The Beatles – Detta händer den 14 augusti 1968
Inspelning och mixningar av låtarna ’Yer Blues’ och ’What’s The New Mary Jane’
Onsdagen inspelningssession startade kl. 19.00 och slutade inte förrän kl. 04.30 på torsdagsmorgonen. Under denna session färdigställde man inspelningen av låten Yer Blues. Som vanligt höll man till i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road. Producent: George Martin. Ljudtekniker: Ken Scott och assisterande ljudtekniker: John Smith.
Yer Blues innehöll ett flertal överdubbningar inspelade på spår fyra, vilket i själva verket var en editering av tagningarna 16 och 17. John Lennon spelade in sin solosång, med harmonisång av Paul McCartney och lite extra virveltrumma under gitarrsolot och efter editeringen av Ringo Starr.
Härefter skapade man fyra monomixningar av Yer Blues. På grund av den dåliga separationen mellan instrumenten under inspelningen, läckte Lennons guidade sång och en del inte använd sologitarr över till den slutliga mixningen.
Den andra låten för kvällen var John Lennons experimentella låt What’s The New Mary Jane och den ansågs vara en av låtarna som skulle vara med på The White Album. Man hade spelat in en demoversion i maj 1968 och den var mixad och klar för att komma med på det nya albumet, men lämnades utanför i sista stund. Låten förblev opublicerad fram till albumet Anthology 3 år 1996. Låten spelades in denna kväll tillsammans med George Harrison, Yoko Ono och Mal Evans.
Man spelade in fyra tagningar. Det två första var tämligen konventionella med Harrison på akustisk gitarr och Lennon på solosång och piano. Tagning nummer fyra var den längsta – 6 minuter och 35 sekunder – och innehöll en längre improviserad sektion. Överdubbningarna inkluderade lite mer piano och gitarr, en andra solosång, trummor, vibrafon, tamburin, handklocka, koskälla, glidvisselpipa och harskramla.
Mot slutet av sessionen skapade man en monomixning av What’s The New Mary Jane, vilken drog ner speltiden till 3 minuter och 15 sekunder. Den 25 september skapade man två monomixningar och den 14 oktober 1968 skapade man två stereomixningar av låten.
Lite kuriosa är att Brian Jones från The Rolling Stones medverkade på låten med att spela vibrafon.
I slutet av sessionen skapade man bandkopior av den råa mixningen och den tredje monomixningen av Yer Blues, som togs hem av John Lennon för ytterligare lyssning.
The Beatles – Detta händer den 13 augusti 1968
Inspelning och editering av ’Sexy Sadie’ och ’Yer Blues’
Ovanligt nog inledde grabbarna denna andra nyinspelning med tagning nummer 100. De spelade in totalt 8 tagningar. Tagning nummer 107 ansågs vara den bästa. På denna gjorde man fyra reduktionsmixningar, numrerade 108 – 111. Detta gjorde att man la John Lennons solosång på ett spår, hans och George Harrisons gitarrer på ett andra spår, Paul McCartneys pianospel på spår tre och Ringo Starrs trummor på spår fyra. Reduktionsmixningarna förblev emellertid oanvändbara och nya framställdes den 21 augusti tillsammans med ytterligare överdubbningar.
The Beatles började inspelningen av låten Yer Blues. De var angelägna om att komma på nya ljud. De valde att hålla till i ett litet annexrum. Rummet kallades Rum 2A och låg intill kontrollrummet i Studio 2 och mätte bara 2,5 meter gånger 5 meter. Rummet hade använts för att förvara Telefunkens fyrspårsbandspelare innan de installerades i studion, och sedan som ett förråd, som vid det här laget var tomt.
Ken Scott:
We had to fit all four of them in that tiny room and they literally couldn’t move. They had to find a position with their guitars and not move, or they would hit someone in the face or in the guitar. And that’s where we cut the track. So input came in a lot of different ways, and they were always up to trying anything new.
