Under det att detta pågick, hade John Lennon arbetat med diverse taper och effekter av loopar för den framtida secenföreställningen av hans bok In HIs Own Write. Pjäsen skulle ha premiär den 18 juni på The Old Vic i London.

Tolv inspelningsband hade satts ihop denna dag. Fem av dem var märkta ’Blandat’. De övriga var märkta ‘Vicars Poems’, ‘Queen’s Mess’, ‘Come Dancing Combo’, ‘Organ Last Will Test’, ‘Neville Club’, ‘Theatre Outing’ och ‘Applause/TV Jingle’.

Peter Lewis intervjuar John Lennon om hans bok

Under den här sessionen filmade John Lennon och Victor Spinetti för konstprogrammet Issue i BBC 2. Där diskuterade man pjäsen som baseras på John Lennons bok In His Own Write. Pjäsen regisseras av Victor Spinetti, som också var medskribent. Intervjun, som gjordes av Peter Lewis, delades upp i fyra delar och användes som utfyllnad mellan olika delar av scenföreställningen, vilken filmades i BBC Studios den 21 juni 1968. Pjäsen hade premiär på The Old Vic i London den 18 juni. Nedanstående intervju sändes för första gången lördagen den 22 juni kl. 22.05.

John Lennon i studion vid intervjutillfället.

Peter Lewis:
A Beatle at the National theatre, an excerpt from In His Own Write, John Lennon – the writer, and Victor Spinetti – who adapted and directed it. It opened last Tuesday, the critics in general thought it worth trying, even if it didn’t altogether work. Among the expectant audience, Lennon readers were delighted, non-readers probably sat there ‘astoundaghast’. Sir Lawrence Olivier, director of the National theatre, took a gamble on the play for their triple bill.

It came from Lennon’s books, In His Own Write and A Spaniard In The Works, which came out three years ago. They are collections of stories and poems peppered with imaginative and irreverent distortions of the worlds, phrases and names that are part of our everyday reading, listening and viewing, “BBC Panarathma”, “Shamrock Womlbs” and “Jack The Nipple” alias Jack The Ripper, there’s satire and melancholy and Lennon’s eccentric drawings. The play weaves the verse and the prose into a picture of a boy growing up. On one side it’s shows his tele fixated family, the human vegetables, on the other the dreams and the fantasies he uses to escape from them. It’s like looking at the clichés of post-war Britain in a hall of mirrors provided by Lennon’s warped language, this was the achievement of director Victor Spinettti.

John Lennon:
When I saw the rehearsal of it, I got quite emotional, as if I’d written it [the adaptation]. I mean, I knew, in my heart of hearts, who was who and what the book was saying, but not enough, I was too involved with it when it was written, and any criticism it had – was either just ‘Rubbish’ or still only writing about what was on the paper. So it took something like this to happen to make me see what I was about then.

Victor Spinetti:
What was interesting about it to me was, the play was brought to me to act in, you see, and when I read it I began to feel, by reading the poems and the stories, the kind of things that happened to me as a kid, and the kind of things I heard, and thank god it corresponded with when John perceived the kind of things that influenced him. And the most important line in it is really – the influences about us, the things that make us what we are, make you what you are now, or make us what we were, the things that we half heard, you know, as kids.

Peter Lewis:
Well an awful lot of the play is about radio and TV.

John Lennon:
Well I mean that’s all I ever heard, didn’t I, I mean you go home…

Victor Spinetti:
Comic books, you got the church…

John Lennon:
You got yer comic books, yer classic comics, yer Beanos…

Victor Spinetti:
Yer school…

John Lennon:
Aye, yer school, yer pub and yer TV and yer radio and that was it.

Peter Lewis:
Exactly. Funny thing you didn’t put in pop music.

John Lennon:
No because up ’till then it hadn’t hit me. Pop music didn’t hit me until I was 16 and this is all before, the things that happened before 16.

Victor Spinetti:
But it’s not really John’s childhood, it’s all of ours really, isn’t it John?

John Lennon:
It is, we’re all one Victor, we’re all one aren’t we? I mean, what’s going on?

Peter Lewis:
There’s another thing about this boy and that is: he won’t talk plain English. He invents his own language. Which is what you did when your books started coming out.

John Lennon:
Well yeah, that was just a hangover from school. I used to make the lads laugh, with that scene, talking like that, and writing poetry. I used to write them and just give them to friends to laugh at, and that was the end of it. So when they all go down in a book, when it turns into a book or a play etc etc. It’s just my style of humour.

