Här anländer George Harrison till London från Indien på
torsdagskvällen med ett indiskt instrument i vänsterhanden.
Neil Aspinall, George Harrison och Alexis Mardas, även
känd som ’Magic Alex’, anländer till Heathrow Airport.
Denna söndag besökte George Harrison HMM Recording Studio i Bombay.
George Harrison med Lata Mangeshkar – indisk sångerska, filmkompositör,
filmproducent och skådespelerska, en av de mest kända voice-over-artisterna i Indien.
Lata Mangeshkar berättar om sitt möte med George Harrison: När George Harrison besökte Indien bad han att få träffa mig.
George Harrison med Asha Bhosle, längst till vänster. Asha Bhosle är en
av de mest kända röstsångarna i Indien, den yngre systern till
Lata Mangeshkar, lite skymd bakom den längsta pojken på bilden.
Musikerna på plats var Ashish Khan (sarod), Ahapurush Misra (tabla och pakavaj), Sharad Jadev och Hanuman Jadev (shanhais), Shambu-Das, Indril Bhattacharya och Shankar Ghosh (sitar), Chandra Shakher (sur-bahar), Shiv Kumar Sharmar (santorr), S.R. Kenkare och Hari Prasad Chaurasia (flute), Vinayak Vohra (taar shehnai) och Rijram Desad (dholak, harmonium and tabla-tarang).
Det ka noteras att George Harrison spelade inte något instrument på någon av Wonderwall Music-inspelningarna, trots att albumet krediterades enbart på honom. Detta blev det första albumet som släpptes på The Beatles Apple-etikett fredagen den 1 november 1968 i Britannien. Själva filmen presenterades på Cannes Film Festival i Frankrike fredagen de n17 maj där såväl George Harrison som Ringo Starr var närvarande.
Musiktidningen Disc And Music Echo från den 13 januari 1968
En hel del läsarecensioner av filmen Magical Mystery Tour kunde man denna lördag ta del av i musiktidningen Disc And Music Echo i artikeln Pros and Cons (för- och nackdelar):
Miss B. Toole i London:
Jag förstod inte allt i filmen, men var den tänkt att vara en film med mening? Ja, det är inte perfekt på många sätt, men varför kan du inte bara slappna av och acceptera det som en vacker, galen, fantastisk dröm? Är det verkligen möjligt att bara njuta av program med djup mening? Vi har tillräckligt med politiska program på tv som ingenting kan förstås av, och de är också ointressanta.
J.Jopes i South Shields:
Detta är den bästa tv-serien genom tiderna. Det ena skämtet följer det andra, och låtarna är helt enkelt fantastiska!
Joe Fox i Edinburgh:
The Beatles behandlades hårt och orättvist av pressen. Gruppen var inte rädd för att göra något icke-trivialt och riskabelt, men ingen uppskattade det.
S. Daly i Worcester:
Grattis till gruppen för filmen och musiken. Detta var den bästa Boxing Day-showen någonsin.
David Palmer i Billingham:
The Beatles har äntligen gett den brittiska allmänheten den mest fantastiska och originella tv-serien genom tiderna, vilket återigen bevisar att de är de bästa artisterna i världen.
Ray Dexter i Hoddesdon:
Jag tyckte verkligen om filmen. Hur kunde dessa missnöjda dårar misslyckas med att se skönheten och meningen med det? Det var många olika budskap där, och detta trots bristen på handling! Beatles vann för att de vågade visa insidan av det mänskliga sinnet.
Barry Moore i Buckingham:
Uppropet från kritiker som gladde sig över den här filmen som det mest pretentiösa nonsens som någonsin satts på tv överraskar mig. Naturligtvis blev filmen inte filmmästerverket 1967. Men de åsikter som uttrycks tycks enbart återspegla ett förkastande av det som inte uppfyller accepterade standarder. Är det ett brott att vara individ?
Brenda Bowler i London:
Tack så mycket – John, Paul, George och Ringo för en så underbar show! Jag gillade absolut allt.
Roger Goodman i Halmer:
Filmen bevisade hur musikaliskt och kreativt odugliga Monkees var jämfört med originalet.
Peter Taylor i Oldham:
Jag är inget stort Beatles-fan, men jag tycker att det var ett av årets mest professionella och intressanta TV-program. Är folk verkligen så dumma om de behöver en handling i alla storlekar för att vara nöjda med ett program?
