The Beatles inspelningar hos Decca Records

Måndagen den 1 januari 1962 – på dagen för exakt 60 år sedan, ägde The Beatles välkända inspelning hos skivbolaget Decca Records rum i London denna nyårsdag.

Inspelningssessionen var ett resultat av Deccas A&R (Artists & Repertoire) representant Mike Smiths besök på The Cavern Club i Liverpool på Luciadagen den 13 december 1961. Den här kvällen framförde The Beatles två shower – en lunchspelning och en kvällsspelning – och det var på den senare av dessa som Mike Smith närvarande.

Och anledningen till att Mike Smith gjorde ett besök på The Cavern Club var det faktum att Brian Epstein var en viktig kund för Decca. The Beatles framförande denna kväll hade inte varit tillräckligt bra för att gruppen skulle få ett skivkontrakt, men Decca var villiga att erbjuda dem en inspelningssession i deras egen studio på 165 Broadhurst Gardens i West Hampstead, London.

John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best bilade ner till London från Liverpool med deras allt-i-allo Neil Aspinall vid ratten. Resan brukar normalt ta cirka 4 timmar, men nu var de omgivna av snöstormar så resan tog faktiskt hela 10 timmar! Lyckligtvis kom gänget till slut fram, men det var på håret att de missade tidpunkten kl. 11.00, då inspelningen skulle börja. Gruppens manager Brian Epstein åkte också till inspelningen från Liverpool till London, men med tåg.

Grabbarna retade sig på att Smith dök upp försenad efter att ha tillbringat kvällen och natten med att fira in det nya året. Smith gjorde beatlarna ännu mer nervösa genom att insistera på att de skulle använda sig av Deccas egna förstärkare, eftersom han tyckte att grabbarnas egna utrustning var undermålig.

Brian och beatlarna hade noggrant valt ut 15 låtar som de tyckte representerade deras spelstil och mångsidighet. Det var dessa nedanstående låtar som Decca spelade in denna nyårsdag.

• Till There Was You (Meredith Willson). Spelades senare in av The Beatles av EMI och släpptes på deras andra album – With The Beatles den 22 november 1963. (3:02)
  
  
  
• To Know Her Is To Love Her (Phil Spector) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI, men låten framfördes i ett BBC-program (Pop Go the Beatles) den 6 augusti 1963 och släpptes sedan på albumet Live At The BBC den 30 november 1994. (2:38)
  
  
  
• Take Good Care Of My Baby (Carole King/Gary Goffin) –Spelades aldrig in av EMI. (2:29)
  
  
  
• Hello Little Girl (Lennon/McCartney) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI. Den spelades däremot in senare av The Fourmost 1963. Men denna Decca-inspelning med The Beatles kom sedan ut på Anthology 1 den 20 november 1995. (1:43)
  
  
  
• Crying, Waiting, Hoping  (Buddy Holly) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI, men låten framfördes i ett BBC-program (Pop Go the Beatles), från den 6 augusti 1963 och släpptes sedan på albumet Live At The BBC den 30 november 1994. (2:06)
  
  
  
• Love Of The Loved (Lennon-McCartney) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI. Istället fick Cilla Black låten som ingick på hennes debutsingel, som släpptes den 27 september 1963 med George Martin som producent. I oktober nådde den plats nr 35 på singellistan i UK. The Beatles Decca-version togs aldrig med på Anthology 1 trots att de två andra Lennon-McCartneykompositionerna (Hello Little Girl och Like Dreamers Do) kom med på albumet. (1:54)
  
  
  
• Besame Mucho (Consuelo Velázquez) – Släpptes aldrig med The Beatles på EMI, men den spelades dock in på The Beatles första EMI-audition under ledning av George Martin. Slutligen släpptes den versionen på Anthology 1 den 20 november 1995. (2:42)
  
  
  
• Searchin’ (Jerry Leiber/Mike Stoller) – Ett komedinummer inspelat av The Coasters 1958 och framförd av The Beatles i samma stil med sång av Paul McCartney. En editerad version av Decca-inspelningen finns med på Anthology 1 från den 20 november 1995. (3:06)
  
  
  
• Money (That’s What I Want) (Berry Gordy/Janie Bradford) –Spelades senare in av EMI och släpptes på deras andra album With The Beatles den 22 november 1963. (2:26)
  
  
  
• The Sheik Of Araby  (Harry B. Smith/Francis Wheeler med musik av Ted Snyder) – Låten är hämtad från musikalen Make It Snappy. The Beatles version med solosång av George Harrison inspirerades av Joe Browns inspelning. The Beatles Decca-inspelning släpptes senare på Anthology 1 från den 20 november 1995. (1:45)
  
