Paul McCartney:
Den här låten anses ibland vara heavy metals födelseplats. Jag vet inte om det stämmer, men det är absolut sant att musiken som kom före rock, den mjuka, romantiska dansmusiken, kullkastades av oss. Vi sparkade ut den med den här låten.

Dave Rybachevsky:
Den nya vägen med ’Yesterday’ i ena änden av spektrumet nådde sin kulmen vid ’Helter Skelter’ i andra änden av spektrumet. Och båda låtarna skrevs av samma person. Det är mångfald!

Paul McCartney:
Jag läste en recension av en skiva en gång och det stod: ’Det här bandet’ – det handlade om ett band vars namn jag inte kommer ihåg – ’det här bandet är helt galet, det är eko överallt och de skriker för full hals.’ Jag minns att jag tänkte: ’Tja, det vore fantastiskt att göra något sådant. Det är synd att de har gjort det. Det vore fantastiskt, en riktig skiva som får halsen att sönderrivas.’ Och sedan hörde jag deras skiva och den var ganska konventionell och på sätt och vis väldigt sofistikerad. Den var inte alls hård och skrikande och utan något eko. Så jag tänkte: ’Okej, då gör vi något sådant.’ Jag hade en låt som hette ’Helter Skelter’, som bara var en skämtlåt. Hur som helst, vi spelade in den så för att jag gillar brus.

Dave Rybachevsky:
Recensionen Paul syftade på var av The Whos singel ’I Can See For Miles’ från oktober 1967 , som verkligen tänjde på gränserna för popmusik vad gäller ren energi på den tiden.

Paul McCartney från en intervju 1985:
Jag läste i Melody Maker att The Who hade spelat in ett spår som var den högljuddaste, mest genomträngande rock and roll-skivan. Det var den smutsigaste skivan de någonsin gjort. Det fick mig att tänka: ’Bra. Vi måste göra det.’ Jag gillar den typen av existentialism. Så vi bestämde oss för att spela in det högljuddaste, smutsigaste och tyngsta rocknumret vi kunde.

Paul McCartney från en intervju 1995:
Jag var i Skottland och läste i Melody Maker att Pete Townshend hade sagt: ’Vi har precis gjort den smutsigaste, högljuddaste och otäckaste rock’n’roll-skivan ni någonsin hört.’ Jag fick aldrig reda på vilket spår The Who hade gjort, men när jag hörde honom prata om det, så tog det tag i mig. Så jag sa till killarna: ’Jag tycker att vi borde göra en sån låt, något riktigt vilt.’ Så jag skrev ’Helter Skelter’. Jag försökte alltid skriva något nytt, något utanför min liga. Så när jag läste det här tänkte jag: ”Wow! Aha!” Det lilla stycket var tillräckligt för att inspirera mig att skriva den här låten, för att få igång mig. Så jag satte mig ner och skrev ”Helter Skelter” med den högsta sången, de högsta trummorna, etc., etc.

Dave Rybachevsky:
Ungefär vid den här tiden publicerades Chris Welchs recension av en Who-låt i tidningen Melody Maker och sa: ’Glöm Happy Jack som sitter på en strand på Isle of Man. Detta maratonepiska släp av cymbalslagande och gitarrsvärjande slit markerar Whos återkomst som en stor och häpnadsväckande kraft. Inspelat i Amerika är det Pete Townshends mystik och hot, framfört av den beslutsamma Mr Roger Daltrey . Om detta var recensionen Paul läste i Melody Maker, har han konsekvent återgett artikeln i intervjuer genom åren, vilket är naturligt för en man som upprepade gånger återger en händelse i sitt liv. När det gäller tidpunkten för låtskrivandet uppgav Paul att han var i Skottland när han läste recensionen i Melody Maker. Det var troligen någon gång under våren 1968 på hans gård i High Park, möjligen så tidigt som i juni 1968, eftersom Paul inte skickade in en demo av låten till Georges hus i maj 1968 tillsammans med resten av låtarna han hade skrivit vid den tidpunkten. ”Helter Skelter” existerade troligtvis inte vid den tidpunkten.

