The Beatles – Detta händer den 30 juli 1968
Inspelning och mixning av ’Hey Jude’
Vi spelade in ’Hey Jude’ så här: Paul på piano, John och jag på gitarrer, Ringo på trummor. Jag tänkte att det skulle vara bättre om Pauls röst spelades dubbelt på leadgitarr. Jag föreslog en ’dialog’ mellan hans röst och instrumentet. Han skulle sjunga en rad, och jag skulle upprepa melodin på gitarr.
Jag minns att jag visade George låten och han gjorde vad en gitarrist gör naturligt, vilket är att svara på varje sångreplik. Jag sjöng och George spelade gitarr. Jag började sjunga ’Hey Jude…’ och George satte in en gitarrlick efter första raden. Jag sa ’…behandla det inte som om det vore en dålig sak’ och sedan en till lick. Han svarade på varje rad och till slut sa jag ’Nej, George, sluta, det där kommer inte att fungera. Du kan inte spela ett gitarrriff efter varje rad.’ Han ville lägga in eko-riff efter sångreplikerna, vilket jag inte tyckte var lämpligt. George föreslog ett arrangemang, men det hjälpte inte riktigt låten. Ackompanjemanget skulle vara nästan omärkligt. Det är en väldigt enkel låt och den skulle också låta enkel. Men han hade sin egen vision, och det var inte lätt för mig att ”våga” säga åt George Harrison – en av de största – att inte spela. Det kändes som en förolämpning.” Jag tog inte upp det med honom. Och han blev väldigt förnärmad, men han nickade, ”Ja, visst, visst”, men han var uppenbarligen missnöjd. Han gillade inte vad jag sa. Han blev förnärmad och han var arg på mig i åratal. Han minns fortfarande ”Hej Jude” bara för att jag inte lät honom få som han ville som gitarrist. Jag tänkte, ”Shit, självklart blev han förnärmad.” Bandet var en demokrati, han behövde inte göra vad jag ville, och jag tror att han var irriterad över att jag alltid pushade mina idéer. Jag antar att han kände att jag försökte bossa runt honom. Och även om det inte var vad jag försökte uppnå, så var det precis vad det verkade. Jag visste att det inte gick att göra, och han visste att det inte gick att göra. Det fanns en spänning mellan oss. Det kändes som att jag sa till alla vad de skulle göra. Självklart sa jag till alla hur de skulle spela min låt. På samma sätt sa John till alla hur de skulle spela sina låtar, och George sa till alla hur de skulle spela dem. Jag ville inte ha gitarrstämmorna på Hey Jude, det var viktigt för mig, men om man säger det till en gitarrist som inte gillar det man gör, är det ju som att man försöker göra det själv, utan deras input. Jag tror att George kände av det, för han tänkte: ”Sedan när bestämmer du hur jag spelar för mig?” Och jag kan förstå det. Men det sårade mig, och jag slutade erbjuda idéer och började välja mina ord: ”Vänta lite, är det inte för påträngande?”
Ken Scott, George Harrison och George Martin i kontrollrummet till ’Studio Two’.
George Harrison tillbringade mycket tid i kontrollrummet till Studio Two under den här sessionen, efter det att Paul McCartney röstat ner Georges gitarrfras efter varje fras i låtens verser. Denna händelse nämndes under Get Back/Let It Be-sessionerna i januari 1969, som en källa till en underliggande konflikt mellan George och Paul.
Det fanns också ett filmteam i studion under ledning av James Archibald som filmade grabbarna i arbete inför en dokumentär med titeln Music!, som gjordes för the National Music Council of Great Britain. Filmbilderna visar gruppen när de arbetar med tagning nio med McCartney på sång och piano, Lennon på en akustisk gitarr och sång samt Starr på trummor.
Paul McCartney med sin sång och sitt pianospel.
John Lennon med några av sina många ansiktsuttryck.
Ringo Starr lyssnar vid inspelningarna.
Tanken var att de skulle befinna sig i Trident Studios denna dag, men, den här EMI-sessionen genomfördes i huvudsak för att fullfölja löftet som The Beatles hade givit till the National Music Council of Great Britain, att de skulle få bli filmade för en dokumentär om olika former av British Music. Den slutliga färgfilmen – Music! – innehåller två delar med intressanta Beatlesbilder; en på 2 minuter och 32 sekunder och en på 3 minuter och 5 sekunder, sammanställda av ett otal antal timmar filmmaterial. Den använda låten Hey Jude är mest taget från tagning nr 9 vad gäller sången, visandes The Beatles när de arbetade med stycket repeterande och skrattande. De kom också med i det absoluta slutet av filmen. Det man fick se som tittare av filmen var enbart piano, trummor och akustiskt gitarr. George Harrison var inte med på filmbilderna, eftersom han hade fått ’tillsägelse’ av Paul McCartney att inte spela de gitarriffen George tyckte var så passande. Så George blev sittande i kontrollrummet mellan George Martin and ljudingenjören Ken Scott.
Filmen Music! visades på biografer i Britannien, genom att distribueras som en supportfilm till Mel Brooks film The Produceras i oktober 1969. I USA däremot visades den på tv med introduktion av Alistair Cooke i de n pågående NBC-serien Experiment In Television söndagen den 22 februari 1970 mellan kl. 16.30 och kl. 18.00.
Ken Scott:
Ljudteamet var tvunget att arbeta på ett sådant sätt att ingen skulle märka deras närvaro, men de var naturligtvis i vägen och alla var irriterade.
Eftersom George Harrison inte längre var inblandad i inspelningen den dagen, spelades Johns akustiska gitarr nu in på spår tre, vilket lämnade endast Pauls piano kvar på spår två. Virveltrumman och pukorna på Ringos trumset var inlindade i handdukar för att dämpa ljudet, en teknik han skulle använda regelbundet i framtiden. I tagning 16 framförde de tre bandmedlemmarna en improviserad version av Louis Armstrongs klassiker St. Louis Blues. Detta lyfte tydligen George Harrisons humör, vilket framgick av hans rop i talkback-mikrofonen: ”Och två lådor öl om du gör ’Twist And Shout’ ” , en återblick på deras spelningar i Hamburg i början av 60-talet. John svarade med att sjunga ”Boys”, ett populärt Shirelles-nummer som de ofta framförde på scen i början.
Under sessionen, spelade också The Beatles improviserade versioner av St. Louis Blues, som kom med på 50-årsutgåvan av The White Album. De spelade också en version av Ray Charles Don’t Let The Sun Catch You Crying.
Dagens sista inspelning av Hey Jude, tagning 23, erhöll två reduktionsmixningar, för att möjliggöra flera överdubbningar framöver, Mixningarna fick nummer 24 och 25, där det troliga är att sången är på ett spår och instrumenten på ett annat. En grov mixning gjordes i slutet, som George Martin tog med sig hem för att komponera det orkestrala partituret till låten.
The Beatles beslutar att stänga ’Apple’ butiken
The Beatles beslutade att stänga Apple-butiken den 31 juli och gav bort alla varor.
Pete Shotton:
På sju månader gick butiken ner nästan tvåhundratusen pund.
