Ballantine’s ’True Music Icon Collection’ – John Lennon
John Lennon hedras med egen whisky
Den skotska whiskytillverkaren Ballantine’s har tillkännagivet att det kommer två nya whiskysorter i deras whisky-serie True Music Icons Collection. De två stjärnorna som hedras i denna utgivning är John Lennon och Elton John. Dessa artister utgör inspirationen bakom två nya specialdesignade utgåvor av Ballantine’s Finest.
Denna andra utgåva släpps nu 50 år efter John Lennons sista liveframträdande, när han uppträdde på Madison Square Garden i New York 1974. Designen på flaskan visar Johns självporträtt
Ballantine’s True Musical Icons Elton John och John Lennon-utgåvor kommer att bli tillgängliga över hela världen från och med måndagen den 23 september 2024.
Denna True Icon-serie inleddes 2023 med utgivningen av de två första samlingarna. Då gällde det AC/DC och Queen.
Färg: Light Gold
Doft: Soft, elegant heather honey aromas with a hint of spice
Smak: A balance of subtle, sweet flavours like milk chocolate, red apple and vanilla
Finish: Fresh and floral after-taste that creates a rounded glow
The Beatles – Detta händer den 6 september 1967
Inspelning och mixning av ’I Am The Walrus’, ’The Fool On The Hill’ och ’Blue Jay Way’
Denna onsdag samlades man i Studio Two i EMI Studios på Abbey Road för att spela in och mixa låtar under en effektiv 8-timmars studiosession, som pågick mellan kl. 19.00 och kl. 03.00 den följande torsdagsmorgonen. På plats var producenten George Martin, ljudteknikern Geoff Emerick och den biträdande ingenjören Ken Scott tillsammans med The Beatles.
Den första uppgiften var att skapa en reduktionsmixning av I Am The Walrus för att få plats med fler överdubbningar och att påbörja inspelningarna av låtarna The Fool On The Hill och Blue Jay Way. Reduktionsmixningen fick etiketten tagning 17 och kombinerade förra dagens pianet, elgitarr, tamburin och trummor. Därefter spelade Paul McCartney in sin basdel och Ringo Starr lade till extra virveltrumspel. Båda spelades samtidigt och lades på spår tre av de fyra tillgängliga spåren. John Lennon överdubbade sin solosång på spår fyra.
Ett pianet av märket Hohner.
Jag har alltid känt att John Lennon gömde en del av sin osäkerhet med sin förändrade sång och sin orimliga ordlek. Den här gången sa han att han ville att hans röst skulle låta som om den kom från månen. Jag hade ingen aning om hur mannen på månen kunde låta som, eller ens vad John faktiskt hörde i sitt huvud, men som vanligt kunde ingen diskussion med honom svara på den frågan. Efter lite eftertanke slutade det med att jag överstyrde konsolens mikrofonförstärkare för att uppnå en mjuk, rundad distorsionslook som återigen var ett tydligt brott mot EMI:s strikta regler. För att få hans röst att låta ännu skarpare använde jag en billig dubbelriktad mikrofon av låg kvalitet. John var dock inte helt nöjd med resultatet, men som vanligt var han sugen på att jobba vidare. ”Okej, det räcker”, sa han plötsligt efter en kort lyssnande. Det var inte ett definitivt godkännande på den tiden, men distorsion blev en effekt han gillade, och under efterföljande Beatlesinspelningar började han uppnå denna effekt inte bara för sin röst, utan också för sin gitarr.
På den här tiden var John och Paul fascinerade av avantgardemusik, särskilt kompositioner baserade på slumpmässigt ljud. John var fascinerad av konceptet. När han lyssnade på inspelningen av ”I Am the Walrus”, sa han, ”Du vet, jag tycker det skulle vara coolt om jag kunde lägga till lite slumpmässigt radiobrus på slutet. Tja, när du bara vrider på ratten och ställer in olika stationer. Jag vill se vad som kan hända och hur det passar med musiken.” George Martin himlade med ögonen, men jag sa till John att det var möjligt. Jag ordnade så att tekniska avdelningen tog med en radiotuner så att vi kunde experimentera med den. Med tanke på de komplexa byråkratiska procedurerna i studion – ett formellt memo måste skrivas och godkännas – och det faktum att en stor, skrymmande rackmonterad tuner måste kopplas om och sedan kopplas till mixerbordet, var allt detta en ganska stor uppgift, och vi kunde inte göra det snabbt, vilket var väldigt frustrerande för den alltid otåliga John. ”Fan EMI, de kan inte ens organisera en radio!” – utbrast han irriterat.