Man spelade in 14 tagningar med Lennon och Harrison på sologitarr, McCartney på sin Rickenbacker-bas och Starr på trummor. Lennon sjöng även lite guidning av låten. Efter tagning åtta, tog McCartney en paus under det att de övriga jammade i E-dur. Både tagning sex och tagning 14 av Yer Blues ansågs vara bra, varpå man skapade ett par reduktionsmixningar. Tagning sex mixades två gånger och fick tagningsnummer 15 och 16. Den enstaka reduktionsmixningen av tagning 14 fick tagningsnummer 17. Dessa mixningar körde samman de två gitarrspåren till ett spår. Tagningarna 16 och 17 av Yer Blues editerades sedan följaktligen tillsammans, där editeringen kom efter 3 minuter och 16 sekunder. Den första delen av den slutliga versionen är hämtad från tagning 17, under det att gitarrsolot abrupt skarvas med början av tagning 16, komplett med Lennons guidade sång.
The Beatles – Detta händer den 12 augusti 1968
John Lennon och Yoko Ono deltar på en modeshow av Ossie Clark
John Lennon och Yoko Ono på modevisning.
Paul McCartney producerar låtar för ’Drew & Dy’
Den 12 augusti 1968 spelade vår duo Drew & Dy in tre spår i Trident Studios. Skivan producerades av Paul McCartney. Han spelade även piano och sjöng bakgrundssång med oss.
Paul McCartney med Keith Drewett och Peter Dymond.
Paul McCartney tillsammans med ett par ljudtekniker i kontrollrummet.
Rosetti Airstream 3 var elgitarren som Paul McCartney använde under inspelningen tillsammans med Drew och Dy i Trident Studios. Gitarren tillverkades i Holland, importerades till Storbritannien och såldes under namnet Rosetti. Gitarren har tre mikrofoner med individuella brytare, en tremolo-arm, volym- och tonkontroller och ett krämfärgat pärlemorhuvud. Fäst vid gitarrens kropp finns en silverplakett graverad med orden:
Denna gitarr spelades av Paul McCartney den 12 augusti 1968 under Drew och Dys Apple-inspelningssession.
Peter Dymond:
Under sessionen den 12 augusti 1968 använde Paul McCartney detta instrument för att förklara och demonstrera basgångar för sessionsbasisten. Paul McCartney spelade också instrumentet i några minuter. Detta är en av gitarrerna man hör på tre av spåren som spelades in den dagen.
Efter den sessionen skrev Paul ett nytt brev till oss och lovade att göra ytterligare en inspelningssession med studiomusiker, men det uppstod friktion mellan Beatles och vi var ivriga att få ut skivan, så vi gick till Apple och någon trevlig tjej, jag vet inte vem hon var, försökte övertala oss att stanna hos Apple (vi ville också), men vi var orubbliga eftersom vi verkligen ville ha skivan ut. Så småningom ringde de Paul och han sa: ”Vill du jobba med mig?” och jag sa: ”Det är inte det, det handlar om hur många skivor du har gjort under det senaste året, för vi har inte haft några.” Sedan sa han: ”Ring (jag kan inte komma ihåg namnet) i telefon”, och de släppte oss från vårt kontrakt och gav oss tillbaka låtarna. Brevet kom ungefär en vecka senare. Det var allt. Drew & Dy fortsatte. Vi hade en skiva på Philips – två låtar vi hade spelat in med Apple. Skivan gjorde ingenting för oss. Sedan bidrog vi med ett spår som låtskrivare till ett svenskt band som hette Stardust, plus en singel för dem. Vi hade också en singel och ett spår på David Essex album. Vi skrev kontrakt med AIR. Vi skrev kontrakt med Mickie Most och Tony Hatch som låtskrivare, men ingenting fungerade. Vi spelade in tre låtar på President Records precis när en skandal bröt ut där. Roy Castle skulle spela in en av våra låtar, men hans fru fick förlossningar samma dag som inspelningen. John Kongas spelade in en av våra låtar mellan sina två ettor, men producenten, Graham Churchill, tyckte inte att han hade gjort ett tillräckligt bra jobb med att producera den, så de släppte den inte. Jose Feliciano skulle spela in en av våra låtar, men hans förlag ville ge AIR ett fruktansvärt erbjudande för att använda våra låtar, vilket de vägrade göra. Listan kan göras lång!
