Paul McCartney med ’Black Dyke Mills’ band den 30 juni 1968 i Saltaire.

Orkesterns version av Thingumybob baserades på en outgiven låt från 1965 med titeln Etcetera, som skulle komma att demoframställas av Paul McCartney den 20 augusti 1968.

Paul McCartney:
Vi experimenterade, så jag sa: ’Kan jag komma på något?’ Jag började med gitarren och gjorde ett flerspårsexperiment i kontrollrummet eller kanske det lilla rummet bredvid. Jag skrev bara det här lilla stycket och lade till en melodi – en harmoni till det ena och en harmoni till det andra, och skulpterade det med mycket vibrato på [gitarr]strängarna, och plockade verkligen strängarna galet.

Bill Harry:
Efter deras bröllop den 6 maj 1965 flyttade Marianne Faithfull och John Dunbar in i en lägenhet på Lennox Gardens 29 i Knightsbridge, och en av hennes stamgäster var Paul McCartney. Paul sa att han skulle ge henne en låt, och skrev faktiskt en till henne som hette ’Etcetera’, men hon bestämde sig för att den inte var tillräckligt bra för att spela in. Som ett resultat blev Marianne Pauls personliga val för låten ’Yesterday’, och under en fest spelade han en acetatversion av sin version för henne.

Paul McCartney:
Jag föreslog den för Marianne Faithfull och Mick Jagger. De letade efter en låt till den, men det var inte vad hon ville ha. Jag tror att hon letade efter något i stil med ’Eleanor Rigby’ , och jag föreslog ’Etcetera’ istället. Jag har många av de här fåniga små låtarna, de är inte utvecklade, och ibland när folk frågar mig om något föreslår jag en av dem. Det är egentligen ingen bra låt, och jag är glad att den åkte i soporna.

Alan Brown, EMI-tekniker:
Det är en väldigt vacker sång, en ballad där orden ’etcetera’ upprepas flera gånger. Jag har bara hört den två gånger: när [McCartney] spelade in låten och när vi spelade upp den för honom. Bandet togs bort och jag har aldrig hört något om det sedan dess.

Thingumybob var skriven som en temamelodi till komediserien Thingumybob på Yorkshire Television, som började sändas i augusti 1968. Singeln framfördes av John Foster & Sons Ltd Black Dyke Mills Band och släppes i USA på Apple 1800 den 26 augusti och i UK på Apple 4 den 6 september 1968.

På vägen tillbaka till London provade de på att göra en liten annorlunda resa. Efter att ha kollat kartan beslöt de sig för att göra en om väg från motorvägen M1 till Harrold, en liten by i Bedforshire, vars namn de gillade. De besökte två pubar i byn – the Oakley Arms och the Magpie – där McCartney hade premiär på The Beatles Hey Jude.

Under promenaden i byn stötte de på Gordon Mitchell, en invånare som var i sin trädgård på Mulberry Lodge på High Street. De frågade Mitchell om vägen till floden, men när de väl hade fått vägbeskrivning, såg de skylten för Magpie Pub och gick dit istället.

Derek Taylor berättar:
We wound through Bedfordshire checking off the signs steadily until we reached the village sign. Harrold. Oh it was a joyful sight. It was the village we were supposed to have fought the world wars to defend, for which we would be expected to fight the third when told to, but won’t. It was a Miniver hamlet on the Ouse and there were notices telling of the fete next Saturday and a war memorial which made me weep. Thrushes and blackbirds sang and swallows dived into thatches and a little old mower wheezed as we walked down the only street there was past the inn which was closed and the church which was open nodding to a sandy man with 1930s moustache and khaki shorts as he clipped his hedge and stared at these city people with funny hair and clothes.

Efter att ha känt igen McCartney, beslöt sig Mitchell  och hans fru Pat att också de skulle besöka puben. De blev varm välkomnade av Apple-gruppen och slog sig i slang med dem.

Puben ’The Oakley Arms’ i den lilla byn Harrold.

Gordon Mitchell minns:
After a while, thoughts were on something to eat. In those days few pubs served food. Pat suggested that she could provide something, so we trooped back to Mulberry Lodge, where she managed to produce a sumptuous meal. Paul showed his humanity by visiting Pat’s father, at that time an invalid in bed, and had a long chat with him. He also played a pink piano which was in the room, commenting that he had never seen one which was pink before! 

Låten ’Hey Jude’s första offentliga framträdande ägde
således rum på puben Oakley Arms. Paul vid pianot och en
dansandes hyresvärd Frank Evans och hans dotter Tess.
Foto: Gordon Hinchliffe Mitchell.

We had a lovely evening of conversation and music and food and wine. Our younger daughter, Shuna, produced a child-size guitar, which Paul tuned by putting two coins under the bridge and then proceeded to play in his normal left-handed manner. He played and sang throughout the evening and then told us he had a new song – not yet recorded – called ‘Hey Jude’, which he sang several times. Shayne, our other daughter, was so unfazed by what was happening that she retired to bed to read a book!

We had long chats about his life as a pop star and what it was like to be so famous and so well off so early in one’s life, and he related some of the difficulties it was creating for him. They all were the nicest people one could wish to meet, and great fun, and it was a very special evening. Pat, in particular, always felt great respect and affection for Paul and took great interest in his career and life, until her death in 2002.

Pubens hyresvärd, Frank Evans, hade fått veta av chauffören vilka resenärerna var och därför hade han hållit puben öppen inför deras återkomst. Jean Evans, Franks fru, berättar:
Vår pub skulle precis stänga när en Rolls-Royce stannade utanför. Chauffören kom in och jag frågade: ’Vem har du tagit med dig?’ Han sa att det var Paul McCartney och frågade om han fick komma in. Min man brukade ha en strikt regel om att stänga puben i tid, men på grund av Paul stängde vi den inte och jag är så glad att vi gjorde det. Det var en kväll jag kommer att minnas resten av mitt liv. Vi kunde inte tro vår tur. Han var så artig.

Partydeltagarna beställde drinkar. Och under det att McCartney satte sig vid pianot och spelade ett antal Beatleslåtar. De stannade kvar på puben fram till omkring tre på morgonen för att återta färden tillbaka till London.

Gordon Mitchell kommer ihåg:
A few days later, we received a letter of thanks signed by them all (except Alan Smith) and also received a gift of two bottles of champagne for the bottle stall at our Playing Fields Association fair on the following Saturday, which were duly raffled.

Peter Asher, artist- och repertoar-ansvarig på Apple:
Jag minns den kvällen med stor glädje. Det diskuteras fortfarande vilken pub vi gick till. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg namnet, men jag kanske hade vetat det om jag hade sett det.

Tony Bramwell, chefen för Apple Films:
Sedan skickade vi dem lite skivor och champagne så att de kunde hålla ett lotteri på en kyrkfestival.

Händelserna rapporterade av Alan Smith i två utgåvor av New Musical Express, publicerade den 6 juli och den 10 augusti 1968. Händelserna finns också med i minnen av Smith, Derek Taylor och Tony Bramwell.

Alan Smith skrev den 6 juli 1968:
It was also the best drink-up and general night out I’ve had since sliced bread, and my heartfelt thanks for a nice piece of living go out to Paul, Derek Taylor and Co (for the lift), the villagers of Harrold (for being real people) and to Gordon, the Irish dentist and his wife, Pat (for feeding us all at 3am with such pleasant meat and rice).