hon var skådespelerska, och det kanske hon var. Men om hon var skådespelerska skulle hon vinna en Oscar för den, men hon var inte med i filmen. Det är sant.

Michael Wahl:
Den här tjejen, hon visste faktiskt inte varför hon blev förföljd?

John:
Nej, det är därför hon fortsätter att fråga: ”Vad är det här?” Först tänker alla: ”Är det här på tv, är det jag som blir med?” och alla är lite exalterade över det. Och sedan, efter en halvtimme, börjar de bli obekväma och de går igenom alla dessa förändringar. De börjar fråga: ”Tja, vad är det här?” Vi sa till kameramannen och ljudteknikern att inte svara för då kommer de att etablera en god relation och de kommer att bli som vänner, du vet, något kommer att hända mellan dem. Och sedan börjar de fråga: ”Vad är allt det här för? Snälla, berätta vad era avsikter är,” och det fortsätter så. Och allt hon säger är: ”Vad är det här? Vad är det här?”

Michael Wahl:
På tal om förföljelse, vilka är förföljarna?

John:
Ja, vi förföljer varandra alla, du vet, spionerar konstant och tittar genom gardinerna på vad som händer på gatan, kikar in i varandras liv. Alla spionerar på alla, pressen tittar på alla, och vi tittar alla på pressen, varenda en av oss.

Yoko:
Vi är alla nyfikna barbarer.

Michael Wall:
Javisst, med tanke på ditt nya album.

John:
Den sänds idag, men det kommer ett helt avsnitt imorgon.

Michael Wahl:
När du gick ut från rätten omgiven av poliser… Detta var efter att du åtalats för narkotikainnehav. Förföljde de dig?

John:
Tja, jag antar att det är deras jobb. Det kallas stalking, men samtidigt hjälpte de oss att komma ut. Så det är så välvilliga de verkar när de hjälper till. Men det är egentligen hela historien.

Michael Wahl:
Vad hände när de kom till ditt hus? Polisen knackade på dörren…

John:
Det var lite konstigt eftersom vi låg i sängen när vi hörde vad som knackade. Yoko öppnade dörren, inte helt eftersom det är en av de där platta kilarna, och hon gick fram till ytterdörren och sa: ”Vem är där?” En kvinnoröst svarade: ”Brevbäraren.” Yoko sa: ”Brevbäraren är en man!” Sedan: ”Jag har ett speciellt meddelande till dig.” Yoko och jag var oroliga eftersom det antingen var pressen eller någon galen beundrare, den typen av person som knackar så där. Detta fortsatte ett tag, och sedan öppnade den här jäveln dörren, ursäkta mig, och jag låg fortfarande i sängen och hörde vad som pågick. Jag bara frös till och tittade nyfiket på de få personerna nära dörren, alla i civila kläder, så man kunde inte se vilka de var. Så hon rusade tillbaka. ”Vad händer? Vad händer?” Hon var panikslagen, gravid. ”Vad händer? Vad händer?” Folk vid dörren och allting. Hon kom bara ner på jorden igen, och den här knackningen på fönstret. Jag bestämde mig för att det inte var polisen, det var någon som försökte komma åt mig. Jag drog undan gardinerna, och den här store killen, den här superpolisen, vid fönstret, och vi var praktiskt taget nakna, typ i våra nattlinnen. Killen vid fönstret, jag försöker hålla tillbaka honom. ”Vad händer? Vad händer?” Och han säger: ”Haaaa!” Jag vet inte om han sa: ”Jag är polis”, jag hörde inget liknande, men jag sa: ”Ring, ring polisen.” Det fortsatte, det var som Bröderna Marx, men det kändes inte så då.

Michael Wahl:
Men i själva verket var det press på dig, och genom att sätta press på dig påverkade de ditt liv, och det var faktiskt under missfallet.

Yoko:
Allt påverkar våra liv, förstår du. Men livet är en härlig spänning.

Michael Wahl:
Vårt program idag handlar mest om nostalgi. Är du nostalgisk för något, John?

John:
Om varandra och gårdagen, typ.

Michael Wahl:
Yoko?

Yoko:
Om oss. Om Johns och Yokos möte, och om idag. Om framtiden.

Michael Wahl:
John och Yoko, tack så mycket.