Paul McCartney:
En spiralrutschkana är en nöjesparksattraktion som är konformad och har en rutschkana på utsidan. Vi brukade åka på dem ofta som barn. Man tar en matta – som dörrmattan – och sätter sig på den och glider ner och klättrar sedan upp igen. Jag använde det som en symbol. Ena minuten är man uppe och nästa går man ner. Man känner sig euforisk och sedan olycklig. Det är livets natur.” Jag använde symbolen för spiralformationen som en okontrollerad rörelse från toppen till botten – likt Romarrikets uppgång och fall – det är ett fall, ett upphörande av existensen, en nedstigning.

En äkta ’Helter Skelter’-ruschkana.

 

Mark Lewisohn:
I made it clear to George Martin when we were doing Anthology 3, that the fans are desperate to hear this and I urged him to listen to it, because I don’t think initially he was going to do so. He listened to it, and he said: “Well, why is this important?” I said forget the quality of the sound, or forget the fact that it’s not quite in tune or whatever, what a producer would normally be looking for, just respect the fact please that it is hailed as the most important outtake of them all, and the fans will go crazy if you don’t include this on the Anthology.

So he took all that on board, which George always does, and he’s very good at that sort of thing, he listens. But, the next time I went in there, they said: “Here it is,” and it was like five minutes, and they’d trimmed it right down. And in fact they didn’t use the 27-minute one, there was another one as well that was 12 minutes, which they used, and they’d trimmed it down to five minutes. They said: “This is all people will stand, they won’t stand the whole thing.” And I said: “Well, I think a lot of them will actually…”

Paul McCartney handskrivna anteckningar till ’Helter Skelter’.

 

Tagningarna med Cry Baby Cry spelades in under två repetitioner på band den 15 juli. Vid det här tillfället var Helter Skelter ett bluesbaserat jam, trots att all text och ackordbyten var på plats.

Brian Gibson, tekniks ingenjör på EMI:
They recorded the long versions of ‘Helter Skelter’ with live tape echo. Echo would normally be added at remix stage otherwise it can’t be altered, but this time they wanted it live. One of the versions developed into a jam which went into and then back out of a somewhat bizarre version of ‘Blue Moon’. The problem was, although we were recording them at 15 ips [inches per second] – which meant that we’d get roughly half an hour of time on the tape – the machine we were running for the tape echo was going at 30 ips, in other words 15 minutes… The Beatles were jamming away, completely oblivious to the world and we didn’t know what to do because they all had foldback in their headphones so that they could hear the echo. We knew that if we stopped it they would notice.

In the end we decided that the best thing to do was stop the tape echo machine and rewind it. So at one point the echo suddenly stopped and you could hear ‘bllllrrrrippppp’ as it was spooled back. This prompted Paul to put in some kind of clever vocal improvisation based around the chattering sound!

Dessa inspelningar innehöll två el-gitarrer, basgitarr och trummor på ett och samma spår och med Paul McCartneys sång på ett annat spår. Det är möjlig att det var John Lennon som spelade bas på dessa inspelningar.

Efter dessa inspelningssessioner kom inte The Beatles tillbaka till Helter Skelter förrän den 9 september 1968.

Noteras kan att den 9 augusti 1969 började hela världen prata om kompositionen Helter Skelter, när det upptäcktes att mördarna hade skrivit låtens titel (felstavat: Healter Skelter) med blod på väggarna i en herrgård i Beverly Hills. Charles Manson vittnade i rättegången att det var den här låten som inspirerade honom att mörda husets fem invånare, inklusive skådespelerskan Sharon Tate.

Vincent Bugliosi, biträdande distriktsåklagare i Los Angeles:
Charles Manson gick till historien som ledare och ideologisk inspiratör för en säregen kalifornisk hippiekommun, vars medlemmar mestadels bestod av unga flickor från inte de mest välbärgade familjerna. Det verkar som att alla permanenta medlemmar i gruppen, av vilken det fanns omkring hundra, var förälskade i Charlie Manson, ansåg honom vara Jesu Kristi reinkarnation och trodde fanatiskt på alla hans profetior, inklusive den om att ett apokalyptiskt raskrig snart skulle komma. Det behövdes bara lite hjälp för att släppa lös det. Och Charlie hade en plan. I augusti 1969, inom en dags mellanrum, hittade polisen sju kroppar av människor med flera knivhugg. Mystiska inskriptioner PIG, DEATH TO PIGS och HEALTER SKELTER var skrivna på väggarna i offrens hus i deras eget blod.