Neil Aspinall, VD för Apple Corps Limited:
Jag tror att de kom till en punkt där de var trötta på det. Det handlade inte om förluster. Det var bara det att killarna av någon anledning bestämde sig för att inte längre handla. De var inte köpmän och det tog upp mycket av deras tid.
Paul McCartney:
Vi bestämde oss för att stänga butiken inte för att den inte tjänade några pengar, utan för att vi bestämde att detaljhandel inte var vår grej. Vi ville kunna lägga mer tid på skivor och filmer.
George Harrison:
Vi är helt enkelt inte butiksägare. Det är inget stort misstag. Det är bara ett misstag som alla gör någon gång. Resten är livet.
Paul McCartney:
Det fina var att vi inte blev alltför upprörda när det inte fungerade. Vi insåg plötsligt att vi behövde minska våra kostnader.
I juli fick alla anställda i butiken två veckors uppsägningstid. När Beatles bestämde sig för att stänga sin butik kallade Paul in alla och förklarade för alla vad de skulle göra. De osålda varorna gavs helt enkelt bort gratis till alla som ville ha dem.
Pete Shotton:
John ringde en kväll och bjöd in mig till Pauls hus i London. Beatles, sa han, ville diskutera något väldigt viktigt med mig. När jag kom till mötet var John och Paul så upphetsade att de skyndade sig att krama mig.” – Pete, Pete! – ropade de i kör. – Vi stänger vår butik! Vi har bestämt oss för att ge bort kläder till alla som kommer in! – Va? – sa jag skeptiskt. – Du menar att du bara vill ge bort allting och stänga butiken, är det allt? – Ja, precis! – utbrast John. – Visst är det en jättebra idé?! Det här kommer att bli ett fantastiskt evenemang! – Varför helt plötsligt, John? – Vi är bara trötta på att låtsas vara butiksägare! – Och för att vara ärlig, efter att jag lagt ner så mycket möda på det här skiten är jag inte särskilt glad över det. ”Åh, kom igen, oroa dig inte, Pete”, sa John lugnande, ”det är bara nonsens. Och innan vi rapporterar det kan vi åka dit själva och få det bästa.
Peter Brown, The Beatles personlige assistent:
Folk kom mer till butiken för att hämta allt som inte var fastspikat, eller för att stirra på Jenny Boyd, Pattis syster, som arbetade som expedit hos en självlärd trollkarl vid namn Caleb, som sov under fönstret under sina många raster. En av butikens stammisar var en fet kvinna som bar zigenardräkter. Uppblåsbara möbler med ofattbara skyltar samlade nu damm i hörnen, och hobbitkläder, förra säsongens bästsäljare, hängde som trasor på galgar. I lagret låg oöppnade balar av siden och sammet, en gång beställda av ’Simpleton’.
Tyvärr hade deras butik inget att erbjuda som andra butiker inte hade. Ändå tog Apple-butiken, som hade förlorat mycket pengar under sina första åtta månader, plötsligt fart tack vare John Lyndons skickliga ledning. Yoko Ono, efter att ha läst en artikel där The Beatles hånfullt kallades butiksinnehavare, föreslog dock att butiken skulle stängas.
Yoko Ono:
John, den här butiken är ett skämt, vi måste bli av med den”, uppmanade hon. ”Vi borde bara ge bort allt, absolut allt!”
John Lyndon:
Yoko kom mot The Beatles som en virvelvind och inom tjugo minuter hade hon lyckats övertyga dem att stänga.
Peter Brown:
Den sista droppen var när Beatles kritiserades i en tidning för sin butik. Detta upprörde John och Paul så mycket att de bestämde sig för att stänga butiken omedelbart.
John Lennon:
Paul ringde mig en dag och sa: ’Jag är trött på det här. Om du vill, gör det själv.
George Harrison:
Allt började med att vi blev tillsagda att ta ner väggmålningen, och sedan bara fortsatte det därifrån, och allt som hade med Apple Store att göra misslyckades. Till slut bestämde vi oss för att sälja den.
Paul McCartney:
Butiken skapades främst för nöjes skull, inte för kläder.
Peter Brown:
Det som är karakteristiskt är att de gjorde det på sitt sätt – de gav bara bort allt de hade. Jag blev informerad om John och Pauls beslut att hålla en gratis utlottning av alla varor och lager onsdagen den 31 juli.
Robert Schonfield:
Apple-anställda minns väl kvällen före den ’stora utlottningen’: Beatles, skickligt regisserade av Yoko Ono, stormade butiken och tog med sig alla de bästa kläderna.
Paul McCartney:
Så vi kom överens om det, valde ut alla varor vi ville ha. Jag valde ut en fin kappa – och sedan berättade jag om den för våra vänner. Nu är allt som återstår för allmänheten.
Peter Brown:
Kvällen före giveawayen gjorde Beatles och deras nära vänner och kollegor en razzia i butiken.
Paul McCartney:
Vi gick in i butiken genom serviceingången och ut genom kunddörren.
Peter Brown:
John och Yoko satt faktiskt på första raden. De lastade sina vita Rolls med ett otroligt antal klädpåsar. John hade jättekul och utbrast: ’Det här ser ut som ett rån!’
John Lennon:
Det är tur att Yoko fick idén att ge bort allt gratis. Det var vad vi gjorde. Det var det bästa som hände Apple-butiken. Det var fantastiskt när barnen kom in och stal allt, hela butiken. Vi gick in där kvällen innan för att köpa lite till oss själva. Vi fick inte mycket, kanske ett par t-shirts.
Peter Brown:
Dagen före utdelningen anlände Yoko och John till butiken. Den förvånade personalen såg på när Yoko rullade ut en stor tygrulle och började dumpa alla möjliga saker i den. Sedan knöt hon ihop hörnen kors och tvärs, lade bunten på ryggen och bar den, likt en japansk jultomte, in i Johns Rolls-Royce.
John Lennon:
Vi tog hem allt vi ville ha, nästan stal det från oss själva.
Ringo Starr:
Dagen innan butiken stängde gick vi in och tog allt vi gillade. Vi tog skjortor och jackor, vi rensade nästan hela butiken.
John Lennon:
Ingen kände Apples kollaps, inte ens jag betedde mig som ett barn. Vi upplevde ett ideals kollaps. Vi trodde generellt på oss själva, och viktigast av allt, vi trodde att vi kunde bli ekonomiskt oberoende av etablissemanget, av tittarsiffrorna, av dessa oändliga managers. Vi var nästan våra egna managers. När man är ung och känner sig kreativ, men varken har pengar eller ett namn, är sådana associationer som Apple helt enkelt nödvändiga för unga människor. Jag pratar om riktig ungdom, inte om alla de där långhåriga och snygga. Snarare är det ungdom i deras sätt att leva, tankar och ambitioner.
Obadiah Jones, författare till Apple Dressmakers: A Day in the Life:
Den 31 juli 1968 stängde Beatles sin Apple-butik på Baker Street och gav bort mer än 10 000 pund av sina återstående aktier. Men som Paul påpekade i ett uttalande undertecknat av alla bandmedlemmar, ville Apple Dressmakers på King’s Road inte stänga. Beatles hade en moralisk och personlig skyldighet gentemot sin partner, John Crittle.
