The Beatles – Detta händer den 24 juni 1968
George Harrison producerar Jackie Lomax
Innan bolaget Apple hade bildats hade Lomaxs grupp Lomax Alliance varit knuten till NEMS tidigare. Lomax tidigare band The Undertakers hade spelat på samma klubbar i Hamburg som The Beatles tidigt på 1960-talet. Jackie hade skrivit på för Apple som soloartist tidigt 1968.
Sour Milk Sea var från början ämnad att ingå på The White Album. Man hade spelat in en icke släppt demoversion hemma hos George i hans bungalow Kinfauns i Esher med George på sång och akustisk gitarr och Paul McCartney på bas tillsammans med Ringo Starr på tamburin.
The Beatles provade aldrig på att göra en studioversion av låten. Den kom istället att spelas in av Lomax i EMI Studios under tre dagar – 24-26 juni 1968 – tillsammans med Lomax låt The Eagle Laughs At You.
Harrison producerade låtarna och spelade akustiskt gitarr med Paul McCartney på bas och Ringo Starr på trummor. Med fanns också Eric Clapton på gitarr och Nicky Hopkins på piano. På The Eagle Laughs At You spelade George och Eric kompgitarr tillsammans med Lomax. inga andra beatlar var med och gästade på den låten.
Under de första två dagarna var inte Paul McCartney i landet. Men han la på sitt basspel den 26 juni. Troligtvis spelade man även in bakgrundsspåret till en annan Lomaxlåt – You’ve Got Me Thinking. McCartney spelade lite av låten de n21 januari 1969 u8ndet Get BAck/Let It Be-sessionerna.
Jackie Lomax var den första artisten som signades till Apple. Sour Milk Sea släpptes som singel i augusti 1968 på Apple 3. Låten kom också med på Apples EP Our First Four tillsammans med The Beatles Hey Jude, Mary Hopkins Those Were The Days och Black Dyke Mills Bands Thingumybob. Sour Milk Seaingår också på Lomax debutalbum Is This What You Want?, som kom ut i mars 1969.
Paul och Linda seglar till Santa Catalina Island i Kalifornien
Den här måndagen fick Paul McCartney en ledig dag mitt i alla promotionmöten för Apple och möten med chefer från Capitol Records. Paul fick nu tillfälle att tillbringa tid tillsammans med sin nyfunna kärlek Linda Eastman.
Paul McCartney. Foto: Linda Eastman.
Den här dagen blev de inbjudna till att vara med på en seglingstur med en yacht som tillhörde John Kelly, verkställande direktör för bolaget Warner Bros. Applegänget bestod även nu av Paul själv, Ron Kass, skivboss, Tony Bramwell samt Pauls barndomsvän Ivan Vaughn. Jodå, Linda Eastman var också med på seglingsturen till Santa Catalina Island.
Santa Catalina Island.
Tony Bramwell berättar:
Paul knew that if Linda went with him on the boat, the news [of their relationship] would get out very quickly. He was torn between going, or keeping her a secret for a little longer by hiding her back in the bungalow. In the end he decided they would both go, and Linda could always say she was just taking pictures.
As we left the hotel to get into the limo, [actress] Peggy Lipton suddenly appeared, bikini and towel packed in her beach bag, ready to spend the day with us. Somebody must have told her we were going sailing. ‘Oh my God,’ said Paul when he spotted her. ‘She can’t come.’ I had to tell her in the nicest possible way that it was a private party, while Linda stood quietly to one side pretending she wasn’t with us. Peggy was very upset and got very argumentative. I realised that she needed the publicity for her career and had been told to make sure she got it, but Paul was tired of girls who used him. We drove off fast, leaving Peggy standing on the hotel steps in tears.
It was one of those perfect days, though not for Peggy, of course. We sailed to Catalina, feeling like Bogart and Bacall for whom the island was a favourite destination, along with the Flynns and the Fairbanks. We dived off the sides of the sailboat into the clear blue sea where dolphins swam, sunbathed on the decks, ate bacon sandwiches and drank champagne. It was a wonderful day, an antidote to the months of madness in London.
Linda Eastman, Paul McCartney och Ivan Vaughn.
Detta var den sista dagen för reklamresan för Apple. På kvällen flög sällskapet från Los Angeles till New York, där de tog ett anslutande flyg till London.
Tony Bramwell berättar vidare:
Late that afternoon, we checked out of the hotel to return to London. Paul and Linda were like Siamese twins, holding hands and gazing into each other’s eyes all the way to the airport. In the VIP lounge, they sat apart from us on a small group of seats in a central aisle, the kind of seats that are back to back with another row.
Ken Mansfield, chef för Apple Corps i USA:
Jag körde Paul och Linda till Los Angeles internationella flygplats. De flög till New York tillsammans, och sedan flög han vidare till London.
Ken Mansfield och Paul McCartney på Los Angeles flygplats.
Paul McCartney och Linda Eastman – oskiljaktiga på
flygplatsen i Los Angeles på väg till New York.