John Lennon:
Hela Manson-grejen byggdes kring Georges ’Piggies’ och den här sången som Paul skrev om en engelsk marknad. Men de hade ingenting med någonting att göra, minst av allt med mig. Paul sa en gång: ’Självklart kan man inte veta vem som kommer att lyssna på ens grejer och hur de kommer att tolka dem. Om någon lyssnade på ’Helter Skelter’ och sa: ’Aha, det är signalen’, då kan man inte kontrollera det.’”

Paul McCartney:
Charles Manson bestämde sig för att ’Helter Skelter’ hade något att göra med apokalypsens fyra ryttare. Jag förstår fortfarande inte vad han försökte säga. Jag tror att det är från Bibeln, från Uppenbarelseboken, men jag har inte läst det, så jag visste inte. Och han tolkade det som att vi var de fyra ryttarna i ’Helter Skelter’, och att vi var här för att döda alla.

John Lennon:
Vi brukade skratta åt tanken på att någon skulle närma sig låten ur ett intellektuellt perspektiv, den yngre generationen ville se dold symbolik i den. Vi tog också vissa läsningar på allvar, men jag förstår inte hur ”Helter Skelter” kan relatera till mord. Jag lyssnade aldrig riktigt på den, för mig var det bara oväsen.

Dave Rybachevsky:
Den första inspelningen av ’Helter Skelter’ gjordes den 11 juni 1968 i Studio 2 på EMI, någon gång mellan 18:30 och 19:00, under inspelningen av Pauls ballad ’Blackbird’.

Geoff Emerick, ljudtekniker:
Varken Ringo eller George var i studion den natten [11 juni 1968], och John ville börja sätta ihop ljudeffekterna till det som blev ’Revolution 9’, så så fort han hörde att en annan studio fanns tillgänglig bestämde han sig för att åka dit med [producenten] Chris Thomas och Phil [McDonald], som vanligt åtföljda av Yoko.” George Martin och jag blev kvar med Paul, vilket var en välsignad lättnad efter all stress från de föregående sessionerna. Det var alltid så mycket lättare att bara ha en Beatle att göra med. Vid ett tillfälle kom en kameraman in och filmade ett kort segment om Apple, och det avbröt förhandlingarna lite, men Paul fortsatte, med sin nya flickvän sittande med benen i kors vid hans fötter. Paul hade nyligen gjort slut med Jane Asher, vilket kan ha varit ytterligare en anledning till att han var så nere under White Album-inspelningarna. Jag tror att Paul kanske tog med sig den här tjejen som svar på att John började komma in med Yoko.

Dave Rybachevsky:
I filmen spelar Paul delar av ’Blackbird’ på akustisk gitarr, såväl som sin nyskrivna låt ’Helter Skeltere’. Eftersom John och Yoko är med i filmen, inträffade detta improviserade akustiska framträdande av ’Helter Skelter’ innan de gick in i Studio 3 klockan 19:00.

Mark Lewisohn:
Vid inspelningstillfället var kompositionen en bluesimprovisation, även om de flesta texterna och ackorden redan fanns där.

Dave Rybachevsky:
I grund och botten var det repetitioner för låten den dagen.

Ringo Starr:
Det var i grunden en musikalisk improvisation som började som en improvisation. Vi hade ingenting, så vi bara började spela. Alla musiker vet vad improvisation är. När man inte har någonting börjar man bara spela vad som helst. Och man gör det bara med andra människor. Och sedan började Paul ropa ’Helter Skelter’. Vi hade bara roligt och blev galna.