Barry Miles:
John Lyndon ersattes kortvarigt som chef för Apple-butiken av en änglalik I Ching- och tarotkortläsningsentusiast vid namn Caleb, som gav Johns dagliga horoskop och vars avläsningar avgjorde alla större affärsbeslut på Apple Corps.
Robert Schonfield:
Det fanns en herr Caleb på företagets lönelistan som var astrolog. Hans jobb var att förutsäga framtiden för John, Paul och alla anställda i företaget. Eftersom astrologen alltför ofta var tvungen att förutsäga listorna över hits som trycktes i Billboard magazine, bestämde han sig slutligen för att ge upp sitt bekväma jobb.”
Barry Miles:
När Beatles tröttnade på att vara butiksinnehavare gav de bort varorna och stängde butiken, och Caleb hamnade på ett dårhus.
The Beatles – Detta händer den 29 juli 1968
Inspelning av låten ’Hey Jude’
Bara tre av tagningarna, tagningarna ett, två och sex var kompletta and varade 6:12 minuter respektive 4:30 och 5:25. Tagning nummer två kom sedermera med på albumet Anthology 3, som kom ut 1996. Dock tonades låten ner lite för tidigt.
Paul McCartney berättar lite om låtens tillkomst:
John och Cynthia gjorde slut och jag tyckte särskilt synd om Julian. Vi hade känt varandra så länge. Vi hade varit vänner sedan John gick på konstskolan, när jag hade en flickvän som hette Dot och John hade Cynthia och vi fyra brukade ofta träffas och gå på fester. Jag såg dem också gifta sig och har Julian sedan dess. De levde lyckligt ett tag men jag kände alltid att Cynthia försökte få John att leva ett normalt familjeliv. Självklart var John inte redo för det.” Vi hade varit nära vänner i miljontals år och jag tyckte att det var för mycket för dem att plötsligt bli persona non grata och försvinna ur mitt liv, så jag bestämde mig för att besöka dem. Jag tänkte att som vän till familjen skulle jag åka ner till Weybridge och berätta att allt var bra. I grund och botten skulle jag försöka muntra upp dem och se hur de mådde. När de skilde sig tyckte jag särskilt synd om Julian. Jag var väldigt fäst vid deras son. Vilken härlig kille! Jag tycker alltid synd om barn från skilsmässor. För vuxna kanske det är okej, men för barn… jag tycker alltid synd om deras små hjärnor som snurrar i förvirring och tänker: ”Gjorde jag det här? Beror det på mig?” Skuld är en så hemsk sak.
Jag bodde ungefär en timme bort. Jag stänger alltid av radion och försöker skriva låtar, bara som en förebyggande åtgärd. Jag brukade skriva låtar på vägen till Kenwood, eftersom jag brukade åka dit för att jobba med John. Och jag kom på idén till låten ”Hey Jude”. Jag började sjunga: ”Hey Jude, ta det inte som om det är en dålig sak, ta en sorglig låt och gör den bättre.” Det var ett uppmuntrande, hoppfullt budskap till Julian: ”Kom igen, dina föräldrar är skilda. Jag vet att du är olycklig, men det kommer att gå bra.” Jag ändrade så småningom ”Jules” till ”Jude”. En av karaktärerna i Oklahoma! hette Jude, och jag gillade namnet, delvis tror jag på grund av ”Pore Jud Is Daid”, den sorgliga låten i Oklahoma! Jag tyckte att det var ett fantastiskt namn, Jude. Lite mer country och western för mig. Jude är lättare att uttala och närmare engelska namn. Med andra ord var det bara ett namn. Det kunde ha varit ”Hey Luke”, till exempel. Jag kom på några detaljer, så när jag kom dit hade jag redan en idé.
Cynthia Lennon:
Det var bara Paul som kom för att träffa mig.
Pete Shotton:
Efter att ha blivit så grymt utdriven ur Johns liv blev Cyn djupt rörd när Paul en eftermiddag anlände till Weybridge för att stödja henne.
Cynthia Lennon:
Under vår skilsmässa blev jag verkligen överraskad när Paul kom en eftermiddag. Jag blev rörd av hans omsorg om vårt välbefinnande, och ännu mer rörd när han gav mig en röd ros, åtföljd av en humoristisk kommentar om vår framtid: ’Vad sägs om det, Cyn? Vad sägs om att du och jag gifter oss?’ Vi skrattade båda åt tanken på världens reaktion på ett sådant tillkännagivande.” På vägen till oss komponerade Paul en vacker sång, ”Hey Jude”. Han sa att den var till Julian.
John Lennon:
Paul sa att han skrev den för Julian. Han visste att Cyn och jag skulle skiljas och att jag skulle lämna Julian. Han kom för att träffa honom och säga adjö. Han var som en snäll farbror. Och han skrev ’Hej Jude’.
George Harrison:
Låten ’Hey Jude’ handlar om Julian Lennon. Paul skrev den när John och Cynthia separerade. Julian var fortfarande ett barn, ungefär fem år gammal. Paul tyckte synd om Julian, som omedvetet hade blivit en gisslan i sina föräldrars skilsmässa.”
Cynthia Lennon:
Jag kommer aldrig att glömma den omtanke och omsorg Paul visade när han kom och besökte oss. Det fick mig att känna mig älskad och önskad, snarare än avvisad och övergiven.
Paul McCartney:
Många antog att jag gillade Cynthia, men det är inte alls sant. Jag tänkte på hur svårt det skulle vara för Jules, som jag kallade honom, att acceptera att hans pappa var borta, att hans föräldrar var skilda.
Cynthia Lennon:
Paul var den enda Beatle-medlemmen som hade modet att stå upp mot John, som verkade förvänta sig att alla skulle följa hans exempel och vända sig bort från mig. Men Paul var en oberoende man och var inte rädd för John. Faktum är att de redan började röra sig i olika riktningar – som musiker och som människor. Det är möjligt att Pauls besök hos mig också var en sorts utmaning för John. När han gick lovade Paul att inte försvinna.
