Idag den 13 februari 2023 är det exakt 56 år sedan The Beatles singel Strawberry Fields Forever/Penny Lane släpptes. I samband med detta vill vi gärna bjuda på en liten video med personen som spelade det sedan 1967 klassiska solot på piccolatrumpet på låten Penny Lane.

David Mason, född den 2 april 1926 i London, gick bort den 29 april 2011 i en ålder av 85 år. Mason var en engelsk musiker som hade en lång karriär. Trots sin långa karriär är han förmodligen mest känd för många för att spelat piccolatrumpet på The Beatles inspelning av Penny Lane. Han deltog i flera Beatlesinspelningar bl.a. All You Need Is Love 1967. Mason utbildade sig på The Royal College of Music.

I nedanstående video berättar han bland annat om hur mycket han fick i ersättning för sitt jobb på Penny Lane.

Burt Freeman Bacharach, född den 12 maj 1928 i Kansas City, Missouri, USA, gick bort den 8 februari 2023 i Los Angeles, Kalifornien i en ålder av 94 år.

Bacharach var en amerikansk kompositör av framförallt populärmusik och filmmusik och nådde stora framgångar med sina underfundiga musikaliska kompositioner, vilka blev än mer uppskattade när han samarbetade med textskrivaren Hal David.

Han skrev kända låtar som I Say A Little Prayer, I’ll Never Fall In Love Again, This Guy’s In Love With You, Alfie, What Do You Get When You Fall In Love, The Look Of Love med flera, med flera.

Han arbetade med artister som Dionne Warwick, Aretha Franklin, Cilla Black, The Carpenters, Dusty Springfield, Tom Jones och The 5th Dimension bara för att nämna några.

Nedan ser vi en av inspelningarna av Alfie med Cilla Black och Burt Bacharach i studion.

Men var hittar vi kopplingen mellan Burt Bacharach och The Beatles?

Jo i låten Baby’s It’s You, som skrevs av Burt Bacharach (musiken), Luther Dixon (Barney Williams) och Mack David (texten).

Låten spelades in av The Shirelles 1961.

The Beatles framförde låten som en del av sina scenframträdanden från 1961 till 1963. Inspelningen av låten gjordes den 11 februari 1963 till deras första album Please Please Me tillsammans med låten Boys, som också var en låt med The Shirelles.

”Baby It’s You”

Sha la la la la la la la
Sha la la la la la la la
Sha la la la la la la la
Sha la la la la

It’s not the way you smile that touched my heart. (sha la la la la)
It’s not the way you kiss that tears me apart.

Uh, oh, many, many, many nights go by,
I sit alone at home and I cry over you.
What can I do.
Can’t help myself, ’cause baby, it’s you.
Baby, it’s you.

You should hear what they say about you, ”cheat,” ”cheat.”
They say, they say you never never never ever been true. (cheat cheat)

Uh oh,
It doesn’t matter what they say,
I know I’m gonna love you any old way.
What can I do, and it’s true.
Don’t want nobody, nobody, ’cause baby, it’s you. (sha la la la la la la)
Baby, it’s you. (sha la la la la la la)

Solo

Uh oh,
It doesn’t matter what they say,
I know I’m gonna love you any old way.
What can I do, when it’s true.
Don’t want nobody, nobody, ’cause baby, it’s you. (sha la la la la la la)
Baby, it’s you. (sha la la la la la la)
Don’t leave me all alone…
(sha la la la la la la)
Come on home . . .

Tilläggas kan att överdubbningar och några tillägga på Baby It’s you gjordes av George Martin den 20 februari 1963. Då la Martin till pianospel och celestespel. Det senare är också det ett klaviaturinstrument. På den slutliga inspelningen tog man sedermera bort pianospelet.

De blev hits för båda artisterna. Den version som hamnade högst på topplistorna med Baby’s It You var bandet Smith, som såg till att låten hamnade på femteplatsen på de amerikanska listorna 1969.

Nedan kan du lyssna till versionen med Smith.

The Beatles version skiljer sig från The Shirelles version, genom att den andra versens sjungs två gånger istället för den första versen.

Det finns också en liveversion av Baby It’s You, som kom ut på albumet Live at the BBC 1994. I den här versionen återupprepar inte John Lennon en del av den andra versen efter solot, men återupprepar en del av fösta versen, vilket var vad The Shirelles gjorde i sin version.

Låten släpptes även på en cd- och vinylsingel den 20 mars 1995 i UK. Skivan släpptes även i USA. Båda skivorna (cd och vinyl) hade fyra låtar, vilket var normen för cd-singlar vid den här tiden.

De övriga tre låtarna, trots att de var från BBC-inspelningarna, var inte med på albumet Live at the BBC.: I’ll Follow The Sun och Boys kom dock senare med på albumet On Air – Live at the BBC Volume 2. Men inspelningen av Devil In Her Heart förblir unik på den här utgåvan. Singeln (med fyra låtar) nådde sjundeplatsen på listorna i UK och tog sig upp till plats 67 på Billboard Hot 100.

