The Beatles – Detta händer den 14 januari 1969
Get Back/Let It Be-sessioner: Dag 9
Det var tydligt vid det här laget att The Beatles inte kunde fungera som en trio på ett meningsfullt sätt. Motivationen och inspirationen nådde denna dag ett lågvattenmärke. I likhet med de övriga Twickenham-repetitionerna, började dagen med att Paul McCartney arbetade i ensamt majestät vid pianot, dock med mindre entusiasm än under de tidigare dagarna.
När väl Ringo Starr dök upp i studion, spelade han och Paul McCartney en improviserad pianoboogieduett. Låten kom med i Let It Be-filmen och fick copyright under titeln Jazz Piano Song av Apple. När detta visades i dokumentärfilmen Get Back från 2021, ändrades titeln till I Bought A Piano The Other Day. Trots att John Lennon inte var närvarande vid komponerandet av låten, blev låten krediterad Lennon-McCartney-Starkey.
Paul McCartney och Ringo Starr i full färd med att komponera ’Jazz Piano Song’.
Paul McCartney på gott humör.
Ringo Starr stilar upp sig med en halsduk i Djurgården IF:s fina färger
under överseende av Paul McCartney och regissören Michael Lindsay-Hogg.
En av låtarna som McCartney spelade på pianot var Woman, en låt som han gav till Peter & Gordon 1966. En annan låt var The Back Seat Of My Car, som sedan kom att ingå på McCartneys album Ram från 1971.
När väl John Lennon kom till studion, framförde de tre beatlarna en mix av improviserade låtar, gamla godingar och originalkompositioner, vilket hade blivit rutin under dessa sessioner. Bland andra låtar, Madman och Watching Rainbows var två Lennon-kompositioner som inte utvecklades vidare. Låten Madman framfördes på nytt i Apple Studios den 21 januari 1969. Lennon spelade också en kort version av You Know My Name (Look Up The Number), låten som fortfarande inte hade släppts och som The Beatles hade börjat spela in i maj 1967.
Detta följdes av en diskussion om framtiden. Regissören Michael Lindsay-Hogg frågade om de skulle gå tillbaka till EMI Studios för fortsatt filmning och skippa idén om en liveshow. Lennon förklarade att oavsett vilket beslut som skulle tas, måste George Harrison vara med och han var i detta nu i Liverpool.
Denis O’Dell, övervakande producent, Yoko Ono, John Lennon, Ringo Starr, Peter Sellers,
Paul McCartney och regissören Michael Lindsay-Hogg i Twickenham Film Studios.
Peter Sellers och Paul McCartney i glatt samspråk i studion.
Skådespelaren Peter Sellers.
Glyn Johns, cheftekniker och producent, Paul McCartney och regissören
Michael Lindsay-Hogg i glatt samspråk ’Twickenham Film Studios’.
Paul McCartney having a good time in the studio.
Ringo Starr slumrar som en trumstock. . . .
Dagen slutade med att McCartney satt ensam vid pianot och framförde låten Oh! Darling samt en kort version av Ob-La-Di, Ob-La-Da så att Glyn Johns kunde testa ljudutrustningen.
Speltid: 29:11.
The Beatles höll ett möte den följande dagen, den 15 januari 1969, och gick med på George Harrisons krav på att de skulle flytta från Twickenham Film Studios till Apples högkvarter på Savile Row i London. The Beatles började sin inspelningar där en vecka senare, den 21 januari, med en positivare inställning och villiga att fortsätta med Let It Be-projektet.
Framföranden och utdrag av Piano Piece (Bonding), Martha My Dear, I Bought A Piano The Other Day, Woman, The Back Seat Of My Car, Those Were The Days, Long Tall Sally, Song Of Love, Help!, Tutti Frutti, I Want To Hold Your Hand, Mean Mr Mustard och Madman från dagens arbete, kom med till vissa delar i del två av dokumentären Get Back från 2021.
I dokumentären sades inte något om John Lennons heroinanvändning, men det var helt klart en källa till sorg för McCartney. Lennon visas i en längre monolog kringirrande mot kameran pratandes låttexter. Wake up Lennon, inflikar McCartney innan han tilltalar studiogästen Peter Sellers: We just sort of sit here and allow ourselves to be embarrassed. När Sellers lämnar studion ropar Lennon till honom: Just don’t leave the needles lying around. We’ve got a bad reputation now with John getting busted and that.
Det var lite ohälsa i studion där både Starr och Lindsay-Hogg sa att de inte mådde bra. McCartney sa skrattande: If we hang around a bit longer, we’ll get Ringo being sick. John Lennon sa till McCartney: See, you missed me this morning. I did it for CBS [sic]. Leapt off in the middle of the interview.