Paul McCartney:
Jag avslutade den när jag kom hem. Det som ofta händer med en låt är att den börjar på ett sätt – i det här fallet är jag orolig för något i mitt liv, något specifikt, som en skilsmässa – men sedan börjar den förändras och bli en egen enhet. Titeln var ursprungligen ’Hey Jules’, men den ändrades snabbt till ’Hey Jude’, eftersom jag kände att den var lite mindre specifik. Jag insåg att ingen egentligen visste vad den handlade om, så jag kan lika gärna öppna upp den lite grann. Och sedan händer det att jag börjar lägga till element. När jag säger ’Du var gjord för att ha henne’ i låten, finns det nu en annan karaktär på scenen, en kvinna. Så nu kan det vara en låt om ett uppbrott eller en romantisk relation av något slag. Vid den tidpunkten handlar låten inte längre om Julian. Den kan nu handla om förhållandet mellan den här kvinnan som har kommit in i scenen. Jag gillar att ha ett inslag av den genomsnittliga mannen eller kvinnan i mina låtar.” När jag hade skrivit klart låten var jag uppe i musikrummet, och John och Yoko kom in. De stod bakom mig, över min högra axel, och lyssnade medan jag sjöng den, och när jag kom till raden ”The move you need is on your shoulder” tittade jag över axeln och sa: ”Jag ändrar på det, det är lite rörigt. Jag har bara gjort det lite tufft”, och John sa: ”Tänk inte ens på det. Det är den bästa raden i låten.” Det är samarbetsvilligt. När någon är så envis med en replik att du bara ska slänga ut den, och de säger: ”Nej, låt den vara som den är.” Såklart gillar jag den raden dubbelt så mycket eftersom den är lite malplacerad. Det är som en blandras som skulle avlivas, men de sköt om utförandet, så den är vackrare än någonsin. Jag älskar den där texten nu, ”Rörelsen du behöver är på din axel.” Självklart känner jag att den texten är så djupgående nu; jag har fått brev från religiösa grupper och kyrkor som säger: ”Paul, du vet vad det betyder, eller hur? Det finns en möjlighet till vad du än vill.” Det är en fantastisk text, men jag ville ändra den eftersom den lät som en repetitiv grej eller något; den var inte riktigt sammanhängande. Tid ger saker en viss äkthet. Man kan inte förneka det längre, det fungerar bara bra på egen hand. Men när jag sjunger den, när jag sjunger den raden, tänker jag på John. Det är ett känslosamt ögonblick i sången för mig.
John Lennon:
Jag har alltid tyckt att det är lättare att skriva texter, även om Paul också är en skicklig textförfattare, han ser bara inte sig själv som en. Så han försöker inte. Istället för att ta ansvar försöker han smita undan det. Det finns fantastiska texter på Hey Jude. Jag bidrog inte till det.
Paul McCartney:
När John och jag började skriva låtar lånade vi mycket från andra musiker. Det är vad som händer alla nya låtskrivare. Jag tycker inte att det är något olämpligt med det. Vi lånade ständigt idéer från andra människor eftersom man var tvungen att börja någonstans. Till exempel hör man Marvelettes sjunga ”Please Mister Postman” och man gillar det så mycket att man vill skriva något liknande. Sedan kanske man börjar med, säg, raden ”Sorry, Mister Milkman”. När hela låten är skriven kanske man har övergett den raden. Den kanske inte ens låter som Marvelettes, men den var en inspiration. ”Hey Jude”, till exempel, inspirerades av en Drifters-låt. Nej, den har ingenting med deras musik att göra, men jag minns att den här versen, som lät mot bakgrund av två ständigt upprepade harmonier, kom till mig när jag spelade ”Save The Last Dance For Me ” på gitarren. När jag först spelade upp den för John visste han inte att den var för hans son Julian. Ironiskt nog trodde John ett tag att den handlade om att han och jag gav honom mitt samtycke till att vara med Yoko: ’Du har hittat henne, gå och hämta henne nu.'”
John Lennon:
Han sa att den var skriven om Julian, men jag hörde den alltid som en sång för mig. När jag tänker efter hade Yoko precis kommit upp på scenen. Han säger: ’Hej Jude, hej John.’ Jag vet att jag låter som en av de där fansen som lägger en mening i den, men det låter som en sång för mig. Orden ’gå och hämta henne’ – undermedvetet säger han: ’Kör på, titta inte tillbaka på mig.’ Men på en medveten nivå ville han inte att jag skulle göra någonting. Ängeln i honom sa: ’Gud välsigne dig’, men djävulen i honom gillade inte det alls eftersom han inte ville förlora sin partner.” När Paul först spelade ”Hej Jude” för mig tog jag det väldigt personligt. ”Det är jag”, sa jag. ”Det är jag.” Han sa: ”Nej, det är jag!” Jag sa: ”Precis, du och jag går igenom samma sak.” Det gör vi. Alla som går igenom det vi går igenom känner likadant. Det är alltid så det är.
Barry Miles:
Både Paul och John kunde gå in i ett halvtranstillstånd som gjorde det möjligt för dem att komma åt sitt undermedvetna. Deras texter är universella, så många tolkningar är möjliga.
Dave Rybachevsky:
Det handskrivna textarket visar att ’Hey Jude’ skrevs på baksidan av ett pappersark som också innehöll texten till Georges ’While My Guitar Gently Weeps’ . Texten var densamma som den slutgiltiga versionen, förutom raden ’she found you’ istället för ’you found her’.”
Dagens tagningar innehöll Paul McCartneys sång på spår ett, hans pianospel på spår två, John Lennons akustiska gitarr och George Harrisons elgitarr på spår tre samt Ringo Starrs trummor på spår fyra.
The Beatles fortsatte att arbeta med Hey Jude den 30 juli 1968, innan man tog sig till Trident Studios i London för att göra låten helt komplett med användning av studions åttaspårsteknik.
Dave Rybachevsky:
Den 15 juli 1968 gjordes ytterligare två monomixar av ”Revolution” , och tagning 21 ansågs värdig nästa singel. Två veckor senare tog Paul dock med sig en låt till studion som han tyckte passade bättre till gruppens nästa singel, och alla var överens om att den var bättre.
Under den här sessionen tittade Paul in i en annan EMI-studio, för att titta på en inspelning av en låt som skulle bli en brittisk topp 40-hit. Elton John spelade på inspelningen. Det var hans första möte med Paul McCartney.
Elton John:
Jag spelade in med Barron Knights en dag när Paul McCartney plötsligt dök upp i studion. Han gick in i kontrollrummet och lyssnade en stund. Sedan gick han fram till pianot och sa att det var det han jobbade med i nästa studio, och han spelade ’Hey Jude’ i åtta minuter.
Mal Evans anteckningsbok med texten till låten.
John Lennons anteckningar kring ’Hey Jude’.
The Beatles – Detta händer den 28 juli 1968
The Mad Day Out: The Beatles besöker sju olika platser
Den här söndagen den 28 juli 1968 (på min 20-årsdag!) har gått till Beatleshistorien som The Mad Day Out.
Det började med att Paul McCartney i början av sommaren ringde upp den högt aktade krigsfotografen Don McCullin och bad honom tillbringa en dag med att fotografera The Beatles. Gruppen var i stort behov att nya publicitetsfotografier och samtidigt ville grabbarna komma ifrån inspelningsstudion – om inte annat – så temporärt. Man valde en lämplig dag – som råkade bli söndagen den 28 juli 1968. The Beatles och fotografen Don McCullin fick sällskap av fem ytterligare personer med kameror – Ronald Fitzgibbon, Stephen Goldblatt, Tom Murray, Tony Bramwell och Mal Evans plus Yoko Ono, McCartneys flickvän Francie Schwartz och Mal Evans sexårige son Gary Evans.
Sju olika nyckelplatser runt omkring London blev det som bäst kallades för the Mad Day Out. Det första stället var Thomson House, centrumet av nyhetstidningarnas rike, som ägdes av Lord Thomson, där tidningarna The Times och The Sunday Times hade sina lokaler Byggnaden på Gray’s Inn Road revs 1969. Thomson House hade en fotostudio i vindsvåningen, vilken hade byggts för fotografen Lord Snowdon och användes ofta av Apples egna fotografer John Kelly och Stephen Goldblatt.
