The Beatles – Detta händer den 30 juni 1968
Paul McCartney spelar in låten ’Thingumybob’
Beatlen Paul McCartney slog sig samman med de nationella mästarna i brassbandet Black Dyke Mills Band i Shipley, Yorkshire, förra söndagen för att spela in soundtracket till Kenneth Copes nya komediserie, Thingumybob, som har premiär hösten 1968. Paul har skrivit musiken till serien, där Stanley Holloway kommer att ha huvudrollen.Inspelningen ägde rum i Saltaire nära Bradford, med McCartney som producent för sessionen. Baksidan på singeln var Yellow Submarine, vilken också spelades in denna dag. Under det att McCartney var i Yorkshire, blev han intervjuad av Tony Cliff för tv-programmet Look North på BBC. Byn Saltaire var födelseplatsen för orkesterns musiker.
Intervjun, som varade i 4 minuter och 22 sekunder, sändes den följande kvällen, måndagen den 1 juli i Yorkshire-utgåvan av det lokala nyhetsprogrammet Look North på BBC1 mellan kl. 17.55 och kl. 18.15.
Paul McCartney med ’Black Dyke Mills’ band den 30 juni 1968 i Saltaire.
Orkesterns version av Thingumybob baserades på en outgiven låt från 1965 med titeln Etcetera, som skulle komma att demoframställas av Paul McCartney den 20 augusti 1968.
Paul McCartney:
Vi experimenterade, så jag sa: ’Kan jag komma på något?’ Jag började med gitarren och gjorde ett flerspårsexperiment i kontrollrummet eller kanske det lilla rummet bredvid. Jag skrev bara det här lilla stycket och lade till en melodi – en harmoni till det ena och en harmoni till det andra, och skulpterade det med mycket vibrato på [gitarr]strängarna, och plockade verkligen strängarna galet.
Bill Harry:
Efter deras bröllop den 6 maj 1965 flyttade Marianne Faithfull och John Dunbar in i en lägenhet på Lennox Gardens 29 i Knightsbridge, och en av hennes stamgäster var Paul McCartney. Paul sa att han skulle ge henne en låt, och skrev faktiskt en till henne som hette ’Etcetera’, men hon bestämde sig för att den inte var tillräckligt bra för att spela in. Som ett resultat blev Marianne Pauls personliga val för låten ’Yesterday’, och under en fest spelade han en acetatversion av sin version för henne.
Paul McCartney:
Jag föreslog den för Marianne Faithfull och Mick Jagger. De letade efter en låt till den, men det var inte vad hon ville ha. Jag tror att hon letade efter något i stil med ’Eleanor Rigby’ , och jag föreslog ’Etcetera’ istället. Jag har många av de här fåniga små låtarna, de är inte utvecklade, och ibland när folk frågar mig om något föreslår jag en av dem. Det är egentligen ingen bra låt, och jag är glad att den åkte i soporna.
Alan Brown, EMI-tekniker:
Det är en väldigt vacker sång, en ballad där orden ’etcetera’ upprepas flera gånger. Jag har bara hört den två gånger: när [McCartney] spelade in låten och när vi spelade upp den för honom. Bandet togs bort och jag har aldrig hört något om det sedan dess.
Thingumybob var skriven som en temamelodi till komediserien Thingumybob på Yorkshire Television, som började sändas i augusti 1968. Singeln framfördes av John Foster & Sons Ltd Black Dyke Mills Band och släppes i USA på Apple 1800 den 26 augusti och i UK på Apple 4 den 6 september 1968.
Paul McCartney i dirigenttagen.
En entusiastisk Paul McCartney dirigerar vidare.
Paul McCartney:
Jag ville att låten på första sidan skulle låta helt annorlunda, så vi spelade in den på gatan. Den blev fantastisk, med livlösa, trumpetliknande kornetter.
Paul McCartney spelar trumpet och har hunden ’Martha’ vid sin sida.
På vägen tillbaka till London provade de på att göra en liten annorlunda resa. Efter att ha kollat kartan beslöt de sig för att göra en om väg från motorvägen M1 till Harrold, en liten by i Bedforshire, vars namn de gillade. De besökte två pubar i byn – the Oakley Arms och the Magpie – där McCartney hade premiär på The Beatles Hey Jude.
Under promenaden i byn stötte de på Gordon Mitchell, en invånare som var i sin trädgård på Mulberry Lodge på High Street. De frågade Mitchell om vägen till floden, men när de väl hade fått vägbeskrivning, såg de skylten för Magpie Pub och gick dit istället.
Derek Taylor berättar:
We wound through Bedfordshire checking off the signs steadily until we reached the village sign. Harrold. Oh it was a joyful sight. It was the village we were supposed to have fought the world wars to defend, for which we would be expected to fight the third when told to, but won’t. It was a Miniver hamlet on the Ouse and there were notices telling of the fete next Saturday and a war memorial which made me weep. Thrushes and blackbirds sang and swallows dived into thatches and a little old mower wheezed as we walked down the only street there was past the inn which was closed and the church which was open nodding to a sandy man with 1930s moustache and khaki shorts as he clipped his hedge and stared at these city people with funny hair and clothes.