- ‘Piano Piece (Bonding)’ (Lennon-McCartney)
- ‘Martha My Dear’
- ‘San Francisco Bay Blues’ (Jesse Fuller)
- ‘The Day I Went Back To School’ (McCartney)
- ‘Lady Jane’ (The Rolling Stones; two versions)
- ‘Talking Blues’ (McCartney)
- ‘Jazz Piano Song’/‘I Bought A Piano The Other Day’ (Lennon-McCartney-Starkey)
- ‘Woman’ (McCartney; three versions)
- ‘Cocaine Blues’ (Johnny Cash)
- ‘Flushed From The Bathroom Of Your Heart’ (Johnny Cash)
- ‘On A Clear Day You Can See Forever’ (Burton Lane/Alan Jay Lerner)
- ‘The Back Seat Of My Car’ (McCartney; two versions)
- ‘Hello, Dolly!’ (Louis Armstrong)
- ‘Mean Mr Mustard’ (two versions)
- ‘Madman’ (Lennon-McCartney; three versions)
- ‘Watching Rainbows’ (Lennon; two versions)
- ‘Take This Hammer’ (Lonnie Donegan)
- ‘Johnny B Goode’ (Chuck Berry; two versions)
- ‘Get Back’
- ‘You Know My Name (Look Up The Number)’
- ‘Oh! Darling’ (two versions)
- ‘Ob-La-Di, Ob-La-Da’
- ‘Oh Baby I Love You’* (McCartney)
- ‘Song Of Love’ (Lennon-McCartney)
- ‘As Clear As A Bell’* (McCartney)
- ‘You Are Definitely Inclined Towards It’* (Lennon)
- ‘Don’t Start Running’* (Lennon)
* förmodad titel.
The Beatles – Detta händer den 13 januari 1969
Albumet ’Yellow Submarine’ släpps i USA
Albumet Yellow Submarine med låtar från filmen med samma namn, släpptes denna måndag i USA och innehöll sex låtar med The Beatles och sju orkesterlåtar sammanställda av George Martin. Till skillnad från i UK släpptes inte någon monoversion av skivan i USA. Skivan fick katalognumret Apple SW-153. Skivan släpptes först den 17 januari 1969 i UK.
Skivkonvolutets framsida på den amerikanska utgåvan
De fyra nya låtarna (Only A Northern Song, All Together Now, Hey Bulldog och It’s All Too Much) med The Beatles var från början tänkt att ges ut i form av en EP. Men detta ansågs inte passa den amerikanska marknaden, så därför fick det bli ett fullängdsalbum. Albumet nådde ända upp till den amerikanska skivlistans andraplats. Den kunde inte ta sig upp till förstaplatsen, eftersom där blockerade The Beatles själva med dubbelalbumet The Beatles (The White Album),, vilken hade släppts två månader tidigare. Yellow Submarine-albumet sålde emellertid mindre än vad som var vanligt och gruppen fick kritik för att den inte gav tillräckligt värde för pengarna.
Skivkonvolutet i UK innehöll orden Nothing is real i grönt under albumets titel. Denna text var inte med på USA-utgåvan. Se ovan.
Låtförteckningen på den amerikanska LP:n bestod av sex spår på sid 2: Sea Of Time och Sea Of Holes hade satts ihop till ett medleyspår: Sea of Time & Sea of Holes.
Skivkonvolutets baksida i UK innehöll en recension av The White Album skriven av nyhetsjournalisten Tony Palmer på tidningen The Observer tillsammans med en introduktion skriven av Derek Taylor.
Skivkonvolutets baksida på UK-utgåvan.
Skivkonvolutets baksida på den amerikanska utgåvan.
Den amerikanska utgåvan innehöll en påhittad historia om Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band skapad av Dan Davis.
Somewhere during the hours between the years 700 and 750 (Domini), a brother from the Northumbrian monastery wrote a youthful thane of King Hygelac (King of the Geats) named Beowulf… a hero. A super-hero who arrived from far by sea to rescue Heorot… a feasting hall built by a benevolent old king called Hrothgar… a feasting hall that exuded the pleasures of food and music and perpetual celebration and all that was raison d’être… a feasting hall which for years had been ravaged by the villainy of an evil spirit named Grendel. Having already proven his metal as a good-guy combatant par excellence (by the conquering of a picturesque sea monster and a victory over Breca in a swimming match), Beowulf goes forth to rid the once beautiful Northumbrian landscape of destructive Grendel… a demon who indeed perishes when his arm is delicately dislodged from its socket by Mr. Wulf. The kingdom is saved (albeit after disposing of Grendel’s mother who took unkindly to the action) and Heorot restored with the pleasures of food and music and perpetual celebration and colorful beauty… a restoration which permits bigger and better glorias to be raised to the local gods addressed as Wryds.
Some 465 years later (1215), an English king named King John signed a Magna Carta at a roost called Runnymede… an act of prodded royalty which liberated barons and bumpkins to roust with a greater degree of carefreedom.