Därefter skapade man fyra monomixningar av I Am The Walrus i referensavseende. Den fjärde och sista var den enda som var komplett. Därefter skapade man acetatskivor av samma anledning. En av dessa kom senare under månaden att användas i samband med mimning i Magical Mystery Tour-filmen. Trots detta, var låten långt ifrån komplett utan krävde ett antal ytterligare överdubbningar och editeringar. Man gjorde en separat mixning till albumet Anthology 2 från 1996, vilket var en kombination av tagning 16 från den 5 september 1967 och dagens inspelning av överdubbad sång.
Omkring midnatt började man inspelningen av ett rytmspår till George Harrisons komposition Blue Jay Way, vilket spelades in med bara en tagning. Harrison spelade hammondorgel, McCartney spelade basgitarr, Starr trummor och Lennon spelade på en annan orgel. På Blue Jay Way gjorde man också en reduktionsmixning under nästkommande dags inspelningssession för att förbereda plats för kommande överdubbningar.
Paul McCartneys handskrivna text till ’The Fool On the Hill’
på ett brevpapper från ’Hotel Negresco’ i Nice, Frankrike.
Omkring kl. 02.00 på torsdagsmorgonen bestämde sig Paul för att spela in en demo av The Fool On The Hill. Paul spelade in en pianodemo i en enda tagning med sång, vilken slutligen kom med på albumet Anthology 2. Låten framställdes också på en acetatskiva och arbetet med låten fortsatte den 25 september 1967.
Geoff Emerick berättar:
När Paul var klar frågade han min åsikt och jag gav honom tummen upp genom kontrollrummets fönster. ”Låter som början på en väldigt bra låt,” sa jag. – Vad heter den? ”Det här är min senaste låt för filmen, den heter ”Fool on the Hill”, svarade McCartney stolt. Jag vände mig till Ken [Scott], som hjälpte till. ”Som alltid har jag otur”, sa jag till honom. ”Paul kom med en så vacker låt, och du kommer att spela in den, inte jag.” Eftersom jag visste att Beatles jobbade hårt på Abbey Road var jag väldigt ovillig att åka på semester, men EMI insisterade på att jag skulle ta semester eftersom det hade planerats i förväg. George Martin insisterade också på det eftersom han visste hur utmattad jag var på jobbet.
Norska Eina Romo från Kristiansand kan vara det enda fan från Norge som har varit närvarande vid en inspelningssessionen med The Beatles 1967. Hon var 19 år gammal och arbetade som DJ på Londonklubben Raffles, som ligger på King’s Road i Chelsea. Hon var vän med Mike Pinder från Moody Blues och blev även vän med Paul McCartney på Bag O’Nails-klubben. I september 1967 deltog hon i en session på Abbey Road med en vän när låten ”Blue Jay Way” spelades in. Intressant nog minns Eina att Yoko Ono också var med. Det här måste ha varit vid en tidpunkt då resten av Beatles trodde att Yoko bara var ännu en tjej som John hade hittat.
John och Yoko satt runt och klottrade frånvarande på ark med teckningar och dikter, utan att ägna så mycket uppmärksamhet åt vad resten av The Beatles gjorde. Yoko Ono var artig, men jag tyckte att hon var lite konstig. Hon verkade röka något annat än cigaretter. Vi satt vid samma bord och pratade, men jag minns inte vad. Hon var klädd helt i vitt. John såg tydligen något i henne som ingen annan kunde se i henne. Jag är rädd att jag inte kommer ihåg vilka instrument Beatles spelade, men jag minns hur Ringo Starr rullade en marijuanacigarett i köket. De trodde att George Martin inte märkte det, men jag tror att han förstod. När de slutade arbeta i studion runt 03.00, väntade fansen tålmodigt utanför i hopp om att få en glimt av deras idoler. Det var ganska många av dem. En av dem frågade vem jag var. Paul förklarade för dem: ”Hon är min lillasyster.” Ett skämt för att slippa alla frågor. Vi tog en taxi till Bag O’Nails-klubben, där Paul köpte drinkar till alla. John och Yoko stannade i studion och spelade något på piano, medan alla andra gick för att umgås. Sedan följde Paul med oss till Mike Pinders fest.