Inspelning och mixning av ’Not Guilty’
I slutet av sessionen gjordes en monomixning efter George överdubbning av sin solosång. Mal Evans tog hand om bandet för att skapa några acetatskivor av resultatet. Och det var det! Låten mixades aldrig igen och dök upp först när George Harrison spelade in låten på nytt 1978 till hans åttonde studioalbum – George Harrison – släppt den 14 februari 1979. Låtarna skrevs och spelades in till största delen under 1978, en period under vilken George hölls sig hemmavid och också då han gifte sig med Olivia Arias och blev pappa för första gången – till sonen Dhani.
Men när det var dags för stereomixningarna i oktober 1968 av låtarna till dubbelalbumet The Beatles, var Not Guilty inte längre en kandidat för albumet. Trots att man hade ägnat fyra separata inspelningssessioner till Not Guilty kom låten inte med på albumet The Beatles. Som informerats om tidigare, kom den med först 1996 och då på albumet Anthology 3.
The Story Of Buttercup Records
’The Story Of Buttercup Records 1969-1978’ har släppts
Ett vinylalbum med det mesta av det bästa som spelats in på Buttercup Records under åren 1969-1978 av Staffan Olander. Skivan kommer också att recenseras i Beatles Nytt nr 194, som kommer ut i oktober 2025.
Skivomslagets framsida.
Skivan är pressad i totalt 300 exemplar. I 50 exemplar av dessa medföljer nedanstående sex skivomslag som bonus till våra medlemmar som beställer skivan. Skivorna till skivomslagen ingår dock inte!
De sex bonusomslagen är:
BIC 101. Singel: One And One Is Two med The Strangers with Mike Shannon (ensidig skiva) släppt den 3 maj 1976.
BSP 103. Singel: BEATLES på Johanneshov/Fröken Dur och Fröken Moll med Calle Hallberg från den 12 oktober 1977.
Buttercup Volume 3:
DECCA FR 13793. Singel: Like Dreamers Do (Lennon-McCartney) med The Applejacks/
I’ll Keep You Satisfied (Lennon-McCartney) med Billy J. Kramer släppt i december 1978.
EP:n Buttercup Volume 4 på Polydor 2230 114 släppt den 18 november 1982.
Tre låtar med The Beatles with Tony Sheridan: Mein Herz Ist Bei Dir Nur, My Darling/Sweet Georgia Brown/My Bonnie
Just A Dream (Ringo Starr/Vini Poncia) med Ringo Starr
Badge (George Harrison/Eric Clapton) med Cream
Giddy (Paul McCartney) med Roger Daltrey
Buttercup Records BEP 102 (sid A)/BEP 103 (sid B) släppt den 3 februari 1972.
En EP med fyra låtar:
Längtar du till våren (Bad To Me) (Lennon-McCartney med svensk text av herr Olsson alias Staffan Olander!)/
Du har gjort min gråa värld till guld igen med Mattis
A Place In The Sun med Art of Music/
When I Get Older (Lennon-McCartney) med G & D.
Det sjätte och sista konvolutet är ett exemplar av Buttercup Records blåa skivpåse.
Pris: 250kr/skiva + porto 50kr.
Beställningar kan göras via: alltforlaget@gmail.com
eller via telefon: 0706402367.
Så här ser de sex bonusomslagen ut som medföljer de 50 första beställningarna av vinylalbumet.
Sid 1 innehåller 11 låtar och sid 2 innehåller 12 låtar.
Totalt 23 låtar från perioden 1969-1978.
Bland godbitarna och ovanligheterna finns här till exempel två korta spår med The Hollies som blir intervjuade före och efter sin konsert i Malmö den 29 maj 1969 av Staffan Olander. Dessutom kan nämnas Carl Hallbergs hyllning till The Beatles på Johanneshov, artister som Decibel, Art of Music, Mix, Mattis, Harmonic’s, Göthe Ragnars Trio, The Gayes, Harrietterna och Södra Sandby Kyrkokörer.
Ett 16-sidigt gediget informationshäfte i A4-format ingår i vinylalbumet.
Massor med foton på artisterna, skivkonvoluten, Staffans studio,
historien om Buttercup Records med mera samt en komplett
diskografi över skivorna som släppts på Buttercup Records.