And in 1968 – some 1,218 years anno Beo (A.B); 753 years anno Magna (A.M.); 192 years anno Declaration (A.D.) – bad people (Blue Meanies) still force their wills on good people (Pepperlanders) and demolish the human and physical landscape of beautiful pleasure domes (Pepperland). And Agnes – the inquisitive baby sitter next door in California, United States of America – will be pleased to know that there are still heros around of the calibres of Messrs. Wulf, John and Jefferson… there’s John, Paulm George and Ringo and their attending Lonely Hearts Club Band who sail from one place (Liverpool) at the invitation of a benevolent but old leader of another place (the Lord Mayor of Pepperland) to rescue the pleasures of food and music and perpetual celebration and colorful beauty from the villainous hands of less-than-beautiful people (Blue Meanies) who act under the supreme guidance of the most evil spirit (Chief Blue Meanie). The Beatles come by sea (through the Seas of Monsters, Time, Music, Science, Consumer Products, Nowhere, Green Phrenology and Holes – each puddle supporting a lively cast of characters) in a YELLOW SUBMARINE captained by Old Fred (also leader of Sgt. PLHCB) where they prove their heroic metal by outwitting a sea monster (Vacuum Man) and out-swimming competition (School of Whales) even before they reach the shores of the besieged undersea kingdom of Pepperland. Once arrived at target P., they triumph over the Chief Blue Meanie’s primary evil-tempered henchmen (par exemple: the lanky Apple Bonker who assaults his prey with Baldwin apples; the corpulent Hidden Persuader with a penchant for underhanded inscrupulence; the abdominal Snapping Turtle Turk who chomps at the slightest bit; the belligerent Butterfly Stompers who perform tasks that any evil butterfly stompers worth their soul would perform with supreme acuity). The good guys win… the hero-Beatles triumph once again and restore the pleasures of color and music and all that’s beautiful… a restoration which permits bigger and better glorias to be sung to the reigning god of Pepperland addressed as Love.
Get Back/Let It Be-sessioner: Dag 8
Det som var väntat var att George Harrison inte dök upp. Samtidigt var John Lennon frånvarade under större delen av dagen. Ringo Starr var den förste som anlände och fick snart därefter sällskap av Paul McCartney och Linda McCartney. Lennon anlände sent och till en början var han väldigt svår att nå på telefon. Slutligen fick Mal Evans igenom ett samtal så att Paul kunde prata med John.
Filmfotografen Tony Richmond, Ringo Starr, Linda och Paul McCartney och Michael Lindsay-Hogg med ryggen mot kameran.
John Lennon, Yoko Ono och Paul McCartney, Stående från vänster Mal Evans och Ringo Starr. Foto: Ethan Russell.
Paul McCartney:
It’s going to be such an incredible sort of comical thing, like in 50 years’ time. ‘They broke up ’cause Yoko sat on an amp.’ Just something like that. What? ‘You see, John kept bringing this girl along.’ What? It’s not as though there’s any sort of earth-splitting rows or anything.
Paul McCartney, Mal Evans, Ringo Starr, Yoko Ono och John Lennon – Twickenham Film Studios.
Större delen av dagens inspelningar innehöll mer konversationer än musik och avslöjar mycket om de rådande tankarna inom gruppen vid den här tiden. En konversation mellan Lennon och McCartney under lunchen, visade sig vara värdefull för att förstå relationerna inom bandet. Konversationen filmades inte, men regissören Michel Lindsay-Hogg hade gömt en mikrofon i en blomkruka som stod mitt på lunchbordet. Allt ljud fångades således in och som förbereddes på bästa möjliga sätt, vilket vi kunde ta del av i Peter Jacksons dokumentärfilm Get Back 2021
Så här kunde det låta:
Lennon:
It’s like George said, he didn’t get enough satisfaction anymore, because of the compromise he had to make to be together. It’s a festering wound that we’ve allowed to… and yesterday we allowed it to go even deeper, and we didn’t give him any bandages. And when he is that far in, we have egos.
McCartney:
The thing is, that’s what I was trying to say to George, you know. Whereas previously I would have said, ‘Take it there with diddle-der-diddle-der’. But I was trying last week to say, ‘Now take it there. Anything you like. Put whatever you…’
Lennon:
You see, the point is now, we both do that to George this time, and because of the build-up to it.
McCartney:
Yeah, we treat him a bit like that. See, ’cause he knows what we’re on about. But I do think that he’s right. That’s why I think we’ve got the problem now, you know, the four of us. You go one way, George one way, and me another. But I know it’ll apply to all of us, if one day you can all be singing like you sing. George can be really playing, I mean, like he plays, not like I keep try8ing to make him play.
Lennon:
Yeah, OK, because you’re afraid that how he’ll play won’t be like you want him to play, and that’s what we do, and that’s what you do to me. And I’m not gonna tell you what to play.