Efter att ha känt igen McCartney, beslöt sig Mitchell och hans fru Pat att också de skulle besöka puben. De blev varm välkomnade av Apple-gruppen och slog sig i slang med dem.
Puben ’The Oakley Arms’ i den lilla byn Harrold.
Gordon Mitchell minns:
After a while, thoughts were on something to eat. In those days few pubs served food. Pat suggested that she could provide something, so we trooped back to Mulberry Lodge, where she managed to produce a sumptuous meal. Paul showed his humanity by visiting Pat’s father, at that time an invalid in bed, and had a long chat with him. He also played a pink piano which was in the room, commenting that he had never seen one which was pink before!
Låten ’Hey Jude’s första offentliga framträdande ägde
således rum på puben Oakley Arms. Paul vid pianot och en
dansandes hyresvärd Frank Evans och hans dotter Tess.
Foto: Gordon Hinchliffe Mitchell.
Efter att ha lämnat puben och åkt tillbaka till Mulberry Lodge, där Gordon Mitchell bodde och fortsatte firandet.
Paul McCartney med Gordons och Pats yngsta dotter Shunas minigitarr
framförandes diverse Beatleslåtar inklusive den inte helt klara ’ Hey Jude’.
We had a lovely evening of conversation and music and food and wine. Our younger daughter, Shuna, produced a child-size guitar, which Paul tuned by putting two coins under the bridge and then proceeded to play in his normal left-handed manner. He played and sang throughout the evening and then told us he had a new song – not yet recorded – called ‘Hey Jude’, which he sang several times. Shayne, our other daughter, was so unfazed by what was happening that she retired to bed to read a book!
We had long chats about his life as a pop star and what it was like to be so famous and so well off so early in one’s life, and he related some of the difficulties it was creating for him. They all were the nicest people one could wish to meet, and great fun, and it was a very special evening. Pat, in particular, always felt great respect and affection for Paul and took great interest in his career and life, until her death in 2002.
Pubens hyresvärd, Frank Evans, hade fått veta av chauffören vilka resenärerna var och därför hade han hållit puben öppen inför deras återkomst. Jean Evans, Franks fru, berättar:
Vår pub skulle precis stänga när en Rolls-Royce stannade utanför. Chauffören kom in och jag frågade: ’Vem har du tagit med dig?’ Han sa att det var Paul McCartney och frågade om han fick komma in. Min man brukade ha en strikt regel om att stänga puben i tid, men på grund av Paul stängde vi den inte och jag är så glad att vi gjorde det. Det var en kväll jag kommer att minnas resten av mitt liv. Vi kunde inte tro vår tur. Han var så artig.
Partydeltagarna beställde drinkar. Och under det att McCartney satte sig vid pianot och spelade ett antal Beatleslåtar. De stannade kvar på puben fram till omkring tre på morgonen för att återta färden tillbaka till London.
Gordon Mitchell kommer ihåg:
A few days later, we received a letter of thanks signed by them all (except Alan Smith) and also received a gift of two bottles of champagne for the bottle stall at our Playing Fields Association fair on the following Saturday, which were duly raffled.
Peter Asher, artist- och repertoar-ansvarig på Apple:
Jag minns den kvällen med stor glädje. Det diskuteras fortfarande vilken pub vi gick till. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg namnet, men jag kanske hade vetat det om jag hade sett det.
Tony Bramwell, chefen för Apple Films:
Sedan skickade vi dem lite skivor och champagne så att de kunde hålla ett lotteri på en kyrkfestival.
Händelserna rapporterade av Alan Smith i två utgåvor av New Musical Express, publicerade den 6 juli och den 10 augusti 1968. Händelserna finns också med i minnen av Smith, Derek Taylor och Tony Bramwell.
Alan Smith skrev den 6 juli 1968:
It was also the best drink-up and general night out I’ve had since sliced bread, and my heartfelt thanks for a nice piece of living go out to Paul, Derek Taylor and Co (for the lift), the villagers of Harrold (for being real people) and to Gordon, the Irish dentist and his wife, Pat (for feeding us all at 3am with such pleasant meat and rice).
The Beatles – Detta händer den 29 juni 1968
Vilodag för The Beatles
Den här lördagen passade The Beatles på att vila upp sig för kommande arbete i studion.
I den amerikanska musiktidningen Billboard Magazine daterad den 29 juni 1968 kunde vi läsa:
Apple Records har ingått ett avtal med Capitol Records om att tillverka och distribuera Apple-produkter i USA och Kanada.
The Beatles – Detta händer den 28 juni 1968
Inspelning av låten ’Good Night’
Ringo Starr sjunger solo i ’Good Night’.