The Beatles – Detta händer den 11 augusti 1968
Möte med Capitol Records högsta chefer
Denna dag började Apple Records officiellt säljas under National Apple Week. Pressen fick ett specialpaket märkt Our First Four som innehöll exemplar av singlarna Hey Jude av The Beatles, Sour Milk Sea av Jackie Lomax, Thingumybob av Black Dyke Mills Band och Those Were The Days av Mary Hopkin. Hey Jude blev Beatles bästsäljande singel genom tiderna och sålde sex miljoner exemplar på fyra månader (så småningom åtta miljoner världen över). Mary Hopkins Those Were the Days sålde också fyra miljoner exemplar världen över på fyra månader, vilket gav Apple Records en bra start.
Presskitet med de fyra första singlarna på ’Apple – ’Our First Four’.
Peter Brown, The Beatles personlige assistent:
Vid den här tiden anlände tiotusentals kassetter till Savile Row. Det var så många att [Apple Records-chefen] Ron Cass drog slutsatsen att fem personer inte skulle lyssna på dem på fem år, även om de inte åt eller gick på toaletten. Säsongens motto inom skivbranschen var ’Spela in vem som helst!'” Otyglad energi förvandlade även kontorsanställda till stjärnspelare. Var och en av dem trodde att han skulle upptäcka nästa Beatles. Terry Doran hade skrivit kontrakt med tonårsgruppen Grapefruit och var på väg att spela in ett album. Mal Evans grävde fram Aerophones och skickade dem direkt in i studion. George hittade Jackie Lomax, en sångerska från Liverpool, några Hare Krishnas, den amerikanska R&B-sångerskan Doris Troy och den berömda keyboardspelaren Billy Preston. John gav ett kontrakt till gruppen Contact, som sjöng om flygande tefat. För att få Apple att se bra ut, engagerade Paul vinnarna av den engelska brassbandstävlingen Black Dyke Mills Band och en modern jazzkvartett. En serie ”levande ord” skapades, där berömda författare och poeter skulle läsa deras verk, och Ken Kesey, som inspirerade Paul att skriva ”Magical Mystery Tour”, kom till London efter att ha fått ett kontrakt och en maskinskrivare.
Ringo Starr:
Singlarna som släpptes på Apple var fantastiska. Först kom Mary Hopkin, sedan tog George in Jackie Lomax och senare Billy Preston. Jag tog in John Tavener i företaget. Hans bror arbetade för vår byggfirma i Hampstead. Han kom till mig och frågade: ’Vill du höra min brors skiva?’ Jag gillade den. Vi var öppna för alla typer av musik, så vi tänkte att vi skulle använda honom på ett bra sätt. Det var mitt bidrag.
Peter Brown:
Några av Apples fynd var särskilt lovande. Peter Asher hittade en ung amerikan, James Taylor, som spelade akustisk gitarr och sjöng sorgliga kärlekssånger med en universell förtvivlan i blicken. Trots att han var så ung att hans far var tvungen att skriva på kontraktet, hade Asher stor tilltro till Taylor och ville bli hans manager. Det enda problemet med att skriva på kontraktet var Taylors heroinberoende. Kontraktet skrevs dock på och Taylor började spela in singeln ”Carolina in My Dreams”, och senare spelade han in ett album.
Möte med chefer från Capitol på Apples kontor på Savile Row 3.
Från vänster till höger: Peter Asher (Apple-kontoansvarig, bror till Jane Asher), Ringo Starr,
Ken Mansfield (chef för Apple Corps i USA), Peter Brown (Beatles personlige assistent),
Derek Taylor (Apples pressagent), George Harrison, Larry Delaney (press- och reklamchef,
Capitol Records), Frankie Hart (Apples pressekreterare), Stan Gortikov (VD, Capitol Records),
Jeremy Banks (VD, Apple Records). Foto: Tony Bramwell (chef för Apple Films).
The Beatles – Detta händer den 10 augusti 1968
Paul McCartney intervjuas av ’New Musical Express’
Intervjun orsakade en del kontroverser när den publicerades, främst för McCartneys tankar kring Indien.