Peter Lewis:
Instead of saying, for example as I was going to, say “forsample”.

Victor Spinetti:
“Forsample!” Yes, and “He was astoundaghast!”

John Lennon:
Well, some of them ’cause I was never any good at spelling, all me life, I never quite got the idea of spelling. English and writing, fine, but actually spelling the words. And also, I typed a lot of the book, and I can only do it very slowly with a finger, so the stories would be very short ’cause I couldn’t be bothered going on. And also I’d spell it as you say it like Latin really, or just try and do it the simplest way to get it over with, ’cause all I’m trying to do is tell a story, and what the words is spelt like is irrelevant really. But if they make you laugh because the word used to be spelt like that, that’s great. But the thing is – the story and the sound of the word.

Peter Lewis:
A lot of people wrote about your book and said “Oh James Joyce, Edward Lear” and so on, what did you think when they said that?

John Lennon:
Well, when they said James Joyce I hadn’t, I must have come across him at school but we hadn’t done him like I remember doing Shakespeare and I remember doing so and so. I remember doing Chaucer a bit, or somebody like him doing funny words, but I don’t remember Joyce. The first thing they say “Oh he’s read James Joyce,” so I hadn’t, so the first thing I do is buy Finnegans Wake and read a chapter and it’s great and I dug it and I felt like – here’s an old friend, but I couldn’t make right through the book, and so I read a chapter of Finnegans Wake and that was the end of it, so now I know what they’re talking about. But he just went, he just didn’t stop, yeah.

Peter Lewis:
What actually though, had you read – that you know was important to you when you were young?

John Lennon:
Only kids books, Alice In Wonderland. The poems are all from Jabberwocky, started me into that kick. And drawing I started trying to draw like Ronald Searle when I was about Eight. So there was Jabberwocky and Ronald Searle I was turning into by the time I was Thirteen. I was determined to be Lewis Carol with a hint of Ronald Searle.

Peter Lewis:
Were you a Sherlock Holmes reader?

John Lennon:
No. I had a holiday after we first made it big as Beatles in Tahiti, and there was nothing on the boat but books. And Tahiti and all those Islands, great, but I still got into reading, so I was writing Spaniard In The Works and I knew, I never got past a story longer than a page, so I read a whole stack, sort of ‘The Madman’s Sherlock Holmes’ where you get all the stories in one and I realised that every story was the same story, so I just wrote one Shamrock Womlbs after Three weeks of Sherlock Holmes in Tahiti. And that was the end of it.

Peter Lewis:
There’s a very very sad poem at the end of the play about Kakky Hargreaves who is some sort of person who’s name changes during the poem who’s gone, lost. Who was Kakky Hargreaves?

John Lennon:
Nobody was Kakky or Kathy or Tammy, so it was all those people. But the point is that you got it, the sadness that I wrote into it, but after I’d written it, you write something, a song or anything, you get the sadness and then you perform it or you put it on paper and then that’s gone and the only way you get the joy back of writing it or the sadness back, is when somebody like Victor or somebody else comes and reads it to you or acts it out, like when I first saw the rehearsal of the play, and they said these words back to me and I got the sadness from Kakky Hargreaves like I’d never heard it before.

Peter Lewis:
You wrote that one when you were very young.

John Lennon:
Yes. That was sort of pre-Beatle, 18, 19.

Peter Lewis:
And have you written lately?

John Lennon:
Well I write, I think all the time, so it’s the same, I don’t put it on paper so much these days, but I mean it goes into songs, a lot of the same energy that went into those poems. I don’t know what I actually do with the thoughts but they come out either on film or on paper or on tape. I’ve just got lots of tape which I suppose if I put onto paper it’d be a book. But it’s just a matter of – do I want to make those tapes into paper or make the tapes into records.

Peter Lewis:
Does it feel the same to you when you’re writing something on paper and when you’re writing a song lyric?

John Lennon:
Er, it does now. In the old days I used to think song writing was this and you know, “I love you” and “You love me” and my writing was something else, you know. Even if I didn’t think of it quite like that. But then I just realised through Dylan and other people, Bob Dylan – not Thomas, that it is the same thing. That’s what I didn’t realise, being so naive, you know, that you don’t write pop songs and then you do that and then you do that. Everything you do is the same thing, so do it the same way.