På låten deltog John Lennon på sång och kompgitarr, Paul McCartney på bas och bakgrundssång, George Harrison på sologitarr och bakgrundssång, Ringo Starr på trummor och George Martin på celeste. Ljudingenjör var Norman Smith.

Paul McCartney minns Burt Bacharach:

Nedanstående inspelning är på 1 timme, 18 minuter och 30 sekunder med 35 låtar, varav en del i två eller fler versioner.

Track Listing

00:00 1. Be Bop A Lula – Fred Fascher vocal
02:34 2. I Saw Her Standing There (Ver. 1)
05:24 3. Hallelujah I Love Her So – Horst Fascher vocal
07:33 4. Red Hot
09:00 5. Sheila
10:56 6. Kansas City
13:06 7. Shimmy Like Kate
15:24 8. Reminiscing
17:09 9. Red Sails In The Sunset
19:29 10. Sweet Little Sixteen
22:17 11. Roll Over Beethoven
24:39 12. A Taste Of Honey (Ver. 1)
27:11 13. Ain’t Nothin’ Shakin’
28:29 14. I Saw Her Standing There (Ver. 2)
31:23 15. To Know Her Is To Love Her
34:30 16. Everybody’s Trying To Be My Baby
36:59 17. Till There Was You
39:17 18. Where Have You Been All My Life?
41:41 19. Lend Me Your Comb
43:34 20. Your Feet’s Too Big
46:05 21. I’m Talking About You (Ver. 1)
48:06 22. A Taste Of Honey (Ver. 2)
49:57 23. Matchbox
52:41 24. Little Queenie
56:43 25. The Hippy Hippy Shake
58:26 26. A Taste Of Honey (Ver. 3)
1:00:24 27. I Remember You
1:01:50 28. Ask Me Why
1:04:14 29. Besame Mucho
1:07:03 30. Mr Moonlight
1:09:15 31. Falling In Love Again
1:11:29 32. I’m Going To Sit Right Down And Cry Over You
1:13:15 33. I’m Talking About You (Ver. 2)
1:15:26 34. Long Tall Sally
1:17:03 35. Twist And Shout
Källa: Lord Reiths MONO “Magnetophon Band” mixes

1963 var ett väldigt hektiskt år för The Beatles efter att de släppte singeln Love Me Do den 5 oktober 1962.

Under 1963 kan vi lätt räkna med minst 350 olika åtaganden som The Beatles genomförde. T.ex. hade de 253 speldagar med vanligtvis två konserter vid varje tillfälle (varav 5 dagar i Sverige; Karlstad, Stockholm, Göteborg, Borås och Eskilstuna). Dessutom var de med i radioprogram vid 35 av dagarna (varav en av dagarna ägde rum i Karlaplansstudion i Stockholm) och i tv-program vid 32 dagar (varav en av dagarna på Arenateatern vid inspelningen av tv-programmet Drop In). Vissa dagar var de med i flera radio- och/eller tv-program. Antalet inspelningsdagar var 14 och de gav ut nio skivor: 2 LP-album, 3 EP-skivor och 4 singlar under året i UK. Dessutom ägnade de sig vid tre tillfällen åt fotosessioner, förutom de dagar då de fick motta priser av olika slag.

Nedanstående skivor, utgivna i UK firar 60-årsjubileum under 2023!

Det har nyligen kommit till vår kännedom att Ted ’Kingsize’ Taylor har gått bort i en ålder av 83 år. Ted fick sitt smeknamn ’Kingsize’ med anledning av sin längd. Han var 2 meter lång (6,5 feet) och föddes som Edward William Taylor den 12 november 1939 i Crosby, Liverpool och gick bort så nyligen som den 2 januari 2023.

Ted Taylor var en samtida rival till The Beatles under deras Liverpooldagar. Han och hans grupp The Dominoes spelade även i Hamburg på Star-Club, liksom The Beatles. Innan de gjorde debut i Hamburg, spelade de mycket på The Cavern Club, där de kom i kontakt med Cilla Black, som ofta var gästsångerska i bandet.

Bandet The Dominoes bildades i norra Liverpool 1957 efter att ha varit en skifflegrupp kallad The Sinners. Gruppens originalmedlemmar var Arthur Baker på sång, George Watson på gitarr, Charlie Flynn på gitarr, Sam Hardie på piano och Cliff Roberts på trummor. 1958 kom Ted Taylor med i bandet som sångare och gitarrist.

Under de kommande åren bytte gruppen ett flertal medlemmar. En av de nya medlemmarna i The Dominoes var Bobby Thomson på bas och sång, som Ted Taylor hade spelat med tidigare i gruppen The James Boys.

Bandet spelade på de lokala klubbarna och Taylor fick snart rykte om sig som den bästa rock’n’roll-sångaren i Liverpool med omnejd och han blev även uppmärksammad för sina livfulla rutiga jackor.

1960 fick de namnet Kingsize Taylor and The Dominoes och de spelade första gången på The Cavern i januari 1961. Där kom de för första gången i kontakt med den 17-åriga sångerskan Cilla White, som sedan av misstag fick heta Cilla Black när redaktören Bill Harry skulle skriva om henne i sin tidning Mersey Beat och inte riktigt mindes hennes korrekta namn.