John Lennon jobbar vidare med ’Revolution 9’
Den här dagen arbetade John Lennon och Yoko Ono vidare med låten Revolution 9.
The Beatles – Detta händer den 23 juni 1968
Paul McCartney och Linda Eastman i Los Angeles
The Beatles – Detta händer den 22 juni 1968
The Beatles köper huvudkontoret på Savile Row nr. 3 i London
Jag bad Neil att hitta en stor byggnad i London och han hittade den. Det var byggnaden på Savile Row 3, Lady Hamiltons residens i London, som Nelson hade köpt åt henne. Jag tänkte: ’Det här är åtminstone en bra Londonbyggnad.’” Det var en magnifik, kulturminnesmärkt herrgård, en del av en en gång enhetlig bebyggelse som byggdes mellan 1733 och 1735 och som sträckte sig längs hela östra sidan av Savile Row. Den här lördagen köpte The Beatles fastigheten som var på fem våningar på Savile Row nr 3 i centrala London W.1 för £ 500,000.
Fastigheten hade också tidigare tillhört underhållningsimpressarion Jack Hilton. Nu blev det The Beatles basstation för företaget Apple, som de officiellt flyttade in i den 15 juli 1968. Under de kommande 18 månaderna tillbringade beatlarna mycket tid på den här adressen. Och som de flesta av oss minns, var det också hemvisten för den världsberömda takkonserten den 30 januari 1969. Man lät också installera en inspelningsstudio i källaren i fastigheten.
Var och en av beatlarna hade varsitt kontor i den Georgianska byggnaden. John Lennon och Yoko Ono skapade sina tidiga fredskampanjer i fastigheten under paraplyföretaget Bag Broductions. Andra personer som arbetade i huset till och från var Neil Aspinall, Mal Evans, Derek Taylor, Peter Brown och Allen Klein.
Det blev också stället där Beatlesfans samlades utanför – de mest kända fansen som kallades för Apple Sruffs av George Harrison som blivit odödligt i och med George låt med samma namn. Låten återfinns på Georges trippelalbum All Things Must Pass från 1970. Apple sålde slutligen byggnaden i oktober 1976.
Paul McCartney håller tal på Capitol Records konferens

Tony Bramwell berättar:
Relieved at how well it had gone we were ready to return to the hotel and leap into the swimming pool again. When we went into the bungalow to change, followed by the trail of girls, we were rather surprised to find Linda [Eastman] sitting there radiantly, totally spaced out, waiting for Paul. She had a joint in one hand and a beatific smile on her face. Paul immediately detached himself from the circus surrounding him and took Linda aside. As I looked across the room, I suddenly saw something happen. Right before my eyes, they fell in love. It was like the thunderbolt that Sicilians speak of, the coup-de-foudre that the French speak of in hushed tones, that once-in-a-lifetime feeling. Paul was struck almost dumb as he and Linda gazed at each other.
Kvällspartyt ägde rum på Los Angeles Whiskey-A-Go-Go, där nu Linda Eastman var med. De blev underhållna av BB King and the Chicago Transit Authority (later Chicago)
Tony Bramwell fortsätter:
The club was hot, dark and crowded. Paul and Linda sat in a corner both while we acted as a kind of hedge. By a strange coincidence, both Eric Burdon and Georgie Fame were in the booth next to us, a fact not missed by Linda or Paul in their state of heightened awareness. Eric and Georgie had been at the Bag O’Nails on the night hey had met some thirteen months ago. Now here they were on the night they had fallen in love. It was a sign.
John och Yoko flyger till Dornish Island på Irland
Jane Hayward, författare till The Story of John Lennon and His Beatle Island berättar:
Den 22 juni 1968 gjorde John Lennon en utflykt till Dorinish Island med helikopter. Den här gången kom han med Yoko och nya planer på att bygga en irländsk reträttplats på ön.
Pete Shotton, barndomsvän till John Lennon:
Vid det här laget hade Beatles själva insett inte bara att Apple Corps var i kaos, utan att de desperat behövde en bra affärschef för att göra företaget till ett ekonomiskt hållbart företag. En av de mest sannolika kandidaterna till denna position var Ronan O’Rahilly, grundaren av piratradiostationen Radio Caroline, som befriade de brittiska etervågorna från det statligt ägda BBC:s ok, eller, som John hånfullt kallade det, ”Auntie Biba”. Ronan O’Rahilly, en slug och företagsam affärsman med ett oklanderligt rykte, verkade vara Beatles skyddsängel.” John ville lära känna Ronan bättre och bjöd in honom att tillbringa en helg med oss någonstans ”borta från allt”. Efter att ha funderat över flera rutter relativt avlägsna från de brittiska öarna, kom John plötsligt ihåg Dorinish, en liten obebodd ö nordväst om Irland, som han hade köpt för en tid sedan, nämligen den 17 mars 1967, för tjugotusen pund sterling.