’One To One Concert’ med John & Yoko – Teaser!
’One To One Concert’ – en välgörenhetskonsert med John & Yoko i New York
One To One Concert med bland andra John Lennon och Yoko Ono spelades in den 30 augusti 1972.
Samma datum, fast 52 år senare hade dokumentärfilmen premiär – den 30 augusti 2024 vid filmfestivalen i Venedig i Italien – La Biennale di Venezia. Filmfestivalen pågår mellan den 28 augusti och den 7 september 2024. One To One Concert deltar inte i själva filmtävlingen. Den är regisserad av Kevin Macdonald och Sam Rice-Edwards och är på cirka 1 timme och 40 minuter.
Här är ett smakprov från filmen – en s.k. teaser – på cirka en minut:
Den här dokumentärfilmen inspelad i New York 1972, utforskar John och Yokos musikaliska, personliga, artistiska, sociala och politiska värld under en mycket turbulent era i den amerikanska historien. Kärnan i filmen utgörs av välgörenhetskonserten One To One Concert. Detta är John Lennons enda fullängdskonsert sedan The Beatles sista konsert i USA 1966 fram till hans bortgång. Filmen innehåller en stor del av tidigare inte visade föremål av olika slag hämtade från Lennons personliga arkiv, inklusive personliga telefonsamtal, hemmafilmer tagna av John och Yoko samt renoverade och remastrade filmklipp från One to One– konserten med nymixat ljud under överseende av Sean Ono Lennon.
Här är ett smakprov, en s.k. teaser från filmen på cirka en minut:
Regissören Kevin Macdonald berättar:
Jag blev kontaktad av Peter Worsley, producenten som har arbetat med Mercury Studios, vilket är en del av Universal Music. De har Lennon-katalogen och äger rättigheterna till ’One To One Concert’. Sean Lennon och en del andra personer har försökt att rädda ljudinspelningen av konserten. Ljudet var väldigt dåligt inspelat av Phil Spector. Han var förmodligen helt berusad vid tillfället. Inspelningen var riktigt dålig. Detta är varför konserten inte är speciellt känd. Den kom ut på VHS-kassett 1986. Men nu med modern ljudteknologi lyckades de rena ljudet och mixa om detsamma, varpå de kontaktade mig och frågade om jag hade någon idé om hur man skulle kunna göra en film av detta.
Jag var ett Beatlesfan och var speciellt förtjust i John, så jag skulle aldrig säga nej. Men jag tyckte att det hade varit så många filmer om The Beatles och Lennon, så frågan var hur kunde man göra något nytt och fräscht. Jag gjorde lite efterforskningar och jag kom över ett antal Lennon-citat, där John pratade om när han åkte till Amerika och att han tittade på tv under de första åren. Den är det citatet som filmen inleds med. Så jag tänkte att det kunde vara intressant att återge hans erfarenheter från den första tiden han var i Amerika och försöka förstå det här landet så som det presenteras på tv
Konserten innehöll flera prominenta artister, förutom John Lennon & Yoko Ono, uppträdde även The Plastic Ono Elephants Memory Band, Roberta Flack, Stevie Wonder, Sha Na Na
John and Yokos låtlista för de två konserterna såg ut så här:
Eftermiddagskonserten: Power To The People, New York City, It’s So Hard, Move On Fast, Woman Is The Nigger Of The World, Sister 0 Sisters, Well Well Well, Born In A Prison, Instant Karma, Mother, We’re All Water, Come Together, Imagine, Open Your Box, Cold Turkey, Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking For Her Hand In The Snow) och Hound Dog.
Kvällskonserten: Power To The People, New York City, It’s So Hard, Woman Is The Nigger Of The World, Sisters 0 Sisters, Well Well Well, Instant Karma, Mother, We’re All Water, Come Together, Imagine, Cold Turkey, Hound Dog och Give Peace A Chance, under vilken de övriga artisterna och organisatörerna deltog i låten på scenen.
Ett urval av Lennons alla inspelningar från konserten släpptes på cd 1986 – John Lennon – Live In New York City, som kom ut i USA den 24 januari 1986 och i UK den 24 februari samma år. En kort snutt av Give Peace A Chance finns också med på John Lennons album Shaved Fish från 1975.
Före konserterna köpte John Lennon biljetter för $ 60 000, som han gav bort till frivilliga insamlare. Eventet kom att samla in över $ 1,5 miljoner till Willowbrook Institution. När den utsålda arenan fylls med besökare får var och en en tamburin, som de ombeds att använda under konserten.