Thomson House London.
För de första fotografierna, stod The Beatles lutad mot en blå bakgrund med en fläkt riktad mot dem för att få grabbarnas hår att röra på sig.
En frisk fläkt av John Lennon, Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison.
Mal Evans:
Vi använde en fläkt för att få en fin effekt med pojkarnas hår.
Don McCullin :
Jag använde Kodak Ektachrome färgfilm och Ringos gula skjorta matchade den blåa kostymen perfekt. Jag satte på en fläkt som blåste runt deras hår och deras ikoniska ansikten såg ut som figurerna på Mount Rushmore. Till min förvåning fungerade det och vi fick ett vackert omslag.
The wind machine was throwing their hair around and their famous faces looked like the figures on Mount Rushmore. To my amazement it worked and we got a beautiful cover. Thinking back on it, Life used to pay five hundred quid for a cover so maybe I actually lost out on it, but I was thrilled.
Så här såg omslaget till tidningen ’LIFE’ ut, som Don McCullin tog.
Detta är den spanska utgåvan fån den 4 november 1968.
Fyra lyckliga beatlar 28 juli 1968.
Mount Rushmore – med fyra amerikanska presidenter: George Washington –
representerande nationens födelse, Thomas Jefferson, representerande
den växande nationen, Theodore Roosvelt, representerandes nationens
utveckling samt Abraham Lincoln, representerandes nationens bevarande.
Monumentet är beläget i Black Hills i staten South Dakota, USA.
När de var inne i studion använde sig gruppen även av rekvisita så som fyrfärgade lakan, vilka användes som capes, en Liverpool Football Club -rosett som bars av McCartney.
John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr.
Tom Murray (fotograf): ”De var på jättebra humör, skämtade och hade roligt. Jag trodde att det var precis vad som behövdes för ett lyckat jobb.
John Lennon iklädd krockhjälm och dykarglasögon.
På den här bilden har Ringo Starr satt en stövel på huvudet, Paul McCartney
och John Lennon har varsin krockhjälm på huvudet medan George Harrison
har en vanlig militärhjälm på huvudet spelandes på ett signalhorn.
Det andra stället som gruppen besökte denna The Mad Day Out, under denna extravaganta fotosafari, var the Mercury Theatre på Ladbroke Road nr. 2 i Notting Hill, London.
Mercury Theatre.
Den andra platsen för fotograferingen var Mercury Theatre i Notting Hill, London. Det var ursprungligen en kyrksal (1848 ). Beatles bil stod parkerad utanför Horbury Chapel (nu Kensington Temple).
Byggnaden var från början en kyrkohall från 1848, men var nu ett privat hus. The Beatles bil parkerades nära The Horbury Chapel, som numera kallas för Kensington Temple. Sällskapet väntade i teaterbaren på en person som skulle leverera en papegoja.
Mel Evans:
Vi drack te i teaterbaren och tog sedan några bilder.
Under tiden agerade grabbarna på teaterns scen och spelade lite olika roller. De intog scenen för ett flertal bilder, med John Lennon och Paul McCartney som alternerade huvudfiguren.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och Ringo Starr agerar på scenen.
Grabbarna poserade för ett flertal bilder tillsammans med papegojan i närheten av teaterns utgång. Därefter inledde The Beatles en jam-session runt ett piano, som fanns på plats, med Paul McCartney vid tangenterna.
Paul McCartney vid pianot med papegojan på sin vänstra axel.
Don McCullin:
We found ourselves in a strange community hall somewhere in the East End. Somebody produced a parrot. The light was terrible and I was struggling with reloading my cameras. There was an old upright piano and they started fooling around with it.
Vid halvfemtiden på eftermiddagen tog sig Paul McCartney och George Harrison något enkelt att äta på en bar under det att John Lennon och Ringo Starr poserade för ytterligare bilder, Lennon bar en silverkavaj som tidigare hade burits av Paul McCartney under det att Ringo Starr satt vid ett bord.
John Lennon iklädd Paul McCartneys silverjacka.
George Harrison tar sig en kopp te mellan fotograferandet.
När grabbarna upptäckte en stor skylt med texten International Theatre Club bar alla fyra skylten ut ur teatern för att bli fotograferade tillsammans med skylten. Dessutom kom Mal Evans son Gary med på bilden.
The Beatles hittade också diverse scenkläder som de provade.
Därefter kördes gänget till det tredje stället för dagen – Highgate Cementery i norra London.
Fotografen Tom Murray:
John ville ta en bild bredvid Karl Marx grav, men när vi kom till Highgate-kyrkogården var grindarna stängda, så de stod framför ett litet hus i närheten och vi tog en bild på dem där. Det var en söndag och på söndagarna i London på den tiden var allt stängt, bokstavligen stängt.
Sedan, framför Swains Lane 59, skakar Paul McCartney, bärandes en
rosett från Liverpool Football Club, hand med John Lennon.
Efter detta besök begav sig sällskapet till plats nummer fyra – Old Street i norra London, en trafikerad genomfartsgata. De kom fram strax efter kl. 18.00 och gick till mitten av den trafikerade cirkulationsplatsen.
Så här såg mitten av cirkulationsplatsen ut när inte The Beatles hade erövrat den.
Väl på plats i mitten av cirkulationsplatsen intog grabbarna ett stort antal olika poser under det att fotograferna tog uppemot 100-talet bilder. The Beatles fotograferade under det att de vinkade, hälsade, låtsades ramla omkull, tog danssteg med mera.
Don McCullin:
We reached Old Street roundabout and I just asked them to get up on it. Once they were on the roundabout they obviously thought they might as well do something and performed completely spontaneously for me. You can’t direct people like that. The choreography was theirs. The taxi drivers couldn’t believe it as they came round and caught this free show.
En påtagligt märkvärdig Paul McCartney, en väldigt bakåtlutande John Lennon,
en meditativ George Harrison samt en uppåtseende Ringo Starr.
Här lever grabbarna farligt! Vem har den bästa balansen? Paul McCartney ser ut att bli omkullknuffad
av John Lennon, medan George Harrison och Ringo Starr försöker rädda vad som räddas kan.
Fighting Time! Paul möter här John och i den andra matchen möter George Ringo.
Alla fyra beatlarna blickar framåt. Vad finns där borta att ta tag i? Paul McCartney ser ut att åka
motorcykel med John Lennon på bönpallen medan George Harrison och Ringo Starr ser åt ett annat håll.
Här vid St Pancras Old Church and Gardens togs de mest välkända bilderna av alla som tog denna Mad Day Out. På detta det femte stället besöktes inte mindre än åtta olika platser där de fotograferades.
Först plåtade Don McCullin gruppen när de stod på en liten gräskulle till vänster om ingångens trappor och grindar. Man poserade framför en blomsterrabatt i en cirkulär matris med texten 1869 till 1968 NDFS.
Monumentet, Burdett-Coutts Memorial Sundial.
Den andra platsen var på en bänk lite norr om kullen, precis söder om det centrala monumentet som är markerat på kartan nedanför.