John besökte ön den 30 april 1967, och satte sitt avtryck där i form av en zigenarvagn, målad med mönster på temat från albumet ”Sgt. Pepper” av samma artister som ”psykedeliserade” hans ”Rolls-Royce”. Uppgiften att transportera denna vagn från Johns trädgård i ”utbytesbältet” till Dorinishs karga klippor föll på Alistair Taylor. (obs: vagnen transporterades till ön förmodligen i maj 1968). ”Det låter ju jättebra”, sa jag, ”men hur ska vi ta oss dit?” ”Det är Alistairs bekymmer”, svarade John. – Han släpade dit kibitkan, eller hur? Och så fick de olyckliga Beatles ”Mr. Make-and-Bring” i uppdrag att, inom tjugofyra timmar, inte bara chartra ett litet jetplan åt oss till Dublin, utan också att hyra en helikopter där som kunde ta oss till avlägsna John’s Island. Jag var särskilt exalterad över utsikten till min första helikopterflygning, och jag bestämde mig för att ta med mig en filmkamera för att bevara vår resa för eftervärlden. John tog i sin tur ett band med en inspelning av låten ”Revolution”, som han verkligen ville spela för Ronan. Men på flyget till Dublin insåg John plötsligt att bandet var till föga nytta om det inte fanns något att spela upp det på. Och eftersom helikoptern bara kunde ta tre passagerare samtidigt, gick Ronan och hans bröstvän Jeremy Banks vänligt med på att leta efter en bärbar bandspelare medan vi tre flög till Dornish.
Vår helikopterpilot visade sig vara en riktig professionell våghals, som hade jobbat som stuntman i TV-program då och då, och han bestämde sig tydligen för att ge John och Yoko en skjuts som de skulle minnas resten av livet. Hans ”underhållning” inkluderade att dyka från svindlande höjder och sväva två eller tre meter över marken, vilket med en hastighet av trehundra kilometer i timmen kändes som bara några centimeter. När vi flög lågt över den irländska landsbygden fångade jag alla de svindlande stuntsen på film, liksom reaktionerna från mina berömda medpassagerare.” Efter att ha släppt av oss på ön flög den vänliga piloten iväg för att hämta Ronan och Jeremy.
Under tiden bestämde sig John, Yoko och jag för att spendera resten av dagen med att utforska denna öde ö som reste sig som en klippa ovanför viken. De enda landmärkena i landskapet var ruinerna av någon bondgård och, naturligtvis, Johns färgglada vagn. Efter att ha gått runt ön flera gånger kunde vi inte komma på något annat att göra än att sitta på klipporna och vänta på att helikoptern skulle återvända. Allt eftersom himlen gradvis mörknade och det inte fanns några tecken på liv i närheten förutom några hundra måsar, började vi bli lite oroliga. Inte nog med att vi inte hade någon mat, vi hade ingen ljuskälla som var kraftigare än en vanlig cigarettändare, och detta väckte den allvarliga frågan om hur piloten skulle kunna hitta oss en så molnig och månlös natt, om han inte kraschade någonstans på väg till Dublin. Som grädde på moset visade sig Great Dorinish vara en förbannat blåsig ö, och eftersom vi inte hade tagit med oss något varmare än lätta jackor började vi alla bli lite rysliga. Vår enda räddning var att hitta skydd i Johns lilla tält. När det blev helt mörkt och vi inte längre kunde se varandra bestämde vi oss för att lägga oss ner rakt på golvet. John och Yoko kurade ihop sig i ena änden av vagnen och jag i den andra och försökte få lite sömn. Efter mycket eftertanke över den beklagliga situation vi befann oss i, kom en sak upp i tankarna: John Lennon, en mångmiljonär Beatles-medlem, Yoko Ono och Pete Shotton, övergivna i en psykedelisk målad zigenarvagn mitt ute i Atlanten, förmodligen utan en själ i världen som hade någon aning om var vi befann oss. När jag insåg situationens häpnadsväckande absurditet skrattade jag. Detta fick i sin tur John att skratta, även om vi inte utbytte ett enda ord. Vi började skratta högre och högre, som vi ofta gjorde under de galna skoldagarna på Quarrybank. – Vad är det roliga med det? – frågade Yoko John. – Bara vätska. ”Petes vibbar”, svarade han. – Är det sant att du skrattade, Pete? När jag sa det som fick mig att skratta brast John ut i hysteriskt skratt och kunde inte sluta förrän Yoko avbröt honom: ” Jag ser inget roligt med det!” ropade hon irriterat och tystnade oss resten av den långa, kyliga nattens vaka. Det kändes som om timmar gick innan vågornas monotona rytm bröts av det avlägsna ljudet från en helikopter. Vi hoppade ut ur kibitkan och skrek av lättnad och glädje när vi såg strålkastarens starka stråle skanna den svarta havets yta, och vi började vifta med armarna av all vår kraft tills helikoptern slutligen svävade över ön. – Var i helvete har du varit?! – frågade John vår frälsare. Artig som alltid förklarade piloten att Ronan och Jeremy satt fast i Ballycastle och försökte köpa en bandspelare, och eftersom det var lördag var alla butiker stängda. Så småningom hittade de en köpman som var hemma och, genom att generöst belöna honom, övertalade de honom att öppna en elektronikaffär. Lotsen hade under tiden klokt nog bokat platser åt oss på en 1600-talskrog i närmaste by, dit han nu ville ta oss. För att se till att vi inte flög förbi tände gästgivaren alla lampor i huset, och några av dem släcktes ut på gården. Alla krogarbetare kom ut för att hälsa oss välkomna. De såg med vördnad på när John Lennon och Yoko Ono klev ur helikoptern. Av ansiktsuttrycken hos invånarna i denna avlägsna by Mayo kunde man ha trott att ett flygande tefat hade landat framför dem och att marsianer hade kommit ut ur det. Glädjestrålande presenterade sig värdshusvärden och sa att han hade förberett en föreställning av irländsk folkdans speciellt för John. ”Fan, jag vill bara gå och lägga mig”, stönade John när värdshusvärden gick därifrån. ”Nu antar jag att jag måste stanna.” Charles Mulcrone: ”Jag var 18 år gammal då. Jag gick på internatskola på St Jarleth’s College och var på semester. Den dagen hörde jag att John Lennon och hans följeslagare Yoko Ono skulle bo i Mulranny på Great Southern Hotel.