________________________________________________________________________________________
Här är en video där regissören Kevin Macdonald berättar lite om hur filmen kom till. Speltid: 1 minuter och 6 sekunder.
Enligt uppgifter på det nya forumet för Nutopia informerar en av administratörerna, Good dog Nigel, om att de förväntar sig att filmen kommer både på strömningssajter och på fysiska medier såsom dvd/Blu-ray under 2025.
Unik singelutgåva med Tony Sheridan
Hyllningssingel utgiven av Edmund Thielow med Tony Sheridan
Med anledning av att Tony Sheridan skulle ha fyllt 84 år den 21 maj 2024, har Edmund Thielow, som också tagit fotografiet på skivkonvolutet, låtit framställa en hyllningssingel med Tony där han framför låtarna My Bonnie (med tysk introduktion – Mein Herz ist bei Dir Nur) och Skinny Minny. Singeln är framställd i 250 exemplar. Liveinspelningarna på singeln är hämtade från Beatleskonventet 40 Years – My Bonnie, på stadsteatern i Glauchau, Tyskland där Tony Sheridan framträdde live den 23 juni 2001. Det Beatleskonventet firade att det då var 40 år sedan My Bonnie kom ut med Tony Sheridan.
Tony Sheridans riktiga namn var Anthony Esmond Sheridan McGinnity och han föddes i Norwich i Norfolk i östra England 1940 och gick bort den 16 februari 2013 i Hamburg i Tyskland. Han blev 72 år. Tony Sheridan är säkert mest känd för oss för de inspelningar han gjorde med The Beatles som kompband 1961 och 1962.
Inspelningen nedan innehåller, förutom låtarna på singeln – Skinny Minny och My Bonnie med tysk introduktion (Mein Herz ist bei Dir Nur) – även låtarna Midnight Special, My Dixie Darling och Peach Picking Time In Georgia, vilka är hämtade från ljudspåret på videon Historical Moments Vol. 2.
Filmpremiär för en ny dokumentär om Lennon
’Daytime Revolution’ får premiär den 9 oktober 2024
Tidigare har vi informerat om en dokumentärfilm med John Lennon och Yoko Ono som gästprogramledare i det amerikanska tv-programmet The Mike Douglas Show. Då letade man efter en amerikansk distributör och sedan har det framkommit att man har hittat en sådan.
Så nu är filmen om showen som gick på dagtid varje dag färdig och den kommer att ha premiär på ett 50-tal amerikanska biografer den 9 oktober 2024. Jo, det stämmer. Det är samma dag som John Lennon skulle ha fyllt 84 år om han fått leva vidare. Det är bara att hoppas på att den kan ges ut som dvd och/eller som Blu-ray även i Sverige.
Här ser ni trailern för filmen – speltid; 2 minuter och 9 sekunder.
’The Jacaranda Club’ i Liverpool har nu fått sin plakett
Puben The Jacaranda på Slater Street i Liverpool fick en Beatlesplakett.
Fredagen den 23 augusti 2024 var det invigning av nedanstående plakett som sattes upp utanför puben The Jacaranda Club på Slater Street 21-23 i Liverpool.
Plaketten avtäcktes av Leah Williams, Allan Williams dotter tillsammans med Allans son Justin Williams. Detta kan man se i videon längre ner i denna artikel.
Justin och Leah Williams, son och dotter till Allan Williams,
efter att de har avtäckt plaketten utanför ’Jacaranda Club’.
Så här ser plaketten ut som numera sitter utanför ’The Jacaranda Club’ i Liverpool.
Och anledningen till att The Jacaranda Club förlänades med denna plakett, var att detta var den första platsen där The Beatles höll en konsert under namnet The Beatles. Det är dock en sanning med modifikation.
År 1960 var Jacaranda ett kafé där medlemmarna i gruppen brukade umgås. De hade en fast mötesplats vid ett stambord. Där satt John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Stuart Stucliffe och smuttade på sitt kaffe och diskuterade gruppens framtid. I källaren hade ägaren Allan Williams (1930-2016) ett permanent band, ett stålband från Karibien. Grabbarna frågade Allan om han kunde ge dem några spelningar. Enligt hans egna memoarer, The Man Who Gave The Beatles Away blev han förvånad – han hade ingen aning om att gruppen var musiker och hade ett band. I januari hade de övertalat Stuart att köpa sig en bas, så han spelade en del i bandet, trots att han ännu inte hade lärt sig att spela på instrumentet. Men de saknade en trummis.