McCartney:
See, that… that seems to be the trouble, is that if you’d have been able to say that on the occasion, just even to say, ‘Look, I’m not gonna say anything about the song because it’s very difficult, I’m gonna really try and now…’
Lennon:
You know, I’ve always done the numbers like that. Now, the only regret about the past numbers is when, because I’ve been so frightened, I’ve allowed you to take it somewhere where I didn’t want. And then, that my only chance was to let George take over, or interest George in it. If you give me your suggestions, let me reject them and pinch the ones I like… is where my writing side is. Same goes for the arranging. I don’t want it to… I don’t know.
McCartney:
I know, I do know. I know what you mean, yeah.
Lennon:
’Cause there was a period where none of us could actually say anything about your arrangements ’cause you would reject it all. I’d have to tell George and I would just say, you know, like you do about me. You know, ‘I’m Paul McCartney’, and a lot of the times you were right, and a lot of the times you were wrong. Same as we always are. But I can’t see the answer to that, because you’ve suddenly got it all, you see.
McCartney:
I really don’t want you…
Lennon:
Well all right. I’m just telling you what I think. I don’t The Beatles revolve around the four people. It might a f*****g job.
McCartney:
You know, but I tell you what. I tell you one thing, what I think. The main thing is this: you have always been boss. Now I’ve been, sort of, secondary boss.
Lennon:
Not always.
McCartney:
No, listen. Listen. No, always! Really, I mean, it is gonna be much better if we can actually just stick together and say, ‘Look George, on ‘I’ve Got A Feeling’ I want you to do it exactly like I play it.’ And he’ll say, ‘I’m not you, and I can’t do it exactly like you do it.’
Lennon:
But this year, what you’ve been doing, and what everybody’s been doing, I’ve not only felt guilty about the way we’re all guilty about our relationship to each other, ’cause we could do more. And look, I’m not putting any blame on you. I’ve suddenly realised this, because that was my game, you know, but goals, they’re still the same. Self-preservation, you know. I know what I like, I’ve let you do what you want and George too, you know.
McCartney:
Yeah, I know.
Lennon:
If we want him, if we do want him, I can go along with that, because the policy has kept us together.
McCartney:
Well, I don’t know, you know. See, I’m just assuming he’s coming back. If he isn’t, then he isn’t, then it’s a new problem. And probably when we’re all very old, we’ll all agree with each other, and we’ll all sing together.
Lennon erkänner att deras musik har blivit formelmässig, och kontrasterar det med spänning i at göra Revolver 1966. Framsynt påpekar han att den enda utmaningen som återstår för dem är att bli solo, även om han är osäker på att ämna The Beatles. McCartney bjuder på uppmuntrande fraser till Lennon och Starr, och säger att de ska sluta att oroa sig för småsaker i låtarna och istället koncentrera sig på att framföra låtarna så bra de bara kan. Han frågar sig också vilket som skulle vara det bästa sättet för att styra in Harrison på ett speciellt sätt att spela.
McCartney:
Jo Jo left his home in Tucson, Arizona.
Lennon:
Is Tucson in Arizona?
McCartney:
Yeah. It is, yeah. It’s where they make [Western television series] High Chaparral.
Trots en del motgångar med inspelningarna kunde Paul McCartney kosta på sig ett leende då och då.
Mal Evans, Paul McCartney, Ringo Starr, Yoko Ono och John Lennon fortsätter med repetitionerna.
Efter att ha avslutat repetitionerna sa Paul: ’Okej, nu går vi hem. Vi kommer tillbaka imorgon och försöker göra något annat.’” De kom överens om att träffas i studion på tisdag klockan 11.00. Vid dagens slut förblev John optimistisk: ”Jag lämnar min favoritgitarr här för lycka till.”
De tre beatlarna km att tillbringa ännu en heldag i Twickenham innan de gav upp och övergick till Apple Studios i London.
Framföranden av delar av You’re My World, Get Back, Build Me Up Buttercup och No Other Love från den här dagen dök upp i del två av dokumentärfilmen Get Back från 2021.
Låtar som de spelade denna dag med huvudsakliga kompositörer och mest kända artister ser ut så här:
- You’re My World (Cilla Black)
- No Other Love (Rodgers-Hammerstein)
- ‘Ob-La-Di, Ob-La-Da’ (two versions)
- ‘Otis Sleep On’ (Arthur Conley)
- ‘Baby, Come Back’ (The Equals)
- ‘Build Me Up Buttercup’ (The Foundations; three versions)
- ‘Dig A Pony’ (two versions)
- ‘Get Back’ (15 versions)
- ‘On The Road Again’ (Canned Heat)
The Beatles – Detta händer den 12 januari 1969
The Beatles träffas hemma hos Ringo Starr
Ringo Starrs herrgård, där mötet ägde rum.