En av repetitionerna denna dag kom med på albumet Anthology 3 från 1996. Där hör vi Ringo Starr på sång, John Lennon på pianon och George Harrison som håller tempot med en shaker.
Under den här sessionen spelade The Beatles in fem bra tagningar av Good Night med just Ringo Starr på sång och med John Lennon på akustisk gitarr.
Ringo Starr ackompanjerad av John Lennon i låten ’Good Night’.
Studiodokumentationen från den dagen listar låten som Untitled. Eftersom den här låten inte fanns bland de demos som John spelade in den 28 och 29 maj 1968 i Georges hus i Esher, kan man anta att den inte skrevs förrän i juni samma år.
Ringo Starr:
Alla tror att Paul skrev ’Good Night’ till mig, men det var John som skrev den till mig. Han har mycket själ i sig, John!
Paul McCartney:
Det är i princip Johns sång, det är hans melodi, vilket är ovanligt för honom; han brukar inte skriva sådana melodier. Det är en väldigt själfull sång och jag tyckte Ringo sjöng den riktigt bra.
John Lennon:
Låten ’Good Night’ skrevs för Julian. Jag gav den till Ringo.
Cynthia Lennon:
Det finns en vaggvisa på en av Beatles skivor, känd som White Album, som John tillägnade Julian. Albumet kom ut strax före vår skilsmässa. Jag hörde låten när John arbetade på den och jag gillade den verkligen. Jag blev upprörd över att John inte framförde den själv och gav den till Ringo. Jag lyssnade inte på den eller spelade den för min son på länge efter skilsmässan. Men sedan lät jag äntligen Julian lyssna på den och förklarade att hans pappa skrev låten speciellt för honom.
Paul McCartney:
Man kanske naturligtvis tror att ’Good Night’ var min sång eftersom den är så mjuk och melodisk och så olik Johns karaktär. Jag tror att han skrev den som en vaggvisa för Julian och det var en väldigt vacker sång som Ringo sjöng med en stor stråkorkester. Jag tror att John tyckte att den inte skulle passa hans image om han sjöng den, men det var fantastiskt när han sjöng den. Sättet han sjöng den på. Det var briljant. Vi hörde honom sjunga den när han visade den för Ringo och han sjöng den väldigt mjukt. John visade sällan sin ömma sida, men det jag minns mest av John var när han var öm, det är de saker som har stannat kvar hos mig; de där stunderna när han var generös, när han var en kärleksfull person. Jag använder alltid den sången som ett exempel på en dold egenskap hos John som vi sällan såg. Jag tror att det var därför vi älskade John, eftersom han kunde vara outhärdlig och ganska grym. Nu när jag är äldre inser jag att hans ovänlighet var en täckmantel för den sårbarhet han kände i sig själv, och om man tittar på hans familjehistoria är det lätt att se varför. Men det är ett exempel på hans ömma sida.
Ian MacDonald, författare till boken Revolution In The Head:
Låten kan ha inspirerats av Cole Porters ’True Love’ , som Beatles framförde på scen 1960, imiterande Elvis Presley.
Geoff Emerick berättar:
Nästa session såg John överraska oss alla genom att framföra sin milda ballad ’Good Night’. Precis som ’Across The Universe ’ visade låten hans mjukare sida, en skarp kontrast till skrikaren han hade varit kvällen innan (”Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey. Det kom ytterligare en överraskning: John bestämde sig för att Ringo skulle sjunga sången. Detta överraskade alla, eftersom vi redan hade spelat in ”Don’t Pass Me By”, vilket vi hade antagit skulle vara Ringos enda låt på albumet. Det är svårt att föreställa sig att John faktiskt trodde att Ringo skulle göra ett bättre jobb än han gjorde, eftersom alla visste att Ringo inte var sångare. Kanske kände han sig obekväm med att sjunga en så ömsint vaggvisa själv – kanske var den inte tillräckligt manlig för honom – eller kanske bestämde han sig helt enkelt för att göra något snällt för Ringo eftersom han kände en spänning hos den vanligtvis avslappnade trummisen. John hade förberett ett demoband som Ringo kunde ta med sig hem och öva med, och det spelades ett par gånger den kvällen. Det är synd att bandet gick förlorat för världen och att ingen någonsin kommer att få höra Johns fantastiska version av hans fina sång.
Dave Rybachevsky::
Johns uppgift för dagen var att spela in ett gitarrspår så att han kunde lägga till Ringos sång dagen efter efter att han hade övat hemma. John spelade gitarr i samma fingerplockningsstil som han senare skulle använda på ”Dear Prudence”, ” Happiness Is A Warm Gun” och ” Julia”, och spelade in fem tagningar av den instrumentala elgitarrversionen av låten på spår ett av ett fyrspårsband.
