Paul McCartney på Glastonbury-festivalen 2025
Paul McCartneys besök på årets upplaga av ’Glastonbury’-festivalen
Fredagen den 27 juni 2025 passade Paul McCartney på att besöka Glastonbury-festivalen, där han själv varit huvudnumret tidigare. Paul passade också på att träffa några Liverpoolkompisar från bandet The Searchers.
The Searchers bestod av John McNally, Chris Curtis, Mike Pender, Frank Allen och Tony Jackson, bildades redan 1957, och har spelat allt sedan dess i olika formationer – totalt 68 år! Vid årets Glastonbury-festival skulle bandet spela på the Worthy Farm’s Acoustic Stage, bland andra låtar deras toppklassiker Needles And Pins. Den låten har över 40.3 miljoner strömningar på Spotify. Bland de som tog farväl av The Searchers denna kväll mellan kl. 20.00 och kl. 21.00 var Paul McCartney. Trots bandets kändisskap, sände inte BBC bandets livekonsert vida sin BBCiPlayer till mångas förtret. Så om du faktiskt ville ta del av hela The Searchers avskedsframträdande var du tvungen att ha köpt en biljett till Glastonbury-festivalen, som kostade något under £ 400 och som således slut på två minuter!
John McNally, Paul McCartney och Frank Allen.
Här ett smakprov från deras framträdande på Glastonbury-festivalen 2025 med låten Sweets For My Sweet.
Speltid: 4:14.
Paul McCartney som åskådare på Glastonbury-festival 2025. Speltid: 1:31.
The Beatles – Detta händer den 1 juli 1968
John Lennon och Yoko Ono öppnar konstutställning
Utställningens fullständiga titel var You Are Here (To Yoko from John Lennon, With Love). Närvarande vid invigningen var blandade gäster, Apples publicist Derek Taylor. Lennon och Ono bar vita kläder för att matcha galleriets vita väggar och flera av utställningsföremålen.
John Lennon och Yoko Ono i sina vita kläder.
Vi invigningsceremonin släppte Lennon och Ono iväg 365 vita heliumballonger över London. Lennon förklarade högtidligt: I declare these ballons high. Tillsammans med varje ballong hade man satt fast ett tryckt kort med texten You Are Here på ena sidan och på den andra sidan av kortet kunde man läsa Write to John Lennon, c/o The Robert Fraser Gallery, 69 Duke Street, London W1.
John Lennon och Yoko Ono på väg att skicka upp 365 vita heliumballonger mot himlen i London.
Ballongetiketter – fram- och baksida samt en knapp med texten ’you are here’.
Några av de inskickade etiketterna.
Flera av de som returnerade kortet fick ett brev signerat av Lennon, med texten: Dear Friend, Thank you very much for writing and sending me my balloon back. I’m sending you a badge just to remind you that you are here. Love, John Lennon. Lennon var dock sårad av att upptäcka att flera av dem som hade returnerat sina kort hade skrivit rasistiska saker om Ono.
Utställningen bestod mestadels av en blandning av insamlingsbössor.
En upp och nervänd vit hatt med en skylt skriven av Lennon: ’FOR THE ARTIST. THANK YOU’.
Med en burk med knappar med texten ’you are here’.
Där fanns också en jättestor cikulär målarduk med texten ’you are here’ skrivet med små bokstäver i mitten
John Lennon och Yoko Ono med den runda målarduken bakom sig och
en burk med knappar samt John Lennon upp och nervända hatt.
Med var också en rostig cykel, som hade donerats av studenter från Hornsey College of Art med en skylt som sa: This exhibit was inadvertently left out. Gesten tilltalade Lennon, som promt lade till föremålet till utställningen.
John Lennon stolt poserandes med den rostiga cykeln.
Inspelningen av ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’ fortsätter
Detta var den tredje inspelningssessionen, vilken pågick mellan kl. 17.00 och kl. 03.00, med låten Eveybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey ,vilken innehöll ytterligare överdubbningar på tagning nummer åtta av låten.
Man inledde sessionen med att spela in Paul McCartneys bagitarrdel. Han kom att lägga till ytterligare en basgitarrdel den 23 juli 1968, vilken kan höras 2 minuter och 3 sekunder in på den slutliga inspelningen.