Paul McCartney:
Starvation in India doesn’t worry me one bit, not one iota. It doesn’t, man. And it doesn’t worry you, if you’re honest. You just pose. You’ve only seen the Oxfam ads. You can’t pretend to me that an Oxfam ad can reach down into the depths of your soul and actually make you feel for those people – more, for instance, than you feel about getting a new car.
Intervjun publicerades en vecka senare, den 17 augusti 1968. Se förstasidan nedan.
Omslaget på musiktidningen ’New Musical Express’ från den 17 augusti 1968.
Paul McCartney in a no-punches pulled interview with NME’s Alan Smith
HOT sun on the back of my neck, exhaust fumes at the back of my throat, four friends in front of the tape recorder. Left to right Mr. Derek Taylor, Mr. James Paul McCartney, Mr. Peter Asher and Mr. Tony Bramwell, some of whom may be known to you. Hand reaches down to the recording button… push forward… raise the mike and speak.
Inhibited by the wayside Question Time, and the first enquiry is an inarticulate one. “Films? How about films? I mean, you must give me something specific… the United Artists commitment…”
Paul McCartney:
The only trouble is, Alan, I don’t like to be specific. Now, I wouldn’t mind if I had a few things to say. But I’m afraid it has to be… it has to be… general.
Alan:
Looks like it’s going to be hard going this. Yes, but, I say, and Paul sends the whole thing up with his sudden Brooklyn bit about ‘we’s just a group of boys who get together, by d’roadside, an’ we’s gonna make it big wid our next album on d’ Apple label’. Yes, yes, I struggle, but the commitment to United Artists…
A few films in the air
Paul McCartney:
Right, well go on, and I’ll give you some evasive generalisation! There’s a few films in the air. There’s films I’d like to make on my own, with not me in ’em, just people in ’em. Just anything films. Films of what goes on. Films of grass. Films of people moving about. And then films I’d like to make with the Beatles band. Which would be musical films. “But… they shouldn’t just be musical films, which everybody offers. They should be the other thing as well. And it’s probably going to be up to us to think of it, because people don’t seem to be coming forward with offers.
Alan:
It’s going nicely now. I’m warming up to it. I ask if the Beatles are now dedicated to making money, for whatever reason.
Paul McCartney:
No, that’s not what we’re dedicated to. We’re dedicated to making what should be made, and incidentally — there’ll be money.
Alan:
If you didn’t need money to get things, and if you got things by swopping ’em, then by a roundabout method we’d be dedicated to swopping.
Paul McCartney:
We’re only dedicated to doing.
Alan:
But then, I say, you’re obviously out to expand Apple and make it a thriving business concern, and Mr. Asher agrees but points out that the reason is not to make a fortune. Mr. Taylor agrees and says the Apple policy is to make and sell hits, hits, hits – hit records, hit films, and hit electronics.
Paul McCartney:
Suddenly: “There’s something else you want to know, Alan, and I’m willing to give it to you. But if you just sort of say: ‘Films,’ then I’ll say: Right, Alan, Eggs.”
Alan:
Get a bit hurt. Ah yes, I say, but you know what I want to know. “Yes,” beams Paul, “I know I do!” Mr. Derek Taylor puts it all in focus: he interviews me. Alan Smith, he says — are you dedicated to making money, as it is said of you that you are? I have to admit it, I am. I believe money will help my loved ones and me to live in comfort and style. “And style?” emphasises Mr. Taylor – “you’re in good shape, Alan.” It was nice to have me on the show.
Uncomfortable grilling
Alan:
I’m being put down, and although goodwill dilutes the sting, it’s still a bit uncomfortable being grilled by so many chefs at the roadside barecue. So it’s back to the car and I think Right, Mate. No punches pulled this time. Turn the tape over, put it at the beginning, switch on and know I’m wiping out Cilla Black and Davy Jones with every word. Do the bold bit about now look here, I interview many artists and most of them are specific, you know.