A.R. Worcester i High Wycombe:
The Beatles gjorde det största misstaget i sin karriär. Det var meningslöst att tro att familjer samlade runt en låda full av julhälsningar på annandag jul skulle förstå filmens subtila budskap. ”En magisk, mystisk resa väntar på att ta dig med den”, säger låten, men ingen förväntade sig en sådan inbjudan. Filmen misslyckades eftersom ingen tydligen förstod vad som var så magiskt med den. Magi händer inte dig, det händer för dig. Texten till ”The Walrus” betyder ingenting, men det är en fantastisk skiva, och ”A Magical Mystery Tour” betyder ingenting, men det är en fantastisk film.
I. Charlton i Priestlands:
Den estetiska effekten av filmen är enorm. Jag var redo för något sånt här, men glädjen överväldigade mig bara. Till och med mina föräldrar var överens om att idag är Beatles kungarna av popmusik.
Eileen Reid i Gosport:
Grattis till gruppen till ännu en fantastisk prestation. Showen levde upp till sitt namn: den var magisk, mystisk, full av fantasi och fängslande från början till slut. Jag drunknade i dess magi!
Judith Salmon i Trent Vale:
Efter den här filmen skulle det vara en skamlig lögn att anklaga Monkees för att kopiera Beatles. Jag har aldrig sett sånt nonsens i mitt liv. The Monkees skulle aldrig ha släppt sådana dumheter, och om det hade varit någon annan än Beatles så hade de huggit ner honom i knoppen.
S. Wykes i Northampton:
Filmen chockade mig så mycket att min mamma var tvungen att kyssa mig godnatt för att få mig till sans. Efter att ha läst Penny Valentines recension i decembertidningen brast jag nästan ut i gråt: hon beskrev det hela så rörande! Hon hade rätt: vi grät alla för att vi missade en bra film på en annan kanal!
H. Murray i London:
Efter att ha sett filmen var jag rasande. Jag kan inte förstå hur ni kan ge pengar – våra pengar – för sådant nonsens! Jag skulle inte ge hälften för det. Sådan dumhet är saknar till och med ord!
S. Constable i Dovercourt:
Även om jag avgudar Beatles fantastiska musik, slog deras Magical Mystery Tour mig som rent nonsens. Det är osannolikt att Beatles någonsin gjort allvarliga misstag i sitt arbete, men den här filmen orsakade skada på deras popularitet. Dessutom, om de inte lär sig av sina misstag, bör de nästa gång anförtro skrivandet, regisseringen och produktionen till proffs.
A. Marcus i Newcastle:
Jag håller med om att den här filmen är ett gäng nonsens, även om det inte är illa för ett första försök. Så varför allt detta tjafs om Monkees kommer undan med något sånt här varje vecka?
George Harrisons handskrivna text till ’The Inner Light’.
Det instrumentala spåret spelades in i fem tagningar, varav den sista ansågs vara den bästa. Låten gjordes komplett den 6 och 8 februari 1968 i London. George använde sig av samma indiska musiker under alla inspelningsdagarna.
Nu började man skapa Apple Corps bland annat genom att låta Beatles Film Productions Limited byta namn till Apple Film Limited som i sin tur bytte namn igen till Apple Corps Limited.
Apple Corps kontrollerade flera nya företag:
Apple Records Limited
Apple Films Limited
Apple Music Publishing Limited
och Apple Electronics Limited.
Snart kommer de att få sällskap av
Apple Health Sale Limited
Apple Retail Limited,
Apple Television Limited
Apple Publicity Limited med flera..
Apple School kom dock aldrig igång. Skolan skulle drivas av Ivan Vaughn, deras gamla vän som en gång hade introducerat John Lennon för Paul McCartney. Neil Aspinall tillbringade flera veckor med att starta dessa företag och registrera dem som varumärken i alla länder i världen där det var möjligt. I framtiden kommer detta att löna sig rejält när Apple Computers släpper iPoden och distribuerar musik. Rättegångarna kommer att ge Beatles många miljoner dollar för upphovsrättsintrång.
Det nya skivbolaget behövde en logotyp, så Neil Aspinall, som blivit vd för Apple Corps Limited, kontaktade Gene Mahon, en grafisk designer från Dublin som hade arbetat med omslaget till Sergeant Pepper-albumet och designat skivkonvolutets baksida med låttexterna , som blev ett första fall av någon som någonsin satte texter på ett albumomslag. De måste oftast köpas från ett musikförlag. I företagets presstjänst var han känd som Gene Glove. Neil sa till Gene att han behövde ett fotografi av ett äpple att använda på etiketterna för Apple Records-skivor.