När det beslutades att den femte tagningen kunde användas som grund, spelade John in gitarrstämman två gånger till på spår två och tre för att göra ljudet fylligare. Intressant nog spelades det andra spåret in i halv hastighet, så när det spelades upp i normal hastighet var ljudet en oktav högre.” När detta var klart bestämde sig John för att ha en repetition med Ringo. Fotografier från den dagen visar att det enda instrumentet var Johns Epiphone Casino elgitarr. Medan Ringo övade på sin sång var lamporna i studion släckta och bara en golvlampa lyste, vilket skapade rätt stämning för en repetition av en mild vaggvisa. Ett testframförande av låten spelades in på den tredje rullen. Varje försök började med en talad introduktion från Ringo.
50-årsjubileumshäftet för White Album listar även andra introduktioner: ’Kom igen, det är dags att gå och lägga sig, barn’, ’Snabbt, det är dags att gå och lägga sig. Vi har haft en underbar dag’ och ’Kika inte under täcket, Charlie.'” Under en repetition föreslår John att Ringo helt enkelt reciterar första versen, och tagningen börjar med övertalningen: ”Snabbt, lägg undan era leksaker, dags att gå och lägga sig och glida iväg till drömlandet. Ja, pappa ska sjunga en sång för er. Klar?” Ringo börjar sedan första versen: ”Nu är det dags att säga godnatt. Fråga mig inte varför nu . Nu solen … ” . Han inser sedan att han har missat raden ”God natt , sov gott” och utbrister: ”Ah… pappa, pappa har blivit lite galen!” och skrattar i slutet.
Huvudsång och bakgrundssång skulle komma att läggas till den 2 juli 1968.
The Beatles – Detta händer den 27 juni 1968
Inspelningen av ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’ fortsätter
Man beslöt att behandla gårdagens inspelningar som enbart varande repetitioner och började från början igen med låten. The Beatles spelade in sex tagningar av Everybody’s Got Something To Hide Except Me and My Monkey.
Den sjätte tagningen var den bästa och den varade i 3 minuter och 7 sekunder. På denna gjorde man två reduktionsmixningar, numrerade som tagning sju och åtta, med bandspelare snurrande med 43 cykler per sekund än de vanliga 50 cyklerna. Därmed skulle sången vara lite snabbare, kortare och i en lite högre tonart vid uppspelning. Låten förkortades från tre minuter sju sekunder till två minuter tjugonio sekunder och det instrumentala ljudet fick en hårdare prägel.
Nothäfte till ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’.
På detta lade The Beatles till ytterligare överdubbningar, så att när sessionen var slut kl. 03.35 på fredagsmorgonen innehöll inspelningen trummor, komp- och sologitarrdelar, och slagverk i olika delar av handklockor och shakers på olika verser.
På EMI, för att minska förbrukningen av dyra kassettband, fanns det en policy att spela om material som ansågs olämpligt för utgivning på LP. Så bandet som innehöll föregående dags repetitioner användes igen samma dag för att spela in rytmspåret, och föregående dags arbete raderades. Men år 2018, under förberedelserna inför 50-årsjubileet av White Album, upptäcktes det att de sista tre minuterna från repetitionen den 26 juni hade överlevt. Det är ett fortfarande rått instrumentalt framträdande, med John som spelar ett tydligt rytmiskt mönster och George som experimenterar med licks på leadgitarr – en nyligen förvärvad prototyp av en bandlös Bartell-elgitarr. Utdraget ger en uppfattning om hur låten tog form, och gick från den akustiska demon den 28 maj till en gripande rockkomposition.
George Harrison fick sin gitarr från Al Casey, ägare till Al Caseys Music Room i Hollywood, som skickade Harrison en bandlös Bartell 1967 när Beatlen bodde i Los Angeles i ett hus på Boo Jay Way.
En bandlös Bartell-elgitarr som George Harrison använde sig av.
Geoff Emerick:
Den dagen fortsatte bandet att arbeta på ännu en hårt slående, aggressiv Lennon-låt. Återigen spelade Beatles otroligt högt, men den här gången var volymen för Lennon och Harrison så hög att Paul faktiskt gav upp att tävla med dem. Istället för att spela bas under rytmspåret stod han bredvid Ringo och ringde i en enorm eldklocka, vilket provocerade trummisen att spela mer energiskt. Det fanns ingen mikrofon bredvid klockan eftersom ljudet var så högt, men det tog ändå upp på alla mikrofonerna. Det var mycket fysiskt krävande, så efter varje tagning var Paul tvungen att ta en paus eftersom hans armmuskler var så trötta.” ”Även om jag inte gillade låten särskilt mycket, måste jag erkänna att det för första gången sedan White Album fanns lite energi i deras framträdande. George Harrisons ledning var skarp och effektiv, och mycket mer aggressiv än hans vanliga stil.