Mal Evans son Gary satt på bänken bredvid John Lennon och Ringo Starr, under det att Paul McCartney och George Harrison stod bakom bänken. En liten bit bort längs stigen, sydost om monumentet, fanns en dricksfontän.
Parkens blåa dricksfontän.
The Beatles fotograferades under det att de skvätte vatten mot
kameralinserna. George Harrison, Paul McCartney,
John Lennon och Ringo Starr som levande fontäner.
Den fjärde platsen var intill mausoleet, vars arkitekt vad Sir John Soane (1753–1837), vilket var placerat på den östra delen av trädgården.
Sir Johns mausoleum i parken.
Grabbarna satte sig på gräset i närheten av graven, intill en skylt med texten: Beträd ej gräset.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och Ringo Starr noterar skylten men följer inte anmaningen.
Norr om Sir Johns grav låg St Pancras Coroner’s Court, där de fick sällskap av en äldre man som läste i en tidning på en bänk. Harrison och Starr satte sig intill honom och Lennon och McCartney ställde sig bakom bänken. Men den tidningsläsande mannen tog ingen som helt notis om vare sig The Beatles eller fotograferna som fångade tillfället.
John Lennon, Paul McCartney, en äldre herre, Ringo Starr och George Harrison.
Fotografen Tom Murray:
Det finns ett fotografi på Beatles som sitter på en parkbänk bredvid någon gammal man. Jag skulle kalla honom en slarvig man. Han satt bara på bänken och sov djupt. George och Ringo satte sig bredvid honom, och Paul tittade ner som för att säga: ’Åh, du är ett skit.’ John stod bara i bakgrunden. Jag undrar om någon knackade den gamle mannen på axeln och sa: ’Visste du att du just har blivit fotograferad med Beatles?’ I motsats till vad många tror var det inte ett iscensatt fotografi. Han satt där länge, och om man tittar noga kan man se tidningarna han läste. Han tittade aldrig upp. Han slumrade och sov. Fotot var en ren slump. Beatles hade en fantastisk relation. De verkade förstå varandra utan ord. Den ena satt, den andra stod. De ramade automatiskt in en bra bild.
St Pancras Hospital.
Plats nummer sex i trädgården var vid en stor blomsterrabatt norr om monumentet, belägen mot perimeterräcket.
The Beatles stod med St Pancras Hospital i bakgrunden och var till största delen
kamouflerade av det höga stockrosorna. Tittar man noga ska man finna såväl
Ringo Starr, John Lennon, Paul McCartney som George Harrison.
På den här bilden syns det tydligare var beatlarna hade gömt sig på bilden innan.
Här får vi en ännu bättre bild av såväl beatlarnas gömställen bland stockrosorna som bakgrunden i form av St Pancras Hospital.
Därefter begav de sig till en annan bänk norr om monumentet, som var mittemot bänken de hade besökt tidigare.
Visst är de flott klädda med exklusiva skor? Ringo Starr, Paul McCartney, John Lennon och George Harrison.
Den åttonde platsen var Old St Pancras Church, där man tog formella porträttbilder i kyrkans imponerande välvda dörröppning.
Ringo Starr, John Lennon, George Harrison och Paul McCartney snyggt uppställda i kyrkoportalen.
Under det att detta ägde rum, hade en samling människor ställt sig och tittat bakom staketen, som separerade kyrkan från trädgården. Fotografen Don McCullin dirigerade The Beatles att mingla bland folksamlingen, vilket resulterade i ett fotografi som användes 1973 på skivuppslaget till samlingsalbumen The Beatles 1962-1966 och TheBeatles 1967-1970.
I myllret av personerna på ovanstående bild får ni själva leta upp George Harrison, John
Lennon, Paul McCartney och Ringo Starr. De finns där för den som har ögonen med sig!
Ännu en bild från uppslaget i dubbelalbumen från 1973.
Efter att ha lämnat St. Pancras Old Church and Gardens reste The Beatles till östra London till Wapping Pier Head och Wapping High Street, för det sjätte stället under denna fotosafari i London. De anlände framåt kvällningen och parkerade sina bilar på Wapping High Street. De fösta fotografierna togs nära hörnet av Sampson Street, innan det rörde sig vidare till en cementbädd – numera en park – mellan de två Wapping Pier Head-byggnaderna.
George Harrison, Paul McCartney, John Lennon och
Ringo Starr med industribyggnaderna bakom sig.
Don McCullin:
We went down to the river at Limehouse, near those beautiful Georgian sea captains’ houses. Lennon started stripping off, so did Paul McCartney. I suppose that meant they were relaxed. Then I took this bizarre photograph where Lennon appeared to pose as if he were dead. Maybe he was pretending to sleep, to look as if he was inebriated, but I’m convinced he was staging his own death. Again, this was 1968 and the height of the Vietnam War, from which I’d just returned. I was using my Nikon F’s, which I’d brought back from the battlefield. I think everything Lennon did was a protest. Every statement he made seemed to come out of anger. There were many contradictions to him. He was a talented man who could write about peace and love, but deep down he was forceful and aggressive.
För att komma till en andra plats klev The Beatles över staketet som omgav den östra Pier Head-byggnaden och satte sig i gräset.
John Lennon bytte om till en svart midjerock . . .
. . . . och Paul McCartney var barbröstad.
Här har vi Paul McCartney i kedjor. Kedjorna som hade använts till att
spärra av området. Men The Beatles var ju som bekant gränslösa.
McCartney tog på sig ett antal tunga kedjor runt sin överkropp för en del solobilder. Kedjorna befann sig vid slutet av cementsluttningen mot Themsens vatten.
Fotografen Tom Murray:
De hade sina egna idéer om vad som gör ett bra fotografi, och jag bara följde efter dem och tog bilder. John lade sig ner på marken och tänkte att det skulle bli en bra bild, och han hade rätt. De bytte kläder. John tog på sig Don [McCullins] militärjacka eftersom han helt enkelt gillade den.
En kort promenad tog The Beatles till the Butler and Colonial Wharves buildings på Wapping High Street nr 24-28.. De fotograferade med Tower Bridge i bakgrunden, innan de slutligen gick tillbaka till den västra Pier Head-byggnaden.
John Lennon närmast kameran i militärjacka med Ringo Starr, George Harrison och
Paul McCartney stående bakom John. I bakgrunden ser vi ’Tower Bridge’.
George Harrison äntligen i förgrunden!
Fotografen Tom Murray:
Jag älskar den här bilden. Jag ville få George i förgrunden och jag försökte fånga det ögonblicket. Bra kontrast till bakgrunden, bra ljus vilket var tur eftersom jag inte hade blixt. En fantastisk bild som fångar kamratskapet i gruppen.
The Beatles poserade därefter när de stod på kanten till kajen vid den östra Pier Head-byggnaden.
Här bröstar Paul McCartney upp sig ordentligt till Ringo Starrs och John Lennon glada miner.
Sedan körde de till Paul McCartneys hus på Cavendish Avenue nr 7, för det sjunde och sista fotostoppet under the Mad Day Out.
Cavendish Avenue nr 7 – Paul McCartney hus.