Två av medlemmarna lämnade därefter bandet och gick med i gruppen Ian And The Zodiacs och två nya medlemmar tog deras platser. I början av 1962 placerade sig bandet på sjätte plats i omröstningen som Mersey Beat-tidningen hade bland ungdomarna. Förstaplatsen hade intagits av The Beatles.

Sommaren 1962 reste bandet – utan Cilla Black – till Hamburg, där de började genomföra regelbundna framträdande på The Star-Club. På trummisfronten var det en regelbunden omsättning. Lovelady slutade i The Dominoes och ersattes först av Brian Redman och sedan av Gibson Kemp. Den senare efter det att Ringo Starr hade tackat nej till att vara med i bandet och tackat ja till att vara med i The Beatles, eftersom de kunde erbjuda ett bättre gage.

Kingsize Taylor hade köpt en fyraspårsbandspelare för monoinspelningar av märket Philips med typbeteckningen RK. Han fick den installerad på The Star-Club med hjälp av Adrian Barber. En Sennheiser-mikrofon hängde ner från klubbens tak för att fånga upp ljudet när banden spelade.

I december 1962 spelade man in ett flertal framträdanden med The Beatles och dessa inspelningar kom till slut ut 1977 på skivan Live! at the Star-Club in Hamburg, Germany; 1962.

Kingsize Taylor och The Beatles före detta manager Allan Williams stod båda bakom utgivningen. Ted Taylor sade sig ha fått tillstånd från John Lennon att göra inspelningarna efter det att han bjudit John på ett flertal rundor med öl.

Det finns dessvärre inte några definitiva uppgifter om hur många framträdanden med The Beatles som spelades in av Adrian Barber, ej heller när eller hur många låtar.

Och anledningarna till detta var först och främst på grund av att Taylor hade fört över Beatlesmaterialet från originalbandet till en tvåspårsbandspelare med hjälp av sin fars Grundig TK 120-bandspelare så snart han kom tillbaka från Hamburg.

Den andra orsaken till att man inte kunde veta exakt vad som spelades in och när, var att bandet med musiken bearbetades på olika sätt innan det sattes ihop som det sedan blev på skivan.

De undersökningar som emellertid har gjorts om detta, har kommit fram till att det var tre eller fyra av The Beatles framträdanden som spelades in – förmodligen den 21, 25, 28 och den 30 december 1962. Totalt verkar det som om man spelade in mellan 40 och 44 låtar. I vilken ordning låtarna framfördes är också något som man nu efteråt bara kan spekulera omkring.

Skivan ovan Live! at the Star-Club in Hamburg, Germany; 1962 var från början en illegal utgivning eftersom The Beatles hade kontrakt med EMI:s Parlophone Records när dessa inspelningar ägde rum.

Läget löstes inte förrän 1998 och fram till dess hade inspelningarna kommit ut på många olika mindre skivbolag över hela världen. Det var bara när företaget Sony gav ut låtarna som The Beatles och Apple tog tag i frågan och tog den till domstol.

George Harrison vittnade vid rättegången, vilken slutade med att inspelningarna tilldelades Apple och the Beatles. Sedan dess har man använt sig av en del av inspelningarna i tv-serien The Beatles Anthology när det släpptes på dvd.

Ganska nyligen har Beatlesfans förordat att man skulle använda sig av originalbandet för att göra det rent från missljud och mixa det i stereo genom att använda sig av den teknik som Peter Jacksons team har utvecklat och som nyligen har använts i samband med nyutgåvan av albumet Revolver.

Originalbandet av Kingsize Taylor and the Dominoes splittrades i slutet av 1964. Medlemmarna i the Dominoes – Frankland, Casey, Thompson och Kemp med sångaren Paddy Chambers stannade kvar i UK och arbetade vidare. Taylor återvände med sin tyska fru till Hamburg, där han spelade sologitarr i Griff Parry Five. Därefter var han med i olika konstellationer både i England och i Tyskland.

Han spelade in en solosingel på Decca 1964 – Somebody’s Always Tryin’ – med Jimmy Page på gitarr. Därefter gav han i stort sett upp musiken och återvände till Crosby i Merseyside. Under 30 år hade han en slakterifirma fram till sin pension. Tillsammans med sin fru flyttade han sedan tillbaka till Tyskland 2006, där han fortsatte att uppträda med ett band som hette The Brotherhood of Rock ’n’ Soul. Efter det att hans fru gick bort för några år sedan, bosatte han sig i Southport, England.

Nedan två exempel på inspelningar av låten Somebody’s Always Tryin’. Först hör vi Ted ’Kingsize’ Taylors version och sedan en annan version av den som först spelade in låten. Han hette märkligt nog också Ted Taylor!

En mycket Intressant video med och om Ted ’Kingsize’ Taylor och hans inspelning av The Beatles på Star-Club i Hamburg 1962. Här finns också fina intervjuer med Allan Williams, som var The Beatles manager innan han lämnade över jobbet till Brian Epstein. Speltid: 9 minuter och 2 sekunder.