Det behöver väl knappast sägas att när låten var klar började mitt huvud bulta. Den kvällen gick Paul in i kontrollrummet och sa: ’Här är till er grabbar’, och ställde utan att säga något omtänksamt en flaska Johnnie Walker på bordet. Vi [Richard Lush och jag] väntade tills alla hade gått, sedan tömde vi hela flaskan. Fnissande som berusade dårar tog vi alla koppar och fat från matsalen och bar dem in i Studio 2, där vi fortsatte med att slänga dem mot väggen. Naturligtvis var vi tvungna att gömma bevisen efteråt, men det var värt det. Nästa morgon kom personalen i matsalen in och frågade vart alla koppar och fat hade tagit vägen. Bakfulla och med ett försök att se så ödmjuka ut som möjligt förnekade vi all inblandning.
The Beatles – Detta händer den 26 juni 1968
George Harrison fortsätter att arbeta med ’Sour Milk Sea’
Eftersom Paul McCartney hade varit frånvarande under de två första inspelningsdagarna på grund av sitt besök i Los Angeles, blev det först nu som han kunde lägga på sitt basspel på inspelningen.
Inspelning av ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’
Gruppen hade inlett ett nytt sätt att arbeta på inför The White Album med den officiella titeln The Beatles. Det nya sättet bestod bland annat av att bandet repeterade en låt ett antal gånger, under det att bandspelaren var på. Därefter lyssnade de på inspelningarna och bestämde sig för vilken av inspelningarnra som var bäst. Därefter överdubbade på repetitionsbandet för att skapa den slutliga inspelningen.
Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey repeterades denna kväll under en inspelningssession som varade mellan kl. 19.00 och kl. 03.30 på torsdagsmorgonen. Låten hette under denna session Untiteld. Av alla tagningar som gjordes denna kväll, visade deet sig att ingen av dem var användbar. Så The Beatles började på en helt ny fräsch kula dagen efter.
John Lennon:
Det var bara en vacker replik som jag gjorde om till en sång. Den handlar om mig och Yoko. Alla verkade paranoida utom vi två, som var i en så passionerad kärleksaffär. När man är kär verkar allt så enkelt och rakt på sak. Alla var lite spända: ’Vad gör hon i studion? Varför är hon med honom?’ Allt det här nonsenset pågick runt omkring oss bara för att vi bara ville vara tillsammans för alltid.
Peter Asher, Apples Artists & Repertoar-ansvarige, tillika Jane Ashers bror:
När det gäller den ovanliga titeln har alla sin egen teori. Min egen magkänsla är att ’Everybody’s Got Something to Hide Except Me and My Monkey’ inte är en drogreferens. Det är bara någon konstig, skämtsam låt som John skrev för Yoko.
Dave Rybachevsky, författare till The Beatles Music History:
Medan de flesta låtarna på White Album skrevs våren 1968 medan Beatles var i Indien, verkar den här låten vara ett undantag. För John sa att den här låten återspeglar allas reaktion på hans kärleksaffär med Yoko, som de först inledde efter att ha återvänt från Indien.
George Harrison:
Först var det lite roligt, men efter ett tag blev det tydligt att hon inte skulle åka någonstans, och det blev obekvämt eftersom vi jobbade och var vana vid att göra saker på vårt eget sätt. Kanske var det en vana, men oftast var det bara vi och George Martin i studion. Ibland hade vi folk vi kände. Brian Epstein, eller några väninnor eller fruar kom och gick, men vi hade aldrig haft en främling i närheten förut – en främling för någon annan än John. Det var väldigt konstigt att ha henne hängande i studion hela tiden. Det var inte så att vi ogillade Yoko eller främlingar i allmänhet, men vi kände att det fanns en utomstående, och det gjorde mig nervös. Vi behövde inte det.
Klaus Voormann:
Ringo var lite förbryllad eftersom Johns och Yokos närhet upprörde honom. De blev en enda person och Ringo kunde inte acceptera det.
Ringo Starr:
Det var konstigt att ha Yoko i studion. Det var något nytt. Vi hade alla uppfostrats som engelsmän från norr: våra fruar stannade hemma och vi gick till jobbet. Vi grävde kol och de lagade middagen. Det var en av de där gammaldags idéerna som vi precis började förlora. Jag tror att Maureen gick in i studion fem eller sex gånger och Patti hade bara varit där ett par gånger under åren. Jag minns inte att Cynthia var i studion så mycket när hon var gift med John. Det hände helt enkelt aldrig förut. Det var en påfrestning eftersom vi för det mesta var väldigt nära, vi fyra, och avundsjuka på varandra. Vi gillade inte att ha främlingar i närheten. Och Yoko var just den främlingen (inte för John, utan för oss tre). Studion förde oss samman – det var därför vi fungerade så bra. Vi försökte alla att inte märka någonting, pratade inte om någonting, men ändå kändes hennes närvaro, och folk viskade redan i hörnen.” Jag frågade ofta John: ”Vad betyder det här? Vad händer? Yoko missar aldrig en enda inspelning!” Han svarade rakt på sak: ”När du går hem till Maureen och berättar hur din dag har gått, behöver du bara säga: ’Vi gjorde ett bra jobb.’ Och för oss är det naturligt.” Det var så de började sitt liv tillsammans: de separerade aldrig. Efter det lugnade jag ner mig och kände mig mer bekväm i Yokos närvaro.