Geoff Emerick:
Basstämman som Paul lade till var bra. Det var uppenbart att han gav allt, oavsett vad som pågick mellan honom och John.
Därefter skapade man en reduktionsmixning, vilket tog låten in till tagning 9 med John Lennons och George Harrisons gitarrer kombinerade på spår ett och trummor, bas och slagverk på spår två. Johns sång lades sedan till för att fylla den lediga platsen, vilken skulle ersättas av en annan tagning den 23 juli. På spår tre spelade John in om sången tillsammans med några extra trummor från Ringo, sedan på spår fyra dubbeldubbade han sin sång.” Med fyra spår fulla igen beslutades att ytterligare en reduktionsmixning var nödvändig som fick tagning nummer 10. Denna tagning tio var två minuter och arton sekunder lång och dokumenterades som den bästa.
The Beatles – Detta händer den 30 juni 1968
Paul McCartney spelar in låten ’Thingumybob’
Beatlen Paul McCartney slog sig samman med de nationella mästarna i brassbandet Black Dyke Mills Band i Shipley, Yorkshire, förra söndagen för att spela in soundtracket till Kenneth Copes nya komediserie, Thingumybob, som har premiär hösten 1968. Paul har skrivit musiken till serien, där Stanley Holloway kommer att ha huvudrollen.Inspelningen ägde rum i Saltaire nära Bradford, med McCartney som producent för sessionen. Baksidan på singeln var Yellow Submarine, vilken också spelades in denna dag. Under det att McCartney var i Yorkshire, blev han intervjuad av Tony Cliff för tv-programmet Look North på BBC. Byn Saltaire var födelseplatsen för orkesterns musiker.
Intervjun, som varade i 4 minuter och 22 sekunder, sändes den följande kvällen, måndagen den 1 juli i Yorkshire-utgåvan av det lokala nyhetsprogrammet Look North på BBC1 mellan kl. 17.55 och kl. 18.15.
Paul McCartney med ’Black Dyke Mills’ band den 30 juni 1968 i Saltaire.
Orkesterns version av Thingumybob baserades på en outgiven låt från 1965 med titeln Etcetera, som skulle komma att demoframställas av Paul McCartney den 20 augusti 1968.
Paul McCartney:
Vi experimenterade, så jag sa: ’Kan jag komma på något?’ Jag började med gitarren och gjorde ett flerspårsexperiment i kontrollrummet eller kanske det lilla rummet bredvid. Jag skrev bara det här lilla stycket och lade till en melodi – en harmoni till det ena och en harmoni till det andra, och skulpterade det med mycket vibrato på [gitarr]strängarna, och plockade verkligen strängarna galet.
Bill Harry:
Efter deras bröllop den 6 maj 1965 flyttade Marianne Faithfull och John Dunbar in i en lägenhet på Lennox Gardens 29 i Knightsbridge, och en av hennes stamgäster var Paul McCartney. Paul sa att han skulle ge henne en låt, och skrev faktiskt en till henne som hette ’Etcetera’, men hon bestämde sig för att den inte var tillräckligt bra för att spela in. Som ett resultat blev Marianne Pauls personliga val för låten ’Yesterday’, och under en fest spelade han en acetatversion av sin version för henne.
Paul McCartney:
Jag föreslog den för Marianne Faithfull och Mick Jagger. De letade efter en låt till den, men det var inte vad hon ville ha. Jag tror att hon letade efter något i stil med ’Eleanor Rigby’ , och jag föreslog ’Etcetera’ istället. Jag har många av de här fåniga små låtarna, de är inte utvecklade, och ibland när folk frågar mig om något föreslår jag en av dem. Det är egentligen ingen bra låt, och jag är glad att den åkte i soporna.
Alan Brown, EMI-tekniker:
Det är en väldigt vacker sång, en ballad där orden ’etcetera’ upprepas flera gånger. Jag har bara hört den två gånger: när [McCartney] spelade in låten och när vi spelade upp den för honom. Bandet togs bort och jag har aldrig hört något om det sedan dess.
Thingumybob var skriven som en temamelodi till komediserien Thingumybob på Yorkshire Television, som började sändas i augusti 1968. Singeln framfördes av John Foster & Sons Ltd Black Dyke Mills Band och släppes i USA på Apple 1800 den 26 augusti och i UK på Apple 4 den 6 september 1968.
