Knappt två veckor senaste, den 13 april spelade de in låten i EMI Studios på Abbey Road i London.
Johns egen tolkning av låten: ‘Help!’ was about me, although it was a bit poetic. I think everything comes out in the songs.
San Francisco 1967.
Tidigt på morgonen den här tisdagen flög Paul McCartney och Mal Evans från Los Angeles till San Francisco, där de tillbringade dagen med att besöka berömda platser, fotografera Golden Gate-bron och köpte diverse skivor. Staden fick erfara den första snön på över 42 år och temperaturen var mycket kallare än vad de båda herrarna hade tänkt sig.
Resan till Amerika gjordes huvudsakligen för att överraska Paul McCartneys flickvän Jane Asher på hennes 21-årsdag den följande dagen – den 5 april.
De besökte även the Fillmore Auditorium, där Jefferson Airplane höll på att repetera. Efteråt följde de med Marty Balin och Jack Casady till Oak Street-lägenheten som de delade med bandets road manager Bill Thompson. Där spelade Paul upp en acetatskiva av Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band för bandet. De försökte sig också på att jamma lite, men Paul hade problem med att spela på grabbarnas högerhänta gitarrer.
Här jammar Paul McCartney med Marty Balin och Jack Casady. Paul spelar på en
Rickenbacker 360/12-gitarr, som förmodligen tillhörde Paul Kantner.
Denna tisdag i London, samlades producenten George Martin och ljudingenjören Geoff Emerick i kontrollrummet till Studio Two i EMI Studios på Abbey Road.
Var och en av mixningarna lät man bandet gå lite snabbare så att tonarten på låten gick upp en halvton från C till Ciss.De första mixningarna som framställdes var monomixningarna. Mixningarna av låtens första del fick nummer 6 – 11, vilket följdes av mixning nr 12 av del två och tre av låten. Dessa editerades därefter samman med en tillagd överdubbning av skratt i slutet av låten. ADT (Artificial double tracking) lades också på Harrisons sång.
Därefter skapades tre stereomixningar. Låtens första del mixades med tre mixningar, numrerade 1-3, vilket sedan följdes av mixningarna fyra och fem för del två och tre av låten. Samma sak med dessa mixningar, d.v.s. de editerades samman med samma effekter som för monomixningarna.
Själva editeringarna vad gäller såväl mono- som stereomixningen kan man höra efter cirka 2 minuter och 23 sekunder in i låten. Under dagens arbete med mixningarna av låten tog man bort cirka en minut från låtens ursprungliga speltid. Mot slutet av låten, när den nästan fadar ut, hör man ett befriande skratt. Det hade man hämtat från EMI:s ljudbibliotek, Volym 5, som innehöll applåder och skratt.
Strax efter midnatt anlände The Beatles assisten Mal Evans till McCartneys hus på Cavendish Avenue nr. 7 i London. McCartney själv, som var van att arbeta sent (=tidigt in på det nya dygnet), gick och la sig kl. 03.30. men gick upp tidigt när målare anlände för att arbeta i hans hus. Strax efter deras ankomst anlände två representanter för Air France för att plocka upp McCartney och Evans och köra dem till London Airport. Därifrån flög båda till Paris-Orly Airport för att ta ett anslutningsflyg till Los Angeles, USA.
McCartneys US-visum hade gått ut, men den amerikanska tullen och immigrationstjänstemännen i Los Angeles löste problemet med allt pappersarbete inom 30 minuter. När väl detta var avklarat gick McCartney och Evans ombord på ett privat Lear Jet-flyg, som var hyrt av Frank Sinatra, men bara med NCB News-logotypen. Planet tog Paul och Mal till San Francisco. Planet användes under hela parets vistelse i USA, vilken kom att vara ända till den 12 april 1967.
Lear Jet-planet som tog Mal Evans och Paul McCartney från Los Angeles till San Francisco.
Båda hade tagit med sig var sin Canon 8mm:s kamera för hemmafilmsbruk. Med den dokumenterade de händelserna som kom att äga rum under det följande dagarna. Pauls kamera stals senare av fans, men Mals inspelade filmer var kvar.
Flyget anlände till San Francisco tidigt på morgonen tisdagen den 4 april 1967. Paul och Jane återförenades den följande dagen, den 5 april, i Denver i Colorado.
Den sista låten som skulle göras komplett var Within You Without You. Åtta violiner och tre cellos spelades in på spår tre, varefter George Harrison, som var den ende beatlen som var närvarande i studion, dubbade sin sång och lade till lite extra sitarspel på spår fyra. Inspelningarna gjordes i Studio One fram till kl. 03.00 den följande tisdagsmorgonen. Violinisterna var Erich Gruenberg, Alan Loveday, Julien Gaillard, Paul Scherman, Ralph Elman, David Wolfsthal, Jack Rothstein och Jack Greene. Cellisterna var Reginald Kilbey, Allen Ford och Peter Beavan. Var och en av musikerna fick betalt enligt Music Union:s taxa på £ 9, utom ledaren för ensemblen – Erich Gruenberg – som fick £ 11.
Stråkarna dirigerades av George Martin, som hade förberett ett partitur baserat på Harrison idéer. De olika delarna spelades in ett otal antal gånger. Alla inspelningar togs bort fram till då man kom fram till en inspelning som alla var nöjda med. När Within You Without You spelades in första gången den 15 mars 1967, sade att stycket bestod av tre delar, fast de spelades in som en del. Numreringen av delarna fortsattes under denna inspelningssession och den kommande, där del ett mixades separat från del två och del tre.
En cover är väl inte så märkvärdigt, eller hur? Nej, det kan jag hålla med om, men denna cover, som fått stavningen Blackbiird, innehåller en del samplad musik från The Beatles egen version på dubbelalbumet The Beatles (The White Album) från 1968 i form av Paul McCartneys gitarrspel. Dessutom nämns Paul McCartney som en av de tre producenterna på låten. De övriga två är Beyoncé själv och Tyler.
Beyoncés officiella textvideo av Blackbiird med en speltid på 2:20.
Paul McCartney, John Lennon och George Harrison överdubbade sin sånginsats, vilket lades på spår tre i tagning nio. På spår fyra lade man på maracas och tamburin.
Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (Reprise) var den enda låten på hela albumet där man inte behövde skapa någon reduktionsmixning. Det fjärde och sista spåret på bandet lade man de grundläggande instrumenten kompletterad med överdubbningar. Därefter var låten klar för att mixas till själva albumet.
Under denna sessionen skapade man nio monomixningar av låten, varav den sista blev den som användes på albumet. ADT – Artificial double tracking – lades till på sången och en del av publikljudet som man gjorde färdigt den 6 mars lades också till under denna session.