Ny singel med Rod Davis utgiven av Edmund Thielow
Min Beatlesvän i Glauchau, Tyskland släpper ny vinylsingel
Rod David håller upp Edmund Thielows senaste utgivna skiva ’Midnight Special’.
Rod passade på att gratulera Edmund i förväg på Edmunds kommande 70-årsdag i oktober i år.
Den 1 juni 2025 släpptes den fjärde singeln från the BEAT ARCHIVE i Glauchau, Sachsen, Tyskland. Den här gången är det en liveinspelning från den 6 februari 2009 i Berlin av låten Midnight Special som framförs av Rod Davis (från The Quarrymen) på gitarr och sång tillsammans med Edmund Thielow på tvättbräda.
Denna traditionella folksång kommer från början från fångar i den amerikanska södern och har framförts av ett stort antal artister, inklusive Lead Belly, Pete Seeger, Creedence Clearwater Revival, Johnny Rivers med flera. Låten refererar till passagerartåget Midnight Special och dess ever loving light.
The Quarrymens framförande av Midnight Special ingick i bandets repertoar under det att de försökte utveckla sitt ljud och sin spelstil. Låten framförde de på ett flertal olika spelningar i Liverpool.
Edmund Thielow visar upp sitt senaste utgivna alster i mitten
tillsammans med de utgivna singlarna – nr 2 och nr 3 (se nedan).
Den första singeln var till minne av John Lennon – One Minute Silence – Edmund Thielows personliga ögonblick av tystnad. Den andra singeln var Lost John med Chas Newby på sång och bas, Rod Davis på sång och gitarr, Kasten Steinert på trummor och Edmund Thielow på tvättbräda från den 3 oktober 2020 och släppt den 10 januari 2022 (se Beatles Nytt nr 187 sid 23). Den tredje singeln var My Bonnie/Skinny Minny med Tony Sheridan släppt den 25 maj 2024 (se Beatles Nytt nr 192 sid 14).
Så här låter Midnight Special i ett framförande av The Fast Rattlers tillsammans med Rod David från The Quarrymen den 19 september 2017. Speltid: 3:54.
The Beatles – Detta händer den 14 augusti 1968
Inspelning och mixningar av låtarna ’Yer Blues’ och ’What’s The New Mary Jane’
Onsdagen inspelningssession startade kl. 19.00 och slutade inte förrän kl. 04.30 på torsdagsmorgonen. Under denna session färdigställde man inspelningen av låten Yer Blues. Som vanligt höll man till i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road. Producent: George Martin. Ljudtekniker: Ken Scott och assisterande ljudtekniker: John Smith.
Yer Blues innehöll ett flertal överdubbningar inspelade på spår fyra, vilket i själva verket var en editering av tagningarna 16 och 17. John Lennon spelade in sin solosång, med harmonisång av Paul McCartney och lite extra virveltrumma under gitarrsolot och efter editeringen av Ringo Starr.
Härefter skapade man fyra monomixningar av Yer Blues. På grund av den dåliga separationen mellan instrumenten under inspelningen, läckte Lennons guidade sång och en del inte använd sologitarr över till den slutliga mixningen.
Den andra låten för kvällen var John Lennons experimentella låt What’s The New Mary Jane och den ansågs vara en av låtarna som skulle vara med på The White Album. Man hade spelat in en demoversion i maj 1968 och den var mixad och klar för att komma med på det nya albumet, men lämnades utanför i sista stund. Låten förblev opublicerad fram till albumet Anthology 3 år 1996. Låten spelades in denna kväll tillsammans med George Harrison, Yoko Ono och Mal Evans.
Man spelade in fyra tagningar. Det två första var tämligen konventionella med Harrison på akustisk gitarr och Lennon på solosång och piano. Tagning nummer fyra var den längsta – 6 minuter och 35 sekunder – och innehöll en längre improviserad sektion. Överdubbningarna inkluderade lite mer piano och gitarr, en andra solosång, trummor, vibrafon, tamburin, handklocka, koskälla, glidvisselpipa och harskramla.
Mot slutet av sessionen skapade man en monomixning av What’s The New Mary Jane, vilken drog ner speltiden till 3 minuter och 15 sekunder. Den 25 september skapade man två monomixningar och den 14 oktober 1968 skapade man två stereomixningar av låten.
Lite kuriosa är att Brian Jones från The Rolling Stones medverkade på låten med att spela vibrafon.
I slutet av sessionen skapade man bandkopior av den råa mixningen och den tredje monomixningen av Yer Blues, som togs hem av John Lennon för ytterligare lyssning.