Gene fick omedelbart den briljanta idén att använda ett fotografi av ett äpple på A-sidan av skivan utan några etiketter eller information, och på B-sidan att använda ett fotografi av ett äpple kluvet i två delar för att fungera som en vit bakgrund. Den vänstra sidan av det skurna äpplet kommer att märkas ”Den här sidan” med spårtitlar, artist, speltid, publicering och copyrightinformation; den högra sidan kommer att kallas ”Andra sidan” och kommer att ge samma information för sidan ”A”.
Företagets logotyp var inspirerad av en målning gjord av konstnären René Magritte som Robert Frazer lämnade på Pauls vardagsrumsbord sommaren 1966. Det var ett av Magrittes sista verk, målat samma år, och skickades till Robert av hans återförsäljare.
Målning av den belgiske och surrealistiske konstnären René Magritte
– Le Jeu De Mourre – som användes som förebild till Apples logotyp.
Paul McCartney minns och berättar om logotypens tillkomst:
Det finns en fantastisk historia om detta. Jag hade en vän som hette Robert Fraser, som ägde ett galleri i London. Han och jag umgicks ofta tillsammans. Och jag sa till honom att jag gillar Magritte. På 60-talet upptäckte vi Magritte bara genom tidningar och sånt. Vi gillade hans humor. Och när vi hörde att han var en vanlig kille som målade från nio till ett, och till och med hade en bowlerhatt, blev vi ännu mer intresserade. Robert hade för vana att välja ut sitt arbete åt mig eftersom han visste att jag gillade honom. Det var så billigt då att det är hemskt att tänka på hur billiga de var. Men hur som helst, vi gillade honom bara. Och så en dag tog han med sig den här bilden till mitt hus. Vi var i trädgården, det var en sommardag. Han ville inte störa oss, jag tror att vi filmade eller något. Det var därför han lämnade den här teckningen av Magritte. Det var ett äpple. Han gick bara iväg, lämnade den på matbordet och gick. Det fanns en inskription över den: ”Au revoir” (adjö), precis på detta underbara gröna äpple. Och jag tyckte att det var en underbar sak att göra. Han [Fraser] visste att jag gillade det, och han visste att jag skulle vilja ha det och att jag skulle betala för det senare. Så det var som ”Wow!” Vilket jäkla konceptuellt drag, du vet. Och detta stora gröna äpple, som jag fortfarande har, blev inspirationen till att skapa logotypen.
Så Magrittes målning ”Goodbye” blev grunden för bilden av Apple. Det var ett underbart besök av Robert, allt löste sig på det mest framgångsrika sättet. Vi visade Magrittes äpple för reklamchefen Gene Mahon och baserade det på vår logotyp.
Gene Mahon:
Jag föreslog Paul McCartney att jag skulle använda bilden av ett grönt Granny Smith-äpple, och han gick med på det.
Möten hölls för att välja det bästa alternativet, under vilka bilder av olika äpplen projicerades. Massor av åtta gånger tio tums färgutskrifter förbereddes, innehållande sex bilder, en för varje Beatle och en för Neil Aspinall och Ron Cass, chefen för Apple Records. De bestämde sig så småningom för ett grönt Granny Smith-äpple med svart bakgrund. Samtidigt visade det sig att enligt upphovsrättslagen måste information finnas på båda sidor av dokumentet, åtminstone var det vad EMI sa, så tanken på att placera all information på ena sidan släpptes. Den grafiska designen av copyrightmeddelandet som omger den yttre omkretsen av varje skiva gjordes av Alan Aldridge, tidigare chefsdesigner för Penguin Books. Av någon anledning skickades alla godkända skisser till New York, där färgprov för tryckning och stämplar till masterpressarna utarbetades. Beatles åkte till Indien och återvände, och under hela denna tid fortsatte arbetet med designen. Det hela tog sex månader.
Den här dagen hade George Harrison bjudit in ett kamerateam för att filma inspelningarna. Reuters filmade omkring 45 sekunder i färg och BBC News filmade något mindre. I de ljudlösa filmbilderna antas musikerna arbeta med låten Fantasy Sequins. Musikerna var desamma som hade varit med under gårdagens inspelningssession.
George Harrison i centrum tillsammans med fyra av de indiska
musikerna som var på plats under inspelningarna.