But sometimes I’ll write lyrics to a song first and then I’ll get the same feeling as Kakky Hargreaves or a poem and then write the music to it after. So then it’s a poem sung, sometimes the tune comes and then you just put suitable words to fit the tune, if the tune’s doo der loo der loo der la and then you have shagga boo choo cha – you know, you have sound words then, just the sound of it, ’cause it is all sound, everything’s vibrations I believe, you know, everything is sound really, or vision. And just the difference between sound and vision I’m not quite sure about. But it’s all just ‘vurururururururururu…’

Peter Lewis:
You live in a ‘vurururururururu…”

John Lennon:
Yes, I’m just aware that is going on all the time, like that camera is purring and those people are humming over there and you’re breathing and inhaling and he’s humming and I’m talking on a mmm mmm, so all the time this – is – going – on – like – this – all – the – time. And so I’m aware of that, really.

Peter Lewis:
The boy [in the play] hates a lot of things and in a way, you could say you were attacking these things, like organized religion, and the way people teach you in school.

John Lennon:
I feel the same now, really, about organized religion, education and all those things that everybody is still laughing at. But I mean, I expressed it that way then. I don’t know how I’d express it now, you know. It’d be slightly different really.

Victor Spinetti:
But there’s a tremendous amount of compassion in his writing, which I love. It really is saying ‘Come on, do what you want to do’.

John Lennon:
Because, I mean, I’ve always sort of suspected that there was a God, even when I thought I was an atheist… (Whispers) Just in case….. But I believe it, so I am full of compassion really, you can still, sort of, just dislike things. I just hate things less strenuously than I did. I haven’t got as big of a chip about it, because maybe I’ve escaped out of it a bit. I think our society is run by insane people for insane objectives. And I think that’s what I sussed when I was 16 and 12, way down the line. But I expressed it differently all through my life.

It’s the same thing I’m expressing all the time. But now I can put it into that sentence that I think we’re being run by maniacs for maniacal ends, you know. If anybody can put on paper what our government, and the American government, and the Russian, Chinese… what they are actually trying to do, and what they think they’re doing, I’d be very pleased to know what they think they’re doing. I think they’re all insane. But I am liable to be put away as insane for expressing that, you know. That’s what is insane about it. I mean, don’t you agree?

Peter Lewis:
I do, actually.

John Lennon:
It’s not just a bit strange. It’s just insane, and nobody knows, all these people in the street and half the people watching this are going to be saying, ‘What’s he saying! What’s he saying!’ You know. You are being run by people who are insane, and you don’t know.

Victor Spinetti:
The real world was so insane, the fantasy world becomes something much better. We are living in insane times, aren’t we. We really are.

Peter Lewis:
Yeah. And the thing that you feel, all the way through, is that, there’s this boy trying to get out.

John Lennon:
Well, I did, you see. I got out. But that’s just a sort of picture of somebody who is still in it. I mean, you get out in your mind.

Peter Lewis:
Yeah, all the time he is dreaming his way out.

John Lennon:
But I mean, you do, until you actually physically get out of it.

Peter Lewis:
Dream your way out into being Sherlock Holmes or…

John Lennon:
Whatever.

Victor Spinetti:
Whatever. And when the boy leaves at the end, I don’t see him going into reality, his reality is his closely knit family locked up in television, he’s going into fantasy which I think is a real world.

Peter Lewis:
At the end of the play, there’s this big family group, and there’s a great big family row.

John Lennon:
Is there?

Victor Spinetti:
Yes, ‘Brummer Striving’.

John Lennon:
Oh, Brummer Striving!

Peter Lewis:
It’s all about Brummer Striving, do tell us about Brummer Striving.

John Lennon:
Brummer Striving is Brummer Striving, all those jobs that people have that they don’t want, and there’s probably about 90% Brummer Strivers watching in at the moment. But you don’t have to be a Brummer Striver, you see. It depends how involved in Brummer Striving you are, but Brummer Striving… Paul explained it at the beginning of the book, is, errr, it doesn’t… What does he say he was saying? – ‘What is Brummer Striving?’ It isn’t anything.

Victor Spinetti:
It’s grafting, it’s doing a job. It is any kind of job you have to graft at, like going to a steelworks, or to a coal man to follow your father.

John Lennon:
The universal sorrow just hits you once about a week, now – Bang – And they you say, ‘Oh, oh well’, and then you’re back to ‘Well, get on with it’, you know, ‘Get on with it’.

Peter Lewis:
And laugh.

John Lennon:
Well, I mean there are laughs to compensate, ’cause if there weren’t it’d be very melancholy.