Paul McCartney:
John tog med sig Yoko till studion. Jag klandrar honom inte, de var vansinnigt kära – de var i början av en virvelvindsromans. Men att se henne sitta vid en av förstärkarna var en riktig förlust. Man ville bara säga: ’Ursäkta mig, älskling, kan du höja volymen?’ Vi visste inte hur vi skulle be henne att gå av förstärkaren utan att störa deras förhållande.
Tony Barrow, bandets pressagent:
När Yoko först talade ut under en inspelningssession, bara för att ge John några triviala råd om vad han sjöng just då, tittade de andra Beatles tomt på varandra, förvånade och förstummade. Det var tyst i studion tills Paul sa: ’Fan! Sa någon något? Vem i helvete var det?’ Naturligtvis visste han mycket väl vem som hade sagt det. ’Du sa något, George? Men dina läppar rörde sig inte! Har vi en ny producent?’ ekade de andra.
John Lennon:
Paul brukade ofta komma fram till Yoko och vänligt fråga: ’Kan du snälla inte lägga dig i?’ Jag förstod inte vad som pågick. Det var något som pågick bakom min rygg.
Paul McCartney:
Det var en otroligt svår period. När John äntligen drog sig ur bandet insåg jag att han gjorde det för att ge plats åt sin relation. Allt som hade hänt innan kom i vägen – allt Beatles-bagage, allt om oss. Han ville bara gå därifrån och titta in i Yokos ögon i timmar och säga: ’Det kommer att ordna sig.’ Det blev nästan omöjligt att göra skivor. När jag ser tillbaka på det nu är det roligt. Det är roligt, men på den tiden handlade det om oss och vår karriär. Vi var trots allt Beatles, och här var den här kvinnan… Det var som om vi plötsligt var hennes entourage, och vi kände oss illa till mods. Det var en spänd tid att göra White Album.
Bill Harry, författare till The Complete Beatles Encyclopedia:
Yoko spelade verkligen en roll i Beatles upplösning. Det var stressigt för dem, det fanns konflikter, och till och med George Martin var irriterad över att hon alltid var i studion. Det var stressigt för alla, och de var arga. Paul brukade säga: ’John och jag skriver inte tillsammans längre, men vi inspirerar fortfarande varandra.’ Och så har vi Yoko. Han brukade säga: ’Ibland vill jag utbyta idéer med John, prova det ena och det andra, och hon är där. Och det är allt’, säger han, ’jag vill inte ha någonting längre.’
Paul McCartney:
Yoko tillbringade mycket tid i studion. Hon och John blev tillsammans och hade en väldigt intensiv affär. Hon är en väldigt stark kvinna, otroligt självständig, och jag tror att John alltid gillade starka kvinnor. Om man tänker på det var faster Mimi en ganska stark kvinna, liksom Johns mamma, men Cynthia var helt annorlunda – kanske det var därför de separerade. Cynthia var bara trevlig, hon var inte särskilt dominant, och jag tror att Yoko var det. Hon var en konceptuell konstnär, även om hon hade andra intressen också. John var lite fascinerad av henne. Hon sa ofta saker som: ’Jag känner inga Beatles’, och det var fantastiskt: wow, det finns en person som inte känner Beatles! Det är nog det som lockade John.
John Lennon:
Innan Yoko träffade mig hade hon bara hört talas om Ringos namn för att det betyder ’äpple’ på japanska.
Paul McCartney:
Hon brukade säga ’Jag gillar män i skinnjackor’, och han brukade ta på sig skinnjackan och betedde sig som en tonårshuligan. Det var ett bra sätt att minnas allt han inte hade gjort på länge; jag tror att hon vidgade hans kreativa vyer. Problemet var att det påverkade vårt arbete tillsammans.
Neil Aspinall, The Beatles personliga assistent):
Det här var det första albumet jag inte var i studion för. Jag var på Savile Row och gjorde affärer. Jag minns att jag en dag gick in i studion och John sa: ’Vad gör du här? Du hör hemma på kontoret.’ Du vet, det är inte särskilt trevligt. Jag gillade inte att vara på ett kontor, det är inte min grej. Yoko var med John överallt, hon var med honom hela tiden, inte bara i studion – de var alltid tillsammans, och när han var i studion var hon med honom också.
Paul McCartney:
Man kan säga att fröna till upplösning hade legat och grott länge. Tja, jag vet inte, men de hade legat och grott. Det fanns friktioner, det fanns affärsbråk. Relationer… alla ville ha någon nära. Som John hittade Yoko. Men det komplicerade allting. Han ville dela hela sin inre värld med henne, men det var precis vad vi alltid hade sparat till bandet. Självklart fanns det konflikter. Man kan förstå John. Han behövde tid att vara med henne. Men borde han ge henne så mycket tid som han gjorde? Det påverkade redan hela bandet.