Filmen ’Wonderwall’ har premiär
George Harrison skrev musiken till filmen ’Wonderwall’, vilken kom ut på ett album kallat Wonderwall Music på Apple den 1 november 1968. Det var det första albumet som om ut på Apple-etiketten. Filmen hade galapremiär i Cannes den 17 maj 1968, men fick biografpremiär i UK den 12 januari 1969.
Reklamaffisch för filmen ’Wonderwall’.
Paul McCartney besökte ’EMI Studios’ på Abbey Road i London
På söndagskvällen deltog Paul McCartney i en Scaffold-session i EMI Studios i London. Men han deltog inte i själva inspelningen. En medlem i Scaffold var Mike McGear, alias Michael McCartney, Pauls yngre bror. Gruppen spelade in sitt album L The P, som bestod av två sidor. En studioinspelad del och en livedel. Denna kväll spelade man in livedelen med publik i form av studenter från Londons universitet.
Albumet kom ut den 23 maj 1969 på ’Parlophone’ med skivnummer PCS 7077.
The Beatles – Detta händer den 11 januari 1969
En vilodag för The Beatles
Det regnade i London den där lördagsmorgonen och The Beatles behövde vila efter fem intensiva dagar i Twickenham Film Studios.
I New Musical Express kunde man denna dag läsa
Beatles har spelat in nya låtar och repeterat i London den här veckan inför sitt länge efterlängtade första offentliga framträdande sedan 1966 och, som vi rapporterade förra veckan, kommer konserten den 18 januari att spelas in för ett Apple-album som ska släppas i vår på Twickenham Studios.
Framsidan på ’New Musical Express’ från den 11 januari 1969.
Den här dagen fick George Harrison goda nyheter: soundtracket till filmen Wonderwall, hans första soloalbum, hade nått Billboard 200 i USA, där det nådde en mycket blygsam 197:e plats i numret från den 11 januari. Det skulle slutligen nå nummer 49 den 1 mars 1969. Ändå hade George överträffat Paul McCartney, vars album från 1967, soundtracket till The Family Way, till synes Beatles första soloutgåva, om än med ett mindre bidrag från Paul själv, inte alls hade nått listorna. Hans numera tidigare bands dubbelalbum The Beatles förblev landets bästsäljande skiva, medan Sgt. Pepper (nr 56) och Magical Mystery Tour (nr 75) låg kvar på den övre halvan av listorna.
Samma nummer av den amerikanska musiktidningen Billboard från den 11 januari 1969 innehöll nyheter om en ”Beatles one-man-show” för tv som skulle komma veckan därpå:
Gruppen har äntligen gått med på att medverka på lördag (18 januari) i en show som ska filmas för tv. Detta blir Beatles första offentliga framträdande sedan deras konsert i San Francisco sedan augusti 1966 och deras första i Storbritannien sedan maj 1966. Framträdandet, för en inbjuden publik, kommer att äga rum i London och kommer att innehålla många låtar. Det finns också en stark möjlighet att Apple kommer att släppa ett livealbum från framträdandet. Michael Lindsay-Hogg kommer att producera.
Som vi vet var datum och plats för konserten oviss under alla dessa dagar och hade fram till denna punkt ständigt diskuterats, förutom att bandet nu saknade en gitarrist. I januarinumret 1969 lovade fantidningen The Beatles Book femtio tävlingsvinnare en inbjudan till bandets konsert den 18 januari. Tidningen uppgav att vinnarna skulle få detaljerad information ”senast lördagen den 11 januari”. Den 11 januari kom, och ingen informerades. George var beredd att tillbringa helgen borta från bandet.
The Beatles – Detta händer den 8 januari 1969
Get Back/Let It Be-sessioner: Dag 5
Inspelningsklappan för dag 5 – den 8 januari 1969.
Denna onsdag var den femte dagen med repetitioner av olika slag för The Beatles Get Back/Let It Be-projekt. Gruppen fortsatte att arbeta med de lite starkare låtarna som man fått fram så här långt. Man testade också diverse arrangemang på flera av dessa låtar. Under den tidigare delen av dagen spelade man sig igenom Two Of Us, Don’t Let Me Down och One After 909. Beatlarna var vid tämligen gott mod vid det här laget och spelade igenom låtarna med entusiasm, vilket inte alltid var fallet under årets första månad.
George Martin under inspelningarna denna dag.
The Beatles momentum avtog märkbart när gruppen framförde George Harrisons All Things Must Pass, som de andra Beatles hade förblivit oentusiastiska över. Lika planlösa var versioner av She Came In Through The Bathroom Window och Maxwell’s Silver Hammer, låtar som gruppen skulle återvända till med större fokus senare under 1969.
John Lennon och filmfotografen Tony Richmond i studion.