Kenny Everett intervjuar beatlarna för BBC Radio 1

Vid ett tillfälle under inspelningssessionen gästades The Beatles i studion av disc-jockeyn Kenny Everett. Han hade fått tillstånd att göra en gruppintervju inför sändningen av hans sista program i sin veckovisa radioserie i BBC Radio 1 – The Kenny Everett Show som skulle sändas den 9 juni 1968 mellan kl. 10.00 och kl. 12.00. I studion intervjuades John Lennon av Kenny Everett, som övertygade de övriga tre beatlarna att sjunga in några jinglar till hans nya show i Radio 1.

Inspelningen av intervjun inleds mellan Everett och Lennon, som förklarar att man hade spelat in två inte helt färdiga låtar så här långt inför det kommande albumet. Och att det på albumet kommer att ingå den första låten som är skriven av Ringo Starr. Lennon får frågan om vilken skiva han vill att Kenny ska spela i programmet. Lennon väljer då Harry Nilssons version av låten River Deep, Mountain High, vilket i sin tur leder in på en parodi av låten Cottonfields av Leadbelly.

Everett, som är medveten om att intervjun ännu inte har lett till tillräckligt med användbart material, frågar Lennon om succén med albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band har satt ribban för högt inför kommande inspelningar, varpå Lennon svarar: It only got high ’cause everybody said how high it was. It’s no higher than it was when we made it.

Därefter kommer Paul McCartney in i intervjun och improviserar en jingle till Everetts show. Sedan kommer både George Harrison och Ringo Starr in i studion. Starr spelar in en annan jingel, som följs av en salongsversion av Strawberry Fields Forever av Paul samt låten Christmas Time (Is Here Again).

Efter en paus där man lyssnar på vad som spelats in, tar producenten Tony Olivstone mikrofonen och beskriver hur det ser ut i studion när The Beatles spelar på ett flertal olika instrument i bakgrunden.

Själva intervjun pressades på en 7-tums vinylsingel av Apple för reklamanvändning i Italien under beteckningen: Una Sensazionale Intervista Dei Beatles.

Även om det störde deras arbetsflöde var John på ganska glatt humör och började leka framför mikrofonen, vilket hjälpte till att lätta på spänningen.

John Lennon:
Okej, vi borde nog tona ner gitarren lite, bara lite. Så, Kenny, hur mår du?

Kenny Everett:
Toppen. Först några frågor, och sedan vill jag att du sjunger en jingel. Slutlig jingel.

John:
Okej, sista melodin.

Kenny:
Vad kan vi förvänta oss av dig under de närmaste månaderna? Jag hörde att du jobbar.

John (med en lustig viskning):
Massor av bruna papperspåsar, Kenny.

Kenny: (skrattar).

John:
Vi jobbar riktigt hårt just nu, killarna och jag.

Kenny:
Många låtar?

John:
Ja. Det stämmer, vi hittade många låtar i de här paketen.

Kenny :
Jag har hört att du kommer hit utan att planera att göra ett album eftersom det bara ”händer” under sessionerna.

John:
Hm. Du vet, Ken, vi har en vag uppfattning om låten.

Kenny:
Okej.

John (spelar och sjunger):
Som jag sa häromdagen, vi har en vag idé, men en väldigt vag sådan. Vad finns där? Väldigt vagt.

Kenny: (skrattar).

John:
Lite skratt, mina damer och herrar.

Kenny:
Har någon av låtarna spelats in i sin helhet än?

John:
Nej. Vi är nu halvvägs igenom den andra oavslutade låten.

Kenny:
Man skriver inte ner dem alla, lägger dem åt sidan och går sedan vidare till nästa?

John:
Du förstår, vi har kommit till det stadiet där nästa element är studiomusiker, så vi måste förbereda den delen för dem. Det är hela poängen.

Kenny:
Har du någonsin kommit till den delen, förberett den och sedan bestämt dig för att den var bra nog på egen hand och glömt bort musikerna?

John:
Ja, ja.

Kenny:
Eh-huh?

John (sjunger, spelar gitarr):
Någon tog min mormor, någon tog min vän.

Kenny:
Kan du sjunga avskedsjingeln? Det behöver inte rimma eller något.