Dave Rybachevsky:
Bandet spelade in tre långa tagningar i den olycksbådande tonarten e-moll, snarare än den släppta versionens e-dur. Paul sjöng sång och spelade elgitarr, George experimenterade med en prototyp av en bandlös gitarr av märket Bartell som han hade köpt i Kalifornien under ett besök där i augusti föregående år, John spelade en sexsträngad bas från Fender VI och Ringo spelade trummor. Den första tagningen varade i 10 minuter och 40 sekunder, den andra tog 12 minuter och 39 sekunder och den tredje tog 27 minuter och 11 sekunder (den längsta Beatles-tagningen). Ovanligt nog spelades alla instrument in på spår ett av ett fyrspårsband, vilket kan tyda på att syftet med den här sessionen var en ren repetition. Pauls sång spelades dock in separat på spår fyra, med en ekoeffekt tillagd.

Kevin Howlett, författare till Track By Track:
Denna ekoeffekt skapas av en andra bandspelare som spelar in med hjälp av en volymbalanskontroll. Efter att ljudet har spelats in av inspelningshuvudet passerar bandet uppspelningshuvudet, vilket orsakar en fördröjning i ljuduppspelningen. Fördröjningens storlek beror på avståndet mellan huvudena och bandets hastighet.” Under den här sessionen gick bandspelaren med 15 tum per sekund och bandreverbmaskinen med 30 tum per sekund. Detta skapade en ganska kort fördröjning på Pauls sång. Bandfördröjningen som användes på Sun Records på 1950-talet, som hördes på tidiga Elvis Presley-inspelningar, var vanligtvis längre eftersom den kom från ett band som gick med 7,5 tum per sekund.

Brian Gibson, EMI-tekniker:
De spelade in långa versioner av ’Helter Skelter’ med eko, vilket vanligtvis lades till i mixningsstadiet eller så kunde det inte ändras, men den här gången ville de att det skulle vara levande. En version blev en musikalisk improvisation som vid ett tillfälle fick ett något bisarrt ’Blue Moon’-ljud , och sedan återgick till det .

Dave Rybachevsky:
Kanske syftar Gibson på en av Pauls tidigaste låtar, ”Just Fun”, som innehåller texten ”I don’t see a blue moon, there never found one in history.

Brian Gibson:
Problemet var att trots att vi spelade in i 35 cm per sekund – vilket innebar att vi hade ungefär en halvtimme bandtid – gick bandspelaren vi använde för ekoeffekten i 76 cm per sekund. Vi satt i kontrollrummet – Ken Scott, andreingenjören och jag själv – och vi visste att ekobandet snart skulle ta slut. Med andra ord hade Beatles jammat i femton minuter, helt omedvetna om allt annat, och vi visste inte vad vi skulle göra eftersom de alla hade hörlurar som matade tillbaka in i studion så att de kunde höra ekot. Vi visste att om vi stoppade ekot skulle de märka det. Till slut bestämde vi oss för att det skulle vara bättre att stoppa ekomaskinen och spola tillbaka bandet. Så vid ett tillfälle slutade ekot plötsligt och man kunde höra ’blllrrrripppp’ när bandet spolades tillbaka. Detta fick Paul att göra lite smart sångimprovisation baserad på det skramlande ljudet.

Dave Rybachevsky:
Som vi ska se kommer Paul att minnas detta när de återvänder för att spela in låten en och en halv månad senare. De första fem minuterna av den andra tagningen inkluderades på Anthology 2, vilket gav en uppfattning om hur låten lät i det skedet: en långsammare version, men fortfarande med en bra mängd energi. Paul sjunger ibland ”Hell for leather” istället för ”Helter Skelter”, men den idén kommer inte att användas i den slutliga versionen. Hela den andra tagningen finns med på 50-årsjubileumsutgåvan av White Album och innehåller diverse improviserade repliker som: När jag kommer till botten, går jag tillbaka till toppen av åkturen. Och jag vet, när jag blir, och jag blir aldrig hög, Men jag susar ner till botten och jag ser dig igen, ja, ja, ja. / När jag kommer till botten går jag tillbaka till toppen av kullen, Där jag stannar och jag vänder mig om och jag ger dig ett piller, Och jag kanske, som jag möter vid botten igen, ja, ja, ja.