En annan Abbey Road-låt som hade premiär denna dag var Mean Mr. Mustard. John Lennon hade spelat in demo av låten i maj 1968, men den kom inte ifråga på The White Album. Den här dagen framförde The Beatles en ruffig version av låten, vilket inte var så stor skillnad mot den slutliga inspelningen. även om namnet Pam i texten var känd som Shirley.
George Harrison hade skrivit I Me Mine kvällen innan och den inleddes som en ren akustisk låt. I filmen Let It Be kan vi se att The Beatles arbetar med låten denna dag, men albumversionen spelades in på nytt ett år senare – i januari 1970.
Det är en tung vals, förklarade George för Michael Lindsay-Hogg och Ringo Starr, när han först demonstrerade låten genom att spela på John Lennons Epiphone Casino-gitarr. Precis som John Lennon hämtade inspiration från att titta på tv, vilket framgår av låtar som Good Morning Good Morning och Cry Baby Cry, berättade George för dem om en liknande inställning till låtskrivande som han hade haft kvällen innan då han hade tittat på ett tv-program. Nedanstående konversation ägde rum med anledning av detta mellan George Harrison, Ringo Starr och Michael Lindsay-Hogg:
Harrison:
You know where they dropped all the bombs on Germany, they killed more people than…
Starr:
Thank the H bomb in Hiroshima. And all civilians.
Harrison:
F*****g terrible. And did you see when they flew over it looked like Hamburg? Just bombed out. Nothing. Just dead.
Starr:
Did you watch the BBC 2 thing?
Harrison
Yeah, there was that science fiction thing. It was amazing. Did you see any of it?
Michael Lindsay-Hogg:
I only saw the last five, three minutes.
Harrison:
It started very strange, where they brought – they had a fellow on a trolley, and they pushed him in, like, a cupboard or a fridge.
Starr:
He was the body, wasn’t he?
Harrison:
He was just, like, a body, yeah, that they were gonna use. And they did something. They were supposed to be in the year 2100 and something. And they went back to 1969, January. Focused in on the M1 on this car, and made him crash so that he’d… and then they somehow take his mind or whatever it is and transplant it into this new body.
Starr:
Into the body that he put in.
Harrison:
Rex Industries, they were called. And then suddenly it turned into all that crap about medals and things. That’s what gave me the idea, ’cause suddenly it was the bit where they were all coming into the ball, I think it was Austria, and they all had their medals.
Starr:
Oh, I didn’t watch that.
Harrison:
And some music was just playing. Music, like a 3/4 thing. And so I just had that in me head, just the waltz thing, and it was fitting ‘I Me Mine’. There was no words to it, I just…
That science fiction thing som Harrison pratade om var pjäsen Immortality Inc., en del av serien Out Of The Unknown, vilken visades på BBC 2 kl. 21.05 den 7 januari 1969. I tidningen The Radio Times stod att de som var med i programmet var Charles Tingwell och Dallia Penn. Kan en åldrad man omformas i sitt huvud till en ung och aktiv kropp?
Ljudteknikern Glyn Johns i studio
Två låtar av Paul McCartney – Let It Be och The Long And Winding Road hade vid det här laget etablerat sig som riktiga kandidater till det kommande albumet varför man jobbade lite extra med dessa låtar. McCartney hade nu gjort låtarna kompletta och mycket av hans insats nu blev att hjälpa de övriga i bandet att lära sig ackordbytena och själva arrangemanget. Av coverversionerna och improvisationerna denna dag var det knappast något som uppmärksammades. Två tidiga Lennon-McCartney-kompositioner – Too Bad About Sorrows och Just Fun – framfördes, men de varade bara några sekunder.
Efter Two Bad About Sorrows, gjorde Lennon emellertid en anmärkning.
John Lennon:
Queen says no to pot-smoking FBI members.
Detta kom med på Let It Be-albumet innan For You Blue. Detta var också det enda av inspelat ljud som spelades in i Twickenham Film Studios som kom att använda på skivan. Allt annat som är med på Let It Be spelades in antingen i Apple Studios eller i EMI Studios på Abbey Road.
En tämligen glad George Martin i studion.
Det var Elvis [Presleys] födelsedag (8 januari). Vid middagen påminde jag alla om att Elvis just hade fyllt 34. Sedan reste sig John upp och skålade för Elvis, och de andra gjorde detsamma.
Dagen avslutades med långa diskussioner om möjliga platser för en livekonsert. Michael Lindsay-Hogg fortsatte att puffa för utomhusteatern i Sabratha i Libyen i norra Afrika. Fartyget Queen Elisabeth II var också med som förslag för en livekonsert. Speciellt George Harrison var negativt inställd till alla förslag som innebar att man skulle resa och filmas.
Framförandet av låtarna ‘ Me Mine, Two Of Us, Don’t Let Me Down, Stand By Me, Baa, Baa, Black Sheep, Maxwell’s Silver Hammer, You Win Again, Let It Be och Adagio For Strings från den här dagen kom med i del ett av Get Back-dokumentären från 2021.