Jane Hayward, författare till The Story of John Lennon and His Beatle Island berättar:
I Kiel åt de lunch på Amethyst Hotel, varefter de besökte Dorinish Island.
Great Southern Hotel i Mulranny, Irland.
Pete Shotton berättar vidare:
När den irländska dansen äntligen tog slut stapplade John och Yoko iväg till sitt rum, och jag dröjde mig kvar en kort stund i baren med Jeremy Banks och Ronan O’Rahilly.
Jane Hayward:
Jag besökte Dorinish 2005. Det fanns lite skrivet om det på den tiden, så jag föreslog för Telegraph att de skulle göra en artikel om John Lennons ö i Irland för att markera 25-årsdagen av hans död. Mitt förslag accepterades med entusiasm.” Jag flög till Knock och körde sedan sextio mil norrut längs kusten till Westport, förbi ”tångbeströdda Louisbourg och det avskräckande, dimhöljda Mount Crow Patrick”. Tourism Ireland marknadsför nu denna rutt som en del av Wild Atlantic Way och det är en underbar resa. Westport var en attraktiv stad, med solens strålar som reflekterades från de lila och senapsgröna husen som strålade ut från det centrala klocktornet. Fiskhandlare och garnhandlare blandades med bistroer och konstgallerier, och en affisch i ett pubfönster annonserade traditionella musikakter för den kommande veckan. Tourist Ireland bjöd vänligen in oss att tillbringa ett par nätter på Big Southern Hotel, där John och Yoko bodde. Av en lycklig slump hade hotellet precis renoverats (heter numera Mulranny Park Hotel) och parets rum annonserades som John Lennon Suite (det kan nu bokas som John Lennon Deluxe Room). Det var förstås inget storslaget hotell, men det var ”storslaget” enligt irländska mått mätt: en stor, välkomnande 1800-talsbyggnad med fantastisk utsikt över Clew Bays norra krök. Rummet där John och Yoko sov hade ett snedtak och var inrett i retrofärgade kaffe- och krämfärgade toner med några foton på paret – inget överflödigt och väldigt mysigt. Vilket Beatles-fan skulle inte vilja ha en tidsmaskin som kunde ta dem tillbaka i tiden för att se händelserna under de tre dagarna de tillbringade på hotellet?
Den andra natten fylldes hotellet med traditionell irländsk musik och dans. Yoko lånade ett par platta skor för att vara med i dansen. John satte på en förhandsinspelning av ”Revolution”, Beatles manifest för protesterna mot Vietnamkriget som började samma år. Min första morgon efter frukost begav jag mig till Rosmoney Pier i Westport för att träffa Tommy Gibbons, som som barn tittade upp mot himlen när John och Yokos helikopter flög över hans familjs ö. Nu tar han gäster till viken för att fånga makrill, och han tog mig till Dorinish Island. Under båtturen seglade vi förbi flera små öar. Mer exakt är de sjunkna drumliner: sedimenthögar som bildats av glacial aktivitet. Även om sälkolonierna utgjorde den största populationen i området, var inte alla öar öde. Tommy pekade på en person som tillhörde en grupp transcendentala meditatörer och sa: ”Jag undrar vem som kommer att dyka upp här.” Tjugo minuter senare var vi på ön Dorinish, som hade ett bisarrt, ovanligt utseende. I artikeln skrev jag att det liknade ”en sammetslen smaragdgrön kulle inramad av en stenstrand; på varje sida sträcker sig ett stenigt rev ut i viken, det ena pekar mot Inishgort fyr, det andra ansluter till ett andra landområde i form av en inverterad järnpanna.” När båtens motor dog ut blev det fullständig tystnad. Luften var ljuv, friden var påtaglig. Men i verkligheten fanns det ingen känsla av isolering från världen. De närliggande öarna var tillräckligt nära för att rörelse kunde ses på någon av dessa öar med kikare. Fastlandet var för långt borta för att man skulle kunna se, men vem som helst kunde ta sig i en båt och simma till den tångtäckta stranden. Undrar vad Yoko tyckte om detta? Det var utan tvekan på något sätt opraktiskt för henne. Men gillade hon idén alls? Den kvällen träffade jag Donnie Quirke på puben, som hade fiskat utanför Dorinish den dagen när John och Yoko besökte ön. Han iakttog paret och mindes kontrasten i deras kroppsspråk. John satt med benen i kors på toppen av ön bredvid ruinerna av det skydd som byggts för fyrlotsarna, och blickade ut över vikens glittrande vatten, och var helt i frid. Yoko, helt klädd i svart och med den kortaste kjolen han någonsin sett, kände sig mycket mindre bekväm. Hon stod på stranden och häckande tärnor började kasta spillning på henne, vilket fick henne att börja vifta med armarna i panik. Det här minnet får honom fortfarande att skratta.