  
  
• Memphis Tennessee (Chuck Berry) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI men låten framfördes i ett BBC-program (Pop Go the Beatles) den 30 juli 1963 och släpptes sedan på albumet Live At The BBC den 30 november 1994. (2:23)
  
  
  
• Three Cool Cats (Jerry Leiber/Mike Stoller) – Ett komedinummer inspelat av The Coasters 1957 och framförd av The Beatles i samma stil med George Harrison som solosångare. Decca-inspelningen släpptes officiellt på Anthology 1 den 20 november 1995. (2:28)
  
  
• Sure To Fall (In Love With You) (Cantrell/Claunch/Perkins) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI, men låten framfördes i ett BBC-program (Pop Go the Beatles) den 18 juni 1963 och släpptes sedan på albumet Live At The BBC den 30 november 1994. (2:04)
  
  
• September In the Rain (Harry Warren/Al Dubin). Den här låten är fortfarande inte släppt i någon officiell version. (1:58)
  
  
• Like Dreamers Do (Lennon/McCartney) – Spelades aldrig in av The Beatles av EMI. Däremot spelades den in av The Applejacks 1964 just på Decca Records och släpptes som gruppens andra singel. Den nådde som bäst plats nr 20 på singellistan i UK. The Applejacks arbetade tillsammans med Mike Leander som musikalisk regissör för Decca. The Beatles Decca-inspelning släpptes på Anthology 1 den 20 november 1995. (2:39)
  
  

Av dessa 15 låtar var tre Lennon-McCartney-original; Like Dreamers Do, Hello Little Girl och Love Of The Loved.

Hela inspelningen tog omkring en timme med start från kl. 11.00. Större delen av låtarna får man anta spelades in med bara en tagning och utan pålägg av olika slag.

Av Deccainspelningen ovan, kan man hitta fem låtar på Anthology 1-samlingen som kom ut 1995; Searchin’, Three Cool Cats, The Sheik Of Araby, Like Dreamers Do och Hello Little Girl. De övriga inspelningarna har dykt upp på ett otal antal bootlegskivor sedan 1977.

Även om man kan anta att grabbarnas nerver inte fick dem att spela det allra bästa som de kunde, var de fyra grabbarna och Brian Epstein tämligen säkra på att inspelningarna skulle leda fram till ett skivkontrakt med Decca.

Decca hade under tiden tänk att säga nej till gruppen Brian Poole and the Tremeloes, som också hade spelat in ett antal låtar denna dag i Deccas studio.

Dick Rowe, som var chef för A&R-enheten minns:

I told Mike he’d have to decide between them. It was up to him – The Beatles or Brian Poole and the Tremeloes. He said, ‘They’re both good, but one’s a local group, the other comes from Liverpool.’ We decided it was better to take the local group. We could work with them more easily and stay closer in touch as they came from Dagenham.

Till slut bestämde Decca sig för att skriva skivkontrakt med Brian Poole And The Tremeloes. Den officiella orsaken till att The Beatles inte fick skivkontraktet var: guitar groups are on the way out, Mr Epstein. Dessa ord kom att blir ökända och Dick Rowe blev sedermera känd som mannen som tackade nej till The Beatles.

Richard Paul ”Dick” Rowe arbetade som A&R-anställd vid Decca Records under 1950- och 1960-talen. Dick föddes den 9 juni 1921 och gick bort den 6 juni 1986. Han blev 64 år.

I Brian Epsteins självbiografi (med Derek Taylor som spökskrivare) A Cellarful Of Noise berättas det att Rowe avfärdade Brian under ett tråkigt möte i februari 1962 med repliken Guitar groups are on their way out, Mr. Epstein. – ett påstående bekräftat framför allt av George Harrison. Rowe fortsatte med att ge rådet You have a good record business down there, Mr. Epstein, why don’t you go back to that?.

MEN Rowe insisterade ända fram till han gick bort 1986, att han aldrig någonsin hade sagt dessa repliker. Det är osäkert om Brian (eller Derek Taylor) helt enkelt kryddade det inträffade för att göra en tråkig historia lite bättre i boken, eller om Rowe enbart försökte att distansera sig ifrån ett av de största misstagen i musikhistorien.

Som nämnts ovan, signade Decca faktiskt Brian Poole And The Tremeloes (en gitarrgrupp!) med en liknande stil som The Beatles vid den här tiden. Till och med Paul McCartney erkänner att inspelningen inte var så speciellt bra.