Paul McCartney i dirigenttagen.
En entusiastisk Paul McCartney dirigerar vidare.
Paul McCartney:
Jag ville att låten på första sidan skulle låta helt annorlunda, så vi spelade in den på gatan. Den blev fantastisk, med livlösa, trumpetliknande kornetter.
Paul McCartney spelar trumpet och har hunden ’Martha’ vid sin sida.
På vägen tillbaka till London provade de på att göra en liten annorlunda resa. Efter att ha kollat kartan beslöt de sig för att göra en om väg från motorvägen M1 till Harrold, en liten by i Bedforshire, vars namn de gillade. De besökte två pubar i byn – the Oakley Arms och the Magpie – där McCartney hade premiär på The Beatles Hey Jude.
Under promenaden i byn stötte de på Gordon Mitchell, en invånare som var i sin trädgård på Mulberry Lodge på High Street. De frågade Mitchell om vägen till floden, men när de väl hade fått vägbeskrivning, såg de skylten för Magpie Pub och gick dit istället.
Derek Taylor berättar:
We wound through Bedfordshire checking off the signs steadily until we reached the village sign. Harrold. Oh it was a joyful sight. It was the village we were supposed to have fought the world wars to defend, for which we would be expected to fight the third when told to, but won’t. It was a Miniver hamlet on the Ouse and there were notices telling of the fete next Saturday and a war memorial which made me weep. Thrushes and blackbirds sang and swallows dived into thatches and a little old mower wheezed as we walked down the only street there was past the inn which was closed and the church which was open nodding to a sandy man with 1930s moustache and khaki shorts as he clipped his hedge and stared at these city people with funny hair and clothes.
Efter att ha känt igen McCartney, beslöt sig Mitchell och hans fru Pat att också de skulle besöka puben. De blev varm välkomnade av Apple-gruppen och slog sig i slang med dem.
Puben ’The Oakley Arms’ i den lilla byn Harrold.
Gordon Mitchell minns:
After a while, thoughts were on something to eat. In those days few pubs served food. Pat suggested that she could provide something, so we trooped back to Mulberry Lodge, where she managed to produce a sumptuous meal. Paul showed his humanity by visiting Pat’s father, at that time an invalid in bed, and had a long chat with him. He also played a pink piano which was in the room, commenting that he had never seen one which was pink before!
Låten ’Hey Jude’s första offentliga framträdande ägde
således rum på puben Oakley Arms. Paul vid pianot och en
dansandes hyresvärd Frank Evans och hans dotter Tess.
Foto: Gordon Hinchliffe Mitchell.
Efter att ha lämnat puben och åkt tillbaka till Mulberry Lodge, där Gordon Mitchell bodde och fortsatte firandet.
Paul McCartney med Gordons och Pats yngsta dotter Shunas minigitarr
framförandes diverse Beatleslåtar inklusive den inte helt klara ’ Hey Jude’.
We had a lovely evening of conversation and music and food and wine. Our younger daughter, Shuna, produced a child-size guitar, which Paul tuned by putting two coins under the bridge and then proceeded to play in his normal left-handed manner. He played and sang throughout the evening and then told us he had a new song – not yet recorded – called ‘Hey Jude’, which he sang several times. Shayne, our other daughter, was so unfazed by what was happening that she retired to bed to read a book!
We had long chats about his life as a pop star and what it was like to be so famous and so well off so early in one’s life, and he related some of the difficulties it was creating for him. They all were the nicest people one could wish to meet, and great fun, and it was a very special evening. Pat, in particular, always felt great respect and affection for Paul and took great interest in his career and life, until her death in 2002.
Pubens hyresvärd, Frank Evans, hade fått veta av chauffören vilka resenärerna var och därför hade han hållit puben öppen inför deras återkomst. Jean Evans, Franks fru, berättar:
Vår pub skulle precis stänga när en Rolls-Royce stannade utanför. Chauffören kom in och jag frågade: ’Vem har du tagit med dig?’ Han sa att det var Paul McCartney och frågade om han fick komma in. Min man brukade ha en strikt regel om att stänga puben i tid, men på grund av Paul stängde vi den inte och jag är så glad att vi gjorde det. Det var en kväll jag kommer att minnas resten av mitt liv. Vi kunde inte tro vår tur. Han var så artig.