John (sjunger, spelar gitarr):
Adjö, klingande, adjö, klingande, adjö, adjö. (skratt)

Kenny:
Toppen. (skratt)

Dave Rybachevsky, författare till boken The Beatles Music History berättar:
När Beatles startade var det helt otänkbart att alla medlemmar i en popgrupp var låtskrivare. På den tiden var det vanligt att spela in musik, särskilt singlar, skriven av etablerade låtskrivare. Det var 1962 som George Martin starkt rekommenderade att Mitch Murrays ”How Do You Do It?” skulle bli bandets första singel. Beatles insisterade på att släppa en låt de själva hade skrivit istället. Naturligtvis fick de som de ville, och som ett resultat var alla Beatles singlar som släpptes under deras karriär uteslutande deras egna kompositioner.

George Harrison anslöt sig snart till den kreativa duon Lennon-McCartney; Hans låtar förbättrades med stormsteg allt eftersom han fick erfarenhet. Vad sägs om Ringo Starr? Hans popularitet var enorm, särskilt i Amerika, där det till och med pågick en improviserad ”Ringo for President”-kampanj. Men kunde han skriva låtar, vilket skulle göra det möjligt för honom att tillsammans med sina bandkamrater tjäna låtskrivarroyalties?  

Ringo Starr:
Jag ville skriva låtar som resten av bandet. Jag försökte, men jag kunde inte. Jag kan välja ut orden, men varje gång jag skriver en melodi får jag höra att den låter så här och så där, och när det påpekas för mig vet jag vad de pratar om. Jag skrev låten ”Don’t Pass Me By ” medan jag satt hemma. Jag kan bara spela tre ackord på gitarr och tre på piano. Jag spelar piano genom att helt enkelt fingra på tangenterna, och om en melodi och några ord dyker upp, fortsätter jag. Så gick det till: Jag satt bara hemma ensam. 

Mark Lewisohn:
Ringo introducerade låten för resten av bandet i augusti 1962, strax efter att han gick med i gruppen.

Dave Rybachevsky fortsätter:
Ringo inspirerades att skriva den här låten av sin vän Roy Trafford, som hade ett album med titeln Midnight Jamboree av countrystjärnan Ernest Tubb. En av låtarna på albumet var ”Pass Me By” med gästsångerskan Linda Flanagan. Texten berättar om en tjej som ville att hennes ex-älskare inte skulle våga närma sig henne, av rädsla för att hennes hjärta skulle bli kär i honom igen. Roy Trafford lärde sig låten och framförde den på en fest hemma hos Ringo, vilket utan tvekan inspirerade den senare att prova på sin karriär som låtskrivare. Ringo Starrs första omnämnande av låten ”Don’t Pass Me By” dök upp i New Musical Express den 23 augusti 1963. 1964, under Beatles sju dagar långa besök i Nya Zeeland, gav gruppen en radiointervju den 26 juni där låten också nämndes.

Ringo Starr:
Jag skulle vilja att de sjunger en låt jag skrivit, bara som ett PR-trick.

Paul McCartney:
Ringo skrev låten ”Don’t Pass Me By”. Den har en vacker melodi. Detta är Ringos första erfarenhet av låtskrivande. 

Ringo Starr:
Den var skriven i country- och westernstil, men Paul och John gjorde den i bluesstil och det gjorde mig bara galen. Kommer Beatles att spela in den? Vet inte. Tänk inte. Jag försöker påtvinga dem det varje gång vi gör en skiva.

Paul McCartney:
Tyvärr har vi aldrig tillräckligt med tid att inkludera en Ringo-låt på albumet eftersom han aldrig kan avsluta den. Under en intervju den 14 juli 1964 frågade programledaren Brian Matthew , när han introducerade låten ”And I Love Her”, Ringo Starr om han hade några planer på att skriva låtar.

Brian Matthew:
Ringo, hur går det med låtskrivandet?

Ringo Starr:
Ja, jag skrev en bra låt, men ingen verkar vilja spela in den. Paul kan skriva ner det.

Paul McCartney:
Nej, grejen är den att jag spelar melodin så att du kan sjunga sången.

Ringo Starr:
Nej, jag vill inte sjunga, sjung du. Paul ”Don’t Pass Me By, Don’t Make Me Cry, Don’t Make Me Blue, ′Cause You Know Darling I Love Only You”

Brian Matthew till Ringo:
Skrev du alla de orden?

Paul McCartney avbryter:
Ja, sorg och allt det där.

Brian Matthew:
Han är Dylan Thomas från Liverpool, eller hur?