Den kompletta listan över låtar som spelades denna dag, inklusive fragment och improvisationer, opublicerade låtar med förmodade titlar, med huvudsakliga kompositörer och mest ända artister ser ut så här:
- ‘I Me Mine’ (41 versions)
- ‘I’ve Got A Feeling’ (two versions)
- ‘Honey Hush’ (Big Joe Turner)
- ‘Stand By Me’ (Ben E King)
- ‘Hare Krishna Mantra’ (Hindu chant; two versions)
- ‘Two Of Us’
- ‘You Got Me Going’ (McCartney)
- ‘Twist And Shout’
- ‘Don’t Let Me Down’ (two versions)
- ‘St Louis Blues’ (WC Handy)
- ‘One After 909’
- ‘Too Bad About Sorrows’ (Lennon-McCartney)
- ‘Just Fun’ (Lennon-McCartney)
- ‘She Said She Said’
- ‘She Came In Through The Bathroom Window’
- ‘One Way Out’ (Elmore James)
- ‘MacArthur Park’ (Richard Harris)
- ‘All Things Must Pass’ (11 versions)
- ‘Mean Mr Mustard’
- ‘Fools Like Me’ (Hank Williams)
- ‘You Win Again’ (Hank Williams)
- ‘Right String, Wrong Yo-Yo’ (Carl Perkins)
- ‘Boogie Woogie’ (Lennon)
- ‘Baa, Baa, Black Sheep’ (trad)
- ‘Mr Bassman’ (Johnny Cymbal)
- ‘Maxwell’s Silver Hammer’ (13 versions)
- ‘How Do You Think I Feel’ (Elvis Presley)
- ‘The Ballad Of Bonnie And Clyde’ (Georgie Fame)
- ‘Hello Mudduh, Hello Fadduh! (A Letter From Camp)’ (Allan Sherman)
- ‘I Me Mine’
- ‘FBI’ (The Shadows)
- ‘Oh! Darling’
- ‘Let It Be’ (three versions)
- ‘The Fool’ (Sanford Clark)
- ‘Domino’ (Doris Day/Andy Williams)
- ‘The Long And Winding Road’ (six versions)
- ‘Adagio For Strings’ (Samuel Barber)
- ‘True Love’ (Cole Porter)
- ‘Shout’ (The Isley Brothers)
- ‘Sweet Little Sixteen’ (Chuck Berry)
- ‘Malagueña’ (trad)
- ‘Almost Grown’ (Chuck Berry)
- ‘What Am I Living For’ (Chuck Willis)
- ‘Rock And Roll Music’
- ‘To Kingdom Come’ (The Band)
- ‘Get Your Rocks Off’ (Dylan)
- ‘Well, If You’re Ready’* (McCartney)
- ‘Life Is What You Make It’* (Lennon-McCartney-Harrison-Starkey)
- ‘I’m Going To Knock Him Down Dead’* (Lennon)
- ‘Tell All The Folks Back Home’* (McCartney)
The Beatles – Detta händer den 7 januari 1969
Get Back/Let It Be-sessioner: Dag 4
Denna tisdag var den fjärde dagen med inspelningssessioner för Get Back/Let It Be-projektet och den var typisk för hur grabbarna blandade repetitioner av originallåtar, ostrukturerat jam och coverversioner som valdes ut av en slump.
Översiktsbild av ’Twickenham Film Studios’ med The Beatles i centrum.
John Lennon anlände sent så början av denna dag innehöll bara Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr. Innan Harrison och Starr anlände, gjorde Paul återigen en ansträngning för att rätta till felen i The Long And Winding Road. Han ackompanjerade sig själv på pianot och spelade den i nästan fem minuter den här gången. Vid det här laget var det mesta av pianostycket klart, men texten hade reducerats till bara första versen och raden Many times I’ve been alone / and many times I’ve cry i melodin.
Den här dagen introducerades låten Get Back, som sedermera kom att bli fokus för The Beatles uppmärksamhet. Tillfället då låten skapades, där Mccartney improviserade melodin och en del text under det att han spelade på sin basgitarr kan vi se i dokumentären Get Back från 2021.
The Beatles diskuterade idéer till en livekonsert med regissören Michael Lindsay-Hogg, som jobbade hårt för att grabbarna skulle framföra en konsert i The Sabratha utomhusteatern i Libyen. Beatlarna var långt ifrån entusiastiska inför idén att åka utomlands. McCartney föreslog att de skulle framträda någonstans där de inte var väntat att de skulle framträda, såsom The Houses of Parliament i London. Lindsay-Hoggs andra förslag inkluderade att de skulle återvända till Manila på Filippinerna på ett sjukhus.
