John Lennon besöker Dornish Island

Söndagen den 30 april åkte John Lennon, tillsammans med John Dunbar, för att se Dornish Island, som han köpte den 17 mars 1967.

Kevin Groden, direktör för Clew Bay Marine Expeditions:
De första besökarna som landade på ön med John Lennon var hans son Julian och fru Cynthia. De anlände till Westport och hyrde sedan en båt.

Brian Epsteins personlige assistent Alistair Taylor berättar:
Besöket på ön organiserades av Michael Brown, fastighetsadvokaten, som hanterade den här affärsuppgörelsen. Han anlitade Paddy Quinn, en skeppsbyggare som bodde på ön Inishattle, cirka två mil från Dornish. Quinn hade ingen aning om vem hans berömda passagerare var.

Skeppsbyggaren Paddy Quinn berättar:
Han anlitade mig för att ta honom till ön. Jag visste inte vem han var. Först senare fick jag reda på att det var John Lennon. Så vitt jag vet var han köparen. På den tiden misslyckades Beatlemania och Swinging Sixties med att svepa över västra Irland. Jag utförde ett uppdrag, han var kunden. Det tog honom en och en halv timme att utforska ön. Jag tog honom [John] till min plats för en kopp te på Ballycuttle Island, där min hund Sandy plågade honom med konstant skällande mot hans långa, raggiga pälsjacka.

Michael Brown berättar om tillfället:
Han hade en filmkamera med sig och filmade landskapet runt ön. Han var mycket imponerad av Clew Bay, bukten vid Atlanten i grevskapet Mayo på Irland. Jag tyckte att han var en mycket praktisk och affärsmässig man; han var intresserad av logistiken och kostnaderna för att bygga ett hus på ön; han uttryckte oro över ytterligare erosion av ön och frågade vad som kunde göras för att förhindra det. 

Paret Yoko Ono och John Lennon hade tänkt sig att tillbringa sin ålderdom på ön. Men i och med att John Lennon mördades 1980, sålde Yoko Ono ön 1984 för £ 30 000. Pengarna donerades till ett irländskt barnhem.

I nedanstående korta video, cirka 50 sekunder, får vi se lite om ön som bl.a. hade varit en hippie-ö under en kort tid.

Alan Livingston, chef för Capitol Records besöker EMI Studion på Abbey Road

Livingston, chefen för Capitol Records, kom till London för ett regelbundet möte i EMI:s styrelse. Han blev inbjuden till  studion på Abbey Road.

Alan Livingston: När jag kom spelades låten ”A Day in the Life ”. Vad är detta?! – Jag frågade. – Vem utför detta?! Jag kunde inte tro att detta var möjligt, sådan skönhet. Jag var chockad.

Förberedelser inför utgivningen av ’Sgt. Pepper’-albumet

Bandkartrongen med inspelningarna av låtarna till albumet ’Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Denna fredag förbereddes metallmatrisen av Harry Moss. Det tog honom åtta försök innan ljudeffekten varade i cirka två sekunder för ljudspåret att försvinna och ljudsignalen vid en tonhöjd på 15 kilohertz, avsedd för hundar, dök upp precis i skivans sista spår. Målet var att efter att skivan slutade spelas skulle ljudet loopa och låta oändligt.

Harry Moss:
Att skära Sgt. Pepper var inte så svårt, förutom att, eftersom vi inte kunde spela mastertapen, jag var tvungen att vänta på den vita etiketten innan jag kunde veta om jag lyckats klippa det sista koncentriska spåret. Den minsta felplacering av gravyrnålen i början av sidan av skivan kunde skada det koncentriska spåret. Innan detta var det nödvändigt att ta reda på om metallen skulle skadas under tryckning på fabriken om det fanns musikaliskt innehåll på utgångsspåret.

Harry Moss skrev oftast in sina initialer på de skivor som han skar till. Det ska synas på den delen av skivan som ligger mellan sista spåret och skivetiketten. HTM, där H står för Harry och M för Moss. Vad t:et står för är tyvärr inte känt.

Intressant nog hade albumet som släpptes i USA varken hundvisslan eller utgångsspåret. De inkluderades inte förrän 1987 på CD.

Hundsignalen var endast närvarande vid den första pressningen och var frånvarande i efterföljande nytryck och nyutgivningar av albumet. Det var först 1987, när den CD-skivan och laserversionerna av Sergeant Pepper-albumet släpptes i Storbritannien och USA, som den så kallade hundvisselan återigen dök upp på dem.

Harry Moss:
Min hund hör den här tonen varje gång jag spelar en skiva. Hon reser sig plötsligt, börjar se sig oroligt omkring och jag förstår att det i det här fallet är en skiva från den första upplagan.

Även om det faktiskt inte anses vara en del av låten A Day In The Life, har ljudeffekten i slutet av den låten kallats Sgt. Pepper Runaway Groove respektive Pepper Inner Groove.