Deras helikopter landade också på Achill Island. Det är Irlands största ö, med en befolkning på två och ett halvt tusen invånare och en historia av att locka konstnärer och kreativa typer till ön. Graham Greene var en flitig besökare och skrev två romaner här. Den amerikanske konstnären Robert Henri fann inspiration på dess västkust. John och Yoko promenerade runt ön med Jaws-skådespelaren Robert Shaw och tog en drink i baren på Amethyst Hotel. Shaw köpte ett hus i staden Tourmakedi vid bukten, så han lovordade utan tvekan området. På min andra dag där körde jag till ön Mayo – förbunden med fastlandet med en vindbro – och blev omedelbart förälskad i dess lantliga utseende, med vitkalkade hus och höga havsklippor. En privat egendom här, komplett med en meditationsö, skulle säkerligen vara en idealisk reträtt – en komplement till Paul McCartneys The Head of Kintyre. Men John bosatte sig aldrig på Dorinish Island och byggde ingenting där. Istället gav han tillstånd för en hippiekommun att bosätta sig där. Deras ”överstepräst” var Sid Rawle, den väldige, skäggige ledaren för sommarsolståndsfirandet vid Stonehenge. Han satte upp ett tältläger för ett tjugotal personer, inklusive barn, i hopp om att skapa ett ”fredsälskande samhälle” utan ”bilar, tv-apparater, familjer eller något personligt skitsnack”. Planen var att odla grönsaker och handla med krabbor och humrar. Men utan riktigt skydd från Atlantstormarna och med en del motstånd från lokalbefolkningen var livet på ön hårt. De flesta av kommunens invånare flyttade snabbt vidare någon annanstans, även om en liten handfull diehards överlevde vintern innan de också flydde från lägret.
År 1971 flyttade John med Yoko till New York City och bodde där fram till den 8 december 1980, då han sköts till döds utanför sitt hyreshus på Manhattan. Och ändå ansåg han Dorinish vara något av en önskedröm. När Jann Wenner frågade honom under en intervju för tidningen Rolling Stone hur han såg sitt liv med Yoko på äldre dar, svarade han: ”Jag hoppas att vi blir ett trevligt gammalt par som bor utanför Irlands kust eller något, och tittar igenom en klippbok med tidigare galenskap.” Några månader före sin död gav han en advokat i uppdrag att granska ett utgånget bygglov på ön. Även om Yoko nämnde Dorinish Island och sa: ”Vi diskuterade ofta idén att bygga en stuga där. Det verkade vara den perfekta platsen att komma bort från allt”, hade hon inga planer för ön själv.
Yoko Ono:
Det var en plats där vi hoppades kunna komma bort från allt liv och rörelse och tillbringa lite tid där i lugn och ro. Men det råkade inte bli av. Vi diskuterade ofta idén att bygga ett hus där. Det var så vackert, så fridfullt och så avskilt att det verkade vara en underbar plats att komma bort.
Jane Hayward:
Efter att John dog sålde Yoko ön och gav intäkterna till ett irländskt barnhem, och någon bonde tog över ön för att beta sina får där. Tanken att om John Lennon hade levt skulle han ha flyttat till Dornish är ganska fantastisk. Kanske hade han en romantisk idé om att bygga ett hus där och förverkliga det. Men det är säkert att han ville bevara ön, bevara dess skönhet och lugn, som en del av hans personlighet och livshistoria, vilket med rätta ger den en plats i Beatles historia.
Ringo Starr & Friends – Live At The Ryman
Digitalt nedladdningsbar singel med Ringo Starr
I samband med livekonserterna på The Ryman i Nashville den 14-15 januari 2025, vilka båda spelades in, har man den 27 mars 2025 givit ut konsertens avslutningsnummer – With A Little Help From My Friends – som en digital nedladdningsbar utgåva. Ringo Starr leder allsången tillsammans med flera av de medverkande på konserterna, såsom Emmylou Harris, Sheryl Crow, Brenda Lee, Billy Strings och Jack White.