O.K. then,” says Paul McCartney, feet up and defences coming down.Paul McCartney:
Whenever we lay off recording for a long period of time — which we do – we get out of the habit, and it’s not together and its not happening. It takes us a couple of weeks to get to know each other again and how we play. For instance, when I went to LA, I heard things on the radio that completely changed a lot of things I’d been thinking about music and about sounds I was hearing. So it made me write a couple of songs differently or arrange them differently. Hint of things to come… “So now it’s getting back to how it should be again… rockers… rocking! Which is where the Beatles should be and what we should be doing.
Alan:
Long discussion about Apple and what it means and what it stands for. Paul points out that in the past there were creative people who had to go on their knees for work, and for records and films and to get the breaks, man. “And everyone gets down on their knees and grovels a bit.”
Don’t have to grovel at Apple
Alan:
The idea now is that Apple is an organisation where you don’t have to do that, where if you’re good you get recognised. The trouble is that so much of the pop and record business at the moment is run by people who don’t have a clue what it was about. The ones who do know — it shows. Jerry Wexler, Herb Alpert, Berry Gordy and so on. When you have thinking, involved people like this, it isn’t necessary to depend all the time on The Big Fat Men. Start to get around to the no-punches-pulled bit. Talk about cripples (or disabled persons, as my correspondent of last week tells me. Sorry. A word can cut like a knife.) What about helping people like this, I ask. What about giving them the money to buy things to make things, to obtain their satisfaction and self-respect?
Paul McCartney:
Well, what about helping the cripples?
Alan:
Well, why not?
Paul McCartney:
Well, why?
Alan:
Because maybe they’re having a hard time of it, and you’re doing all right. Don’t you believe in human kindness?
Paul McCartney:
Cripples are not necessarily having a hard time of it. And even if they are having a hard time of it — it’s their hard time. It is, man. It doesn’t matter what you say about helping cripples or India… there’s no way to pour millions of pounds into India and make India all right.
Alan:
Let me get to your conscience, I say. You must have seen, in India, people with their bellies hanging out with hunger. No, says Paul. I didn’t see that. Have you? But doesn’t it worry you? “No,” says Paul flatly, “starvation in India doesn’t worry me one bit. Not one iota. It doesn’t, man.
Paul McCartney:
And it doesn’t worry you, if you’re honest. You just pose. You don’t even know it exists. You’ve only seen the Oxfam ads. You can’t pretend to me that an Oxfam ad can reach down into the depths of your soul and actually make you feel for those people — more, for instance, than you feel about getting a new car. If it comes to a toss-up and getting a new car, you’d get a new car. And don’t say you wouldn’t —’cos that’s the scene, with you and most people. The point is also `Do you really feel for Vietnam?’ and the answers are the same, Maybe I’d rather listen to a rock record than go there to entertain, and maybe, underneath, that’s the truth in all of us. I know one is morally better than the other, but I know I’d never get round to it. I’d be a hypocrite.
Everything is God
Alan:
Says he believes in something called God, but anything and everything is God. Never thinks about eternity or outer space — more concerned with inner space. The Crunch. Ask him to analyse himself and tell him I have always believed him to be Likeably — repeat, likeably — insincere. Pause. “To you, possibly,” says Paul. “Because I think ‘Here’s NME newspaper. I don’t think Alan Smith, person, at all. I think I have to watch what I say because you don’t say certain things to papers. I think maybe NME – Enemy!
Paul McCartney:
Whenever I’m faced with a Pop Press Conference or a drink with the reporters, I can’t be sincere… ‘cos I wouldn’t be there. But I suppose that by being pleasantly insincere, I can at least get to know people on some level in the short space of time.
Alan:
Long conversation and then, finally, a statement. “The Truth about Me,” says Paul, “is that I’m… Pleasantly Insincere! And really that’s the Whole Truth, and nothing but.
Möte med Capitol Records högsta chefer
Ken Mansfield, chef för Apple Corps i USA:
Mindre än ett år efter managern Brian Epsteins död bestämde sig Beatles för att skapa sitt eget affärsimperium – Apple. Ron Kass, vd för Apple Industries ( obs – chef för Apple Records) informerade Stanley Gortikov, vd för Capitol, att han och Beatles övervägde att utse mig till chef för deras amerikanska skivbolag, Apple Records. De bad mig att följa med dem i London för en serie viktiga och detaljerade möten relaterade till Apple.” Jag åkte dit med Stanley Gortikov och Capitols press- och reklamchef, Larry Delaney. Vi skulle mötas på Heathrow av Apples chef för artistrelationer,
Peter Asher:.