Vad Williams först gjorde var att få gruppen att vara med på en provspelning den 10 maj 1960. Managern Larry Parnes skulle ta med sig sin stora stjärna från Liverpool, Billy Fury som skulle på turné. Både Larry och Billy var bland de som lyssnade på de olika banden för att se om det fanns något band som skulle kunna kompa Billy. De lyssnade på ett flertal presumtiva lokala kompband. Till provspelningen hade Allan Williams skaffat en trummis till gruppen, som nu gick under namnet Beatals på Stuarts förslag. När de var deras tur att visa upp sig hade trummisen ännu inte kommit. Så då fick de låna trummisen från gruppen The Big Three, Johnny ”Hutch” Hutchinson. Så småningom dök dock trummisen Tommy Moore upp.
Provspelningen resulterade som bekant inte i att de blev Billy Furys kompband. Men Parnes hade ett helt stall av artister, så han gav dem i uppdrag att backa balladsångaren Johnny Gentle på en turné med sju spelningar i Skottland. De fick besked om detta den 18 maj 1960 och turnén började bara två dagar senare. På denna turné bestod gruppen av John, Paul, George, Stuart och Tommy. De spelade en egen repertoar, plus att de backade Johnny på hans repertoar. De träffade Gentle bara en halvtimme innan konsertstarten i Alloa och hade bara 20 minuter på sig att repetera in kompet till Gentles låtar.
För detta tillfälle marknadsfördes de som The Silver Beatles, men på konserterna introducerades de bara som The Beatles – och detta använde de även när de skrev autografer. Turnén kallades för The Beat Ballad Show Tour och artisterna salufördes som Johnny Gentle and His Group. Detta var The Beatles allra första turné någonsin. Turnén ägde rum den 20-28 maj 1960.
Exakt vilka låtar som de spelade under turnén är inte känt, men bland låtarna kan ändå nämnas:
It Doesn’t Matter Anymore (Buddy Holly)
Raining In My Heart (Buddy Holly)
I Need Your Love Tonight (Elvis Presley)
Poor Little Fool (Ricky Nelson)
(I Don’t Know Why) But I Do (Clarence “Frogman ” Henry)
Come On Everybody (Eddie Cochran)
He’ll Have To Go (Jim Reeves)
Så äran att vara stället för den första konserten där Beatles uppträdde som The Beatles är förmodligen någonstans på vägen under denna Skottlandsturné. På plaketten nämns också (Pete) Best, men han anslöt sig bara några dagar innan gruppen reste till Hamburg den 17 augusti. Då spelade de säkert under namnet The Beatles, men de hade uppträtt under Beatles-namnet tidigare.
Minnesplattan är utfärdad av en organisation som kallar sig The World Origin Site.
Martin Wilkie, chef för World Origin Site, berättade:
Vi är här för att hjälpa mötesplatser, museer och företag att fokusera på de människor, platser och ögonblick som har hjälpt till att skapa vår moderna värld. Vi började med att lyfta fram laboratoriet där Fleming upptäckte Penicillin, Kitty Hawk där bröderna Wright bevisade att människan kunde flyga, och till och med Isle of Wight där Marconi byggde världens första radiostation.
Graham Stanley, chef för Jacaranda, sa att statusen World Origin Site var ett otroligt privilegium. Vi har alltid varit stolta över vårt Beatles-arv, men vi har inte haft ett tydligt sätt att förklara det förrän nu. Det var nog ingen stor spelning för bandet; deras namn och rykte skapades verkligen under Hamburg-turnén som började bara några dagar senare. Men vår plats är där de antog historiens mest kända bandnamn.
Diane Glover, från The Beatles Story museum, sa att hon var glad över att födelseplatsen för Merseybeat, den legendariska Jacaranda, får sitt vederbörliga erkännande med en grön plakett. Denna utmärkelse cementerar (lokalens) plats som en hörnsten i Liverpools musikaliska arv.
Med vid avtäckningen av plaketten kl. 18.00 var bland andra Wings-trummisen Steve Holley
(nr 1 från vänster), Beatlesguiden Jackie Spencer (nr 3 från vänster) och
Fanklubb-sekreteraren Freda Kelly (nr 5 från vänster).