The Beatles – Detta händer den 13 augusti 1968
Inspelning och editering av ’Sexy Sadie’ och ’Yer Blues’
Ovanligt nog inledde grabbarna denna andra nyinspelning med tagning nummer 100. De spelade in totalt 8 tagningar. Tagning nummer 107 ansågs vara den bästa. På denna gjorde man fyra reduktionsmixningar, numrerade 108 – 111. Detta gjorde att man la John Lennons solosång på ett spår, hans och George Harrisons gitarrer på ett andra spår, Paul McCartneys pianospel på spår tre och Ringo Starrs trummor på spår fyra. Reduktionsmixningarna förblev emellertid oanvändbara och nya framställdes den 21 augusti tillsammans med ytterligare överdubbningar.
The Beatles började inspelningen av låten Yer Blues. De var angelägna om att komma på nya ljud. De valde att hålla till i ett litet annexrum. Rummet kallades Rum 2A och låg intill kontrollrummet i Studio 2 och mätte bara 2,5 meter gånger 5 meter. Rummet hade använts för att förvara Telefunkens fyrspårsbandspelare innan de installerades i studion, och sedan som ett förråd, som vid det här laget var tomt.
Ken Scott:
We had to fit all four of them in that tiny room and they literally couldn’t move. They had to find a position with their guitars and not move, or they would hit someone in the face or in the guitar. And that’s where we cut the track. So input came in a lot of different ways, and they were always up to trying anything new.
Man spelade in 14 tagningar med Lennon och Harrison på sologitarr, McCartney på sin Rickenbacker-bas och Starr på trummor. Lennon sjöng även lite guidning av låten. Efter tagning åtta, tog McCartney en paus under det att de övriga jammade i E-dur. Både tagning sex och tagning 14 av Yer Blues ansågs vara bra, varpå man skapade ett par reduktionsmixningar. Tagning sex mixades två gånger och fick tagningsnummer 15 och 16. Den enstaka reduktionsmixningen av tagning 14 fick tagningsnummer 17. Dessa mixningar körde samman de två gitarrspåren till ett spår. Tagningarna 16 och 17 av Yer Blues editerades sedan följaktligen tillsammans, där editeringen kom efter 3 minuter och 16 sekunder. Den första delen av den slutliga versionen är hämtad från tagning 17, under det att gitarrsolot abrupt skarvas med början av tagning 16, komplett med Lennons guidade sång.
The Beatles – Detta händer den 12 augusti 1968
John Lennon och Yoko Ono deltar på en modeshow av Ossie Clark
John Lennon och Yoko Ono på modevisning.
Paul McCartney producerar låtar för ’Drew & Dy’
Den 12 augusti 1968 spelade vår duo Drew & Dy in tre spår i Trident Studios. Skivan producerades av Paul McCartney. Han spelade även piano och sjöng bakgrundssång med oss.
Paul McCartney med Keith Drewett och Peter Dymond.
Paul McCartney tillsammans med ett par ljudtekniker i kontrollrummet.
Rosetti Airstream 3 var elgitarren som Paul McCartney använde under inspelningen tillsammans med Drew och Dy i Trident Studios. Gitarren tillverkades i Holland, importerades till Storbritannien och såldes under namnet Rosetti. Gitarren har tre mikrofoner med individuella brytare, en tremolo-arm, volym- och tonkontroller och ett krämfärgat pärlemorhuvud. Fäst vid gitarrens kropp finns en silverplakett graverad med orden:
Denna gitarr spelades av Paul McCartney den 12 augusti 1968 under Drew och Dys Apple-inspelningssession.
Peter Dymond:
Under sessionen den 12 augusti 1968 använde Paul McCartney detta instrument för att förklara och demonstrera basgångar för sessionsbasisten. Paul McCartney spelade också instrumentet i några minuter. Detta är en av gitarrerna man hör på tre av spåren som spelades in den dagen.