Mal Evans:
Vi kom äntligen tillbaka till St John’s Wood. Vi drack te med Paul och tog en sista serie fotografier.
Fotografen Tom Murray:
Paul var en underbar värd. Han var mycket artig, gjorde te åt oss och bjöd oss på kex.
Mal Evans:
Paul hade den perfekta platsen för fotot. Vi gick ner i hans trädgård där Paul, bakom träden, har denna fantastiska glaskupolstruktur. Jag vet att det finns ett speciellt ord för det, men jag är säker på att du vet vad jag menar. Det är en ganska hög fyrkantig byggnad med glasväggar under. Det finns fyra pelare som går upp till glastaket och det finns en cirkulär hydraulisk hiss. Du kliver bara upp på plattformen och upp i kupolen.
Kupolen designades av den 30-årige sydafrikanske designern Digby Bridges och kostade McCartney nästan 10 000 pund att bygga.
Designern Digby Bridges:
I London arbetade jag med Beatles i restaurangbranschen. Jag designade och hade en andel i en nattklubb med George Harrison och designade en geodetisk glaskupol för Paul McCartney.
Paul McCartney:
En dag satt Robert Fraser, galleriets ägare, och jag hemma hos mig och lyssnade på musik. Jag berättade för honom om min önskan att sätta upp någon sorts ovanlig paviljong i trädgården. Jag gillade idén med en ovanlig paviljong, och han presenterade mig för en engelsk arkitekt som kom på den här kupolen. Det blev min meditationsplattform.
Barry Miles, författare till After Many Years:
Sommaren 1967 hade Paul en stor trämodell av en meditationsplats i sitt vardagsrum, som påminde om kapellet han byggde i slutet av sin trädgård. Det var en geodetisk glaskupol, likt eskimåernas genomskinliga bostäder. Det fanns en cirkulär plattform som skulle stiga upp i kupolen så att den skulle vara helt under glaskupolen. Det var en idealisk plats att ligga ner och titta på stjärnorna eller att sitta och meditera. [Den 15 juli 1967] bjöd Paul in Allen Ginsberg att gå genom trädgården för att visa honom var den skulle byggas. ’Gör den av trä’, rådde Allen honom. ’Du kanske vill ta isär den någon dag.
Paul McCartney:
Då var det för sent att ändra något eftersom betongen och tegelstenarna skulle levereras nästa dag. Jag ser tillbaka på det nu eftersom jag tycker att det var en väldigt smart idé. Det slog mig aldrig då att jag kanske ville ta ner den. Det roliga är att det nu finns en rund Groucho Marx-säng i den, och mina barn misstänker att jag hade andra avsikter.” ”Det var en meditationskupol, det försäkrar jag er”, säger jag till dem. – Ja, pappa. Självklart! – de håller med. – Men varför finns det en så stor rund säng där? – Den är där eftersom Alice Cooper kom för att se den en gång när det var en meditationskupol. Det var under en rundtur i huset. Och han sa: ”Jag har en säng i Los Angeles som skulle passa in i det här stället.” ”Vad pratar du om?” frågade jag. ”Groucho Marx gav mig sin runda säng, och det här är precis rätt plats för den”, svarade han. ”Självklart passade hon in bra, men den förändrade atmosfären. Det är inte lätt att meditera på en stor Hollywood-säng, man vill knulla mer!
Maggie McGivern, barnflicka till John Dunbar och Marianne Faithfulls son:
Jag älskade Paul McCartney och jag visste att han älskade mig också. Jag tillbringade många nätter i hans hus i St John’s Wood. Det var ett vackert hus med en trädgård fylld med stenfigurer från Alice i Underlandet. Vi tillbringade många romantiska timmar där. Längst ner i trädgården fanns en rund glasstruktur där vi mediterade. Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då han presenterade mig för den här platsen. Vi gick in och han sa åt mig att stå på golvet. Plötsligt började golvet långsamt höjas. Jag stod där och tittade på stjärnorna. Det var en extraordinär upplevelse. Vid den tiden kommunicerade han och resten av Beatles med Maharishi.
Fotograferandet ägde rum på insidan av den geodesiska domen som Paul McCartney hade konstruerat på baksidan av sitt hus. Under det att solen gick ner fotograferades McCartney tillsammans med sin hund Martha, innan han fick sällskap av de övriga beatlarna och Mal Evans son Gary.
Don McCullin:
We went back to Paul McCartney’s house in St John’s Wood, and after having tea we went out into his garden where there was this dome, like something out of James Bond or Doctor Who. We all lay around with a huge floppy dog in this strange science-fiction-like space.
Paul McCartney med sin hund Martha och Ringo Starr i bakgrunden inuti glaskupolen.
Fotografen Tom Murray:
Vid det här laget var det bara Paul, Ringo, hunden och jag i kupolen. Alla andra var utanför. När Ringo och hunden tittade åt ena hållet och Paul åt det andra, tog jag den här bilden.
Ett gäng nöjda och glada beatlar tillsammans med hunden Martha. Från vänster
Paul McCartney, Ringo Starr, George Harrison och John Lennon.
De sista bilderna under denna långa fotosession togs med The Beatles utanför domen fotograferade underifrån domens insida.
Paul McCartney och John Lennon i flygarposition med Ringo Starr
och George Harrison har intagit en mer marknära position.
Paul McCartney:
I used to sit round at my house with Robert Fraser, the gallery owner, listening to music. I’d started talking to him about having a folly. I loved the idea of follies and he put me in touch with an English architect who came up with my geodesic dome. It was my meditation platform. The dome is still there with a little Japanese garden leading up to it. So that’s where we all ended up, in the dome.
The Beatles – Detta händer den 27 juli 1968
En allmän vilodag för The Beatles
Denna lördag fick grabbarna vila upp sig lite inför den kommande veckans inspelningar.
Ozzy Osbournes 10 Beatlesfavoriter
Som bekant gick ’Ozzy Osbourne’ bort den 22 juli 2025 i en ålder av 76 år
Ett stort antal fans och musiker har hyllat Ozzy Osbourne och hans band Black Sabbath och är naturligtvis förstämda över att Ozzy har lämnat oss. Staden Birmingham i England hyllar Ozzy, eftersom det var därifrån han kom.
En av ’medmusikanterna’ heter Paul McCartney, som nedan i en video hyllar Ozzy. Paul träffade Ozzy redan 2001. Vid det tillfället sa Ozzy till Paul: You’re the reason that I picked up a mike. Se videon nedan.
Speltid: 45 sekunder.
Nedanstående video är hämtad efter det att Ozzy gick bort. Paul hylla Ozzy och hand band.
Speltid: 2:33.
I nedanstående skrift, har Ozzy listat de 10 Beatleslåtar som han gillade allra bäst:
The Beatles – Detta händer den 26 juli 1968
Paul McCartney producerar inspelning av ’Those Were The Days’
Denna fredag producerade Paul McCartney inspelningen av låten Those Were The Days framförd av sångerskan Mary Hopkin. Those Were The Days är en nytolkning av den klassiska ryska romansen The Long Road, skriven av Boris Fomin med text av poeten Konstantin Podrevsky. Den uppdaterade texten komponerades av Gene Ruskin.