Michael Lindsay-Hogg:
But I don’t mean for really sick kids, I mean for kids with broken legs. I mean, really, kind of 1944 Hollywood musical Bing Crosby kids” – or an orphanage.
Trots att låten senare kom med på albumet Abbey Road, presenterades Maxwell’s Silver Hammer denna dag, där de fick hjälp med de kända hammarslagen på ett städ, vilket utfördes av Mal Evans under en lunchrast. Låten hade föreslagits den 3 januari och senare även den 10 januari, men The Beatles brist på entusiasm för låten var uppenbar.
Mal Evans.
Mal Evans in action med hammaren och städet.
En stor del av dagens session utgick ifrån I’ve Got A Feeling och Don’t Let Me Down, vilket tidigt under Twickenham-sessionerna hade öronmärkts som kandidater för det omtvistade liveframträdandet. I det här skedet utvecklades låtarna inte nämnvärt, utan repeterades istället flera gånger tills Beatles var nöjda med att de var bekanta med strukturen.
Andra noterbara framföranden inkluderade en spirituell tolkning av Chuck Berrys Rock And Roll Musi, som The Beatles hade spelat in första gången 1964, en nästan komplett version av Carl Perkins Gone, Gone., Gone, Little Richards Lucille och Ray Charles What’d I Say framfördes med en viss övertygelse men dessa on, but were both abandoned before being seen through to completion.
Lite mer lyckat var det när man åter tog tag i Lennon-McCartney-kompositionen One After 909, vilken man hade spelat in på EMI så lång tillbaka som den 5 mars 1963. Man tog upp låten igen den 3 respektive den 6 januari 1969, där man tydligen kunde tänka sig att ha med låten vid den eventuella livekonserten. Nu var den rätt nära att vara klar för Let It Be, även utan Billy Preston vid pianot.
Framförandet av låtarna Get Back, Maxwell’s Silver Hammer och Across The Universe som genomfördes denna dag, ingår i den första delen av dokumentären Get Back.
Den kompletta listan över låtar som spelades denna dag, inklusive fragment och improvisationer, opublicerade låtar med förmodade titlar, med huvudsakliga kompositörer och mest ända artister ser ut så här:
- ‘The Long And Winding Road’ (two versions)
- ‘Golden Slumbers’
- ‘Carry That Weight’
- ‘The Castle Of The King Of The Birds’ (Lennon-McCartney-Harrison-Starkey; two versions)
- ‘Lady Madonna’
- ‘She Came In Through The Bathroom Window’ (four versions)
- ‘Lowdown Blues Machine’ (McCartney)
- ‘What’d I Say’ (Ray Charles; two versions)
- ‘Shout’ (The Isley Brothers)
- ‘Get Back’ (four versions)
- ‘My Back Pages’ (Bob Dylan)
- ‘I’ve Got A Feeling’ (14 versions)
- ‘Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again’ (Bob Dylan)
- ‘I Shall Be Released’ (Bob Dylan)
- ‘To Kingdom Come’ (The Band)
- ‘For You Blue’ (two versions)
- ‘Bo Diddley’ (Bo Diddley)
- ‘What The World Needs Now Is Love’ (Jackie DeShannon)
- ‘First Call’ (trad)
- ‘Maxwell’s Silver Hammer’ (18 versions)
- ‘Oh! Darling’ (two versions)
- ‘Rule Britannia’ (trad)
- ‘Norwegian Wood (This Bird Has Flown)’
- ‘Speak To Me’ (Jackie Lomax)
- ‘When I’m Sixty-Four’
- ‘A Shot Of Rhythm And Blues’ (Arthur Alexander)
- ‘(You’re So Square) Baby I Don’t Care’ (Elvis Presley)
- ‘Across The Universe’ (12 versions)
- ‘Gimme Some Truth’ (Lennon; three versions)
- ‘A Case Of The Blues’ (Lennon; two versions)
- ‘Cuddle Up’ (McCartney)
- ‘From Me To You’
- ‘Rock And Roll Music’
- ‘Lucille’ (Little Richard)
- ‘Lotta Lovin” (Gene Vincent; two versions)
- ‘Gone, Gone, Gone’ (Carl Perkins)
- ‘Dig A Pony’
- ‘One After 909’ (five versions)
- ‘Don’t Let Me Down’ (12 versions)
- ‘Devil In Her Heart’
- ‘Thirty Days’ (Chuck Berry)
- ‘Revolution’
- ‘Be-Bop-A-Lula’ (Gene Vincent)
- ‘Somethin’ Else’ (Eddie Cochran)
- ‘FBI’ (The Shadows)
- ‘Mr Epstein Said It Was White Gold’* (McCartney)
- ‘Woman Where You Been So Long’* (Lennon-McCartney-Harrison-Starkey)
- ‘Oh Julie, Julia’* (McCartney)
* förmodad titel.