Paul McCartney: Listening to the tapes I can understand why we failed the Decca audition. We weren’t that good, though there were some quite interesting and original things.

John Lennon höll dock inte med: I wouldn’t have turned us down on that. I think it sounded OK…I think Decca expected us to be all polished, we were just doing a demo. They should have seen our potential.

Som bekant tackade Dick Rowe dock ja till en annan grupp lite senare – The Rolling Stones – vilket faktiskt var ett tips från självaste George Harrison!

Brian Epstein lät sig inte nedslås, trots det negativa beskedet, utan han reste tillbaka till London igen för ytterligare möten med Decca. Han till och med lovade försäljningsavdelningen att han själv skulle köpa 3 000 exemplar av vilken Beatlessingel som helst som de släppte.

Om bara Dick Rowe hade fått vetskap om detta, vilket han inte hade fått, kanske historien hade tagit en helt annan vändning.

Dick Rowe: I was never told about that at the time. The way economics were in the record business then, if we’d been sure of selling 3,000 copies, we’d have been forced to record them, whatever sort of group they were.

Trots detta, var det lite turligt att de inte fick skivkontrakt med Decca i det här sammanhanget. För hade de fått det hade deras karriär förmodligen betytt att Ringo Starr inte hade kommit på tal utan man hade spelat vidare med Pete Best vid trummorna. Ringo Starr kom som bekant med i gruppen efter det att George Martin hade uttryckt tveksamheter kring Pete Bests trumspel.

På plussidan var dock att Epstein nu hade fått en inspelning med bra kvalitet på ett riktigt inspelningsband, vilket innebar att han kunde gå vidare med banden till de övriga skivbolagen i London i hopp om att hitta något skivbolag som var tillräckligt intresserad att skriva kontrakt med The Beatles.

Ett av dessa rullband, med etiketten 2, auktionerades ut hos Sotheby’s i London i december 2019 med låtarna Money (That’s What I Want) och Like Dreamers Do.

Chefen för skivaffären HMV på Oxford Street i London, föreslog Brian Epstein att föra över inspelningarna från rullbanden till riktig skiva, vilket skulle göra det lättare för de som ville lyssna på låtarna. Epstein höll med och gick genast till en studio där man kunde framställa skivor, vilket passande nog fanns en trappa upp i HMV-affären.

Ljudteknikern Jim Foy var imponerad av inspelningarna när han fick höra dem. När Epstein förklarade för Foy att tre av låtarna var originallåtar skrivna av Lennon-McCartney, tog Foy kontakt med Sid Coleman, som arbetade på musikförlaget Ardmore & Beechwood (ett dotterbolag till EMI), som erbjöd Epstein ett publiceringsavtal.

Epstein förklarade att hans första prioritet var att få till ett skivkontrakt med The Beatles, vilket ledde till att Coleman ordnade ett möte mellan honom själv och George Martin, som var A&R-chef på Parlophone. Efter att ha fått höra Decca-inspelningarna var George Martin tillräckligt intresserad för att erbjuda The Beatles en provinspelning på EMI Studios på Abbey Road, vilken ägde rum onsdagen den 6 juni 1962.

___________________________________

Mike Smith Story

Hur gick det för Mike Smith efter det att han signade Brian Pool istället för The Beatles? Jodå, det gick riktigt bra. Mellan åren 1963 och 1970 producerade Mike Smith sex listettor med artisterna Brian Poole, The Tremeloes, Georgie Fame, Marmalade, Love Affair och Christie. Han producerade mång andra hitlåtar också, men han missade ändå The Beatles.

I samband med att Brian Epstein blev manager för The Beatles i slutet av 1961, bjöd han in Decca till att ge The Beatles en audition.

Smith: Somebody had to show some interest in the Beatles, because Brian Epstein’s shop, NEMS, was an important account for our sales people. I went to the Cavern and I should have trusted my instincts as I thought they were wonderful on stage. We arranged for them to come to London on New Year’s Day, 1962 and in the studio they weren’t very good. I think that we got to them too early but it was probably just as well as I couldn’t have worked with them the way that George Martin did at EMI. I would have got too involved in their bad parts and not enough in their good.

Mike Smith föddes den 30 april 1935 och gick bor den 3 december 2011. Han blev 76 år.

________________________________________

Neil Ratner ’Rock Dock’ berättar historien om Decca-banden och Dick Rowe och The Beatles.

En klart annorlunda framställning av denna del av The Beatles historia, men helt korrekt och med ytterligare några guldkorn än vad som jag har beskrivit ovan. Speltid knappt sju minuter.