Allt överskott av försäljningen ända fram till den 27 mars 2026, doneras till det amerikanska Röda Korset samt The Habitat for Humanity ReBUILDLA intiative. Det handlar främst om personer som råkade illa ut i samband med de stora bränderna vid årsskiftet 2024/2025 i Los Angeles, USA
Speltid: 3:53.
The Beatles – Detta händer den 21 juni 1968
Paul McCartney flyger från New York till Los Angeles
Tony Bramwell:
Vi fick en bungalow med pool på det lyxiga Beverly Hills Hotel. Det var som himlen! Det första vi gjorde var att byta kläder och gå och simma. Hur banalt det än låter, så är livet, tänkte jag medan Paul och jag slappade sida vid sida på våra luftmadrasser med drinkar i handen och tittade upp på den blå himlen och doften av jasmin och apelsinblomma i luften.” Den dagen bestämde vi oss för att shoppa på Sunset Strip. Allt var vansinnigt dyrt för mig, men Paul brydde sig inte. ”Skriv under checkar för vad du vill”, sa han till mig. Situationen var ganska märklig. En ung man med många miljoner, som inte hade ett öre på sig. Lite som kungligheter, antar jag. Hur som helst, alla var mer än glada över att få våra undertecknade checkar.
På kvällen roades sig sällskapet med att ta del av Los Angeles nattliv, besökte restauranger och klubbar. När väl nyheten om att Paul McCartney var i staden, började det dyka upp flickor lite här och var. Sällskapets första stopp var Frank Sinatras favoritrestaurang Romanoff’s, som sköttes av en rysk prins. Nästa stopp blev klubben The Factory, som låg i mitten av ett stort industrilager. Besökarna var mestadels Hollywood elit, såsom Paul Newman, Steve McQueen och Paul Wasserman ’Wasso’. Sammy Davis Jr var också på plats och han kom faktsikt över till Paul och Tony Bramwells bord för att snacka lite.
Tony Bramwell berättar:
Hi, Paul, how’re you doing, man? Glad to see ya.’ I was fascinated by the amount of gold jewelry this very short man could drape on his wiry little body and still dance. Ringo Starr would have been impressed. Ringo loved gold, loved to dance, and he was good at it, too. Meanwhile, models and starlets were throwing themselves at us. If they couldn’t grab Paul’s attention, then Ron, Ivan or myself would do. The Scotch and Cokes didn’t stop flowing until the early hours, all of us on such a natural high that we didn’t feel any ill effects. We tipped out of the club, still accompanied by Wasso and several girls. I think I ended up with an air-hostess, but it was hard to tell. Dozens of girls were mobbing around and came back to the hotel with us. Traveling back down Sunset Strip to the hotel with a carload of girls, Wasso took great delight in bumping our car from behind with his equally gigantic Cadillac before he overtook us, waved, and roared off home.
Inspelning och mixning av ’Revolution 1’ & ’Revolution 9’
Därefter skapade man en tredje reduktionsmixning av låten, vilken innehöll de flesta av instrumenten, som man la på spår ett, medan sången och blåsinstrumenten lade på separata spår. George Harrison la sedan till ett gitarrsolo med distortion som inkluderade ett distinkt öppningsriff spelat på en elgitarr i trioler med distorsion på spår fyra.
Texten till ’Revolution’ delvis maskinskriven, delvis handskriven av John Lennon.
Kvällssessionen inleddes med de slutliga överdubbningarna på mastertapen av Revolution 9. Det var troligen tillägget med ’fotbolls’-texten Block that kick. som rapporterats kom från Elektra-albumet med ljudeffekter. Detta var inte med på monomixningen som skapades under gårdagsnatten.
Mono- och stereomixningar av Revolution 1 skapades därefter tillsammans med två stereomixningar av Revolution 9. Under stereomixningen av låten Revolution 1 uppstod ett fel under redigeringen, varvid en ”bam-bam-bam”-effekt uppstod mot slutet av låten, vilket var resultatet av ett misstag från ljudteknikern. men John hörde det och gillade det, så de behöll det. En odokumenterad editering av Revolution 1 framställdes också, som skapade bom-bom-bom-effekten mot slutet av låten och som faktiskt var följden av ett misstag från ljudteknikern.
Ljudingenjören Ken Scott berättar:
With The Beatles, mistakes would happen and they became a vital part of the recordings. Making decisions – that’s why so many acts have a hit album and it takes them two years until their next album. We did an album every six months, on tape, cutting it with the razor blade. I miss that so much! I used to drive musicians mad because I would cavalierly go ahead and do it. They’d see me cutting and say, “What is he doing?!” Again, that’s part of making mistakes, but you can always put it back together again. There’s a classic passage in one of the ‘Revolution’s, an extra beat in there that was an editing accident. The engineer cut one beat too early, but John heard it and loved it and it was kept. That would never happen these days.
Stereomixningarna av Revolution 1 ersattes med en ny version den 25 juni 1968.