Partydeltagarna beställde drinkar. Och under det att McCartney satte sig vid pianot och spelade ett antal Beatleslåtar. De stannade kvar på puben fram till omkring tre på morgonen för att återta färden tillbaka till London.
Gordon Mitchell kommer ihåg:
A few days later, we received a letter of thanks signed by them all (except Alan Smith) and also received a gift of two bottles of champagne for the bottle stall at our Playing Fields Association fair on the following Saturday, which were duly raffled.
Peter Asher, artist- och repertoar-ansvarig på Apple:
Jag minns den kvällen med stor glädje. Det diskuteras fortfarande vilken pub vi gick till. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg namnet, men jag kanske hade vetat det om jag hade sett det.
Tony Bramwell, chefen för Apple Films:
Sedan skickade vi dem lite skivor och champagne så att de kunde hålla ett lotteri på en kyrkfestival.
Händelserna rapporterade av Alan Smith i två utgåvor av New Musical Express, publicerade den 6 juli och den 10 augusti 1968. Händelserna finns också med i minnen av Smith, Derek Taylor och Tony Bramwell.
Alan Smith skrev den 6 juli 1968:
It was also the best drink-up and general night out I’ve had since sliced bread, and my heartfelt thanks for a nice piece of living go out to Paul, Derek Taylor and Co (for the lift), the villagers of Harrold (for being real people) and to Gordon, the Irish dentist and his wife, Pat (for feeding us all at 3am with such pleasant meat and rice).
The Beatles – Detta händer den 29 juni 1968
Vilodag för The Beatles
Den här lördagen passade The Beatles på att vila upp sig för kommande arbete i studion.
I den amerikanska musiktidningen Billboard Magazine daterad den 29 juni 1968 kunde vi läsa:
Apple Records har ingått ett avtal med Capitol Records om att tillverka och distribuera Apple-produkter i USA och Kanada.
The Beatles – Detta händer den 28 juni 1968
Inspelning av låten ’Good Night’
Ringo Starr sjunger solo i ’Good Night’.
En av repetitionerna denna dag kom med på albumet Anthology 3 från 1996. Där hör vi Ringo Starr på sång, John Lennon på pianon och George Harrison som håller tempot med en shaker.
Under den här sessionen spelade The Beatles in fem bra tagningar av Good Night med just Ringo Starr på sång och med John Lennon på akustisk gitarr.
Ringo Starr ackompanjerad av John Lennon i låten ’Good Night’.
Studiodokumentationen från den dagen listar låten som Untitled. Eftersom den här låten inte fanns bland de demos som John spelade in den 28 och 29 maj 1968 i Georges hus i Esher, kan man anta att den inte skrevs förrän i juni samma år.
Ringo Starr:
Alla tror att Paul skrev ’Good Night’ till mig, men det var John som skrev den till mig. Han har mycket själ i sig, John!
Paul McCartney:
Det är i princip Johns sång, det är hans melodi, vilket är ovanligt för honom; han brukar inte skriva sådana melodier. Det är en väldigt själfull sång och jag tyckte Ringo sjöng den riktigt bra.
John Lennon:
Låten ’Good Night’ skrevs för Julian. Jag gav den till Ringo.
Cynthia Lennon:
Det finns en vaggvisa på en av Beatles skivor, känd som White Album, som John tillägnade Julian. Albumet kom ut strax före vår skilsmässa. Jag hörde låten när John arbetade på den och jag gillade den verkligen. Jag blev upprörd över att John inte framförde den själv och gav den till Ringo. Jag lyssnade inte på den eller spelade den för min son på länge efter skilsmässan. Men sedan lät jag äntligen Julian lyssna på den och förklarade att hans pappa skrev låten speciellt för honom.