Efter den sessionen skrev Paul ett nytt brev till oss och lovade att göra ytterligare en inspelningssession med studiomusiker, men det uppstod friktion mellan Beatles och vi var ivriga att få ut skivan, så vi gick till Apple och någon trevlig tjej, jag vet inte vem hon var, försökte övertala oss att stanna hos Apple (vi ville också), men vi var orubbliga eftersom vi verkligen ville ha skivan ut. Så småningom ringde de Paul och han sa: ”Vill du jobba med mig?” och jag sa: ”Det är inte det, det handlar om hur många skivor du har gjort under det senaste året, för vi har inte haft några.” Sedan sa han: ”Ring (jag kan inte komma ihåg namnet) i telefon”, och de släppte oss från vårt kontrakt och gav oss tillbaka låtarna. Brevet kom ungefär en vecka senare. Det var allt. Drew & Dy fortsatte. Vi hade en skiva på Philips – två låtar vi hade spelat in med Apple. Skivan gjorde ingenting för oss. Sedan bidrog vi med ett spår som låtskrivare till ett svenskt band som hette Stardust, plus en singel för dem. Vi hade också en singel och ett spår på David Essex album. Vi skrev kontrakt med AIR. Vi skrev kontrakt med Mickie Most och Tony Hatch som låtskrivare, men ingenting fungerade. Vi spelade in tre låtar på President Records precis när en skandal bröt ut där. Roy Castle skulle spela in en av våra låtar, men hans fru fick förlossningar samma dag som inspelningen. John Kongas spelade in en av våra låtar mellan sina två ettor, men producenten, Graham Churchill, tyckte inte att han hade gjort ett tillräckligt bra jobb med att producera den, så de släppte den inte. Jose Feliciano skulle spela in en av våra låtar, men hans förlag ville ge AIR ett fruktansvärt erbjudande för att använda våra låtar, vilket de vägrade göra. Listan kan göras lång!
Inspelning och mixning av ’Not Guilty’
I slutet av sessionen gjordes en monomixning efter George överdubbning av sin solosång. Mal Evans tog hand om bandet för att skapa några acetatskivor av resultatet. Och det var det! Låten mixades aldrig igen och dök upp först när George Harrison spelade in låten på nytt 1978 till hans åttonde studioalbum – George Harrison – släppt den 14 februari 1979. Låtarna skrevs och spelades in till största delen under 1978, en period under vilken George hölls sig hemmavid och också då han gifte sig med Olivia Arias och blev pappa för första gången – till sonen Dhani.
Men när det var dags för stereomixningarna i oktober 1968 av låtarna till dubbelalbumet The Beatles, var Not Guilty inte längre en kandidat för albumet. Trots att man hade ägnat fyra separata inspelningssessioner till Not Guilty kom låten inte med på albumet The Beatles. Som informerats om tidigare, kom den med först 1996 och då på albumet Anthology 3.
The Story Of Buttercup Records
’The Story Of Buttercup Records 1969-1978’ har släppts
Ett vinylalbum med det mesta av det bästa som spelats in på Buttercup Records under åren 1969-1978 av Staffan Olander. Skivan kommer också att recenseras i Beatles Nytt nr 194, som kommer ut i oktober 2025.
Skivomslagets framsida.
Skivan är pressad i totalt 300 exemplar. I 50 exemplar av dessa medföljer nedanstående sex skivomslag som bonus till våra medlemmar som beställer skivan. Skivorna till skivomslagen ingår dock inte!
De sex bonusomslagen är:
BIC 101. Singel: One And One Is Two med The Strangers with Mike Shannon (ensidig skiva) släppt den 3 maj 1976.
BSP 103. Singel: BEATLES på Johanneshov/Fröken Dur och Fröken Moll med Calle Hallberg från den 12 oktober 1977.
Buttercup Volume 3:
DECCA FR 13793. Singel: Like Dreamers Do (Lennon-McCartney) med The Applejacks/
I’ll Keep You Satisfied (Lennon-McCartney) med Billy J. Kramer släppt i december 1978.
EP:n Buttercup Volume 4 på Polydor 2230 114 släppt den 18 november 1982.
Tre låtar med The Beatles with Tony Sheridan: Mein Herz Ist Bei Dir Nur, My Darling/Sweet Georgia Brown/My Bonnie
Just A Dream (Ringo Starr/Vini Poncia) med Ringo Starr
Badge (George Harrison/Eric Clapton) med Cream
Giddy (Paul McCartney) med Roger Daltrey
Buttercup Records BEP 102 (sid A)/BEP 103 (sid B) släppt den 3 februari 1972.
En EP med fyra låtar:
Längtar du till våren (Bad To Me) (Lennon-McCartney med svensk text av herr Olsson alias Staffan Olander!)/
Du har gjort min gråa värld till guld igen med Mattis
A Place In The Sun med Art of Music/
When I Get Older (Lennon-McCartney) med G & D.
Det sjätte och sista konvolutet är ett exemplar av Buttercup Records blåa skivpåse.
Pris: 250kr/skiva + porto 50kr.
Beställningar kan göras via: alltforlaget@gmail.com
eller via telefon: 0706402367.
Så här ser de sex bonusomslagen ut som medföljer de 50 första beställningarna av vinylalbumet.
Sid 1 innehåller 11 låtar och sid 2 innehåller 12 låtar.
Totalt 23 låtar från perioden 1969-1978.