Dave Rybachevsky:
I december 1967 verkade Ringo förtvivlad över att gruppen aldrig hade spelat in hans låt, och verkade desillusionerad över hans förmåga som låtskrivare. När han i en intervju tillfrågades om sin önskan att komponera musik nämnde han inte ens existensen av ’Don’t Avoid Me’. Han sa: ”Jag försöker.” Jag har en gitarr och ett piano, och jag spelar några ackord, men så vitt jag kan bedöma kan jag inte komma på någon bra melodi.” Men i juni 1968, nästan sex år efter att Ringo började skriva låten, bestämde sig John, Paul och George för att äntligen ge Ringo det han förtjänade.

Ringo Starr:
Det var min första låt. Det var väldigt intressant att spela in den. Alla arbetade med fullt engagemang.

Geoff Emerick:
White Album-sessionerna var fulla av överraskningar för mig. Beatles-album brukade börja med en inspelning av en av Johns låtar, och den här var inget undantag. Men den andra låten tillhörde alltid Paul – de var trots allt huvudlåtskrivarna i gruppen. Ringo pekades ut för att ha framfört en låt på ett album, och detta gjordes vanligtvis nästan som en eftertanke, mot slutet av studiosessionen. Men den här gången bestämde de sig för att spela in Ringos låt nästan omedelbart och, ännu mer överraskande, var det faktiskt en låt han skrev.” Det fanns ingen förklaring, och George Martin och jag blev chockade. Det enda vi kunde gissa var att resten av bandet visste att Ringo var lite upprörd och att de ville muntra upp honom. Detta verkade vara den enda möjliga anledningen till att deras tid och energi lades på Ringos låt alldeles i början av albumets arbete. 

Dave Rybachevsky:
Även om John var närvarande i studion, deltog han inte i inspelningen. Hans röst finns med på masterbandet mellan tagningarna, där han sjunger en del av ”You Are My Sunshine ”.

John Lennon:
Vi spelade just in två låtar. Den andra var Ringos första låt. Han komponerade den själv i ett anfall av slöhet.

Kevin Howlett, författare till boken Track by Track:
Denna tagning kombinerade piano och trummor på spår ett, med Ringos sång inspelad på spår fyra. På tagning fem delades pianot och trummorna upp i spår ett och två.

Paul McCartney vid orgeln. John Lennon, Ringo Starr och George Harrison iakttar och
lyssnar på resultatet. Bakom Pauls huvud får vi en glimt av Pauls flickvän Francie Schwartz. 

För att frigöra spåren för ytterligare överdubbningar, gjordes ytterligare en reduktionsmixning, som fick etiketten tagning 20.

Ringo Starr under en paus vid inspelningarna.
Foto: Leslie Bryce från ’The Beatles Monthly Book’. 

George Harrison med en av sina gitarrer i studion denna dag. 

Ringo Starr lade på ytterligare ett trumspår, Lennon spelade en gitarrdel där han använde sig av en tonpedal och McCartney spelade in en orgelöverdubbning. Man gjorde också två bandsnurror: en där alla fyra beatlarna sjöng högt i tonregistret Aaah och en med en gitarrton högt upp på tonskalan.

Ett historiskt ögonblick! Paul McCartneys flickvän
Francie Schwartz med Yoko Ono i studion för första gången.

Efter ett tag tröttnade John Lennon på allt fotograferande och
bad Mal Evans att be fotograferna att sluta fotografera.

Sessionen avslutades med att man skapade en grov monomixning som gavs till Lennon som han kunde ta med sig efter sessionen. Denna monomixning har sedan dess dykt upp på diverse bootlegskivor med The Beatles och utgör ett fascinerande dokument av låten då den började få ett nytt liv som Revolution 9.

Richie Unterberger, författare till The Unreleased Beatles*):
Det finns en inspelning av den här sessionen som har överlevt, inte så mycket av musiken – man kan höra dåliga tagningar av ’Revolution 1’ i bakgrunden – utan av Yoko Onos oavbrutna prat, där hon levererar en 67 minuter lång monolog till en bärbar bandspelare, inspelad den 4 juni 1968 under en inspelningssession. Monologen innehåller kommentarer om tillståndet i hennes (spirande) förhållande med John Lennon, första intryck av Paul McCartney och George Martin, en analys av Lennons handstil och ännu mer intima detaljer om deras spirande romans.

*) The Unreleased Beatles: Music and Film från 2006 består av en illustrerad 400-sidig musikguide till musik som The Beatles spelade in, men aldrig släppte samt musikfilmade bilder med gruppen, som ännu inte har blivit kommersiellt tillgängliga. Verket fick en utmärkelse 2007 – Award for Excellence in Historical Recorded Sound Research av The Association for Recorded Sound Collections.