George Harrison:
Om du frågar Yoko kanske hon gillade Beatles, eller inte. Men hon gillade oss egentligen inte. Hon kände att Beatles stod mellan henne och John. För mig verkade hon som en kil som försökte driva djupare och djupare in i sprickan mellan John och oss, och det var sant. Det är nog orättvist att skylla allt på Yoko, för vi var alla på helspänn vid det laget. Vi gick redan åt skilda håll, och hon var förmodligen katalysatorn som påskyndade processen. Jag ångrar det inte nu, men då fick hon mig att känna mig illa till mods.
John Lennon:
När jag ser tillbaka fanns det fyra killar som stod varandra nära och de hade kvinnor med sig, fruar eller flickvänner, den traditionella typen av kvinnor vi alla kände och älskade. De var alltid i köket och med barnen, aldrig i studion. Den enda gången vi såg deras fruar var på presentationer och efter att de hade bytt frisyr. Och plötsligt hängde Yoko och jag tillsammans hela tiden, kuttrade och fnissade i hörnet. Och Paul, George och Ringo undrade: ’Vad i helvete håller de på med? Vad är det för fel på honom?’ Jag ignorerade dem helt. Jag gjorde det inte med flit, jag var bara så upptagen av min relation med Yoko. Och sedan tittade vi oss omkring och insåg att de inte var nöjda med oss. Men jag visste hur de kände, för det var så jag skulle känna om Paul eller George eller Ringo hade blivit kär i någon och helt tappat förståndet.
Från Lennons intervju med Peter McCabe och Robert Schonfeld. McCabe och Schoenfeld:
Kände ni er omedelbart attraherade av varandra?
Yoko Ono:
Det var underbart. Även om jag ansåg mig själv vara en så förfinad medelklassperson…
John Lennon:
Och jag var fet, aldrig misstagen popstjärna, ett arbetargeni, ett album med några månaders mellanrum, allt det där. Olika finesser här och där, som Hare Krishna, sociala förpliktelser…
Yoko Ono:
Snobb.
John Lennon:
Och det gjorde hon också. Och vi spöade skiten ur varandra och slog varandra tills vi blev av med det. Självklart spöade vi skiten av varandra och slog varandra bildligt talat. Det var väldigt bra för oss båda. Det tog mig lång tid att vänja mig. Förut kunde jag skrika på vilken kvinna som helst. Mitt huvudargument handlade alltid om vem som kunde skrika högst. Jag vann alltid, oavsett om jag hade rätt eller fel. Och de accepterade det. Men det gjorde inte hon! Hon bara gick, gick, gick – tills jag förstod vad som pågick. Och jag lärde mig att respektera henne.
McCabe och Schoenfeld:
Var det grunden för er relation?
John Lennon:
Ja, den sortens jag aldrig haft med någon i hela mitt liv. Ärliga, normala relationer. Inte som med alla andra. Jag blev till och med förvånad över allt detta.
Yoko Ono:
Jag tror att alla relationer är beroende av ömsesidig förståelse, inte bara respekt. Det är därför det händer så sällan i livet.
McCabe och Schoenfeld:
Yoko, när du och John väl hade ett förhållande, hur uppfattade resten av Beatles dig? Beatle-gänget?
Yoko Ono:
Jag är en fri kvinna och resten av Beatles, förutom Ringo, som behandlade mig väl, ignorerade mig helt enkelt offentligt.
John Lennon:
Det var då jag först insåg hur de verkligen var.
Yoko Ono:
Tänk dig det här. Jag är en kvinna som kom in i deras värld. Så vi påverkar varandra på något sätt? Men de pratade inte med mig offentligt, nämnde mig inte ens när journalister frågade om mig.
John Lennon:
De kunde inte förstå någonting eftersom det var så de uppfostrades. Bara för att de var män. Och de behandlade henne som de skulle behandla vilken kvinna som helst.
Från en intervju med Paul McCartney från 2003: Korrespondent:
I en intervju med tidningen Mojo sa Yoko Ono att inspelningen av White Album inte var en mardröm, att det fanns ljusa stunder. Hur minns du det?
Paul:
Just det! Om det hade varit så illa som folk tror, hade vi inte gjort albumet. Jag minns att vi gav John och Yoko en tekanna med en inskription på. Det var kul. Tiden då vi inte kom överens var relativt kort. Tyvärr är det det jag minns mest, för det slutade med att bandet splittrades.