George Harrison:
Om man tar ’Revolution’, så tycker jag fortfarande att den bästa versionen av den är den vi spelade in på en fyrspårs Amex-banspelare med akustiska gitarrer och maracas som Ringo spelade.
Morgan Enos från Billboard Magazine 2018:
Beatles släppte aldrig något mer radikalt, djärvt eller visionärt än ’Revolution 9’.” Ingenting i deras tidigare verk, vare sig det dödsbesatta drönandet i Tomorrow Never Knows eller det apokalyptiska A Day In The Life , kunde ha förberett Beatles-fansen på den ljudstorm de hörde mot slutet av White Album. Även efter 50 år råder det fortfarande ingen enighet om huruvida ”Revolution 9” är ett mästerverk av avantgardet eller en självisk illusion. Jämförelser med andra Beatles-kompositioner kan vara missvisande, eftersom detta verk inte liknar något de släppte före eller efter. Det verkar sudda ut alla tecken på ett rockband till förmån för en kavalkad av konstiga slumpmässiga ljud. Vid det här laget har historien om Beatles experiment genom åren berättats många gånger: sitarer, Moog- och Leslie-högtalare, snabbare och långsammare gitarrspår spelade baklänges.
Men Revolution 9 får en att undra hur långt de har gått i dessa trender, övergett alla traditionella kriterier för västerländsk musik och gett sig in på Cage- eller Stockhausen-territorium. Att använda EMI:s ljudeffektbibliotek var inget nytt för Beatles; I 1966 års Yellow Submarine skapade de en ljudvärld av vågor som skvalpar och kaptenens order, medan 1967 års Good Morning, Good Morning är en mosaik av ladugårdsljud. John Lennon arbetade på codan i slutet av den tjugonde tagningen av sin ”Revolution”, med hjälp av kassetter han hade förberett med titlar som ”Vicar’s Verses”, ”Queen’s Chaos” och ”Testing the Organ’s Last Will”. Huvudelementet var en testinspelning där någon ljudtekniker sa: ”Detta är den nionde serien av EMI-tester.” Detta slumpmässiga fynd hade en viss betydelse för John. ”Det visade sig vara min födelsedag, mitt lyckonummer och allt det där”, berättade han senare för Rolling Stone magazine. Lennon redigerade den här inspelningen så att frasen ”nummer nio” upprepades om och om igen, och loopades fram och tillbaka i ett stereofält. Det blev språngbrädan för en fullfjädrad kakofoni.
Förvrängda klassiska fragment från Beethoven, Sibelius och Schumann väcks till liv, bara för att blekna bort med en rysning. Detta följs av orelaterade fraser från John Lennon och George Harrison. ”Industriproduktion / Finansiell obalans / Watusi / Twist”, muttrar Lennon. ”Eldorado”, ekar Harrison. ”Det finns inga regler för företagsidioter”, viskar de till varandra sex gånger i rad. Samtidigt innehåller kompositionen både ramsor från amerikansk fotboll (”Hold the line / Block the kick!”) och en märkligt övernaturlig fras från Yoko Ono som föreslår att man ska klä av sig naken. Vid den tiden var det svårt att smälta allt detta, och detta icke-triviala spår fick rykte bland kritiker om sig att vara för långt och tråkigt.
”Rättvist kritiserad”, skrev David Marsh och John Swenson i Rolling Stone 1979. ”Den mest impopulära skivan Beatles någonsin gjort”, förklarade Mojos Mark Paytress 2003. Kanske mest svidande kallade Alan Smith från New Musical Express Revolution 9 för ”pretentiös, idiotisk underutveckling”. Vita albumet är också ökänt som det verk som drev Charles Manson att begå brott. Förutom Helter Skelter bär även Revolution 9 den största delen av denna association. Han hörde Lennons rop ”kör!” (rid!) ropa ”res dig!” (resa sig!) för att rättfärdiga sina paranoida visioner om raskrig. Han hetsade sina blodtörstiga anhängare genom att identifiera titeln med det nionde kapitlet i Uppenbarelseboken. Men ”Revolution 9” är fortfarande värd att gräva upp ur det kulturella förflutna. Nu uppfattas denna komposition inte som tung eller negativ, utan som meningslöst bisarr. Till och med producenten George Martin, som ibland kände sig utanför under inspelningen av White Album, var förtjust i deras bisarra brusexperiment. ”Jag gillar ’Revolution 9’. När man sitter framför två högtalare med slutna ögon ser man faktiskt vad som händer. Det är inte musik, det är ett ljudlandskap.”
Men det mest slående är att denna ”ljudbild” dök upp bara fem år efter ”I Want To Hold Your Hand” . De störde popmusiklandskapet med Revolver och Sgt. Pepper, men inget av albumen kom i närheten av denna abstraktionsnivå. Denna komposition väckte också entusiasm i deras fancommunity. Med sina kroppslösa klagosånger har ”Revolution 9” orsakat missförstånd i samhället, utdragna dispyter och ett fruktlöst sökande efter mening. Spela samplet ”nummer nio” baklänges så hör du något i stil med ”turn me on, dead man”, vilket också bidrog till att väcka ryktet om ”Paul is Dead”. Om Fab Four-legenden började med skrikande flickor och polisspärrar, så har detta ljudkollage ekat över hela världen. Om du känner någon som fortfarande tänker på Beatles som leende kosmetologer, ge dem en dos Revolution 9.