Paul McCartney:
Man kanske naturligtvis tror att ’Good Night’ var min sång eftersom den är så mjuk och melodisk och så olik Johns karaktär. Jag tror att han skrev den som en vaggvisa för Julian och det var en väldigt vacker sång som Ringo sjöng med en stor stråkorkester. Jag tror att John tyckte att den inte skulle passa hans image om han sjöng den, men det var fantastiskt när han sjöng den. Sättet han sjöng den på. Det var briljant. Vi hörde honom sjunga den när han visade den för Ringo och han sjöng den väldigt mjukt. John visade sällan sin ömma sida, men det jag minns mest av John var när han var öm, det är de saker som har stannat kvar hos mig; de där stunderna när han var generös, när han var en kärleksfull person. Jag använder alltid den sången som ett exempel på en dold egenskap hos John som vi sällan såg. Jag tror att det var därför vi älskade John, eftersom han kunde vara outhärdlig och ganska grym. Nu när jag är äldre inser jag att hans ovänlighet var en täckmantel för den sårbarhet han kände i sig själv, och om man tittar på hans familjehistoria är det lätt att se varför. Men det är ett exempel på hans ömma sida.
Ian MacDonald, författare till boken Revolution In The Head:
Låten kan ha inspirerats av Cole Porters ’True Love’ , som Beatles framförde på scen 1960, imiterande Elvis Presley.
Geoff Emerick berättar:
Nästa session såg John överraska oss alla genom att framföra sin milda ballad ’Good Night’. Precis som ’Across The Universe ’ visade låten hans mjukare sida, en skarp kontrast till skrikaren han hade varit kvällen innan (”Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey. Det kom ytterligare en överraskning: John bestämde sig för att Ringo skulle sjunga sången. Detta överraskade alla, eftersom vi redan hade spelat in ”Don’t Pass Me By”, vilket vi hade antagit skulle vara Ringos enda låt på albumet. Det är svårt att föreställa sig att John faktiskt trodde att Ringo skulle göra ett bättre jobb än han gjorde, eftersom alla visste att Ringo inte var sångare. Kanske kände han sig obekväm med att sjunga en så ömsint vaggvisa själv – kanske var den inte tillräckligt manlig för honom – eller kanske bestämde han sig helt enkelt för att göra något snällt för Ringo eftersom han kände en spänning hos den vanligtvis avslappnade trummisen. John hade förberett ett demoband som Ringo kunde ta med sig hem och öva med, och det spelades ett par gånger den kvällen. Det är synd att bandet gick förlorat för världen och att ingen någonsin kommer att få höra Johns fantastiska version av hans fina sång.
Dave Rybachevsky::
Johns uppgift för dagen var att spela in ett gitarrspår så att han kunde lägga till Ringos sång dagen efter efter att han hade övat hemma. John spelade gitarr i samma fingerplockningsstil som han senare skulle använda på ”Dear Prudence”, ” Happiness Is A Warm Gun” och ” Julia”, och spelade in fem tagningar av den instrumentala elgitarrversionen av låten på spår ett av ett fyrspårsband.
När det beslutades att den femte tagningen kunde användas som grund, spelade John in gitarrstämman två gånger till på spår två och tre för att göra ljudet fylligare. Intressant nog spelades det andra spåret in i halv hastighet, så när det spelades upp i normal hastighet var ljudet en oktav högre.” När detta var klart bestämde sig John för att ha en repetition med Ringo. Fotografier från den dagen visar att det enda instrumentet var Johns Epiphone Casino elgitarr. Medan Ringo övade på sin sång var lamporna i studion släckta och bara en golvlampa lyste, vilket skapade rätt stämning för en repetition av en mild vaggvisa. Ett testframförande av låten spelades in på den tredje rullen. Varje försök började med en talad introduktion från Ringo.
50-årsjubileumshäftet för White Album listar även andra introduktioner: ’Kom igen, det är dags att gå och lägga sig, barn’, ’Snabbt, det är dags att gå och lägga sig. Vi har haft en underbar dag’ och ’Kika inte under täcket, Charlie.'” Under en repetition föreslår John att Ringo helt enkelt reciterar första versen, och tagningen börjar med övertalningen: ”Snabbt, lägg undan era leksaker, dags att gå och lägga sig och glida iväg till drömlandet. Ja, pappa ska sjunga en sång för er. Klar?” Ringo börjar sedan första versen: ”Nu är det dags att säga godnatt. Fråga mig inte varför nu . Nu solen … ” . Han inser sedan att han har missat raden ”God natt , sov gott” och utbrister: ”Ah… pappa, pappa har blivit lite galen!” och skrattar i slutet.