I början av 1960-talet framförde Ruskin och hans fru Francesca folkmusik i Greenwich Village-området i New York. Ruskin, som ofta hade lyssnat på sången som barn, skrev tillsammans med sin fru en uppdaterad engelsk text till den klassiska ryska musiken.
Paul McCartney:
För ett par år sedan hörde jag första gången låten Those Were The Days när Gene [Ruskin] och Francesca, de amerikanska solisterna, sjöng den på Blue Angel i London. Jag tänkte alltid på den låten och försökte hitta någon som kunde spela in den eftersom den var så bra. Jag hoppades att Moody Blues skulle göra den, men det gjorde de inte, och senare, i Indien, spelade jag den för Donovan, som gillade den men aldrig kom till skott med att spela in den.” Vi ringde Essex Music, utgivarna av låten, men de visste ingenting om den förutom att de ägde den. De hade inga noter eller demo. Så David Platz från Essex, en trevlig kille, skickades till Amerika och vi fick demon och allt. Jag visade Mary hur jag tyckte att låten borde göras, och hon tog upp den väldigt lätt – som om hon hade vetat den i åratal. Men först sjöng hon den som om hon inte gillade den, vilket var konstigt för Mary, riktigt konstigt. Men det var hennes första gång i studion, och det kan vara läskigt. Efter några tagningar visade jag henne hur hon skulle sjunga den igen, och arbetade i princip med det. Plötsligt förstod hon det, och vi lade bara till en tamburin och gick hem.
Ett foto med Paul McCartney, Mary Hopkin och Richard Hewson i studion
tillsammans med medlemmar i Aida Foster Children’s Choir’
Richard Hewson:
På fotografiet av mig, Paul McCartney och Mary i studion har hon armarna hårt om sig. Hennes kroppsspråk visar att hon är väldigt nervös. Jag blev ombedd att arrangera den här låten. Stravinsky, Ravel, Miles Davis, Bill Evans, John Coltrane – jag studerade arrangering och spelade i en jazzgrupp på den tiden. Det var en liten grupp. Vi var bara tre. Jag spelade gitarr på den tiden. Vi hade en trummis som hette Nigel Anthony, som senare blev skådespelare. Basisten var en före detta medlem i Peter and Gordon, som spelade bas i gruppen. Vi brukade gå till Peter Ashers hus på Wimpole Street och repetera i en källare. Peter Asher var vän med Paul McCartney eftersom Paul gick ut med hans syster på den tiden. Det var så jag träffade honom. Jag var hos Peter Asher en gång. Paul var där med Jane, och Peter sa: ”Richard, Paul letar efter en arrangör som kan göra en skiva med en tjej som heter Mary Hopkin. Kan du arrangera det, eller hur?” Jag sa: ”Självklart kan jag det”, även om jag aldrig hade arrangerat en skiva förut. Paul sa: ”Kom på lunch, jag ska träffa Twiggy”, och vi åt alla lunch – Mary, Twiggy, Paul McCartney och jag. Apple var en konstig organisation och en väldigt slumpartad organisation. Ingen visste egentligen vad någon annan gjorde! Peter visste ingenting om arrangörer. Allt han visste var att han kände mig och att jag studerade klassisk musik. Så han bestämde sig: ”Okej, Paul behöver en orkester. Richard vet förmodligen hur man skriver klassiska orkesterarrangemang, låt oss prova.” Det var så jag fick jobbet, eftersom de inte kände någon annan. Det var tur för mig, för om de hade tittat runt hade de kanske hittat en riktig arrangör. Till slut gav Paul mig fritt spelrum. Han gav inga instruktioner om arrangemanget, förutom hur man skulle använda Cimbalom. Det är ett ungerskt instrument, som ett piano utan lock, som man slår på med hammare. Det är det där ”ding-ding-ding”-ljudet man hör i låten. Han sa att det var allt han hade i huvudet. ”Förutom det, gör vad du vill.” Så jag skrev arrangemanget utan att kunna popmusik, så det låter inte som den tidens popmusik. Det fanns bara en kille i England som spelade dulcimer – en av mina professorer, Gilbert Webster. Det är han som är med på den här skivan.
Jag fick 25 pund för mitt arbete med den här kompositionen. Arrangörer får inga royalties. De får bara betalt för det arbete de har gjort.
Instrumenteringen bestod av trombon, gitarr, trummor, två trumpeter, sex violiner, klarinett, fyra cellos, bas och tuba. Gilbert Webster spelade det unika ungerska instrumentet Cimbalom. Hur det ser ut och låter kan du studera i nedanstående video:
Geoff Emerick:
Jag var involverad i inspelningen av den här låten. Jag tror att Beatles tog en dag ur sitt schema för att Paul skulle kunna göra det. Vi spelade in i Studio 3 på Abbey Road. Vi skärmade av orkestern så gott vi kunde. Vi hade inga jättelika akustiska skärmar, bara väldigt enkla apparater. Studio 3 på Abbey Road var inte lika stor som Studio 2, så det var lite trångt. Men jag lyckades få bästa möjliga separation mellan bleckblåsinstrumenten, träblåsinstrumenten och så vidare.
Sången avslutades med en flickkör. Barnkören från Corona School spelades in på Trident Studios. När vi behövde en barnkör för en inspelning gick vi till en organisation som hette Corona School . Det fanns ungefär femton körsolister.
Mary Hopkin:
Jag kan inte komma ihåg alla detaljer nu, men jag spelade inte gitarr på ’Those Were the Days’. Paul spelade akustisk gitarr. Jag kan inte komma ihåg vem som spelade trummor, men eftersom det var ett orkesterarrangemang antar jag att det var en studiomusiker. Den inspelningen var ett ganska betydelsefullt tillfälle för mig. Det var på Abbey Road Studios. Det fanns en orkester där och det var ganska skrämmande. Låten var ny och obekant för mig och även om jag hade lärt mig den innan inspelningen var jag väldigt rädd för att sjunga den. Paul brukade komma över och säga: ”Tänk på texten och vem den här personen är.” Jag var inte nöjd med vad jag fick, så han sa: ”Gå hem och tänk på det så försöker vi igen på måndag.” Så det gjorde jag. Samtidigt hade John Lennon ringt mig hemma i Wales och sagt: ”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Försök bara igen. Jag är säker på att du kommer att förstå.” Det var så gulligt, för Paul måste ha sagt till honom att jag var nervös och inte riktigt förstod. Det var så gulligt. Jag kom in på måndagen och det fungerade. Det var en sång om någon mycket äldre än mig. Jag gick i princip fortfarande i skolan. Kanske var det det som hjälpte, för jag var nästan ett barn och sjöng en gammal dams sång. Det var det som folk gillade med den. Men det var en stor ära för mig att få den sången från Paul.
Peter Asher, Paul McCartney och Mary Hopkin i studion.
Paul McCartney till vänster och Mary Hopkin till höger. Mitt emellan
sitter och står Aida Foster barnkör. Foto: Tony Bramwell.
Slutresultatet släppts på skiva den 30 augusti 1968 och gick upp på förstaplatsen på UK-listan. Så här låter en version med Mary Hopkin.