När gruppen Grapefruit hade spelat in låten Dear Delilah och den var färdig att ges ut, vilket ägde rum den 19 januari 1968, ingick Apple ett avtal med RCA om att släppa Grapefruit-skivorna i England. I USA kommer gruppen att representeras av ett nytt skivbolag, Equinox Records, skapat av Terry Melcher. Beatles var imponerade av låten Dear Delilah och visade genuint intresse för gruppen Grapefruit. Denna dag, den 10 januari 1968, några dagar före utgivningen av singeln Dear Delilah i Edvizhn Studio fick grabbarna sällskap av både Paul McCartney och John Lennon, som spelade in låten Lullaby som en fortsättning på Dear Delilah. Låten Lullaby imponerade på John Lennon redan sommaren 1967, och som ett resultat skrev George Alexander, som skrev de flesta av gruppens låtar, på ett kontrakt med Apple. Lennon ville verkligen spela in den här låten, och det blev den enda inspelningen som någonsin samproducerats av John Lennon och Paul McCartney. I en session förvandlade de två beatlarna Lullaby till den perfekta gestaltningen av engelsk psykedelisk pop. Den släpptes dock aldrig. I alla fall inte i den version som John och Paul producerade för bandet Grapefruit.
Nedan ett smakprov av låten i en något uppsnabbad version och i stereo.
Speltid: 3:08.
Den här tisdagen börja arbetet med att spela in musik till soundtracket för filmen Wonderwall. Inspelningarna ägde rum i EMI Recording Studios som låg i Universal Insurance Building på Sir Pherozeshah Mehta Road, Fort i Bombay, Indien tillsammans med lokala indiska musiker. Producent: George Harrison. Ljudingenjör: J.P. Sen och S.N. Gupta. Sessioner ägde rum varje dag från den 9 till den 14 januari 1968 mellan kl. 11.00 till antingen kl. 20.00 eller kl. 22.00. Ett team på tre heltidsanställda ljudtekniker deltog i sessionerna. En stor monofonisk bandspelare – BTR 2 – installerades i studion.
Under inspelningarna i Indien spelade han också in bakgrundsspåret till The Beatles låt The Inner Light.
Den monofoniska bandspelaren – BTR 2.
George Harrison berättar:
Studion hade bara monoutrustning, så EMI Indias vd Bhaskar Menon tog själv med sig en Steeds tvåspårsbandspelare med tåg från Calcutta. Studion låg direkt ovanför kontoret. Ljudisoleringen av studion var så som så, så om du lyssnar noga på några av spåren inspelade i Indien på skivan kan du höra taxibilar passera, som du kan höra på ställen i kompositionen ”In the Park”.
Bhaskar Menon, VD för EMI India berättar:
På kvällen återvände George till Taj Mahal Hotel och gjorde anteckningar om instrumenten han hörde och ljuden de gjorde. Han var en otroligt hårt arbetande och tog det på största allvar. För honom var det ett slags fördjupning i Indiens folkmusik.
Alan Clayson, författare till The Little Box Of Beatles:
George insåg tyngden av sitt ansvar och timade varje sekvens med ett stoppur.
George Harrison:
I studion skulle vi spela in, säg, trettiofem sekunder musik och sedan mixa den.
Musiker som var med var bland andra Ashish Khan på sarod, Ahapurush Misra på tabla och pakhawaj, Sharad Jadev och Hanuman Jadev på shehnaj, Shambu-Das, Indril Bhattacharya och Shankar Ghosh på sitar, Chandra Shakher på sur-bahar, Shiv Kumar Sharmar på santorr, SR Kenkare och Hari Prasad Chaurasia på flöjt, Vinayak Vohra på taar shehnai och Rijram Desad på dholak, harmonium och tabla-tarang.
Instrumentet Sarod.
Instrumentet Tabla.
Instrumentet Pakhawaj.
Instrumentet Shehnaj.
Instrumentet Sitar.
Instrumentet Sur-Bahar.
Instrumentet Santorr.
Instrumentet Taar-Shehnai.
Instrumentet Dholak.
Instrumentet Harmonium.
Instrumentet Tabla-Tarang.
Den amerikanska tidningen Look daterad den 9 januari 1968, innehöll de numera världsberömda fotografierna på The Beatles av den lika världsberömda fotografen Richard Avedon. Fotografiet av John Lennon är taget den 11 augusti 1967. Detta är den första publikationen i denna serie av fotografier.
De fyra bilderna som blivit kända posters. Överst George Harrison och Ringo Starr
och underst John Lennon och Paul McCartney. Fotograf: Richard Avedon.