Huvudsång och bakgrundssång skulle komma att läggas till den 2 juli 1968.
The Beatles – Detta händer den 27 juni 1968
Inspelningen av ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’ fortsätter
Man beslöt att behandla gårdagens inspelningar som enbart varande repetitioner och började från början igen med låten. The Beatles spelade in sex tagningar av Everybody’s Got Something To Hide Except Me and My Monkey.
Den sjätte tagningen var den bästa och den varade i 3 minuter och 7 sekunder. På denna gjorde man två reduktionsmixningar, numrerade som tagning sju och åtta, med bandspelare snurrande med 43 cykler per sekund än de vanliga 50 cyklerna. Därmed skulle sången vara lite snabbare, kortare och i en lite högre tonart vid uppspelning. Låten förkortades från tre minuter sju sekunder till två minuter tjugonio sekunder och det instrumentala ljudet fick en hårdare prägel.
Nothäfte till ’Everybody’s Got Something To Hide Except Me And My Monkey’.
På detta lade The Beatles till ytterligare överdubbningar, så att när sessionen var slut kl. 03.35 på fredagsmorgonen innehöll inspelningen trummor, komp- och sologitarrdelar, och slagverk i olika delar av handklockor och shakers på olika verser.
På EMI, för att minska förbrukningen av dyra kassettband, fanns det en policy att spela om material som ansågs olämpligt för utgivning på LP. Så bandet som innehöll föregående dags repetitioner användes igen samma dag för att spela in rytmspåret, och föregående dags arbete raderades. Men år 2018, under förberedelserna inför 50-årsjubileet av White Album, upptäcktes det att de sista tre minuterna från repetitionen den 26 juni hade överlevt. Det är ett fortfarande rått instrumentalt framträdande, med John som spelar ett tydligt rytmiskt mönster och George som experimenterar med licks på leadgitarr – en nyligen förvärvad prototyp av en bandlös Bartell-elgitarr. Utdraget ger en uppfattning om hur låten tog form, och gick från den akustiska demon den 28 maj till en gripande rockkomposition.
George Harrison fick sin gitarr från Al Casey, ägare till Al Caseys Music Room i Hollywood, som skickade Harrison en bandlös Bartell 1967 när Beatlen bodde i Los Angeles i ett hus på Boo Jay Way.
En bandlös Bartell-elgitarr som George Harrison använde sig av.
Geoff Emerick:
Den dagen fortsatte bandet att arbeta på ännu en hårt slående, aggressiv Lennon-låt. Återigen spelade Beatles otroligt högt, men den här gången var volymen för Lennon och Harrison så hög att Paul faktiskt gav upp att tävla med dem. Istället för att spela bas under rytmspåret stod han bredvid Ringo och ringde i en enorm eldklocka, vilket provocerade trummisen att spela mer energiskt. Det fanns ingen mikrofon bredvid klockan eftersom ljudet var så högt, men det tog ändå upp på alla mikrofonerna. Det var mycket fysiskt krävande, så efter varje tagning var Paul tvungen att ta en paus eftersom hans armmuskler var så trötta.” ”Även om jag inte gillade låten särskilt mycket, måste jag erkänna att det för första gången sedan White Album fanns lite energi i deras framträdande. George Harrisons ledning var skarp och effektiv, och mycket mer aggressiv än hans vanliga stil.
Det behöver väl knappast sägas att när låten var klar började mitt huvud bulta. Den kvällen gick Paul in i kontrollrummet och sa: ’Här är till er grabbar’, och ställde utan att säga något omtänksamt en flaska Johnnie Walker på bordet. Vi [Richard Lush och jag] väntade tills alla hade gått, sedan tömde vi hela flaskan. Fnissande som berusade dårar tog vi alla koppar och fat från matsalen och bar dem in i Studio 2, där vi fortsatte med att slänga dem mot väggen. Naturligtvis var vi tvungna att gömma bevisen efteråt, men det var värt det. Nästa morgon kom personalen i matsalen in och frågade vart alla koppar och fat hade tagit vägen. Bakfulla och med ett försök att se så ödmjuka ut som möjligt förnekade vi all inblandning.