Bland godbitarna och ovanligheterna finns här till exempel två korta spår med The Hollies som blir intervjuade före och efter sin konsert i Malmö den 29 maj 1969 av Staffan Olander. Dessutom kan nämnas Carl Hallbergs hyllning till The Beatles på Johanneshov, artister som Decibel, Art of Music, Mix, Mattis, Harmonic’s, Göthe Ragnars Trio, The Gayes, Harrietterna och Södra Sandby Kyrkokörer.
Ett 16-sidigt gediget informationshäfte i A4-format ingår i vinylalbumet.
Massor med foton på artisterna, skivkonvoluten, Staffans studio,
historien om Buttercup Records med mera samt en komplett
diskografi över skivorna som släppts på Buttercup Records.
The Beatles – Detta händer den 11 augusti 1968
Möte med Capitol Records högsta chefer
Denna dag började Apple Records officiellt säljas under National Apple Week. Pressen fick ett specialpaket märkt Our First Four som innehöll exemplar av singlarna Hey Jude av The Beatles, Sour Milk Sea av Jackie Lomax, Thingumybob av Black Dyke Mills Band och Those Were The Days av Mary Hopkin. Hey Jude blev Beatles bästsäljande singel genom tiderna och sålde sex miljoner exemplar på fyra månader (så småningom åtta miljoner världen över). Mary Hopkins Those Were the Days sålde också fyra miljoner exemplar världen över på fyra månader, vilket gav Apple Records en bra start.
Presskitet med de fyra första singlarna på ’Apple – ’Our First Four’.
Peter Brown, The Beatles personlige assistent:
Vid den här tiden anlände tiotusentals kassetter till Savile Row. Det var så många att [Apple Records-chefen] Ron Cass drog slutsatsen att fem personer inte skulle lyssna på dem på fem år, även om de inte åt eller gick på toaletten. Säsongens motto inom skivbranschen var ’Spela in vem som helst!'” Otyglad energi förvandlade även kontorsanställda till stjärnspelare. Var och en av dem trodde att han skulle upptäcka nästa Beatles. Terry Doran hade skrivit kontrakt med tonårsgruppen Grapefruit och var på väg att spela in ett album. Mal Evans grävde fram Aerophones och skickade dem direkt in i studion. George hittade Jackie Lomax, en sångerska från Liverpool, några Hare Krishnas, den amerikanska R&B-sångerskan Doris Troy och den berömda keyboardspelaren Billy Preston. John gav ett kontrakt till gruppen Contact, som sjöng om flygande tefat. För att få Apple att se bra ut, engagerade Paul vinnarna av den engelska brassbandstävlingen Black Dyke Mills Band och en modern jazzkvartett. En serie ”levande ord” skapades, där berömda författare och poeter skulle läsa deras verk, och Ken Kesey, som inspirerade Paul att skriva ”Magical Mystery Tour”, kom till London efter att ha fått ett kontrakt och en maskinskrivare.
Ringo Starr:
Singlarna som släpptes på Apple var fantastiska. Först kom Mary Hopkin, sedan tog George in Jackie Lomax och senare Billy Preston. Jag tog in John Tavener i företaget. Hans bror arbetade för vår byggfirma i Hampstead. Han kom till mig och frågade: ’Vill du höra min brors skiva?’ Jag gillade den. Vi var öppna för alla typer av musik, så vi tänkte att vi skulle använda honom på ett bra sätt. Det var mitt bidrag.
Peter Brown:
Några av Apples fynd var särskilt lovande. Peter Asher hittade en ung amerikan, James Taylor, som spelade akustisk gitarr och sjöng sorgliga kärlekssånger med en universell förtvivlan i blicken. Trots att han var så ung att hans far var tvungen att skriva på kontraktet, hade Asher stor tilltro till Taylor och ville bli hans manager. Det enda problemet med att skriva på kontraktet var Taylors heroinberoende. Kontraktet skrevs dock på och Taylor började spela in singeln ”Carolina in My Dreams”, och senare spelade han in ett album.
Möte med chefer från Capitol på Apples kontor på Savile Row 3.
Från vänster till höger: Peter Asher (Apple-kontoansvarig, bror till Jane Asher), Ringo Starr,
Ken Mansfield (chef för Apple Corps i USA), Peter Brown (Beatles personlige assistent),
Derek Taylor (Apples pressagent), George Harrison, Larry Delaney (press- och reklamchef,
Capitol Records), Frankie Hart (Apples pressekreterare), Stan Gortikov (VD, Capitol Records),
Jeremy Banks (VD, Apple Records). Foto: Tony Bramwell (chef för Apple Films).