Låten Revolution 9 börjar med en konversation mellan George Martin och Alistair Taylor:
Alistair Taylor:
En flaska Claret till dig, om jag förstår det rätt. Jag glömde bort allt, George, förlåt.
George Martin:
Gör det nästa gång.
Alistair Taylor:
Förlåter du mig?
Låten innehåller också följande fragment: George Martins fras ”Geoff, tänd det röda ljuset” med en stark ekoeffekt; kör ackompanjerad av en fiol spelad baklänges; utdrag ur en orkestersymfoni, redigerad och även spelad i omvänd ordning; ett upprepat musikaliskt fragment från orkesterdelen av kompositionen ” A Day In The Life ” ; en omvänd Mellotron-del framförd av Lennon; utdrag ur olika symfonier och operor; det sista ackordet från Sibelius sjunde symfoni; Yoko Onos spinnande; Lennon och Harrison viskar: ”Det finns ingen regel för företagsnördar.” … en flaska claret till dig om jag hade insett det. (Gör det nästa gång.) Jag hade glömt bort det helt, George, förlåt. Kommer du att förlåta mig?
The Beatles – Detta händer den 20 juni 1968
Paul McCartney flyger till New York
På resan fick Paul sällskap av Ron Kass, chef för Apple, Tony Bramwell, chef för Apple Films, Ivan Vaughn, McCartneys barndomsvän, som hade presenterat honom för John Lennon den 6 juli 1957. Resan gick från London Airport till John F. Kennedy Airport i New York, där Paul försökte få kontakt med Linda Eastman.
Tony Bramwell berättar:
We literally rushed to the airport to get flights and, since we couldn’t get a direct flight to LA, had to make a stopover in New York. The first thing Paul did on arrival at Kennedy on June 20, 1968, was to dig out that check with Linda’s number on it that, tellingly, he had carefully kept in his wallet, and telephoned her. She was out, so he got her answering service.
Hey, I’m in America!’ he said. ‘Come and hang out for a couple of days. I’m staying at the Beverly Hills Hotel.’ He seemed disappointed that she hadn’t been in to answer the telephone herself.
Ken Mansfield, chef för Apple Corps i USA:
Jag bokade en bungalow åt Paul på Beverly Hills Hotel så att han skulle ha avskildhet och en atmosfär som gynnar låtskrivandet.
Dagen efter fortsatte de resan till Los Angeles. De reste tillbaka till England den 25 juni 1968.
Inspelning av ’Revolution 9’ fortsätter
Efter flera dagars arbete med att ställa samman en mängd tapeloopar samlade John Lennon ihop mastertapen till Revolution 9 under den här inspelningssessionen. Av beatlarna var det bara John Lennon och George Harrison som var närvarande i studion.
Lennon använde sig av alla tre studiorna på Abbey Road den här natten, med EMI-anställda av olika slag som fick springa runt och spola rullband på olika inspelningsmaskiner. Sessionen började kl. 19.00 och slutade inte förrän kl. 03.30 den påföljande fredagsmorgonen. Grunden till inspelningen bestod av andra halvan av inspelningen av Revolution 1, som var med i den slutliga mixningen vid olika tillfällen. På detta lade man minst 45 olika ljudklipp samt ett spår med Lennon och Harrison sägandes olika fraser i var sin mikrofon.
Yoko Ono var också närvarande, vilket man kan höra på sina ställen på inspelningsbandet. Hon bidrog med en ihållande hög ton mellan 6:44 och 6:46 in i låten samt hennes ljuddagbok som hade spelats in under den första session av Revoliton 1 den 30 maj. Den kom också med i mixningen.
Den mest kända tapeloopen bestod av en oidentifierad röst som repeterade Number nine ett flertal gånger i låten. Inläsningen var hämtad från en ljudexamen på Royal Academy of Music. Den inläsningen i ljudkollaget blev också låtens titel.
I slutet av sessionen gjorde man en grov mixning av låten, vilken slutade med textraden Take this, brother, may it serve you well. Det som kom med på den släppta versionen var helt och hållet taget från den senare delen av Revolution 1 med tillägg av textraden Block that kick, en tagning från ett ljudeffektsalbum på Elektra Records.
Revolution 9 mixades i stereo den 21 juni 1968 varpå den editerades till en kortare version fyra dagar senare. Monoversionen var helt enkelt en enkel version av stereomixningen, vilken gjordes den 20 augusti med några förbättringar sex dagar senare.
Den slutliga masterinspelningen blev resultatet av minst 100 olika ljudeffekter, tapeloopar, överdubbningar med mera. Och om man lyssnar noga på inspelningen idag, 57 år senare, kan man säkert upptäcka något som man inte har tänkt på eller hört tidigare.