John introducerade låten för resten av bandet den 28 maj 1968, när han spelade in demos av nyskrivna låtar hemma hos George i Esher. På Georges Ampex fyrspårsbandspelare spelade John in sång ackompanjerad av akustisk gitarr, allt dubbeldubbat, medan resten av bandet lade till olika slagverksljud som maracas, tamburin och bongos. En annan akustisk gitarr kan också höras i bakgrunden, där den spelar preliminära leadlines som mycket väl kan ha varit Georges. Grundtempot och all den medföljande ”atmosfären” finns redan i den här inspelningen, liksom alla texter, även om sångframträdandet påminner mer om Bob Dylan, i kontrast till den energiska vokaliseringen som låter på albumet. Vissa problem med arrangemanget behövde fortfarande lösas, såsom inledningen och detaljerna i gitarrstämmorna, men låtens något improviserade karaktär var redan formad.
Dave Rybachevsky:
Bandet tillbringade dagen med att bekanta sig med låten och arbeta ut arrangemanget. Inspelningen pågick. Avsikten var att så småningom ha ett lämpligt rytmspår där de kunde lägga till overdubs. Kassetten med fyra spår inkluderade Johns och Georges elgitarrer på spår ett och två, Pauls bas på spår tre och Ringos trummor på spår fyra. Det fanns ingen sång. På grund av den sena timmen bestämde de sig för att avsluta sessionen och bestämma tagningarna en annan dag, så informationskortet löd: ’Olika tagningar; välj bästa.’”
John Lennon lämnar EMI Studios efter den sena natten inspelningar.
The Beatles – Detta händer den 25 juni 1968
Paul McCartney flyger från New York till London
Slutbearbetning av ’Revolution 1’ och
’Revolution 9’
Samma tisdag som Paul McCartney och hans följe flög vidare från USA till England, ägde en studiosession rum mellan kl. 14.00 och kl. 20.00 i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road i London. På plats var producenten George Martin, ljudteknikern Geoff Emerick och den assisterande ljudteknikern Richars Lush. Den ende av beatlarna som var på plats var John Lennon.
Geoff Emerick berättar:
Att John var ensam Beatle i studion under denna mixningssession var ganska ovanligt, eftersom oftast var alla fyra närvarande även under mixningsprocessen.
Denna dag slutfördes arbetet med kompositionerna Revolution 1 och Revolution 9. Fem nya stereomixningar av Revolution 1, numrerade 8-12, gjordes för att ersätta de som gjordes den 21 juni 1968.
Geoff Emerick berättar vidare:
Det finns två egenheter med den här mixen. En är ett oavsiktligt redigeringsfel i den sista refrängen, som Lennon föreslog att jag skulle lämna kvar; det lade till ett extra slag, och John gillade alltid ovanliga taktarter, så man bestämde sig för att det var ett kreativt element och blev en del av låten. En annan ovanlig sak med den slutliga mixen var att min röst hastigt tillkännagav ”take two” innan låten började. John roade sig alltid över hur jag hastigt tillkännagav tagningar, så han lämnade det i början av låten. Det var bara för att reta mig, men åtminstone hade jag privilegiet att vara en av de få privilegierade outsiders som fanns kvar på en Beatles-skiva!
Mark Lewisohn fyller i:
Egentligen började Geoff Emerick säga ’take 18’ eftersom det var den tagningen som användes, inte ’take two’. Sedan redigerades ’Revolution 9’, vilket minskade dess längd från 9 minuter och 5 sekunder till 8 minuter och 12 sekunder. I slutet av sessionen kopierades stereomix 12 och en redigerad stereomix 2 av ”Revolution 1” till band, varefter båda spåren var redo för release.
Dave Rybachevsky, författare till The Beatles’ Music History:
Det bör noteras att ”Revolution 1” inte fick sin egen distinkta monomix som de flesta andra låtarna på White Album. Istället kombinerades båda kanalerna i denna stereomix till en monoversion av låten. Innan sessionen avslutades kopierades en stereomixning av ’Revolution 1’ till band och gavs till John för en preliminär audition. Detsamma gjordes för ’Revolution 9’.
John Lennon:
När George och Paul, när de alla var på semester, gjorde jag en (mix) av ’Revolution (1)’ som kom med på albumet. Jag ville släppa den som singel men de sa att den inte var tillräckligt bra. Vi släppte ’Hey Jude’ som förtjänade den men vi kunde ha fått båda. Beatles hade mycket problem med varandra på den här tiden. George och Paul var de som var missnöjda, de sa att den inte var tillräckligt snabb. Om man nu går in på detaljer om vad som gör en hitskiva och vad som inte gör det, kanske de har rätt. Men Beatles hade kunnat ha råd att släppa en långsammare, mer lättillgänglig version av ”Revolution” som singel, oavsett vilken typ av skiva det var, guld eller trä. Men eftersom de var så upprörda över Yoko och det faktum att jag var tillbaka till att vara lika kreativ och dominant som jag hade varit i början efter att ha varit dödsviktig i ett par år, så satte det dem på nerverna. Jag var helt vaken igen, och de var inte vana vid det.
Inspelningarna med Jackie Lomax fortsätter
George Harrison jobbade denna dag vidare med Jackie Lomax inspelning av Georges låt Sour Milk Sea i en annan studios i EMI Studios på Abbey Road – Studios Three.