På väg till Los Angeles internationella flygplats sa Gortikov att Beatles för närvarande stod för ungefär femtio procent av företagets omsättning. Femtio procent! Som han elegant uttryckte det: ”När det gäller Beatles har vi inget utrymme för misstag.”
Sean O’Mahony, redaktör för tidskriften Beatles Book:
Stanley Gortikov, ordförande för det amerikanska bolaget Capitol Records, som kommer att representera Apple Records intressen i USA, flög till London under andra veckan i augusti för att i detalj diskutera detaljerna i planen att öppna ett skivbolag på andra sidan Atlanten med Beatles.” Den första omgången med fyra Apple-singlar – Jackie Lomax Sour Milk Sea , Mary Hopkins Those Were The Days, Black Duke Mills Bands Thingumybob och Beatles Hey Jude – kommer att släppas samtidigt i Storbritannien och USA. Capitol planerar att släppa skivorna som en del av National Apple Month i USA.
Royal Lancaster Hotel, London.
Tony Bramwell, chef för Apple Films:
Vi hade ett möte på översta våningen av Royal Lancaster Hotel för att lansera Apple Records. Cheferna för Capitol Records hade anlänt för att träffa Beatles och dricka te med dem. Medan jag väntade på att de skulle komma bestämde jag mig för att ta några bilder. Det här är en bild på John och Yoko speglade i en spegelvägg. Jag tänkte att det skulle vara ett enkelt sätt att fånga dem från en annan vinkel. Det är jag på bilden med kameran.
Paul McCartney, George Harrison och Peter Asher på hotellet inför mötet med höjdarna inom ’Capitol Records’.
Tony Bramwell:
Vi spelade några av låtarna från White Album för cheferna på Capitol. Det gick anmärkningsvärt bra. Alla som träffade Beatles på den tiden var fascinerade av dem.
Möte i rum 1727 på Royal Lancaster Hotel. Från vänster till höger: George Harrison (baksidan av huvudet),
Apples president Ron Kass, Paul McCartney, Apple Corps USAs chef Ken Mansfield,
Ringo Starr och Capitols president Stan Gortikov. John Lennon syns utanför skärmen till höger.
John Lennon, Paul McCartney. Gortikov, Ringo Starr och George Harrison innan kontraktskrivningen.
Ken Mansfield:
Efter mötet på Royal Lancaster Hotel undertecknades ett kontrakt av Gortikov och de fyra Beatles på ett litet bord i rummet.
John Lennon, George Harrison, Gortikov ser på när Ringo Starr skriver på kontraktet.
Till höger Paul McCartney, som redan skrivit på, och dessutom tagit hand om äpplet för egen del!
Efteråt gav Beatles oss specialexemplar av de fyra första 45-skivorna. De var förpackade i individuella svarta plastfodral som hade våra namn på sig: Stanley Gortikov, Larry Delaney och Ken Mansfield, en bild av ett grönt äpple, orden ”Our First Four” och ”3 Savile Row” på framsidan. En detalj som gjorde förpackningen ännu mer speciell var att etiketterna på skivorna var handskrivna av Beatles själva. På Kapitoliumsidan hade Gortikov förberett ett unikt kristalläpple åt dem, men det hade ännu inte tillverkats vid tidpunkten för mötet, så istället gav han dem symboliskt ett riktigt äpple och en kristallregncheck i gengäld. Detta riktiga äpple låg mitt på bordet bland dokumenten. Efter att ha undertecknat kontraktet tog Paul äpplet, klev åt sidan och åt det.
Our First Four
Sean O’Mahony:
De bästa restaurangerna och hotellen i London håller fortfarande fast vid sina absurt gammalmodiga klädkoder. När Paul McCartney bjöd in den amerikanske chefen för Capitol Records, Stanley Gortikov, på lunch på Ritz, hade Paul ett problem eftersom de vägrade släppa in honom utan slips. Så småningom gav de efter och lät honom komma in med en elegant polotröja.